Jag sitter och spanar ut över takåsarna samtidigt som solen sakta sänker sig och kastar sin orangea vinterreflektion i de tusentals små skorstenarna och i de sirligt smida balkong-räckena.

Skulle jag kunna säga. I själva verket befinner jag mig på ett hotell med kyrkogården Père-Lachaise smutsbruna mur som närmaste granne och utsikten är begränsad till en innergård. Ute är det max en plusgrad och molnen hänger som blytunga, grå bomullstussar.

Men strunt samma. Jag är i Paris.

Jag tror det är artonde gången nu. Eventuellt nittonde. Fingrarna räcker inte till och jag har tappat räkningen. Men av någon anledning kan jag inte hålla mig från att alltid återvända hit när det närmar sig slutet av januari. Eller, anledningen är förstås i huvudsak Prix d’Amérique, men den här staden har kommit att bli något jag inte riktigt kan vara utan. En förtrollning som aldrig bryts.

Händelsen som utlöste det faktum att jag i halva mitt liv alltid återkommit till Paris inträffade i oktober 1999. 16 oktober för att vara exakt. Mitt då tjugoåriga jags utlandsäventyr hade vid det tillfället varit begränsade till ett antal åksjukefyllda bilturer på sydöstra Norges allt annat än raka vägar och två dagsturer till Fredrikshamn med Stena-båten. Absolut, jag drömde om mer och framför allt Paris och Prix d’Amérique, men ärligt talat, plånboken var avsevärt smalare än midjan.

Fast den här dagen skulle vändningen komma. Sedan redan tio år tillbaka tillhörde jag Åbytravets inventarier; tillsammans med ett hundratal mockajackor som varje tävlingsdag befann sig bland publiken (sådan fanns vid den här tiden) och högst ofrivilligt missade en sådan, fanns jag. Den här dagen var Svenskt Mästerskap höjdpunkten. Efter att ha lämnat fram mitt klippkort i entrén fick jag i handen ett papper. Det var en publiktävling. Fem frågor om trav skulle besvaras, den sista uppgiften var att tippa vinnaren i SM.

Frågorna var, åtminstone för mig, inte så svåra. Sedan gjorde jag det enkelt för mig och tippade den troliga SM-vinnaren. Krossed Out och Stig H. Sagt och gjort, blanketten fylldes i, lades i en låda och glömdes för tillfället bort. Men Paris-kostymen syddes i det tysta.

Fast när Krossed Out stegade förbi mig, jag stod alltid placerad i början av upploppet vid staketet, på väg mot en enkel SM-seger, kom jag att tänka på det. En väldigt märklig känsla infann sig i kroppen. Som om den anade något som jag själv inte förstått. Jag visste redan att jag hade alla rätta svaren och nu föll den sista pusselbiten på plats.

På något konstigt sätt fick jag allt klart för mig inom loppet av några få sekunder. Tävlingen gick till som så att fem personer skulle dras och få komma fram till vinnarcirkeln. Där stod ”Loket” utrustad med fem lådor som skulle öppnas. I fyra av dem, ett tröstpris. I den femte en Prix d’Amérique-resa. Vid den här tiden var Leif ”Loket” Olsson i stort sett lika känd som Kungen och BingoLotto hade lika många tittare som Melodifestivalen.

Jag skulle ta låda två, tänkte jag.

Jag började helt sonika stega bort de cirka 150 meterna mot vinnarcirkeln, för att vara på plats för tävlingen efter det att prisceremonin avslutats. I högtalarna ropades de lyckliga fem deltagarna upp och det var först framme som jag insåg att mitt namn hade ju faktiskt inte nämnts av de fyra som ännu annonserats. Men så drar ”Loket” upp en sista och ja…

Gôtt, tänkte jag. Nu ska jag till Paris. Det hela var jäkligt märkligt, för jag var, vilket kan vara svårt att förstå för den som känner mig, inte det minsta nervös. Utan snarare bara konstaterande. Det drogs lott om vem som skulle få börja öppna låda och jag fick fjärde lotten. Inga problem, eftersom när det var min tur fanns ju fortfarande lådan med nummer två kvar. Och Prix d’Amérique-resan. En ”coin flip” som vi säger i pokerbranschen, som jag inte kunde förlora.

Min namne Olsson öppnade sakta den där lådan, och ja, mycket riktigt. Det jag redan ”visste” visade sig vara sant. Flyg tur och retur (ja, det var första gången jag skulle flyga) från Landvetter och fyra nätter på hotell i Montemartre. Tack för kaffet.

Det kan, sett ur ett vidare perspektiv, kännas som något ganska oansenligt. Men för mig var det en dröm som gick i uppfyllelse. En dröm som bara minuterna före kändes otroligt fjärran.

Syrran fick följa med som resesällskap. Och jag minns att magin träffade mig direkt. Vi löste metrobiljett efter metro-biljett, såg Eiffeltornet gnistra i Pariskvällen, bedövades av de vansinnigt tutande bilarna kring Triumfbågen och häpnade över Mona Lisas litenhet på Louvren.

Genéral du Pommeau vann det där Prix d’Amérique. Seklets första. Varenne, ännu i sin karriärs linda, gjorde ett overkligt lopp i spåren som trea. Jag höll tummarna för Fridhems Ambra. Ännu var det franc man spelade med, ännu fick man röka på inneläktaren (och det gjorde folk, kan jag lova) och jag såg inte ett skit.

Men det var fan magi. Ett opium som jag ville ha mer av.

Så om du tillhör den lyckliga skara som i helgen har möjligheten att vara här på plats i Paris. Tänk på två saker. Det första är ta rätt RER-tåg och gå av vid rätt hållplats. Joinville-le-Pont ska du av vid, inte Vincennes. Det andra är tänk på att Paris är ofantligt mycket mer än en monumental kolstybbsbeklädd travbana och ett hotellrum.

Men fråga mig inte hur det är i Paris är på sommaren.