Vourasie kan bli ihågkommen för mycket

Är det någon häst som jag tjatat mig till leda om i den här spalten är det förmodligen Ourasi. Av förklarliga skäl förvisso, som fan av fransk travhistoria. Fast nu var det egentligen inte honom som jag tänkte på den här gången – utan hans syster.

Vourasie är nog också mest, i alla fall för svensk publik, känd för två saker. Det faktum att hon var lillasyrra till den störste och framför allt för att det var hästen som Ina Scot spurtade ned på linjen i det där mytomspunna Prix d’Amérique 1995.

Oförskylt har Vourasie kanske hamnat en smula i skuggan.

Vourasie, född 1987, det vill säga samma år som hennes sju år äldre storebror Ourasi hade tagit sin andra seger i Prix d’Amérique var undan samma mamma, Fleurasie. Fast då Greyhound var far till Ourasi var det i stället Fakir du Vivier som användes för systern. Den redan då legendariske Leopold Verroken skötte träningen och Bernard Oger kom att bli kusken som körde stoet i praktiskt taget varje start.

Vourasie hade förstås högt ställda förväntningar på sig, men kunde kanske till en början inte helt leva upp till dem. Som treåring tog hon två segrar på nio starter och resultaten förbättrades ytterligare under säsongen som fyraåring även om hon i kriteriet som fyra inte hade någon chans att besegra Verdict Gédé. Ja, just hon som senare skulle bli hästen som såg till att stoppa Ourasis fjärde raka seger i Prix d’Amérique.

Men efter en trevande inledning av femåringssäsongen började Vourasie att fylla ut kostymen i slutet av den samma. Efter seger i bland annat Prix Marcel Laurent på hösten började hon nu plötsligt att komma fram som en tänkbar Prix d’Amérique-kandidat.

Vourasies framfart i Prix d’Amérique skulle dock stoppas av en svenska. För första gången. Efter att ha jobbat sig framåt i tredjespår över bortre lång i rygg på Ténor de Baune vreds Vourasie till attack mitt i den sista svängen. Men invändigt ”hittade” också Jos Verbeeck fritt med Sea Cove – och stormande ute i vida spår kom förstås Queen L. Vourasie gjorde en prydlig PdA-debut som räckte till ett brons men kunde bara se på medan Queen L. säkert spurtade ned Sea Cove i en av svensk travsports mest klassiska segrar (som du kan se här).

Veckorna senare fick Vourasie dock en revansch, när hon för första gången segrade i Prix de Paris.

Målet stakades direkt ut, att vinna Prix d’Amérique 1994. Efter att bland annat tagit hem Prix d’Eté i början av hösten och senare tagit en något överraskande viktoria i Prix de Bourgogne, växte Vourasie fram som en av de stora PdA-favoriterna.

Prix d’Amérique 1994 blev dock inte det loppet som Bernard Oger kanske tänkt sig. Eller någon annan heller för den del, förutom Jos Verbeeck då. Med Sea Cove smackade han till ledningen direkt och började snart öppna upp med många längder ned till övriga motståndare. Vad som först närmast såg ut som ett kamikaze-projekt visade sig senare vara ett vinstgivande drag av belgaren.

Queen L. och Vouraise arbetade frenetiskt från köposition, drog runt hela fältet i jakt på den bortflyende Sea Cove. Men ledaren stod för ett monsterlopp där framme och även om förklarligt det sinade i tanken över upploppet gick kuppen hem. Vourasie fick förvisso sin revansch på Queen L., men mållinjen räddade Sea Cove den här gången. (Här kan du se loppet).

Vourasie besegrade både Sea Cove och Queen L. (igen) i Prix de France två veckor senare och följde därefter upp med sin andra raka i Prix de Paris.

Vourasie fortsatte att gräva guld under säsongen 1994, den som kom att bli hennes framgångsrikaste, segrarna lades på hög och nu rådde det inget tvivel om att kommande vinter var det bara en sak som gällde – Prix d’Amérique. Nu eller aldrig.

Efter segrar i både Prix de Bretagne och Bourgogne stod Vourasie på sin karriärs topp när hon äntrade Vincennes för Prix d’Amérique 1995. Men den där historien kan vi förstås redan, fast oftast berättad ur svenskt perspektiv. Vourasie svarade för ett mäktigt lopp, via fjärdespår runt hela sista svängen tog hon meter för meter på ledande Abo Volo och fick greppet en bit in på upploppet. Problemet var ju dock det att bakom hade hela vägen Ina Scot tassat som nu spelade ut sin vinnande speed för att, på linjen, fånga in Vourasie. Snuvad på konfekten av en svenska – för andra gången. (Värt att se ännu en gång).

Veckorna senare…vann Vourasie sin tredje raka i Prix de Paris.

Det blev aldrig någon PdA-seger för Vourasie, som bekant. Loppet som hennes storebror är ensam om att ha vunnit fyra gånger. Hon gjorde förvisso ett fjärde raka försök 1996 men hade inte samma glans och sågs aldrig med chans. Kort senare drog stoet sig tillbaka från tävling för att i stället ta sig an en framtid i aveln.

Avelskarriären blev dock olyckligt kort för Vourasie. I sam-band med att hon nedkom med sitt första föl, namngiven Kalinette d’Aussy, med Ever Jet som far, drabbades hon av blodförgiftning och avled bara elva år gammal.

Vourasie kan bli ihågkommen för mycket. Just den här veckan kanske för hennes tre raka segrar i det största styrkeprovet av dem alla, Prix de Paris.

Eléazar – en historia om att avsluta på topp

Ourasi är, ännu fortfarande, kanske ansedd som Frankrike främste travare genom tiderna. Hans historia är förstås välkänd och hästens sista lopp i karriären är en av sportens finaste avslut; då han i sin sista start fick ta sin fjärde seger i Prix d’Amérique 1990.

Fast tio år tidigare hade en annan av fransk travsports mest legendariska namn åstadkommit något liknande. Avslutning-en av karriären för Eléazar är värd att återupplivas, så här i Prix de France-tider.

Eléazar, född 1970, tillhörde sin generations eminens, något som han visade redan tidigt under sin karriär. Den högreste Kerjacques-sonen som genom hela sin karriär tränades och kördes av Léopold Verroken, vann förvisso inget av kullens stora årgångskriterium men segrade som fyraåring i Prix de Sélection. Det var dock som äldre travare han skulle blomma ut för fullt och sälla sig till skaran av Frankrikes mest minnesvärda fyrbenta artister.

Det till trots att han praktiskt taget genom hela sin karriär brottades med sköra ben, som i flera omgångar tvingade honom till längre uppehåll, kom han att trava in över 6,7 miljoner franc vilket vid tidpunkten rankade honom som landets tredje vinstrikaste travhäst genom tiderna.

Sin debut i Prix d’Amérique gjorde Eléazar 1977. Problemet vid den här tiden var dock att Bellino II också tävlade. Dåtidens självskrivne kejsare av franskt trav hade vunnit loppet de tidigare två åren och skulle inte låta Eléazar få sticka upp på vägen mot en tredje raka. Verrokens adept fick nöja sig med att hänga silvermedaljen kring sin hals, men kunde strax senare ta revansch.

I Prix de France var Bellino II ett slaget byte när Eléazar vann loppet efter en stenhård duell upploppet ned mot stall-kamraten Dimitria (kolla loppet här). Båda fanns dessutom med i Elitloppet månaderna senare och medan Dimitria galopperade bort sig i sitt försök blev det på nytt klang och jubel-föreställning för Eléazar genom seger i både försök och final. I finalen fångade fransmannen på linjen in länge ledande Wiretapper för triumfen (se här).

Påföljande år, 1978, hade Bellino II dragit sig tillbaka och Eléazar stod på toppen av sin karriär. Det här var också året som han tog sin andra seger i Prix de France, men Prix d’Amérique förblev fortsatt ett oförrättat värv för den gode Eléazar. Den två år yngre Grandpre segrade i den upplagan och bakom började två nya superstjärnor göra anspråk på kungatronen. Hadol du Vivier och senare Idéal du Gazeau.

Det var just denne Hadol du Vivier som förvägrade Eléazar hans andra seger i Elitloppet. Versionen 1978 kom att avgöras i en rafflande upplösning med flera hästar på linje där Hadol du Vivier tog ned ledande Duke Iran kort före mål för att hålla undan för den kvickt, men för sent, avslutande Eléazar (ja, kika själv).

Till Prix d’Amérique 1979 var förstås förhoppningarna stora på Eléazar, men han misslyckades helt och kom i mål sist felfri medan High Echelon besegrade ungtuppen Idéal du Gazeau. Det största loppet tycktes som förgjort för den gamle kungen.

Därför tillmättes han förstås inte särskilt stora chanser när han i 1980 års upplaga återkom för att som tioåring göra sitt sista försök i Prix d’Amérique. Loppet handlade på förhand helt och hållet om vem av sexårige Idéal du Gazeau och den ett år äldre Hadol du Vivier som var ny härskare i fransk travsport. Så också i loppets inledning, skulle det visa sig. De båda favoriterna duellerade där framme och sprang sig på kuppen båda trötta. Det var då Verroken bakom gamle Elézar såg sin chans. Nu eller aldrig, bokstavligt. Grandpre hade slagit klorna i ledaren när man nalkades upploppet, men bakom skuggade fältets ålderman och den sista biten var Eléazar den starkaste. En säker seger till slut och kusken gav sin krigare en välförtjänt klapp när mållinjen passerades (se loppet här).

Ett snyggt avslut på en fantastisk karriär, kunde tyckas. Men Eléazar hade en uppgift kvar. Det är värt att beakta att vid den här tiden avgjordes Prix de France blott en vecka efter Prix d’Amérique, men det lät Eléazar inte bli ett hinder. Segern togs faktiskt överlägset och i det slagna fältet, som trea, fanns Hadol du Vivier. Som om Eléazar hade gjort ett sista statement.

Eléazar är en av tre hästar som vunnit Prix de France vid tre tillfällen. Först var Jamin som vann i raka år 1958-1960 och den senaste, givetvis, Ourasi som tog sin trippel 1986-1988.

Egentligen är ju allt det här ”Lokets” fel

Jag sitter och spanar ut över takåsarna samtidigt som solen sakta sänker sig och kastar sin orangea vinterreflektion i de tusentals små skorstenarna och i de sirligt smida balkong-räckena.

Skulle jag kunna säga. I själva verket befinner jag mig på ett hotell med kyrkogården Père-Lachaise smutsbruna mur som närmaste granne och utsikten är begränsad till en innergård. Ute är det max en plusgrad och molnen hänger som blytunga, grå bomullstussar.

Men strunt samma. Jag är i Paris.

Jag tror det är artonde gången nu. Eventuellt nittonde. Fingrarna räcker inte till och jag har tappat räkningen. Men av någon anledning kan jag inte hålla mig från att alltid återvända hit när det närmar sig slutet av januari. Eller, anledningen är förstås i huvudsak Prix d’Amérique, men den här staden har kommit att bli något jag inte riktigt kan vara utan. En förtrollning som aldrig bryts.

Händelsen som utlöste det faktum att jag i halva mitt liv alltid återkommit till Paris inträffade i oktober 1999. 16 oktober för att vara exakt. Mitt då tjugoåriga jags utlandsäventyr hade vid det tillfället varit begränsade till ett antal åksjukefyllda bilturer på sydöstra Norges allt annat än raka vägar och två dagsturer till Fredrikshamn med Stena-båten. Absolut, jag drömde om mer och framför allt Paris och Prix d’Amérique, men ärligt talat, plånboken var avsevärt smalare än midjan.

Fast den här dagen skulle vändningen komma. Sedan redan tio år tillbaka tillhörde jag Åbytravets inventarier; tillsammans med ett hundratal mockajackor som varje tävlingsdag befann sig bland publiken (sådan fanns vid den här tiden) och högst ofrivilligt missade en sådan, fanns jag. Den här dagen var Svenskt Mästerskap höjdpunkten. Efter att ha lämnat fram mitt klippkort i entrén fick jag i handen ett papper. Det var en publiktävling. Fem frågor om trav skulle besvaras, den sista uppgiften var att tippa vinnaren i SM.

Frågorna var, åtminstone för mig, inte så svåra. Sedan gjorde jag det enkelt för mig och tippade den troliga SM-vinnaren. Krossed Out och Stig H. Sagt och gjort, blanketten fylldes i, lades i en låda och glömdes för tillfället bort. Men Paris-kostymen syddes i det tysta.

Fast när Krossed Out stegade förbi mig, jag stod alltid placerad i början av upploppet vid staketet, på väg mot en enkel SM-seger, kom jag att tänka på det. En väldigt märklig känsla infann sig i kroppen. Som om den anade något som jag själv inte förstått. Jag visste redan att jag hade alla rätta svaren och nu föll den sista pusselbiten på plats.

På något konstigt sätt fick jag allt klart för mig inom loppet av några få sekunder. Tävlingen gick till som så att fem personer skulle dras och få komma fram till vinnarcirkeln. Där stod ”Loket” utrustad med fem lådor som skulle öppnas. I fyra av dem, ett tröstpris. I den femte en Prix d’Amérique-resa. Vid den här tiden var Leif ”Loket” Olsson i stort sett lika känd som Kungen och BingoLotto hade lika många tittare som Melodifestivalen.

Jag skulle ta låda två, tänkte jag.

Jag började helt sonika stega bort de cirka 150 meterna mot vinnarcirkeln, för att vara på plats för tävlingen efter det att prisceremonin avslutats. I högtalarna ropades de lyckliga fem deltagarna upp och det var först framme som jag insåg att mitt namn hade ju faktiskt inte nämnts av de fyra som ännu annonserats. Men så drar ”Loket” upp en sista och ja…

Gôtt, tänkte jag. Nu ska jag till Paris. Det hela var jäkligt märkligt, för jag var, vilket kan vara svårt att förstå för den som känner mig, inte det minsta nervös. Utan snarare bara konstaterande. Det drogs lott om vem som skulle få börja öppna låda och jag fick fjärde lotten. Inga problem, eftersom när det var min tur fanns ju fortfarande lådan med nummer två kvar. Och Prix d’Amérique-resan. En ”coin flip” som vi säger i pokerbranschen, som jag inte kunde förlora.

Min namne Olsson öppnade sakta den där lådan, och ja, mycket riktigt. Det jag redan ”visste” visade sig vara sant. Flyg tur och retur (ja, det var första gången jag skulle flyga) från Landvetter och fyra nätter på hotell i Montemartre. Tack för kaffet.

Det kan, sett ur ett vidare perspektiv, kännas som något ganska oansenligt. Men för mig var det en dröm som gick i uppfyllelse. En dröm som bara minuterna före kändes otroligt fjärran.

Syrran fick följa med som resesällskap. Och jag minns att magin träffade mig direkt. Vi löste metrobiljett efter metro-biljett, såg Eiffeltornet gnistra i Pariskvällen, bedövades av de vansinnigt tutande bilarna kring Triumfbågen och häpnade över Mona Lisas litenhet på Louvren.

Genéral du Pommeau vann det där Prix d’Amérique. Seklets första. Varenne, ännu i sin karriärs linda, gjorde ett overkligt lopp i spåren som trea. Jag höll tummarna för Fridhems Ambra. Ännu var det franc man spelade med, ännu fick man röka på inneläktaren (och det gjorde folk, kan jag lova) och jag såg inte ett skit.

Men det var fan magi. Ett opium som jag ville ha mer av.

Så om du tillhör den lyckliga skara som i helgen har möjligheten att vara här på plats i Paris. Tänk på två saker. Det första är ta rätt RER-tåg och gå av vid rätt hållplats. Joinville-le-Pont ska du av vid, inte Vincennes. Det andra är tänk på att Paris är ofantligt mycket mer än en monumental kolstybbsbeklädd travbana och ett hotellrum.

Men fråga mig inte hur det är i Paris är på sommaren.

Uranie – en av Prix d’Amériques allra största

I år är det tjugo år sedan ett sto senast vann Prix d’Amérique. Hela två decennier har alltså gått sedan Moni Maker, ännu världens vinstrikaste sto, skar mållinjen som vinnare på Vincennes körd av den unge Jean-Michel Bazire och tränad av Jimmy Takter.

Ston som vinner de största racen blir tyvärr allt mer sällsynt, Prix d’Amérique är inget undantag med andra ord. Annat är det kanske om man ser historiskt. Av de 98 upplagor av Prix d’Amérique som körts har 23 av dem slutat med seger för ett sto. Inte så illa ändå kanske, med tanke på att det som sagt var tjugo år sedan senast.

Två av tjejerna som bärgat PdA-pokalen tillhör också loppets allra mest klassiska vinnare. Roquepine på 1960-talet vann tre i rad och så gjorde också Uranie redan på 1920-talet. Och just denna Uranie är en häst som, med tidens gång, oförskylt fallit en aning i skuggan.

Uranie, ett fuxsto, såg dagens ljus 1920. Alltså, lämpligt nog, samma år som Prix d’Amérique för första gången avgjordes. Hon kom att utmärka sig redan tidigt och tillhörde Frankrikes bästa som treåring då hos Lucien Dufour men det var när hon såldes inför fyraåringsäsongen som hon verkligen kom att ta sig in i historieböckerna för alltid. Uranie sattes i träning hos italienaren Valentino Capovilla och det var i hans regi som hon 1926, i loppets sjunde upplaga, kom att ta sin första PdA-seger.

Redan i sitt första försök kom hon att spela upp Frankrikes bästa hingstar på läktaren. I loppet fanns dåtidens största som dubble PdA-vinnaren Passeport och fjolårssegraren Re Mac Gregor, men ingen av dem hade en chans att stå emot järnladyn Uranie. Det hade förresten inte motståndarna de två kommande åren heller – Uranie skulle alltså bli den förste att vinna loppet tre gånger. En bedrift som man fick vänta styvt fyrtio år på innan man skulle få se igen.

Men till saken hör den att Uranie nog kunde fått både en och två segrar i loppet ytterligare. Nästa år, 1929, var hon tillbaka på startlinjen igen. Fast på grund av hennes överlägsenhet valde arrangörerna att belägga stoet med 50 meters tillägg. Det i sig hindrade egentligen inte Uranie. Då upploppet nåddes hade hon en överlägsen ledning, men en förödande galopp satte stopp för framfarten med diskning som följd. Tioårige Templier, som varit tvåa två år tidigare, korades i stället till segrare.

Uranie fick dock en chans till att bli den förste till fyra PdA-guld, bedriften som ju som bekant Ourasi ännu är den ende att ha uträttat. Men när hon som tioåring 1930, i en av sin karriärs sista starter, åter fanns med i loppet var det nu med 75 meters tillägg. Uranie slutade ändå tvåa. Fast hon kunde inte rå på den fyra år yngre Amazone B, också ett sto, som sedan vann igen 1933.

Uranie lade nu tävlingsskorna på hyllan efter en av dåtidens mest episka karriärer. Hon vann 47 av sina 76 lopp. Fast hennes Prix d’Amérique-historia hade faktiskt bara börjat. I sin nya karriär, den som avelssto, skulle hon fortsätta att lämna eviga spår i fransk travhistoria.

1932 blev hon mor till Kairos. En hingst som i sin tur skulle bli dominant i aveln de närmaste åren. För 1950 föddes dottern Gélinotte. Just det, stoet som för tränaren Charlie Mills kom att dominera i mitten av 1950-talet. Den historiskt bevandrade vet redan att just Gélinotte själv tog två Prix d’Amérique-segrar. Åren 1956-1957. Hon var förresten tvåa i loppet redan 1955 och vann också Elitloppet samma år, 1956-1957.

Uranie hade gått bort 27 år gammal 1947, men farmors blod levde i allra högsta grad genom Gélinotte, stoet som blev en av 1950-talets största.

Om historien om Uranie är slut där? Ingalunda. För 1953 såg Jalna IV, ett sto efter Kairos och alltså halvsyster med Gélinotte, dagens ljus. Jalna IV skulle kanske inte lämna några stora spår efter sig som tävlingshäst men väl som mamma själv. Hon är nämligen mor till ingen mindre är Roquépine (e. Atus II) född 1961.

Om Roquepine är det ingen överdrift att säga att hon hamnar i kategorin världens bästa travhästar genom tiderna. För här har vi alltså det andra stoet, och den dittills andra hästen, som vunnit just tre utgåvor av Prix d’Amérique. Något hon mäktade med i raka år 1966-1968. Roquépine vann förstås dessutom Elitloppet 1966-1967 och åkte också till USA för att två år i rad (67-68) vinna International Trot. Hennes meritlista kan givetvis göras ännu längre.

Uranie är således morfars mor till Roquépine.

…När Moni Maker vann för tjugo år sedan var förresten ett annat sto tvåa i mål. Lovely Godiva. Och många är flickorna som därefter försökt. Fan Idole, Roxanne Grif och Bélina Josselyn är ston som på senare år åtminstone har varit och nafsat på det, som tvåor. 2009 var förresten Nouba du Saptel, Qualita Bourbon och Olga du Biwetz tvåa, trea och fyra i loppet, men utan chans att rubba Meaulnes du Corta.

Så nu är då frågan, kan 2019 var året för ett sto igen?

Här ett litet video-tips förresten. ”Highlights” från PdA 1930-1990. Låt vara att bildkvaliteten är något spekulativ, men i början skymtar hon i alla fall förbi, Uranie.

När två träter, då vinner Sugarcane Hanover

Nu ska jag bli lite tjatig igen. För jag ska nämligen damma av det ännu en gång, mitt absoluta favoritlopp av dem alla.

March of Dimes Trot. Den 17 november 1988.

Ja, precis. Det är 30 år sedan exakt (eller 30 år och 3 dagar när det här publiceras) som historiens troligen mest klassiska travlopp kördes. Och då får man faktiskt ta tillfället i akt. Igen.

Jag tror att de flesta som kommit hela vägen hit i den här bloggen, känner till hur det gick också den där novemberkvällen på Garden State Park i staten New Jersey. Den då ultramoderna anläggningen som olyckligtvis lades ned alldeles för tidigt, i början av 2000-talet.

Men, historien bakom. Hur kom nu March of Dimes Trot egentligen till? Ja, faktum var att det bara några få dagar före det faktiskt kördes fortfarande förelåg osäkerhet kring om det verkligen skulle bli av…

Fast vi får börja med att gå tillbaka lite i tiden. Till vintern samma år, 1988. I Frankrike vann i januari den ikoniska Ourasi sin tredje raka seger i Prix d’Amérique. Fransmännen var tämligen så säkra på sin sak, Ourasi var inte bara Europas bästa travhäst utan också den bästa i världen. Det till trots att han, vid tillfället, endast en gång satt sina tävlingshovar utanför hemlandets gränser (det då han 1986 vann Elite-Rennen i Gelsenkirschen).

Men nu var det kanske inte fullt så enkelt, tyckte amerika-nerna. För där hade man ju nämligen också världens främste travare. Jo visst, Mack Lobell givetvis. Supertravaren som redan föregående sommar, som treåring, slagit absolut världsrekord och blev den förste hästen i världen att gå under 1.10 när han på Springfield Fair klockades till 1.09,7. Som bekant gjorde han under våren 1988 sitt första besök utanför Nordamerika när han i en klassisk upplaga av Elitloppet utskåpade sina konkurrenter. Ett lopp som för övrigt kretsen kring Ourasi avböjt, och som man skulle komma att fortsätta vägra vara med i.

Och det var nu, någon gång i början av sommaren 1988 som ”debatten” verkligen tog fart. Vem var nu egentligen världens bästa häst? Trash talket sattes igång på allvar sedan Mack Lobells ägare Lou Guida i fransk teve helt enkelt kallat fransmännen för fegisar som med Ourasi inte tordes möta ”Macken”.

Till saken hör kanske också att fransoserna, som var starkt förvissade om att de hade den bästa travsporten i världen, hade bjudit in Mack Lobell och kretsen kring hästen till ett möte – i Frankrike. Det blev aldrig av (Mack Lobell kom för-resten aldrig att göra någon start på fransk mark). Guida i sin tur kontrade med ett, ”kom till USA och tävla så ska det nog bli åka av”.

Det hela började ta formen av uppsnacket kring en stor titelmatch i boxning. Men när och hur skulle de mötas? Idéen föddes alltså senare på sommaren. Man avsåg att skapa ett race av aldrig tidigare skådad karaktär som samtidigt skulle fungera som insamling till välgörenhets-organisationen March of Dimes. Ett lopp med så stora pengar att tävla om att ingen skulle vilja missa möjligheten att medverka. Inte ens Ourasi.

Och hör och häpna, fransmännen antog utmaningen. Ourasi skulle komma över Atlanten och möta Mack Lobell. Århundrades stora duell skulle bli av. Förstås, nu var ju inte de två hästarna de enda som skulle vara med i loppet, men tvekampen mellan Frankrike och USA var förstås poängen.

”Macken” förresten, hade efter Elitloppet åkt hem igen och fortsatt sopa banan. Inför vad som ledde upp till March of Dimes Trot hade han vunnit raka segrar i Nat Ray Trot, Breeders Crown och International Trot.

Ourasi hade vänt ut och in på sitt motstånd på hemmaplan och efter Prix d’Amérique också vunnit Prix de France och Critérium de Vitesse men också gjort sitt enda Sverige-besök, segern i Åby Stora Pris, och dessutom bärgat Grosser Preis von Bild-pokalen i Tyskland. Blott en förlust på årets fjorton starter.

Ourasi tillsammans med svenske världsmästaren från 1987, Callit, de båda USA-importerna Sugarcane Hanover som tidigare köpts till Norge men kort före loppet förvärvats av Erikssund och Napoletano som hamnat hos Stig H i Sverige, samt italienaren Esotico Prad och Finlands Friendly Face, tog flyget över havet. På andra sidan väntade hemmalaget med Mack Lobell som lagkapten, understödd av Go Get Lost, Scenic Regal och kanadensiska underbarnet No Sex Please som vid tillfället bara var tre år.

Fast bara en vecka före loppet skulle köras hade man inte ens lyckats få ihop en bråkdel av den utlovade prissumman. Ett intensivt arbete påbörjades för att sala in till den miljon dollar som man ju hade utfäst. Bara dagarna före March of Dimes skulle köras, och med alla gäster på plats, lyckades man konstatera att man genom några välbärgade eldsjälar ändå fått ihop 600 lakan. Vinnaren skulle få 270 000 dollar. Ändå en ”hygglig” slant för tiden.

Ourasi hade förresten kommit till USA, trots att det rådde total flygstrejk i Frankrike. Men man lyckades ändå få till ett litet undantag; viljan att ge den franske nationalhjälten chansen att sätta jänkarna på pottan fick gå över rådande strejk. Problematiken blev sedan inte mindre sedan regionen drabbats av ihällande skyfall och oväder dagarna före, ett stort arbete gjordes för att få Garden State Park i ett tävlingsdugligt skick som anstod seklets race.

Så kom dagen. 17 november. För övrigt en torsdag. Banan låg i perfekt skick som ett nybonat golv. Lite mer än 8000 personer fanns på läktarna, ungefär 250 av dem enbart från Frankrike. Tidernas största pressuppbåd för en travhändelse fanns på plats, man räknade till strax under ett hundratal pressfolk. Loppet kablades ut till Europa och trots att klockan var fyra på natten när det skulle köras var Solvallas restaurang överfylld.

I ena ringhörnan Mack Lobell. I den andra Ourasi.

Det blev också, precis som man hoppats, en fartfylld duell de båda emellan. Mack Lobell smällde till spets och satte upp ett tufft tempo direkt. Här skulle övriga få jobba. Ourasi lät inte vila på hanen, sändes fram via tredjespår för att ta dödens. Sida vid sida genom sista sväng och så in på upp-loppet. När bara den sista rakan återstod såg fransmannen ut att få in den avgörande högerkroken på sin amerikanske konkurrent, men Mack Lobell vägrade ursinnigt att ge vika.

Det var då Sugarcane Hanover kom in i bilden…

Gunnar Eggen hade kört sin häst hundraprocentigt. Klivit fram i rätt ögonblick för att låta Ourasi passera och sedan kunna smyga med i dennes rygg. Vila, vänta, slå till. I precis rätt tillfälle. En hastig attack in över upploppet – och förbi till seger precis på linjen.

Jo, Ourasi vann ju egentligen duellen mot Mack Lobell. ”The french champion” var före med någon centimeter till godo, men snopenheten var nog påtaglig. Hade någon verkligen räknat med en annan vinnare än duellanterna?

Jag tycker den här videon, med svenskt referat av Bosse Rydgren (och en ”gästartist” som jag inte vet vem det är eller om ens det är meningen att det ska gå ut, men det gör ju bara allt ännu bättre) är den bästa som finns att tillgå. Mycket nöje. Och har du sett loppet förut, så mycket nöje ändå.

Hur gick det sedan då? Jo, Sugarcane Hanover gjorde faktiskt inga fler starter. Han övergick i stället till jobbet som avelshingst på heltid nästa säsong. Ourasi satte direkt igång med förarbetet inför att ta sin fjärde raka Prix d’Amérique-seger, misslyckades dock till samtligas förvåning, för att i stället knipa segern 1990 – i sin karriärs sista start. Mack Lobell köptes för hiskeliga summor av ”Goya” till Sverige och fortsatte att tävla tre säsonger till, med bland annat ännu en triumf i Elitloppet.

Ett nytt möte mellan Ourasi och Mack Lobell blev det aldrig.

Och heller inte något mer March of Dimes Trot.

Vincennes, en liten vandring genom historien

Hösten börjar övergå i vinter och mörkret gör sig allt tidigare påmint om dagen. Travsporten här hemma på våra breddgrader går allt mer in i vinterdvala, men för egen del tillhör jag dem som tycker att det är nu som sporten nästan är som roligast.

Lite udda, givetvis. Men anledningen stavas Vincennes vintermeeting.

Men nu är frågan förstås, hur började allt detta? Ja, för att ta reda på det tycker jag vi ska gå långt tillbaka i tiden, betydligt längre än vi behöver kanske. Vi tar historien om Vincennes, helt enkelt.

Vad är då Vincennes? Jo, det är tekniskt sett en kommun i departementet Val-de-Marne, mer konkret är det en del av Paris storstadsområde. Beläget sydöst om stadskärnan. Cirka så där 50 000 personer kan kalla Vincennes sin hemvist.

Nu behöver jag kanske inte dra hela historien, man kan finna spår av området, då kallat ”Vilcenna” redan en bit in på 800-talet, men vi kör en snabbspolning fram till mitten av 1100-talet då området, det vill säga Vincennes-skogen, var känt för sina goda jaktmarker och de dåvarande frankiska kungarna huserade gärna här på fritiden. Därför var det såklart naturligt att konstruera ett ”jaktslott”. Det är 1373 som man börjar få ordning på sitt chateau men tillbyggnationerna fortsätter ständigt de kommande seklen, fram till andra halvan av 1600-talet.

Samhället kring slottet började byggas upp och Vincennes som stad var etablerat. Före, under och efter revolutionens år 1789, antog dock slottet andra användningsområden och efter att först tjänat som lokal för porslinstillverkning övergick det till att fungera som fängelse. Ett komplement till Bastiljen, kan man säga. Till exempel satt Markisen de Sade här i fängsligt förvar under ett antal år och så sent som i slutet av första världskriget var det här som den mytomspunne spionen och ”femme fatalen” Mata Hari fängslades och sedermera avrättades. Slottet har under tiden också tjänat som en form av militärt högkvarter.

Fast nog om detta nu kanske. För det var 1860 som den dåvarande kejsaren Napoleon den tredje (brorson till Napoleon den förste) lät göra Vincennes-skogen till en för allmänheten tillgänglig park. Det här är också en del av ursprunget till att platsen senare skulle husera landets, och kanske världens, främsta anläggning för travsport. I parken höll man snart hästkapplöpningar som allmänt folknöje, varför det föreföll sig fullt naturligt att här också anlägga Paris hippodrom.

De första officiella travtävlingarna i Frankrike är daterade till 1836, i Cherbourg, och sporten spred sig såklart snabbt i landet. År 1863, den 29 september närmare bestämt, var det dags för invigning av Hippodrome de Vincennes, belägen i kanterna av Vincennes-skogen, precis som i dag.

Nu bar det sig dock inte bättre än att hippodromen förstördes några år senare, till följd av Frankrikes krig mot preussarna (1870-71) varför det dröjde fram till september 1879 innan man kunde inviga Vincennes igen. Där har den fortsatt att stå kvar fram till i dag.

Ursprungligen var det givetvis inte enbart trav (och monté) som utövades på ovalen, utan även andra sporter med hästen i centrum, i synnerhet galopptävlingar. Det var faktiskt då, 1879 det vill säga, som de första travloppen över huvud taget avverkades på banan och det var först 1934 som Vincennes uteslutande blev en arena enbart för travsport.

Konceptet vintermeeting såg sitt ljus tidigt i början av det förra seklet. 1906 var första gången som man påbörjade sin högsäsong under vintermånaderna. Avsikten var förstås att få till ett större antal tävlingar i koncentrerad form, ett koncept som alltså än i dag fortsatt. Från att år 1905 blott haft 10 tävlingsdagar per år på Vincennes, hade antalet ökats till 38 år 1910 och antalet var uppe i 68 vid år 1925.

Årets schema innehåller förresten hela 90 tävlingsdagar. Och då menar jag bara vintermeetinget.

1920 (100-årsjubileum snart alltså) introducerades vad som snabbt skulle bli banans stora flaggskepp. Ja, jag åsyftar självklart Prix d’Amérique. Loppet fick sitt namn som en hyllning till USA för deras insatser i det första världskriget som ju avslutats två år tidigare. Den första vinnaren av loppet, som förresten avgjordes den 1 februari, var Pro Patria (som för övrigt på latin betyder ”för fäderneslandet”) körd av Theodor Monsieur och ekipaget upprepade proceduren redan nästa år.

Det andra världskriget satte olyckligtvis käppar i hjulen för travsporten såväl i Europa som i Frankrike och Prix d’Amérique fick av den anledningen ställas in 1940 och 1941. Men trots att kriget fortfarande brann, kunde man återkomma 1942 (Neulisse vann) och har sedan dess avgjorts varje år.

Den stora omdaningen för Vincennes skedde sedan i slutet av 1970-talet då man renoverade och byggde om banan för miljardbelopp. 1983 hade den antagit det utseende som till mångt och mycket är oförändrat till dags dato, med de mäktiga läktarbyggnaderna som också inrymmer flera restauranger med panoramavy. Redan två år senare installerades en 100 kvadratmeter stor storbildsskärm, den första i världen i sitt slag.

Kort sagt, världens främsta anläggning för travsport var ett faktum.

Med det sagt. Om du fortfarande aldrig varit på Vincennes, och har möjligheten att komma loss i slutet av januari, så är det nog snart dags att börja kika efter den där Paris-resan. Jag törs nästan lova att du inte blir besviken.

En 40 sekunder lång resa – på 173 år

Fyra år, tre månader och tio dagar. Så lång tid var Sebastian K. världens snabbaste travhäst genom tiderna. Hans monumentala 1.07,7 satt på Pocono Downs den 28 juni 2014 putsades med en tiondel av sexårige valacken Homicide Hunter på The Red Mile i Lexington i början av oktober.

1.07,6 i kilometertid. Eller 1 minut och 48 och fyra femtedels sekunder för att bli exakt, är den för dagen snabbaste tid som en travhäst presterat över en engelsk mil (som för övrigt mäter exakt 1609,344 meter).

Ett faktum som fick mig att snöa in en smula på just världsrekord, absoluta sådana det vill säga. En liten resa i historien som förde mig tillbaka nästan på dagen 173 år, närmare bestämt till 1845. Samma år som nobelpristagaren Wilhelm Conrad Röntgen föddes, den 32-årige Richard Wagner påbörjade arbetet med operan Lohengrin och den revolutionerande uppfinningen gummisnodden fick sitt patent. Ganska lång tid tillbaka alltså.

1845 var också året då det för första gången noterades ett officiellt världsrekord för en travhäst. Lady Suffolk hette hon. Ett då tolvårigt skimmelsto som i Hoboken, New York, klockades till 2 minuter och 29 sekunder och därmed förevigades som den första världsrekordhållaren. 1.32,8 blir förresten det omräknat i kilometertid.

Om vi vrider fram klockan ett par decennier hittar vi Goldsmith Maid. En synnerligen intressant häst som regerade i travsportens vagga, med sin storhetstid i första halvan av 1870-talet. Det är i sig anmärkningsvärt, för hon föddes redan 1857. Goldsmith Maid, vars farfar för övrigt var den stora urfadern Hambletonian själv, spåddes dock tidigt inte vara något särskilt ämne för dåtidens travtävlingar. Det skulle ändra sig med tiden.

Goldsmith Maid, som egentligen från början bara hette Maid, växte upp på en gård i New Jersey. Hennes temperament var dock något i ”hästväg”, stoet var osedvanligt hetlevrat och knappt någon vågade ha med henne att göra. Följaktligen ansågs hon som omöjlig i tävlingssammanhang, även om hästen deltog i några inofficiella kapplöpningar i grannskapet. De ursprungliga ägarna var ivriga att sälja henne vidare för en spottstyver och det omöjliga stoet skiftade ägare ett par gånger innan slutligen vändningen skulle komma. Det när Alden Goldsmith 1865 för 650 dollar kunde lägga vantarna över henne och hon också gavs det namn som hon blivit känd för.

Trots att Goldsmith Maid vid det här laget redan var åtta år hade hon, onekligen framtiden för sig. Genom att låta träna stoet helt utan extra utrustning och bara låta henne springa som hon själv ville, hade man funnit lösningen. Hon blev framgångsrik i tävlingar och noterade flera banrekord. Men efter tre år antog Goldsmith att den nu elvaåriga hästen kanske gjort sitt och var nog ganska nöjd när han för svindlande 20 000 dollar sålde henne till tränaren Budd Double. Fast det var nu som hon verkligen skulle visa vad hon kunde…

Goldsmith Maid skulle under sin extremt långa karriär notera hela sju absoluta världsrekord. Fem av dem sattes samtliga under 1874 – då hon var sjutton år gammal. Efter att i början av året varit den första att gå under kilometertiden 1.25 hade hon i slutet av året sänkt sitt eget rekord till 1.23,3 (eller 2:14,0). Hon fortsatte faktiskt att tävla ända till hon var tjugo år och hennes sista lopp var ett match race mot den ”blott” elvaårige valacken Rarus. Den senare var också den som, årets efter, lyckades slå hennes världsrekord när han sänkte till 1.22,8.

”Late bloomern” Goldsmith Maid blev på köpet en celebritet och framlevde sina dagar till 1885 då hon 28 år gammal gick ur tiden. En nyhet så sorglig att till och med New York Times unnade henne en egen dödsruna.

Utvecklingen bland travhästar rusade vidare och i början av seklet hade man så smått börja drömma om att hitta en häst som kunde slå ”drömmilen”. Med andra ord att för första gången passera under två minuter (vilket i kilometertid betyder 1.14,6). Man behövde inte vänta längre än till 1903 för att nå dit.

Den historiska hästen som gjorde det var Lou Dillon. Också hon ett sto, endast fem år gammal vid tillfället. Händelsen när Lou Dillion dubbades till ”the first mile trotter” skedde den 24 augusti 1903 och platsen var Readville i Massachusetts. På exakt 2:00.0 klockades hon till med sin tränare Millard Sanders i släptåg. En tid som i sig närmast ansågs som omöjlig för tiden, det innan gällande världsrekordet var på 1.16 blankt satt av Cresceus två år tidigare. Därför var förstås uppståndelsen än större när Lou Dillion bara två månader senare slog till igen, nu i Memphis. På totaltiden 1 minut och 58 och en halv sekund (1.13,5) blev hon också den första att passera ”drömmilen”.

Det här gjorde såklart Lou Dillon världsberömd i travkretsar och hennes berömmelse tog stoet hela vägen över Atlanten. När hennes egentliga tävlingskarriär var avslutad fick hon nämligen åka runt i Europa, faktiskt hela vägen till Moskva, för att visa upp sin briljans och speed inför storögda folkmassor. Hennes rekord skulle förresten stå sig i nio år.

Betydligt längre skulle dock Greyhounds världsrekord stå. ”The Grey Ghost” kvalar nog in väldigt högt på den omöjliga listan om världens bästa travare. Det började 1937 då det då gällande världsrekordet i sig varit synnerligen svårslaget. 20-talets kung Peter Manning, som slog rekord efter rekord, hade 1922 noterat 1.12,6 och det hade därmed gått femton år innan Greyhound var den som förmådde att tangera den tiden.

Men Greyhound var förstås snabbare än så. Efter bara några dagar sedan tangeringen, sänkt rekordet till 1.12,2 var det nästa år, 1938, som han satte det kanske mest episka av alla världsrekord. Platsen var förstås Lexington, Kentucky, var annars, när han med sin tränare Sep Palin klockades till 1 minut, 55 och en fjärdedels sekund, det vill säga 1.11,6. (Vill du läsa mer om Greyhound, se min tidigare blogg här).

För att sätta den tiden i realitet, det dröjde nästan 31 (!) år innan någon klarade av att trava en snabbare tid. 1969, månaderna efter det att Neil Armstrong blivit den första människan på månen, var det Nevele Pride som i Indianapolis putsade världsrekordet med tre tiondelar, till 1.11,3. Nevele Pride, förresten, ett sant ”original” i travhistorien som du också kan läsa mer om här.

För att fortsätta jämförelsen; först 1980, alltså elva år senare, var det Lindy’s Crown som blev den förste att tangera 1.11,3 medan vi får gå framåt ytterligare två år till 1982 innan Arndon, då bara tre år, på The Red Mile slog det då han som första häst i historien gick under 1.11 och vann på 1.10,9. Alltså 44 år efter Greyhounds monstruösa tid.

Vem som var först att underskrida 1.10 då? Jo, givetvis Mack Lobell. På Springfield Fair, Illinois, augusti 1987 gick den då treårige karismatiske travaren 1.09,7. Ett rekord som detroniserade det absoluta världsrekord som Prakas satt två år tidigare med hela åtta tiondelar. Och just det ögonblicket kan jag inte förneka er: kolla här.

Som vän av ordning bör vi självklart också nämna första hästen under 1.09. Jag tror att de flesta som lyckats med bedriften att läsa ända hit vet vem – Victory Tilly. Det var 2002 då den sjuårige svenske valacken i Nat Ray Trot (som det hette då) på Meadowlands bombade fram på 1.08,8. (Ja, vi kikar väl på det också då).

…Sebastian K., han kan förstås trösta sig med att i alla fall vara världens snabbaste travhäst över en tusenmetersbana, tills vidare. Hans enorma 1.07,7 är ju satt på Pocono Downs som sagt. Men snabbast i världen är alltså Homicide Hunter.

Hans 1.07,6 är i runda slängar 40 sekunder snabbare än vad Lady Suffolk travade där i Hoboken 1845. 40 sekunder å andra sidan, kanske inte verkar så mycket sett över 173 år.

Idéal du Gazeau och de tre VM-segrarna

På lördag kväll är det dags igen att kolla på International Trot, eller VM-loppet som det ju är populärt att kalla det. Ett lopp som för övrigt såg dagens ljus 1959 och som årligen kom att köras på Roosevelt Raceway till 1987 då banan tyvärr lades ned. Yonkers Raceway i staten New York övertog värdskapet och körde sju upplagor (inställt 1994) till och med 1995. Lyckligtvis, för oss trav-entusiaster, väckte man liv i loppet igen för tre år sedan.

Att många av tidernas bästa travare kommit och segrat, och ibland förlorat, i VM-loppet, är förstås inget avslöjande. Loppet hade en betydligt större dignitet ”då det begav sig” än vad det kanske har i dag. Det är dock bara en häst som är unik i historien genom att ha vunnit loppet hela tre gånger. Det dessutom tre år i följd.

Dags för några rader om det tidiga 1980-talets kanske mest ikoniska travare: Idéal du Gazeau.

Tillsammans med sin ständige följeslagare, den karismatiske Eugéne Lefèvre kamperade den mörke hingsten med den markerade bläsen och de ljusblå bandagen runt om i trav-världen i slutet av 70- och i början av 80-talet och kunde med rätta bära epitetet ”världens bäste travhäst”.

Idéal du Gazeau, född 1974 i Vendée vid Atlantkusten, kom att vara en stjärna redan från starten. Han debuterade faktiskt som tvååring och var som treåring obesegrad i fem starter innan han föll i den största uppgiften för året, Critérium de 3 Ans (stoet Ivory Queen vann då). ”Idealen” skulle dock få njuta segern sötma åtskilliga gånger fler under sin långa och sanslöst framgångsrika karriär.

1979 (som femåring) gjorde han sin första start i Prix d’Amérique. Något som slutade i ett silver bakom High Echelon. Inte heller 1980 lyckades Idéal du Gazeau i sitt hemlands största lopp, då han efter ett blytungt lopp, vid ett av få tillfällen fick finna sig i att vara i det slagna fältet bakom tioårige Eleazar som i sitt sista försök tog sin efterlängtade PdA-seger.

Idéal du Gazeau tog dock revansch månaderna senare, vid sitt första besök i Sverige lämnade han inget åt slumpen i Elitloppet. På ett regnigt Solvalla vann han finalen, efter att i försöket ”bara” varit tvåa bakom Charme Asserdal, från dödens på Express Gaxe (se loppet här).

1980 var också första året som Idéal du Gazeau reste till USA för VM-loppet. Vann gjorde han dock inte sitt premiär-lopp. Fransmannen svarade för en flygande avslutning men kunde inte hinna fram till Classical Way, utan fick dela silvret med nyzeeländska Petite Evander (här ser du loppet).

Men samtliga återstående VM-loppen skulle Idéal du Gazeau gå segrande ur alltså. 1981 Hade eleganten så äntligen också vunnit Prix d’Amérique för första gången. Det efter att ha bombat fram på den sista bortre långsidan och vunnit lätt före en fint spurtande Jorky (här ser du det).

Någon upprepning i Elitloppet blev det dock inte, det här året. Trots en enastående säsong som gav 16 segrar på 18 starter, misslyckades den urstarke fransosen på Solvalla. Efter en strulig resa i finalen blev det bara ett sjättepris. Jorky vann, förresten.

VM-loppet däremot. Där fick Idéal du Gazeau visa var skåpet skulle stå. I ett lopp som blev ordentligt fartfyllt, med körningar i flera spår, stod Lefèvre på gasen in på sista bortre och ”Idealen” svepte fram för att överta ledningen. Ärkefienden Jorky levererade en sylvass avslutning men utan chans att nå sin landsman (här ser du segern).

1982 hade Idéal du Gazeau hunnit bli åtta år, men hans regentperiod var ingalunda över. Förvisso blev det ingen ny seger i Prix d’Amérique, han var trea efter Hymour, men tillbaka på tronen i gengäld var han i Elitloppet. Efter, ska vi kalla det lite passiv styrning, i försöket som tvåa efter Dartster F., kom han ut i finalen och skojade med den samme och övriga motståndare, återigen från dödens (så såg det ut).

Tre månader senare (VM-loppet kördes i augusti vid den här tiden) var Idéal du Gazeau tillbaka i USA och gjorde rent hus för andra gången i Roosevelt International. Lefèvre satte in stöten mitt på den sista bortre återigen och segern blev väldigt enkel sedan ledande Nino Blazing och Björn Lindblom slagit över i en kort galopp i blotta förskräckelsen in mot upploppet (titta på loppet här).

1983 blev det sista året på tävlingsbanan för Idéal du Gazeau. Efter två plumpar i de förberedande loppen återkom han till triumf när det verkligen gällde i Prix d’Amérique och noterades därmed alltså för sin andra seger i loppet. Olyckligtvis fick han inte chansen att försvara sin titel i Elitloppet samma år; skador hade satt stopp för ett nytt deltagande och det var i stället landsmannen Ianthin som det året tog hem segern på Solvalla.

Idéal du Gazeau kom dock tillbaka, och hittade formen för en sista kraftansträngning, lagom till VM-loppet. Och det här är kanske den upplaga av loppet som vi ur svenskt perspektiv minns allra mest. Med i startlistan fanns nämligen ”sagohästen” själv, Legolas, som fram till den här starten aldrig hade förlorat.

Tyvärr för Legolas del mötte han alltså Idéal du Gazeau. Den här gången kände Lefèvre att det var säkrast att tidigt syna dödens. I spets satt nämligen just Elitlopps-vinnaren Ianthin som inte skulle klara av att stå emot den obarmhärtiga pressen till slut. Idéal du Gazeau vann enkelt, sin tredje raka seger i International Trot. En bedrift som han är ensam om. Bakom spurtade som bekant Legolas in som tvåa efter en resa i rygg på ledande Ianthin (och här ser vi det loppet).

Idéal du Gazeau följde en vecka senare upp med att också vinna Challenge Cup på samma bana. En seger som blev hans sista. Efter några starter till senare på hösten lade den redan då legendariske fransmannen tävlingsskorna på hyllan. Han sammanfattade sin karriär med 66 segrar på 99 starter.

Kriterie-vinnare och vad som sedan hände

Svenskt Trav-Kriterium. Ur många aspekter ett av årets mest intressanta lopp. Det första riktigt stora målet för aktuell kull, treåringarnas magnum opus. Minst en stjärna kommer tändas, vissa av dem förblir stora talanger, andra avancerar till odödligheten.

Men hur har det egentligen utvecklats genom historien för de hästar som så tidigt i karriären tagit en så betydande seger? Ibrahim Pascha vann den första upplagan 1927, Villiam blev den 91:e vinnaren av Kriteriet när gick i mål på nytt världsrekord för ett år sedan.

Vad Villiam dock inte lyckades med var att knappt ett år senare göra repris i Derbyt. Det är dock en hel del andra som hemfört den bedriften. Till dags dato har hela 21 av Kriterie-vinnarna sedermera också gått vidare för att koras som vinnare av Svenskt Travderby.

Den senaste att ha uträttat den prestigefyllda dubbeln, behöver vi inte kika allt för långt bakåt i historierullorna för att hitta. Det är ju nämligen Readly Express, som 2015 vann Kriteriet för att året senare göra processen kort med motståndet också i Derbyt.

Readly Express placeras dock även i en annan, avsevärt mer prominent skara. Nämligen kategorin hästar som efter att de tagit dubbeln Kriteriet-Derbyt – också vunnit Prix d’Amérique. Han är ju som säkert bekant regerande mästare i vad vi brukar kalla världens tuffaste travlopp. Readly Express är dock inte ensam om att ha gjort den remarkabla trippeln, klubben består av en trio.

Vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än till för precis tio år sedan för att hitta klubbmedlem två. Självklart snackar vi Maharajah. 2008 var han kung i Kriteriet. I vad som var hästens elfte start i livet vann ”Marre” treåringarnas största uppgift. Och det i utklassningsstil. Med knappa varvet kvar hade han bytt ut femte utvändigt mot dödens – men fortsatte bara. Yanantin Boko som fått motstå press i spets var tapper, men hade inte skuggan av en chans att värja sig. Kolla loppet själv här.

Att Maharajahs karriär sedan fortsatte på den inslagna banan, behöver jag knappast berätta om. I sitt fjärde försök i loppet fick han ju också vinna Prix d’Amérique som perfekt kröning av karriären; det blev ju hans nästa sista lopp i den karriär som innebar 23,5 miljoner kronor insprunget. Och som far har han ju redan fått fram en Derby-vinnare, en i Kriteriet saknas dock. Ännu.

Först med den här specifika trippeln var han förstås inte. Det var nämligen ett sto. Och kanske inte vilket som helst, utan vårt vinstrikaste genom tiderna fortfarande. Ina Scot var outstanding i unga år och det var hennes tionde raka seger hon tog när hon vann Kriteriet 1992. Den segerraden skulle förresten förlängas till 31 raka innan det, lite oväntat, tog stopp i debuten som femåring.

På det tidiga 90-talet kunde man fortfarande se fina och långa inslag med travsport i de ordinarie sportsändningarna på tv och just ett sådant, sju minuter långt lite drygt, kan du njuta av här med fokus på Ina Scots väg mot segern i Kriteriet för 26 år sedan. Genidraget med micken på Kjell P under loppet när det står klart för honom att han vinner, är faktiskt obetalbar.

1995 stod, som vi ju vet, Ina Scot som, överraskande, vinnare av Prix d’Amérique. För egen del kanske faktiskt min absoluta favorit (efter March of Dimes då…) av alla travlopp. Men det ämnet behöver vi ju inte gå in på ytterligare en gång. För den som ändå blir sugen att återse den klassiska segern finns en länk här.

Hur är det då med Kriterie-vinnare i Elitloppet? Ja, ingen av den ovan nämnda trion har ju vunnit Elitloppet också, det kanske hade varit att ta i. Men hästarna som vunnit Kriteriet, därefter Derbyt och sedan också Elitloppet, är faktiskt också tre till antalet. (Här kan vi förresten av akademiskt intresse inflika att det inte existerar Kriterie-vinnare som vunnit Elitloppet, som också inte tagit skalpen i Derbyt).

Den senaste att lyckats med den speciella trippeln av segrar hämtas från 2004. Då vann nämligen Conny Nobell Kriteriet på Solvalla. I en Kriterie-final där hästar som Triton Sund och Torvald Palema närmast fick se sig slagna, var Conny och den då 28-årige Björn Goop överlägsna sedan man tidigt kommit till ledningen. Ja, varför inte kolla loppet här. Segern upprepades sedan i Derbyt och segern i Elitloppet fick man som bekant som femåring 2006 trots att man bara vara trea i mål. Ettan Jag de Bellouet och tvåan Let’s Go diskades i efterhand sedan den framkommit att de tävlat med förbjudna medel.

Några år tidigare, närmare bestämt 2001, var From Above champ i Kriteriet. I sin åttonde start tog han faktiskt en aning överraskande segern, det var för övrigt Örjan Kihlströms första av hittills fem segrar i loppet. Favoritskapet låg i stället hos Gigant Neo (se där, en PdA-vinnare till) och Staro Showbiz men ingen skulle kunna passera kvicke Frome Above. Efter att ha vunnit Derbyt, återigen med Gigant Neo som närmast slagen, nästa år följde Frome Above upp med en bejublad viktoria i Elitloppet 2003. Det kan du titta på här, ur ett helt annat perspektiv.

Kriteriet, Derbyt och sedan Elitloppet, som sagt. Ja, vem var först med det? Jo, du har kanske redan listat ut det. Remington Crown. Han var faktiskt relativt otippad när han dundrade först över mållinjen för sin tränare Robert Bergh 1996. Jimmy Takter hade nämligen tagit över Kramer Boy (fyra i Hambletonian samma år) som var stor favorit i finalen.

Kramer Boy såg också ut att få greppet om den hela vägen ledande Remington Crown när man vek in över upploppet, men 14-oddsaren vägrade att ge sig och gav prov på den enastående moral som många gånger framöver skulle tala segerspråk (kolla loppet här). Som till exempel i Derbyt då, som han ju vann trots galopp. Remington Crown såldes senare till Frankrike och det var i regi den nya tränaren Jan Kruithof som han också segrade i Elitloppet 1999. En Prix d’Amérique-seger kom han dock aldrig närmare än en fjärdeplats (2000).

Så, för att hitta en häst som vunnit Kriteriet, Derbyt, Prix d’Amérique och Elitloppet, får vi fortsätta leta men omöjligt är det förstås inte. Kanske Readly Express är intresserad?

1990 – året då ston dominerade i Derbyt

Oavsett hur Svenskt Travderby slutar på söndag kan jag i alla fall lova en sak, ett sto kommer inte vinna. Det är förstås väldigt enkelt att förutse det, eftersom något sto över huvud taget inte anmäldes ens till uttagningarna.

Faktum är att av de 90 upplagor av Derbyt som körts sedan den första gången 1928 har faktiskt hela 23 av loppets vinnare varit ston. Det är till exempel betydligt fler än valackerna som segrat; när Cyber Lane gjorde det i fjol var han den sjunde i historien.

Att ston numera dock har väldigt svårt att vinna Derbyt blir mycket tydligare då man konstaterar att på de senaste femtio åren, har blott fyra gjort det. Den senaste som lyckades med den bedriften var ju Hilda Zonett som 2001, det vill säga för sjutton år sedan, trots galopp spurtade hem ett rafflande Derby (som du förresten kan se på här). Det senaste stoet att ens försöka var Pasithea Face som för två år sedan slutade sexa i finalen.

Att ston numera ”aldrig” vinner Svenskt Travderby har givetvis en stor orsak i och med införandet av Derbystoet vars första upplaga kördes 1991. Före det året fick ston helt enkelt finna sig i att matchas i Derbyt, om man över huvud taget skulle ha något med saken att göra. Och att man numera väljer Derbystoet, som med lite premiechansen adderat till potten, kan ge vinnaren två miljoner kronor, är fullständigt självklart.

…Fast den här bloggen tänkte jag i huvudsak ägna åt Derbyt 1990. För övrigt då, som vi noterat, det sista året innan Derbystoet gjorde sitt intåg på marknaden. Paradoxalt nog var det Derbyt kanske det bästa genom tiderna, sett ur tjejernas perspektiv.

Och för den som undrar, kanske, så här såg startlistan ut:

1 Bix Bay – Per-Erik Eriksson
2 Bubka Bob – Sven Berggren
3 Drottning Sund – Björn Larsson
4 Summer Crown – Leif Edvinsson
5 Business Tour – Tonny G Nilsson
6 Micke Whitney – Johnny Takter
7 Play it Again – Olle Goop
8 Sontard – Per Lennartsson
9 Queen L. – Stig H Johansson
10 Tom T. Hall – Åke Eriksson
11 Frances Drew – Stefan Söderkvist
12 Delvin Håleryd – Leif Witasp

Den här Derby-finalen innehöll faktiskt hela tre ston och inte nog med det, trion var de mest spelade hästarna i loppet. Queen L., vem annars, bar det knappa favoritskapet. Stig H hade förresten tre hästar med i Derbyt, de övriga två Play it Again och Bubka Bob.

Queen L, var som sagt favorit, sedan hon tidigare tagit hem Stochampionatet, trots det faktum att hon inte vunnit vare sig kvalet eller semifinalen till Derbyt (såg gick det ju till då…). I sin semi hade Queen L. fått stryk av Per-Erik Erikssons fine Bix Bay, tidigare under året tvåa efter Bowspirit i Kungapokalen och ju ägd av det dåvarande Atalanta-proffset Glenn Strömberg.

Det fick till orsak att fuxan i finalen fick fajtas från ett bakspår. Loppets övriga två ston, Drottning Sund, tränad och körd av Björn Larsson och Leif Edvinssons Summer Crown hade å sin sida båda tagit hem segrarna i sina semifinaler.

Trojkan hade såklart tidigare mötts under årets stora slag. I Drottning Silvias Pokal var det, passande nog, Drottning Sund som drog det längsta strået, där Queen L. fick nöja sig med att bli trea. Senare, som sagt, i Stochampionatet var rollerna ombytta, med det tillägget att Summer Crown var tvåa.

Det skulle alltså bli ”stonas Derby”. Dock började det i molltonart. Drottning Sund galopperade tyvärr kort efter att starten gått och troddes då vara borta ur leken. Sekunderna senare föll olyckligt också Summer Crown över i samma gångart, efter att hon nyss försvarat ledningen. Queen L. dock, hon höll sig till trav, men var å andra sidan placerad sist av de felfria i fältet. Det såg mörkt ut.

Queen L. bidade sin tid där, i femte utvändigt, till exakt 1300 meter återstod av loppet. De 1300 meterna som nu var kvar, skulle hon sedan spendera i tredjespår. I sin ospeediga men samtidigt vansinnigt urstarka stil som med tiden skulle bli en av våra bästa hästars signum, tuffade hon på, oförtrutligt, först i spåren.

Fast med 600 kvar hände något oväntat. Björn Larsson som efter galoppen funnit fjärde invändigt med Drottning Sund lyfte nu ut sin springare till attack. Och det gick fasligt fort plötsligt. Via fjärde spår forsade stoet fram, passerade för en bit den invändiga Queen L. som för ett kort ögonblick tycktes stå stilla mot den framstormade konkurrenten.

Var Drottning Sund på väg mot segern ändå, trots att hon ”försvunnit” redan i starten? Lyckan blev dock inte långvarig. Mitt i den sista svängen, i det läget till synes med ett grepp, trasslade Drottning Sund återigen till det för sig och loppet var nu definitivt förlorat för hennes del. Hur Derbyt 1990 hade slutat om så inte varit fallet, är det, som det heter, fritt att spekulera i.

Queen L. kunde dock andas ut. Hon hade varit chanslös i speedrycket men kunde nu åter falla tillbaka på sin urstyrka; täthästarna kippade efter andan, bakifrån kom det inget som utgjorde någon segerfara och invändigt, ja där fick Bix Bay luckan för sent…

På den här tiden fick travet faktiskt utrymme i SVT och Derbyt förärades ett sju minuter långt inslag i Sportspegeln. Just det, med hela loppet inkluderat, kan du luta dig bakåt och njuta av här.

– Ja, hon har så mycket pengar på sig, vi får väl försöka hitta något mer fyraåringslopp till henne, men sedan blir det förmodligen avel nästa år…, sa Stig H efter sin femte Derby-seger.

…vi kan väl konstatera att ”mäster” inte var helt rätt ute just den gången. Och vi kan vara ganska glada för att så var fallet.

För Queen L. gick knappast till avel nästa år. Hon fortsatte att tävla i hela fem säsonger till som en av världens bästa hästar någonsin, med styrkan som sitt främsta vapen. När hon med ett andrapris i Prix de Paris rundade av sin karriär 1995 hade hon vunnit 46 av 82 starter och tjänat nästan 17,5 miljoner kronor. Något som gör henne till än i dag vår 14:e vinstrikaste häst i historien. Bland ston är hon för övrigt tvåa på samma lista, endast överskuggad av Ina Scot.

Och just det ja, Ina Scot är ju det näst senaste stoet att ha vunnit Derbyt.

©2019 Travnet