Två vägar från
"koja till slott"

Johan Dieden på språng.

Foto: Mats Hansson, ALN

Johan Dieden är närmast att betrakta som en svensk hästägarlegend. Hästar som Kramer Lyx, Mr Lavec, Kramer Boy och Enjoy Lavec har han haft i sin ägo. I dag på annandag jul är han dagens gäst.


Två vägar ”från koja till slott”

1. Den late hästägarens väg

Ett äldre genuint värmländskt par, Ernst och Stina Båth, ägde ett ganska framgångsrikt sto, Anita Bunter, i Bertil ”Berra” Rogells träning på Färjestad i mitten av 60-talet.

Av någon anledning hade Ernst för sig att jag var friherre och tilltalade mig alltid mycket vördsamt Baron Dieden. Ju mer jag dementerade desto mer övertygad blev Ernst om mitt adelskap, för se det var så typiskt för baroner att förneka sig själv.

Alltnog, jag hade en fransk häst som hette Porthos och Berra körde honom till ett andrapris i Westlins Minneslopp, vilket kändes så fantastiskt att jag inviterade alla i stallet till middag på Stadshotellet.
”Tack snälla baron, men Stina och jag kan inte följa med” sa Ernst.
Dagen efter får Berra höra på stallbacken; ”Kan ni tänka er, Stina och jag blev bjudna till stadshotellet av Baron Dieden, men vi var ju tvungna te´ och tacke nej, för vi kan ju inte äta som fölk”.

Några år senare vann min första uppfödning, Revisorn, på Solvalla till glada 22 gånger pengarna och jag hade spelat 200 vinnare. I Solvalla-Nytt skrev man då att ägaren Johan Dieden också ägde ett hotell i Malmö och han är så lång att han kan se in på andra våningen, men efter att ha spelat Revisorn, kan han ställa sig på plånboken och titta in på 6:e våningen.

Hotellets ekonomi var däremot närmast bedrövlig, men för att lätta upp humöret vid ett bankmöte återgav vår ordförande, advokaten Björn Edgren, ovanstående historia. En av bankdirektörerna var tillfälligt ute och hade missat vad man skrattade åt , men hotellets VD, Stig Löfstrand upprepade den, men med en liten ändring gjorde han den med sanningen tämligen överensstämmande: ”Johan är så lång att han kan titta in på 2:a våningen, men han kan titta in på 6:e våningen om han ställer sig på krognotorna”.

Många år senare dök historien upp i ett amerikanskt travmagasin i ett reportage om de förmögna skandinaviska hästägarna i USA. Här nämndes Margareta Wallenius, Jörgen Jahre etc., men överst av alla förstås Johan Dieden, som trots att han ägde Europas mest prestigefyllda och största hotell (skyskrapa !?), kunde blicka över dess tak om han ställde sig på plånboken.

Med lite missförstånd och med medias hjälp kan man bli både adlad och rik.


2. Den ambitiösa hästens väg

Efter att ha haft mellan fem och åtta föl fick jag 1996 elva stycken föl och då kändes det lite ekonomiskt mastigt att sända alla till Irland.
Jimmy Takter kom över till Sverige för att hjälpa mig att gallra hos Kerstin Nordin utanför Lidköping.

”Ja baron ( Berra hade berättat för Jimmy om när jag blev ”adlad”), den där är lika långbent och tanig som du var när du var lite yngre, så den kan du döpa till Baron Lavec och behålla hemma”, sa Jimmy.

Men Sören Nordin hade lärt mig att hästar skall vara långbenta och lätta och Kerstin påtalade att han var mycket korrekt och rörde sig snabbt som en flygmaskin. Eftersom det var min E-årgång fick han istället heta Enjoy Lavec och det blev ingen gallring.

När Jimmy ett år senare kom till Irland för sin årliga test på Port Marnocks driving range, där man anlagt något som man kallade travbana, var Enjoy inte bara överlägsen sina kullkamrater Egon och Express Lavec utan också betydligt snabbare än mina tidigare stjärnor Mr Lavec, Kramer Boy och franske Full Account.

Jimmy, som alltjämt kallar mig baron, döpte några år senare en halvbror till Scarlet Knight till Baron Dieden, och denne var förvisso långbent, men dessvärre också lika tung, halt och oduglig löpare som sin ”namne”.

I försöket till Peter Haughton gick Enjoy den snabbaste sista kvarten någonsin av en tvååring. Trots bekymmer med en bakkota vann hann, körd av Jimmy, finalen på 1.56.4.

Som treåring hade han fortsatta bekymmer med sin bakkota och hann inte förberedas ordentligt till ”Hambot”. Det var okej att han fick stryk av giganten Self Possessed som vann på 1.09.3, men han fick som trea också stryk av en smygkörd Angus Hall.

En månad senare hade han emellertid full form och det var dags för World Trotting Derby. I en intervju dagen innan sade Ron Gurfein att enda möjligheten att Self Possessed skulle få stryk var att han ramlade omkull och inte kom upp fort nog.

Det var David mot Goliat. Enjoy lottades till spår tio i försöket. Self Possessed vann med ett par längder före fyra hästar på linje och naturligtvis var Enjoy femma, vilket betydde spår fem i nästa heat. Johnny Takter som körde försökte ta spets, men det blev ett andra par utvändigt. Men, efter en heroisk insats, lyckades Enjoy betvinga Self Possessed på nytt ”världsrekord för andraheat”, vilket betydde ”race-off” mellan de två vinnarna.

Som vinnare av andra heatet fick vi innerspår, vilket också betydde ledning. Då vi bedömde att vi hade den starkare hästen blev taktiken full fart och med ett huvud vann Enjoy, ånyo på nytt världsrekord, för skiljeheat. Den sammanlagda tiden innebar också nytt världsrekord med sju sekunder.

Med tre världsrekord på samma dag och med seger över ”den oslagbare” blev vi kallade till lunch hos Bill Perretti på måndagen. Efter en lång lunch satte sig Bill mitt emot mig och frågade om jag ville sälja.
”Det vet jag inte”, sa jag. ”Vill du ha fem miljoner dollar för halva hästen, yes or no?” sa Bill och uppmanade samtidigt sin hustru att hämta checkhäftet. Jag gick på ”bilhandlarens” fint.

”Det får jag väl fundera på” sa jag. ”Ja, men i så fall är du ju för fan beredd att sälja”, sa Bill.

Jag ville egentligen fortsätta att tävla i Europa, såsom med Mr Lavec och Kramer Boy, men Jimmy uppmanade mig att ta mitt ekonomiska förnuft till fånga, särskilt som det fanns risk att bakkotan åter kunde spöka.

Några timmar senare skakade vi hand och signerade på USD 2.000.000 för halva hästen, vackert så för den lilla taniga från ”kojan” i Lidköping, som härmed skulle stallas upp på Perrettis ”slott”.

En månad senare var det dags för Transylvania på Red Mile och loppet delades i två avdelningar där Self Possessed och Enjoy Lavec enkelt vann var sin. Någon vecka senare var det dags för nästa stora drabbning i Kentucky Futurity. Första heatet vann Self Possessed säkert före Enjoy Lavec. I andra heatet hamnade Enjoy långt bak och när han skulle attackera strax före sista sväng gick en chanslös häst ut framför och agerade bromskloss, men trots detta blev det en hård slutstrid, där Enjoy dessvärre fick nöja sig med andraplatsen, och Self Possessed fick sin revansch.

Genom att helt sonika låta bli att betala enligt avtal i januari avsåg Bill att mer eller mindre glida ur affären och inför risken att förstöra hela den viktiga första avelssäsongen gick jag med på den ”förlikningen” att Bill bara köpte 25 procents intresse för en miljon dollar, vilket var lite synd.

Härmed ”halverades” nämligen Bill´s intresse för hingsten så att han bara blev tredje/fjärde hingst på Perretti Farm och därmed fick nöja sig med ”reststona”. Med ett av dessa ”restston” har han dock producerat världens snabbaste travare genom tiderna, Enough Talk. Genom fryssperma fick han också några små kullar i Europa där vi bl.a. hittar Kung Lavec och Glen Kronos.

Situationen kändes inte bra men tillsammans kunde Ludde ,Göran Falk och jag köpa ut Bill och flytta Enjoy Lavec till Europa där hans första kull föl är födda 2005.

Nu står han kungligt på Erikssund, men vem vet, kanske trivdes han allra bäst i ”kojan” hos Kerstin Nordin?

//Johan Dieden