• Det är fantastiskt vad alla folk ska blogga hela tiden nu då. Är väl knappast en människa som inte sitter och försöker vara märkvärdig och putslustig i någon bloggvariant. Själv tror jag bestämt det där är en övergående fluga. Helt klart.

• Häftigt med Commander Crowe och framför allt Järvsöfaks på Gävles V75:a på lördag. Jan-Olov Persson ligger ju ihärdigt i för att få nationalhjälten Järvsöfaks att passera gamle norrbaggen Alm Svartens världsrekord i antal segrar. Men oavsett om nu Alm Svarten har 183, 184 eller 185 segrar (ingen verkar ju ha räknat ordentligt) så tycks de inte helt kalkylerat med att det tydligen fanns några finska kallblod för typ femtio år sen som klämde i med över 300 segrar. Hur sjutton bar de sig åt då?

• Men en eloge till Persson som låter Järvsöfaks gå ut i V75 så det inte blir ett femhästarsfält med tre stallkamrater på Umåker igen.

• I vilket fall som helst var det bättre förr. Givetvis. Mitt eget travintresse föddes på riktigt 1988 då jag var nio år gammal. Jag minns faktiskt det där nästan religiösa ögonblicket i det närmaste in i detalj ännu men jag tänkte bespara er den berättelsen. För denna gång det vill säga.

Men 1988 var för övrigt ett sällsynt bra år för att inleda ett travintresse, kanske det bästa året i mannaminne. Världens bästa travlopp kördes det här året, i alla fall om du frågar mig. Loppet hette March of Dimes och var tillkommet just för att världens bästa travhäst skulle koras. Platsen var den numera nedlagda banan Garden State Park i New Jersey och den stora matchen stod mellan fyraåriga fenomenet Mack Lobell som då hade det absoluta världsrekordet 1.09,7 och som tidigare på våren vunnit Elitloppet i splendid isolation med John D Campbell.

I andra ringhörnan stod det franska monstret Ourasi med sin ständige följeslagare Jean Rene Gougeon. Ourasi var i det närmaste osannolikt bra och hade vid den här tidpunkten vunnit tre raka segrar i Prix d’ Amerique och som om den prestationen inte var tillräcklig så var han trea påföljande år för att vinna igen 1990. Han var då tio år gammal och gjorde sin sista tävlingssäsong. Ourasi gjorde dock nästan aldrig några framträdande utanför fädernelandet Frankrike men denna gång skulle han göra ett undantag. Bara för att bevisa vem som var bäst.

De där två var långt ifrån allt som fanns att skryta med i startlistan. Här fanns också Sugarcane Hanover som för Gunnar Eggen svarat för en oförglömlig insats i Olympiatravet där han fick de andra att se ut som statyer. Här fanns Napoletano med Stig H Johansson som 1989 skulle vinna Elitloppet och som helsvensk representant världsmästaren Callit med ”Kalle på trappa”.

Om du nu inte vet hur loppet slutade kan du se det HÄR, och om du redan vet så tycker jag du ska titta ändå. Du blir knappast besviken.

• Undrar hur många som läst ända hit och ännu inte förstått att det inte var den Daniel Olsson som bloggar. Osis.

• Det händer mycket i USA för dagen. Men nu när presidentvalet till sist är överstökat vänder vi blickarna till Las Vegas och mer specifikt Rio All Suite Hotel and Casino. På söndag är det så dags. Finalbordet i World Series of Poker Main Event. ”November-Nian” har de blivit kallade, de som ska göra upp om titeln världsmästare i poker 2008. Själv är jag övertygad att titeln tillfaller Ryssland och Ivan Demidov som har näst mest marker innan spelet kan börja. Efter helgen vet vi.

• Härligt med GAIS 3-0-seger över Ljungskile i lördags. Då blir det en fjärde säsong i Allsvenskan för grönsvart. Inte ens jag hade kunnat tro på det då jag svettig och skräckslagen bevittnade kvalsegern över Landskrona på en teveskärm i Kalmar hösten 2005.

• Apropå det så har min bordsgranne här någon slags kampsång för Djurgården som ringsignal i sin mobil. Tydligen hör han lite illa också för singalen är så hög att den hörs på kilometers avstånd och får hela skrivbordet att vibrera. Men det är väl en trevlig melodi, den stör mig inte alls. Inte alls.

Daniel Olsson