Jet Ribb, den lille krigaren personifierad

När det kommer till egenskaper som travhästar besitter, är det nog inget som tjusar mig så som de snabba avslutningarna. Hästarna som kändes borträknade men som ändå plötsligt ploppar upp där när det kommer till avgörandet. Korvkioskrundingarna, spurterna längst ut i banan eller de kvicka, speediga omställningarna som räcker till seger på linjen.

Exempel på sådana hästar är förstås otaliga, men så här i Olympiatravstider är det en särskild liten favorit från min barndom som på nytt gjorde sig påmind häromdagen.

Det ska förresten vara betoning på liten.

När jag födde mitt intresse för travsport, med Åby som hemmabana, då i slutet av 80-talet och början av 90-talet, fanns det nog ingen häst som jag diggade mer än honom (ja, bortsett från Mack Lobell då).

Han hette Jet Ribb. En häst närmast i ponnystorlek men med en jättes krigarhjärta.

Jet Ribb, som tränades och kördes av bröderna Per-Erik och Hans G Eriksson, var en av mina stora idoler vid den tiden. Särskilt minns jag seger i Olympiatravet. Året var 1990.

Det är dock att gå handlingarna i förväg. Historien om Jet Ribb började långt innan det. 1982 närmare bestämt, då den lille Count’s Pride-sonen såg dagens ljus. Tävlingsdebuten skedde tre år senare och även om han visade sin talang redan från starten var det året senare, som fyraåring som han verkligen gjorde sig ett namn.

Jodå, Jet Ribb fanns med redan i Kungapokalen, inkom som femma i finalen som Lasse Lindberg vann med Net Hammering före favoriten Window W. I Sprintermästaren slutade han faktiskt trea (trots en galopp) men utan chans att rå på Alex Pride som vann för Mats Rånlund.

Formen var dock toppad till säsongens största uppgift, Derbyt, som följde därefter. Vägen till Derbyt var ju längre än den är i dag, med ett första kval som kördes på Åby innan det blev uttagningar två veckor senare på Jägersro. Jet Ribb vann båda och var klar för finalen.

I en ganska jämn final var faktiskt Jet Ribb favoritspelad, knappt före Window W. som nu hade Ulf Thoresen i sulkyn men som gjorde bort sig med galopp. Favoritskapet till trots gav Per-Erik sin häst en invändig resa och det var i allra senaste laget som Jet Ribb fick fritt.

Men det var då han tog fram den där karaktäristiska egenskapen, den vassa speeden, omställningen på några få steg. Olle Goop hade måhända fått upp feelingen att han här skulle få sin efterlängtade seger i Derbyt; han satt bakom Stochampionats-vinnaren Intact, men hade kanske inte räknat med Jet Ribbs virvlande sluttrudelutt. Precis på linjen slängde Jet Ribb fram nosen (jag önskar jag kunde finna en video som visade det där loppet, men sökandet har tyvärr varit förgäves).

I pengar räknat blev det Jet Ribbs största seger (600 000 kronor fick man för Derby-seger 1986) men han kom att tjusa publiken i många år till.

Redan som femåring stod han i rampljuset igen i de stora sammanhangen. Åby Stora Pris 1987 blev första stora triumfen som äldre häst.

Favoriten i det loppet var Big Spender, Derby-vinnaren från 1985, med andra ord från året före Jet Ribb. Big Spender gjorde loppet i ledningen, med sin duellant från just Derbyt, Mack the Knife i dödens. Titelförsvararen Utah Bulwark, som nu kördes av Sven Berggren, fick en tung resa ute i tredje spår och gav slaget förlorat tidigt.

Tröttnade gjorde också Mack the Knife när man vek ner i sista sväng och Jet Ribb hade från sitt läge i rygg på ledaren gott om tid att ta sig ut för att fokusera på sin uppgift. Den att ta ned ledaren. Berth Johansson var ovanligt aktiv i sulkyn bakom Big Spender, hästen kämpade till sista blodsdroppen, men Jet Ribb var kvickast igen. På linjen hann han fram. Igen. Här kan du kika på loppet.

Jet Ribb fortsatte att fajtas med eliten berömvärt. Till exempel var han två i Åby Stora Pris nästa år, 1988, men kunde, förståeligt, inte rubba självaste Ourasi i dennes mytomspunna enda start på svensk mark.

Det där var förresten ett riktigt häftigt lopp (jag får anledning att återkomma…) men Jet Ribb, som den här gången gick i andraspår och nu nyttjade principen ”vass avslutning längst ut i banan” var bara trea i mål. Sugarcane Hanover, som in på upploppet såg ut att ha allt klart, taktade ur och galopperade i de sista stegen, samtidigt som Ourasi, som gått i dödens, kontrade sig tillbaka. Ja, du kan ju se själv här.

1990, när Jet Ribb var åtta år, kom så segern i Olympiatravet. Ett lopp som, såklart, hade en riktigt stark startlista. Favoriten det här året kom från Frankrike. Pussy Cat, tränad och körd av Jean Raffin (pappa till Eric för övrigt) som månaderna tidigare hade varit trea i Prix d’Amérique efter Ourasi i dennes sista klassiska seger i loppet.

Pussy Cat hade emellertid inte mycket med loppet att göra, hästen styrdes på i tredjespår på den sista bortre men kunde inte ta sig fram i tätkampen. I stället var det Olle Goop som bakom J.R. Broline började pressa rejält i dödens på ledande Atas Fighter L. och Anders Lindqvist.

J.R. Broline fick greppet in över upploppet, och kanske, igen, anade Olle Goop triumfen, men precis som bakom Intact i Derbyt fyra år tidigare, fanns Jet Ribb med i loppet. Vid utgången av sista sväng blev det fritt spelrum från rygg ledaren (var annars ifrån) och den lille krigaren växlade ned den tappre J.R. Broline via en kraftfull tempoväxling och hann fram – på linjen. Här ser du hela loppet plus lite vinnarintervju.

Det var Jet Ribbs sista storloppsseger. Även fast han fortsatte tävla flera säsonger till, var tvåa på nytt i Åby Stora samma år (bakom franske kanonen Reve d’Udon) och tog segrar i Gulddivisionen.

Jet Ribb tävlade ända in på början av 1994 då han var tolv år och kunde summera sin karriär med enorma 160 starter. Av dessa slutade 38 med seger och valacken stannade på nästan 6,7 miljoner kronor intjänat. Hästen levde ett fint pensionärsliv och var 27 år gammal då han 2009 slutade sina dagar.

Jet Ribb. Vilken liten hjälte.

Förlåt för att jag hade glömt bort dig. Det ska inte upprepas.

Hästarna som gjort Elitloppet unikt

Elitloppet är unikt.

Ovedersägligen är det, vid sidan av Prix d’Amérique, världens största travlopp. Och redan så här två månader före årets batalj på Solvalla börjar det pirra i kroppen. Ja, det är nästan det här som är det bästa i hela Elitlopps-cirkusen. Nog för att det finns mål och mening, men det är liksom lika mycket vägen dit som gör mödan värd.

Om Elitloppet har man åsikter. Vilka hästar som ska vara med, måste vara med, och vilka som inte bör vara det, eller i vissa fall, inte borde varit med. Kritik och hyllningar. Så ska det vara.

Det är det där som gör Elitloppet.

Det gör Elitloppet unikt.

Det för oss in på dagens ämne i bloggen. Det unika med Elitloppet, alltså. Låt vara att det här är min egen personliga åsikt, man behöver inte hålla med, men för att Elitloppet verkligen ska bli Elitloppet så behövs de – de unika hästarna. De udda hästarna, de som ingen knappt visste fanns. ”Flagghästarna”, om du så vill. Kryddan som skänker Elitlopps-marinaden sin unika twist.

Det finns inget som jag älskar mer med Elitloppet än just de här hästarna. Och det spelar ingen som helst roll huruvida de är chanslösa eller inte. Det är snarare en förutsättning.

…Ryssland (alternativt Sovjet) är kanske inget travland som man i dag riktigt räknar med. Även om sporten där borta ännu, i högsta grad, existerar. På 1950- och -60 talet var ryska travare dock betydligt vanligare, ja de var till och med då en ledande travnation. En klassiker är ju ”Ryssgalan” på Solvalla 1954 då häftige Gibrid tampades med bland andra Frances Bulwark och Gay Noon. Kolla den här filmen.

Därför var det kanske inte lika chockerande i sig när Apex Hanover dök upp i Elitloppet 1966. Det var snarare ekipaget som helhet som vållade rubrikerna. I sulkyn satt nämligen – en kvinna.

Maria Burdova var faktiskt en ledande travtränare i Ryssland vid tiden och Apex Hanover en stor stjärna. I Elitloppet innehar man en särskild plats i historieskrivningen, som inte får glömmas bort. Burdova var den första kvinnan att köra i loppet.

Och det slutade väl helt okej. Man avancerade vidare till final men var där chanslösa mot den magnifika fransyskan Roquépine och slutade sexa. Apex Hanover hade dessförinnan för övrigt gästat både Charlottenlund och Jägersro innan sitt Solvalla-besök.

Det var dock inte endast i Elitloppet som Apex Hanover och Maria Burdova blev ett samtalsämne. Året före, 1965, ville man vara med i Prix d’Amérique. Det fick Apex – men inte Maria. Att en kvinna körde i Prix d’Amérique passade sig helt enkelt inte… I stället fick Pavel Litkin rycka in som ersättare och det resulterade i ett femtepris. Senare segrade man i Prix de Paris. Så här såg det ut.

…det skulle sedan dröja exakt 30 år innan en kvinnlig kusk faktiskt fick lov att vara med i Prix d’Amérique. Hon hette Helen A Johansson och hästen Ina Scot…

…Något som fick mig att tänka på Kerryn Manning. Australiensiskan som är världens segerrikaste kvinnliga driver med drygt 3700 segrar på sitt konto. Hennes stora stjärna var Knight Pistol, en häst som många ännu minns i periferin.

Knight Pistol var aktuell för Elitloppet 1997, men valde i stället en att besöka Norden något senare på säsongen det året. Knight Pistol och Kerryn vann till och med ett lopp på norska Sörlandet, som gick under beteckningen Harley Davidson Race, där man på linjen slog av självaste Gentle Star. Senare tog man sig till final i Åby Stora Pris (som då kördes med försök och final) men galopperade i finalen.

Knight Pistol var alltså aldrig med i Elitloppet men andra hästar från Oceanien har varit det. Bäst har det gått för det lilla stoet Pride of Petite som för Mark Purdon som sista häst faktiskt tog sig till finalen 1996. Det var i det där försöket som Copiad galopperade, för övrigt…

Nyzeeländska Pride of Petite fick sedan i finalen (ja, den klassiska där Coktail Jet spurtar ner Zoogin) nöja sig med att sluta sexa. Oddsindikatorn visade för 2230 för en spelad tiokrona.

Två år senare var det Special Force som gjorde en långresa. I händerna på Torbjörn Jansson vann den nyzeeländske valacken i ett genrep på Solvalla, men galopperade i Oslo Grand Prix och var utan chans att nå final i Elitloppet. En liten revansch tog man sedan som trea i Copenhagen Cup.

En liknande version blev det ytterligare två år senare, 2001, för landsmannen Lyell Creek. Efter att ha tagit en viktoria på ”Valla” blev det en femteplats i OGP medan man i Elitloppets försök (det där Solar Effe chockspurtade ned Victory Tilly) hamnade en placering från final. Även Lyell Creek sedan, trea i Copehagen Cup.

2007 tävlade Australien-födde men USA-ägde A Touch of Flair i Elitloppet (sist i försöket) och 2009 var det Sundon’s Gift och Chris Lang som var loppets exotiska inslag. Sundon’s Gift, som dominerat på hemmaplan under säsongen, var dock utan någon chans på Solvalla. Det är också det senaste bidraget från Oceanien i Elitloppet…

Vad sägs om Argentina då? Ja, är det någon som minns Chucaro Ahijuna som deltog 2005? Det här är kanske rentav Elitloppets märkligaste inslag någonsin.

Jo men visst, sulkysport existerar faktiskt i Argentina. Där är Chucaro Ahijuna en legendar. Det som kanske var mest anmärkningsvärt med den här hästen var att han faktiskt tävlade som passgångare (!).

Som pacer gjorde Chucaro Ahijuna rent hus i sitt födelseland innan han såldes och flyttade till USA som femåring. Där skolades han om till travare – och det funkade tydligen riktigt bra. ”Tangohästen” som han kallades, slog faktiskt det 18 år gamla banrekordet på Pompano Park när han 2004 noterade 1.10,6 på Florida-banan. Det gamla rekordet hade en viss Mack Lobell…

2005 fanns alltså den i Argentina födda hästen med i Elitloppet. I sulkyn satt ingen mindre än Wally Hennessey, som sju år tidigare vunnit loppet med Moni Maker, men det till trots blev det ingen succé för den gode Chucaro Ahijuna. Direkt när bilen lämnade fältet rullade hästen över i galopp… (kika här).

Avslutningsvis min egen personliga favorit i genren. Action Skoatter!

Det ska förstås påpekas att Nederländerna möjligen inte är en helt okänd travnation, men hästar därifrån i Elitloppet är numera högst sällsynta. Den senaste var för övrigt Milo Windspiel som slutade näst sist i sitt försök i upplagan 2000.

Men Action Skoatter. Det är inte utan att man myser lite när man uttalar det där namnet. Det lilla skimmelstoet satte onekligen färg, i dubbel bemärkelse, på tidernas kanske bästa Elitloppet någonsin, det 1988.

Det är värt att påtalas att Action Skoatter inte var vilken häst som helst, hon var nämligen närmast outstanding hemma i Nederländerna. En segermaskin som vann 20 av 22 race som fyraåring. En av de blott två förlusterna kom i hemlandets förnämsta lopp, Prijs der Giganten. Ett lopp som hon, till publikens förtjusning, länge ledde (sin vana trogen) men på sluttampen fick se sig passerad i av ingen mindre än Grades Singing, delikat körd av Olle Goop. Det loppet kan du faktiskt kolla på här.

Som femåring, 1988, kom hon till Elitloppet med 10 segrar på 13 starter och i toppform. Kusken Appie Bosscha var inte direkt av den blyga sorten. ”Den flygande holländaren”, som hon kallades i Sverige (trots att hon var från Friesland…) laddade iväg i underkant 1.05 de första 500, en tid som vid den här tiden i det närmaste var overklig.

Fjolårstvåan Pay Nibs och Bengt Holm fick helt snällt ge sig för den flyfotade skimmeln som gick till täten i överljudsfart. Det här försöket är ju dessutom legendariskt på grund av att de båda favoriterna Sugarcane Hanover och Napoletano både galopperade bort sig i början, men ändå kom tillbaka och gjorde upp om segern. Något man möjligen kan tacka Action Skoatters mastodontöppning för… Och det här loppet kan man ju se hur många gånger som helst. Titta här och få andra försöket på köpet.

Men nederländskan kämpade till sig fjärdepriset för sista finalbiljetten (det här året var det förresten bara sju hästar i försöken) och för att där återigen agera färgklick.

Trots åttondespåret bakom bilen var Action Skoatter inte blyg för att ge självaste Mack Lobell (från innerspåret) en rejäl dust om ledningen. 07,5 första 500 visade klockorna den här gången, men den luringen gick inte John Campbell och ”Macken” på. Resten av loppet är historia, som det brukar heta.

För Action Skoatters del tog det slut mitt på sista bortre. Hon var, förklarligt nog, trött efter sin, för dagen andra, jätteöppning och att dessutom i ett varv fått vandra i dödens på Mack Lobell. Action Skoatter kom i mål sist felfri, på 1.21,7. Sexa i mål var förresten Grades Singing som klockades till 1.12,2…

Action Skoatter. Hon var chanslös från början. Hon var chanslös i loppet. Trots det ett av Elitloppets oförglömliga inslag.

Precis sådant som gör Elitloppet unikt.

Steinlager, äras den som äras bör

Steinlager är Nya Zeelands i världen mest välkända ölmärke, för första gången bryggt i Auckland 1957. Lite mer än fyrtio senare, så långt bort från Nya Zeeland som man komma och fortfarande vara kvar på jordklotet, i Sverige alltså, föddes hästen med samma namn.

Fast Steinlager (Foto: ALN), efter den gamle Derby-vinnaren Good As Gold, skulle emellertid bli betydligt mer förknippad med ett annat land – Norge.

Steinlager köptes först av Jörgen Westholm som tvååring, men någon start för Westholm kom hästen aldrig att göra. Hästen köptes senare av den 77-årige norrmannen Knut Olausson som satte honom i träning hos Per Oleg Midtfjeld på Momarken.

Till saken hör att Olausson dittills aldrig hade haft någon travhäst i sin ägo. Han ville mest skaffa sig en hobby på äldre dagar och hade av en vän fått rådet att investera i en häst. Något som visade sig bli ett rejält lyckoköp.

Det skulle dröja fram till sensommaren 2001 innan den då treårige Steinlager var redo för debut. Han slutade tvåa i ett treåringslopp på Bjerke. Hästen inledde förvisso hyggligt sin första säsong på banan men utmärkte sig väl inte särskilt; först i den nionde och sista starten för året kom den första segern.

Fast Midtfjeld och Olausson visste att Steinlager hade en kapacitet som översteg det mesta och var starkt förvissade om att han också skulle visa det, tids nog.

Under fyraåringssäsongen började man ana det allt mer. Steinlager tog sex raka segrar tidigt under den säsongen innan han laddades mot de svenska årgångsloppen. Tyvärr räckte det inte fullt ut; han blev trea i sitt uttagningslopp till Derbyt men skulle senare på hösten återvända för att, efter en semiseger, sluta trea i Breeders Crown-finalen.

Och det var knappast en placering att skämmas för. Vann gjorde Derby-vinnaren From Above som påföljande vår skulle vinna Elitloppet, tvåa slutade Gigant Neo, hästen som fyra år senare skulle tillskrivas segern i Prix d’Amérique.

Steinlager fortsatte att utvecklas som femåring, han var tvåa i Momarken Grand Prix och vann senare på hösten sin enda start han gjorde på Vincennes, men ännu så länge var han inte hästen som tävlade i de största loppen.

Det var som sexåring Steinlager blev ett namn som på allvar nämndes i världseliten. Efter att ha varit fyra i Olympiatravet och enkelt tagit hem Forus Open i början av maj, blev han det norska hoppet i Oslo Grand Prix. Det slutade dock i en besvikelse då Steinlager inte hade någon chans att utmana Gidde Palema som försvarade sin titel.

I Elitloppet två veckor senare visade dock Steinlager sitt enorma kunnande. Efter en startgalopp i försöket lyckades han ändå ta sig till finalen som fyra. I finalen, den där Gidde Palema knäckte Revenue från dödens, avslutade norrmannen virvlade ute i banan till ett överraskande brons. Kanske dags kolla på det loppet här.

Att Steinlager nu etablerat sig i eliten var det inget snack om. Någon som bevisades med eftertryck senare samma sommar då han betvingade Scarlet Knight i Årjängs Stora Sprinterlopp.

Steinlager skulle under 2004 också sluta tvåa i Hugo Åbergs, Steinlager gick i dödens på Revenue loppet igenom, fick greppet men kunde inte stå emot Gidde Palema som kommit loss från en resa på innerspår (du kan se det här).

Säsongen avslutades med segrar i både Åby Stora Pris och Svenskt Mästerskap och den röd-blå-vita optimismen inför 2005 var stor. Något som visade sig helt befogat.

För som sjuåring var Steinlager helt förkrossande. Bäst i världen. Låt vara att han hoppade bort sig i Olympiatravet, men därefter följde en segerrad av högst imponerande mått.

Andra raka i Forus Open följdes upp med Oslo Grand Prix. En efterlängtad norsk seger i landets störta race cementerade Steinlager som ny världsetta. Rollerna var ombytta; Gidde Palema hade ingen chans att utmana när Midtfjeld lade in högsta växeln över upploppet (kolla här).

Samma två hästar skulle dela på favoritskapet i Elitloppet veckorna senare. Medan Gidde Palema i sitt försök joggade hem segern från spets fick Steinlager det lite trixigare. Förvisso kunde han enkelt ta sig till ledningen men när ”Tarzan” laddade för fullt bakom Scarlet Knight fick man lov att släppa efter första 500.

Lyckligtvis för de norska fansen kunde Steinlager hitta loss i sista sväng för att säkert spurta ned Giant Superman som heroiskt fått grepp från dödens på den tröttnade Scarlet Knight (kolla försöken här).

Finalen var sedan Steinlagers. Han var omöjlig att ta något på från innerspåret och den här gången skulle Gidde Palema inte vinna något Elitloppet från dödens. Steinlager var allt för bra – det norska jublet var enormt när hästen bara stack ifrån över upploppet. Hur det såg ut? Jo, så här.

Segern var högt efterlängtad av norsk travsport. Nitton år hade förflutit sedan Rex Rodney blev den förste norrmannen att bestiga travets Mount Everest, nu hade man återigen världens bästa travare. Gladast av alla, men samlad, var Knut Olausson. Hans hobby hade blivit oväntat lukrativ. Här en liten video med en tillbakablick kring triumfen på Solvalla 2005.

Steinlagers eriksgata fortsatte senare med Copenhagen Cup, Årjängs Stora Sprinterlopp (för andra året) men i Åby Stora fick han ge sig i skiljeheat mot, just det, Gidde Palema. Steinlagers säsong som sjuåring innefattade 9 segrar på 14 starter och över 6 miljoner kronor intjänade.

Steinlager återkom nästa år för att försöka försvara sin titel i Elitloppet, var trea i försöket men fungerade inte i finalen. Efteråt visade det sig att hästen ådragit sig en svårare gaffelbandsskada och den så framgångsrika karriären såg sitt slut.

Han återkom förvisso, efter att inte tävlat alls under 2008, som tioåring, nu i Stall Goops regi, men även om han vann sina båda två första lopp, kunde han inte återkomma till den absoluta toppen. Karriären som tävlingshäst avslutades definitivt senare samma år.

Knut Olausson gick ur tiden 2010, 86 år gammal. Senare i april i år fyller Steinlager 20 år. Säsongen 2005 med segern i Elitloppet kommer alltid att förbli en av norsk travsports största.

Steinlager står förresten staty i Olaussons hemby, Ski, utanför Oslo. Den här lördagen hyllas hjälten med sitt eget äreslopp på hemmabanan Momarken. Och om du råkar ha vägarna förbi banan då, kanske det skulle smaka med en öl på banans pub. Vad den heter?

Steinlager, givetvis.

Une de Mai – drottningen av Vitesse

När i alla fall jag blickar ut genom fönstret, känns det lite smått paradoxalt att börja prata om vårtecken ännu, men ett sådant är trots allt Grand Critérium de Vitesse som avgörs den här söndagen. Det på något sydligare breddgrader, lyckligtvis, på den franska Rivieran.

Critérium de Vitesse, som körts sedan 1958, man firar alltså 60 år i år, smygstartar vårsäsongen kort efter det att Vincennes avslutat sitt monumentala vintermeeting.

När Timoko skar mållinjen som vinnare i loppet för sista gången, förra året, var det hans tredje raka seger i Critérium de Vitesse. Och faktiskt hans fjärde fullträff i loppet totalt, han vann ju även redan 2013. Ett högst imponerande facit, den snabbe fransmannen trivdes ypperligt över den korta distansen på Côte d’Azur-ovalen i Cagnes-sur-Mer.

…men han är ingalunda den mest framgångsrike travaren i loppets historia. Ourasi vann nämligen också fyra upplagor av loppet – dessutom i rad, under åren 1986-1989.

…fast det var faktiskt inte Ourasi jag sökte, den här gången heller (även om jag påpassligt fick in några rader igen om ”den störste”)…

Nej, loppets drottning heter Une de Mai. Ett sto skapt av stål som tävlade med enorm framgång i slutet av 1960-talet och i början av 70-talet. Hon har ett facit i Critérium de Vitesse som får bedömas som ett synnerligen svårslaget sådant – fem raka segrar!

Une de Mai, vars namn direkt kan översättas till ”den första maj”, var omutbar i just det här loppet. Under åren 1969 till och med 1973 bärgade hon segern. Alla gånger med sin tränare Jean-René Gougeon i sulkyn (ja, just han som senare tog fram Ourasi…).

Une de Mai (e. Kerjacques) föddes 1964 och i hennes exteriör fanns kanske inga jättetydliga tecken på att hon skulle bli en världstravare, men skenet bedrog. Den järnhårda fransyskan hade en styrka av osedvanliga proportioner.

Hon tävlade för övrigt gärna också utanför Frankrikes gränser. En av stoets mest klassiska segrar kom på Roosevelt raceway då hon 1969 vann International Trot. Den stora favoriten i den här upplagan av ”VM-loppet” var nämligen ingen mindre än Nevele Pride (och för att läsa mer om honom kan man kika in på min förra blogg). Det här loppet avverkades för övrigt bara veckan före dennes legendariska världsrekord, då Greyhounds notering från 1938 slutligen raderades ut.

Fast den här gången skulle Nevele Pride noteras för en av sina få förluster. Jänkaren stormade fram via tredjespår mot ledningen där han i det närmaste bedömdes som omöjlig att slå. Gougeon körde dock fram Une de Mai mot dödens där hon skulle se till att ledaren inte fick någon enkel väg mot mål.

Blott Fresh Yankee (som förresten skulle vinna nästa år) förmådde haka på då de tre hästarna lämnade det övriga fältet tidigt. Une de Mai dock, hade uppenbara problem att hänga med i kurvorna och kom ständigt på någon längds efterkälke på Roosevelts halvmile-bana.

Genom den sista svängen ryckte Nevele Pride ännu en gång, en dödsstöt förmodade man, men Une de Mai samlade sig ännu en gång – och tuggade ned den svårslagne jänkaren kort före mål. Något som du kan beskåda här.

Une de Mai skulle återkomma till USA flera gånger. Två år senare, vann hon International Trot för andra gången. Och det var inget dåligt race direkt, ska man veta. Faktum var att i loppet fanns hela tre vinnare av Elitloppet! 1969 års vinnare Fresh Yankee (som alltså var titelförsvare), det årets vinnare, landsmannen Tidalium Pélo och den blivande vinnaren Dart Hanover. Ett blytungt motstånd med andra ord, men Une de Mais avslutning i spåren är äkta ögongodis (kika på det här).

Hon deltog även i VM nästföljande år, 1972 och 1973, vilket resulterade i medaljer i både silver och brons.

Elitloppet för Une de Mai, själv då? Jo, fransyskan deltog i Solvallas storlopp vid tre tillfällen. Det första var 1970 då hon utan problem vann sitt försök (Fresh Yankee vann förresten det andra…) och gjordes till klar favorit i finalen. Men i finalen fick hon vandra den tunga vägen i dödens och stod utan chans att bli bättre än fyra då skrällen Eileen Eden lotsades till seger för Johannes Frömming.

Un de Mai återkom nästa år, 1971. Fast återigen, efter att ha varit trea i försöket, fick hon tuffa på i dödens, övertog ledningen men hade ingen chans då PdA-vinnaren och favoriten Tidalium Pélo satte in stöten till slut. Une de Mai fick nöja sig med bronset.

Efter att ha stått över 1972 återvände Une de Mai faktiskt en sista gång till Solvalla, i det numera så klassiska Elitloppet 1973. Alltså det där Ego Boy besegrade Flower Child i skiljeheat. Det franska stoet spelade här dock en mer diskret roll, som femma i båda heaten.

Någon seger i Elitloppet blev det alltså aldrig för Une de Mai, och kanske än mer till sin förtret, heller ingen i Prix d’Amérique. Skulle man göra en lista över de bästa hästarna som aldrig vunnit PdA torde Une de Mai komma väldigt högt upp.

Hon försökte nämligen sex gånger. Men till skillnad från Critérium de Vitesse, där det blev fem raka, var det ständig stolpträff.

Som femåring, 1969, gjorde hon sin första PdA-start. Då hon slutade hon tvåa, slagen i spurten av Upsalin (det loppet kan du se lite av här) och närmare en PdA-seger än så kom hon faktiskt aldrig. Stallkamraten Toscan vann året därefter då Une de Mai slutade sexa, 1971 slutade hon trea (Tidalium Pélo vann ju som sagt) och hon noterades också för två fjärdepriser, bland annat i sitt sista försök som tioåring 1974.

Nåväl, någon segerns sötma fick hon aldrig njuta efter Prix d’Amérique, men en radda av andra stora segrar har i alla fall sett till att hon förevigats. Bland annat två i Prix de Paris, en i Prix de France och tre i Gran Premio della Lotteria. Hon vann förresten Critérium des 3 Ans också. 74 segrar på hela 146 starter blev det, cirka 9 miljoner franc travade hon in.

Ett annat mått på hennes popularitet är kanske den mer annorlunda historien när hon blev föremål för ett ansett konstverk – av Salvador Dalí. Den världsberömde konstnären blev betagen av hästen och använde ett foto (taget av Einar Andersson) som grund för en tavla där Une de Mai fick sällskap av fjärilar bland annat. Ja, mer om den historien kan du ta del av i Lasse Kinchs blogg här.

Une de Mai fick en värdig avtackning då karriären var slut. Faktiskt på Roosevelt Raceway – och en film från det ögonblicket tycker jag du ska titta på här. Une de Mai var då dräktig med Nevele Pride, just den samme som hon ju besegrat på samma bana några år tidigare.

Tyvärr kastade stoet sitt föl senare och någon drömavkomma blev det aldrig. Une de Mai fick blott ett föl, ett sto döpt till May-Flower, efter den franske Quioco 1978. Olyckligt nog dog Une de Mai bara några veckor senare efter att komplikationer tillstött. Hon blev 14 år.

”Long live the queen!”

Nevele Pride – snabbast och elakast av alla

”Warning – Nevele Pride bites”.

Orden var skrivna med tydliga bokstäver på en skylt vid hästens hage för att varna ovetande besökare om vad som skulle kunna hända, om man blev allt för närgången.

Historien om en av världens absolut bästa travare, och förmodligen den elakaste någonsin, tog sin början 1965. Då föddes ett hingstföl efter den store Star’s Pride med Thankful som mamma. Fölet gavs namnet Thankful’s Major.

…det kom dock att ändras efter det att han som ettåring köpts på auktion för den då, relativt höga summan om 20 000 dollar. Det var legendariske Stanley Dancer som ropade in hästen på uppdrag av Julius Slutsky, en man som gjort sig en förmögenhet i hotellbranschen men som också närde ett stort intresse för travsporten.

Slutskys hotell hette förresten Nevele, vilket är en omkastning av bokstäverna i räkneordet ”eleven” (11). Efter auktionen döptes hästen om och blev ägarens stolthet. Nevele Pride.

Modern Thankful var vida ökänd som en argsint madam och hennes humör hade uppenbarligen ärvts av sonen. Nevele Pride har kommit att gå till historien som en av världens vassaste travhästar men lika mycket också på grund av sin ”excentriska” läggning. Han var helt enkelt livsfarlig.

Historierna om de bett, avbitna fingrar och sparkar som Nevele Pride förorsakade de som försökte komma honom nära är lika många som antalet skötare han avverkade. Det sägs för övrigt att hästen gärna unnade sig en öl emellanåt och att Stanley Dancer ibland mutade honom med lite tuggtobak…

En riktigt tuffing, med andra ord. I ordets alla bemärkelser.

Oavsett Nevele Prides burdusa humör var han ett monster av sällan skådat slag, även på travbanan. Förvisso förlorade han sin debut, men förlusterna skulle sedan bli lätträknade. Hingsten, som var en ganska liten och kort uppenbarelse, precis som sin far Star’s Pride, hade en mer vägvinnande aktion än man någonsin skådat.

Som tvååring kom han att vinna 26 av de 29 lopp som han ställde upp i. Han noterades också för ett av sina många världsrekord då han under säsongen klockades till 1.13,6a på tusenmetersbana.

Treåringssäsongen blev ännu bättre. 23 gånger kom han till start – 21 gånger segrade han. Och det var såklart inte i vilka lopp som helst. Nevele Pride gjorde rent hus i alla de största loppen och tog inte bara titlarna i triple crown-loppen utan också Dexter Cup och Colonial Trot som den förste att ta hem alla fem loppen. Något som ju (se förra bloggen) bara Lindy’s Pride därefter klarat av. Ett år senare.

I det största loppet, Hambletonian (som kördes på DuQuoin), var Nevele Pride förkrossande. Han vann i två raka heat. I det första inledde han från spåret längst ut bakom vingen, men stack direkt till ledningen för att sedan inte lämna något åt slumpen.

I andra heatet var det innerspåret, och det var givetvis, ingen match för den flyfotade fantomen. Med åtskilliga längder lämnade han motståndet och gav Stanley Dancer sin hett eftertraktade Hambo-seger. Tvåa, om än på avstånd, i båda heaten var Keytone Spartan. Trea (i båda) slutade en inte helt obekant Dart Hanover, hästen som senare skulle vinna både Prix d’Amérique och Elitloppet för Berndt Lindstedt. Här har vi en fin gammal film som täcker båda Hambo-heaten.

Nevele Pride skulle utnämnas till Horse of the Year hela tre gånger, med andra ord under alla sin tre aktiva år som tävlingshäst. Efter fyraåringssäsongen avslutades hans karriär. Det var också som fyraåring han kom att ta den nog mest legendariska av sina segrar.

Världsrekordet på Indiana State Fairgrounds, Indianapolis, datumet 31 augusti 1969. Den historiskt bevarande vet redan att det då gällande absoluta världsrekordet var ett synnerligen svårslaget sådant. Den oefterlikneliga Greyhound hade travat 1.11,6 på The Red Mile i Lexington 1938 (!). Den 29 september för att vara exakt.

Nu, nästan 31 år senare var det dags att radera ut det omöjliga rekordet. Inför 12 000 personer i publiken ställde Stanley Dancer upp i ett time-trial med sin Nevele Pride. Ensam i loppet, men sparrad av ett par galopphästar vilka spändes för sulky (fortfarande galopperande då…) för att se till att hästen skulle hålla tempot uppe alla 1609 meterna.

Uppdraget lyckades också. När Nevele Pride nådde mållinjen kom han i mål på 1.54,4, eller översatt i kilometertid 1.11,3. Greyhounds världsrekord hade putsats med tre tiondelar. En bedrift som blir om möjligt än mer anmärkningsvärd då man tar i beaktan att Nevele Pride egentligen inte var helt hundra för dagen, efter att tidigare haft problem med ett griffelben.

Det här världsrekordet var också det svårslaget. Det tog elva år, till 1980, innan Lindy’s Crown förmådde att tangera tiden. Slaget blev det först efter drygt tretton år då den treårige Arndon i oktober 1982 i Lexington med 1.10,9 blev den förste att klockas till en tid under 1.11. Hur det såg ut när Nevele Pride travade sitt mytomspunna världsrekord kan bevittnas här.

Mindre än en vecka senare var Nevele Pride i farten igen. Nu på Saratogas halvmilebana. Han fullständigt gjorde mos av sitt motstånd då han kom i mål på 1.12,6 (och du kan se loppet här) vilket betydde nytt världsrekord på 800-metersbana, faktum var att det även var rekord för passgångare (!). Det världsrekordet (i trav) stod sig till 1993…

Nevele Pride avslutade sin tävlingskarriär med en seger (vad annars) på Monticello i oktober 1969. Hans fyraåringssäsong innefattade 10 segrar på 14 starter. Totalt vann han 57 av 67 starter och tjänade 873 000 dollar. Med det var han då världens tredje rikaste travhäst genom tiderna (Roquepine toppade).

Därefter vidtog en avelskarriär för Nevele Pride. Han kom inte att betäcka så många ston som han hade kunnat då ägarna satte begränsningar för antalet, men han kom ändå att bli far till en räcka namn som själva därefter blivit odödliga. Bonefish blev hans enda Hambletonian-vinnare (1975). Andra namn, för att nämna ett axplock, är Snack Bar, Zoot Suit, Pershing, Messerschmitt och varför inte Meadow Roland.

Förra måndagen var det 25 år sedan Nevele Pride lämnade jordelivet. Vid den ansenliga åldern av 28 år fick gamlingen slutligen ge vika efter att ha drabbats av tarmvred, den 19 februari 1993.

Nevele Pride framlevde sin pension på Stoner Creek i Kentucky, där han hade tillgång till sitt helt eget hus i sin helt egen hage. Så att ingen behövde närma sig honom i onödan och att han fick hållas så som han själv ville. Lite som tjuren Ferdinand.

Fast precis tvärtom.

Beissingers betydelse får inte glömmas

I förra veckan nåddes vi av beskedet att den legendariske tränaren och kusken Howard Beissinger efter ett långt och innehållsrikt liv avlidit. Han blev 94 år gammal.

Därmed sörjer trav-världen en av sina största. Samtidigt är det en tid att minnas tillbaka.

De hästar som mr Beissinger plockade fram kom att efterlämna sig spår i travsporten för alltid. Det är kanske framför allt genom sina tre Hambletonian-vinnare som vi minns honom bäst.

1969 tog Beissinger sin första seger i Hambot. Hästen hette Lindy’s Pride och var något alldeles utöver det vanliga. Trots att han under nästan hela sin karriär kämpade mot problem med sina hovar, något som förstås gör hästens prestationer än mer anmärkningsvärda.

Året innan, 1968, hade den oefterhärmlige Nevele Pride (som också var en son till Star’s Pride för övrigt) fullständigt detroniserat sitt motstånd i kullen för sin tränare Stanley Dancer. Nevele Pride vann ”triple crown”, men blev också den förste i amerikansk travhistoria att dessutom knipa ”the big five”. Förutom trippeln Hambletonian, Yonkers Trot och Kentucky Futurity också Dexter Cup och Colonial Trot (det senare loppet kördes för övrigt för första gången 1968).

En synnerligen svårslagen merit, kan tyckas. Men redan påföljande år skulle Lindy’s Pride göra om bedriften. Fast, ganska svårslaget ändå kanske – ingen har därefter gjort om det.

Inför Hambletonian var faktiskt inte Lindy’s Pride favorit utan The Prophet rankades etta, men Lindy’s Pride visade vad skåpet skulle stå, som det brukar heta, och avgjorde säkert i två raka heat. Och hur det såg ut kan du se i den här käcka videon.

Howard Beissinger gillade att åka ut och tävla med sina hästar och besökte vid flera tillfällen Europa, han körde förresten till och med i Ryssland. Året senare, det vill säga 1970, tog Beissinger med sig just Lindy’s Pride till Solvalla – och Elitloppet.

1970 års årgång av Elitloppet var utsökt. Egentligen var det bara franske kanonen Tidalium Pélo som fattades, men han kom, sågs och segrade å andra sidan 1971. Titelförsvararen Fresh Yankee och Joe O’Brien kom dock – och vann problemfritt sitt försök.

Det andra gick till det franska superstoet Une de Mai som här besegrade Lindy’s Pride. Dessvärre var inte jänkaren till sin fördel den här söndagen som i finalen galopperade utan chans på guldet. Lindy’s Prides hovbekymmer hade gjort sig allt mer påminda och han avslutade kort senare sin karriär på tävlingsbanan. Han blev dock den förste Hambo-vinnaren som förgyllt Elitloppet.

…jo, förresten, vem vann i Elitloppet? Jo, Eileen Eden skrällde, stiligt körd av Johannes Frömming, när hon snuvade Fresh Yankee på andra raka och själv tog sin andra i loppet (första 1968). Une de Mai räckte inte i finalen, utan slutade fyra.

Lindy’s Pride blev emellertid fortsatt framgångsrik i aveln. Han lämnade bland annat två hästar vilka båda skulle noteras för absolut världsrekord. 1980 gick Lindy’s Crown, för övrigt också tränad och körd av Beissinger, 1.11,3 på Illnois-banan du Quoin. Därmed tangerade han det världsrekord som Nevele Pride (just den samme) hade satt nästan elva år tidigare (det som i sin tur raderade det långlivade rekordet som Greyhound travade 1938).

Arndon slog två år senare rekordet med fyra tiondelar då han blev den förste travaren att gå under 1.11. Men ytterligare två år senare, 1984, noterades Lindy’s Pride-sonen Cornstalk för 1.10,7. Vem som satt i sulkyn? Jo, Howard Beissinger.

Till 1971 nu. Året då Beissinger tog sin andra seger i Hambletonian. Hästen som gjorde det den här gången var Speedy Crown. Hästen som möjligen allra mest blivit förknippad med Beissinger. Speedy Crown lämnade inte heller han något åt slumpen, utan vann Hambot i två raka heat. Och den andra, och avgörande segern, kan vi ta ett par minuter att njuta av här kanske.

Speedy Crown var förvisso ett monster på tävlingsbanan; som fyraåring vann han till exempel VM-loppet före tidigare nämnda Une de Mai och Fresh Yankee, men det är kanske ändå för sina tjänster som avelshingst som han lämnat allra tydligast spår.

Speedy Crown jobbade i aveln ända fram till 1996 och kom att efterlämna sig det totala antalet om 2201 avkommor då han 32 år gammal gick hädan året 2000. Bland de alltså 2201 avkommorna (som tillsammans har travat in cirka 106 miljoner – dollar) döljer sig i sin tur en räcka av världsartister, bland annat tre Hambo-vinnare.

Speedy Somolli 1978, Prakas 1985 och Armbro Goal 1988. Allra mest framgångsrik blev dock en av hans döttrar. Just det, Moni Maker. Världens kanske genom tiderna främsta sto, vinnare av såväl Elitloppet som Prix d’Amérique och med sina drygt 40 miljoner kronor insprunget fortfarande världens vinstrikaste sto.

Speedy Crown är för övrigt farfars far till Valley Victory, i sin tur en av världens mest inflytelserika avelshingstar. Ja, listan kan göras hur lång som helst men vi avslutar med Valley Victorys pappa, Speedy Somolli….

…som blev Howard Beissingers tredje och sista Hambo-vinnare. 1978 var året, som sagt. Tre heat krävdes den här dagen på du Quoin för att utse vinnaren. Det sedan Speedy Somolli vunnit det första men i det andra fått ge sig för Florida Pro.

Och samtliga den tre heaten kan du se på den här härliga filmen. Det var en riktigt batalj, Speedy Somolli gick världsrekord för treåringar, 1.11,5, direkt i det första heatet bara för att få se det tangerat av Florida Pro i det andra. Det var på vippen att det blev ett fjärde, så kallat ”race-off” då Brisco Hanover (som var trea, tvåa, tvåa i de tre heaten) tog rejält på ledande Speedy Somolli över upploppet i det tredje, men rumplade till kort före mål. Därmed slapp Speedy Somolli en kraftansträngning till den här dagen.

Föga förvånande blev Speedy Somolli också han odödlig i aveln. Den rikaste avkomman är Mr Lavec, som ju slutade tvåa i Hambot 1994. Han lämnade dock, också han, tre Hambo-vinnare. Vad sägs om Nuclear Kosmos, Park Avenue Joe (han som gick dött lopp med Probe 1989) och – Alf Palema.

En annan högst betydelsefull son efter Speedy Somolli är Baltic Speed, som inte bara är far till den ovan nämnde Valley Victory – utan också Peace Corps.

Prix de France – en chans till revansch?

Revanschmöte är ett epitet som flitigt anlitas då Prix de France kommer på tal. Epitetet är också ganska så lämpligt, för det är mycket vad loppet handlar om.

Låt vara att förutsättningarna i Vincennes-vinterns näst största drabbning, har andra förutsättningar än Prix d’Amérique. Inflikas här ska att Prix de France alltid körts över medeldistans (2250 meter från början) men att det var först till 1980 års upplaga som man började nyttja bilstart.

Sedan Prix de France start 1956, loppet har alltid körts två veckor efter ”la belle”, har det vid femton tillfällen slutat med samma segrare som i Prix d’Amérique. Så blir det dock inte i år, eftersom Readly Express väljer att avstå ett dylikt ”revanschmöte”.

Det lämnar möjligheterna något större för en viss Bold Eagle att på nytt skriva in sig i historierullorna. Efter att ha vunnit loppet de två senaste åren, kandiderar han nu till att bli den fjärde hästen genom tiderna att vinna loppet tre gånger.

Han kan förresten bli den blott tredje att ha gjort det tre år i följd…

…för den senaste att ha lyckats med den bedriften är, ja förstås, Ourasi (välkommen tillbaka till bloggen).

1986-1988 var Ourasi, denne mäktige, överst på pallen. Omutbar. Samma tre år segrade han som bekant även i Prix d’Amérique, således något som Bold Eagle inte kan tangera. 1987 ångade han på i tredjespår i stort sett hela loppet för att jobba ned Prince Royal in mot upploppet – och bara lämna fältet. Kolla loppet här.

Ourasi är förresten obesegrad i Prix de France. 1989, förlust-året i PdA, kom han aldrig till start i loppet (även om han sedan vann Prix de Paris) och efter segern i PdA 1990 avslutades ju karriären.

Loppets första vinnare var härliga Gélinotte. Stoet, kört och tränat av Charlie Mills, var helt omöjligt de här åren och vann, för att exemplifiera, både Prix d’Amérique – och Elitloppet samma två år. Och hur det såg ut den där första gången, 1956, kan du kika på här.

Någon tredje raka blev det dock inte för Gélinotte, hon avslutade sin karriär inför säsongen 1958 och samma år tog Jamin vid och blev i stället den förste att ta trippeln i Prix de France – och det dessutom i tre raka.

Jamin var, liksom Gélinotte, ett veritabelt monster på sin tid. Båda åren 1958 och 1959 segrade han i såväl Prix d’Amérique som Prix de France. Han vann förresten Elitloppet och det första VM-loppet 1959 också. Men efter att 1960 tvingats till att stå femtio meters tillägg i PdA fick han nöja sig med att bli trea (vilket i och för sig var en enastående bedrift). Men Prix de France knep han igen. Och lite bilder från den sista segern kan du njuta av här. Jamin vinner efter hård dust mot Jairolain.

För att finna nästa, den andra, trippel-segraren i loppet, flyttar vi framåt till slutet av 1970-talet. Éléazar var namnet. Japp, hästen som vann Elitloppet 1977 (njut här) och sedan var tvåa i samma lopp året senare bakom Hadol du Vivier.

Éléazar var en riktig tuffing. 1977-1978 var också åren som han tog sina båda första segrar i Prix de France. Efter att ha fått stryka på foten 1979, även nu mot den yngre Hadol du Vivier, återkom han för en formidabel sista kraftansträngning 1980 under sitt sista år på banan som tioåring.

I sin fjärde raka Prix d’Amérique-start fick han äntligen höja bucklan, efter att tidigare varit både tvåa (efter Bellino II vid dennes sista seger 1977) och trea. Av bara farten, två veckor senare, alltså den tredje segern i Prix de France. Triumfens stora ögonblick, segern i PdA 1980 där han besegrar den ledande Hadol du Vivier (igen) och favoriten Idéal du Gazeau som fick ett blytungt lopp i spåren, kan man kika på här.

…svenskar i Prix de France då? Jovars, man får säga att loppet har varit relativt framgångsrikt för de blågula genom åren. Sju segrar har noterats. Samtliga vinnare till glada odds, ska sägas.

Först ut var Atas Fighter L. som för Torbjörn Jansson 1992, spelad till 184 för 10, snuvade den stora favoriten Ultra Ducal på guldmedaljen.

Särskilt mer betrodd var faktiskt inte Stig H Johansson och Queen L. när de 1995 slog till, spelad till knappt 15 gånger insatsen. Queen L. kom med en härlig avslutning i spåren, precis som i PdA två år tidigare, och kunde enkelt koppla greppet på Vourasie som återigen fick se sig snuvad av ett svenskt sto. Hur det gick till, kan du bevittna här.

När Lovely Godiva slog till två år senare, var oddset ännu högre (23 gånger). PdA-vinnaren och favoriten Abo Volo fick erkänna sig besegrad när det svenska stoet gjorde upp i duell med fagre fuxen Defi d’Aunou.

Näst minst spelad i fältet (521 för 10) var Hilda Zonett då hon chockade 2003 och efterföljande år gick segern båda gångerna till Naglo, körd av Örjan Kihlström. Trots att han alltså vunnit året före var han måttligt betrodd vid titelförsvaret 2005 (nästan 20 gånger pengarna). Jag de Bellouet var superfavorit det här året, men felade i striden och Naglo kunde avgöra via en jätterökare (kolla här, fast utan ljud).

Slutligen, i raden av svenska triumfer, får vi ta oss fram till 2014 då fajtern Noras Bean efter en osannolik avslutning snurrade upp fransmännen. Ett lopp som vi väl gärna kollar på en gång till.

Hur det går i årets Prix de France är, som det brukar heta, skrivet i stjärnorna. Värt att notera är dock att löpningsrekordet, och rätta mig om jag har fel, är det väl också banrekordet på Vincennes (?), faktiskt är elva år gammalt. 2007 vann Kool du Caux på mäktiga 1.09,8.

Roquépine, trippel PdA-vinnare – och odödlig

Då Prix d’Amériques historia förs på tal nämns vissa namn med en större andakt än andra. Kanske är det de fyra som (hittills) vunnit tre (eller i ett fall, fyra) upplagor som innehar de ädlaste positionerna i det anrika loppets historieskrivning.

Ourasi (ja, det är svårt att skriva en blogg utan att nämna hans namn) var den senaste, åren 1986-1988 och sedan en fjärde seger som ”bonus” 1990. Belino II (se förra bloggen) 1975-1977. Först var Uranie som redan 1926-1928 tog tre raka.

Den här bloggen ägnas dock åt Roquépine.

Det är i år femtio år sedan som hon tog sin tredje raka.

Under 1966-1968 kom hon att totalt dominera sporten. Och då inte bara i Frankrike och genom sina tre raka segrar i Prix d’Amérique. Utan också i Elitloppet – hon vann också på Solvalla 1966-1967.

Därmed kan vi konstatera att Roquépine har ett unikt ”rekord”. Hon är den enda hästen som kan skryta med det mäktiga facit att ha vunnit tre PdA och även två Elitloppet.

Här kan vi givetvis flika in att Varenne (2001-2002) tog en dubbel i båda loppen och flyttar vi oss bakåt i tiden hittar vi legendariske Idéal du Gazeau som också vunnit två versioner av vardera loppen, 1981 och 1983 PdA, 1980 och 1982 Elitloppet. Tämligen så imponerade även det, men ingen slår Roquépine på fingrarna.

Historien om 1960-talets stora travkejsarinna tog sin början 1961 då hon föddes hos sin ägare och tränare Henri Lévesque. Ja, det är samma Henri som är farfar till Pierre Lévesque, som ju i sin tur tränat fram PdA-vinnarna Offshore Dream och Meaulnes du Corta.

Det stora genombrottet för Roquépine kom 1965, då hon som fyraåring segrade i Critérium des 4 Ans, det i sin blott tolfte start i karriären. Därefter skulle en dominans i de största loppen följa, som världen knappt sett sin like av.

Roquépine var således fem år gammal när hon första gången segrade i Prix d’Amérique. Hur det såg ut kan du se här. Och så följer en intervju (på franska) med Henri Lévesque. I sulkyn den gången satt ingen mindre än Jean-René Gougeon och det var sulkylegendarens första av mäktiga åtta PdA-segrar som kusk (han var ju som bekant kusken bakom både Bellino II och Ourasi).

Några månader senare företog sig den franska drottningen resan mot Solvalla. Fransmännen hade då inte segrat i Elitloppet sedan 1963 då eleganta Ozo stod överst på pallen, men nu återtog man tronen. Roquépine (åter med Gougeon) var i en klass för sig både i försök och final och vann den senare på 1.15,3a som då innebar ett nytt löpningsrekord, före Quioco (med Michel-Marcel Gougeon i vagnen) och italienskägda Cheer Honey (som faktisk var knapp favorit). Kolla loppet här.

När Roquépine påföljande vinter intog Vincennes för sitt titelförsvar i Prix d’Amérique var hon omutlig på nytt. Nu hade dock Henri Levesque själv satt sig i sulkyn, men det hindrade förstås inte stoets framgångar. Något som vi kan se genom den här, låt vara något korniga, videon.

Lévesque sköte också spakarna bakom monstermärren när hon i maj 1967 så också skulle försvara sin titel i Elitloppet. Roquépine bedömdes ändå så överlägsen att hon fick tävla utanför toton i sitt försök – vilket hon givetvis vann utan att direkt förta sig.

Finalen blev också den en enkel match sedan svåraste motståndaren och den andra försöksvinnaren Spin Speed släppt ledningen till Roquépine, som man nu faktiskt fick spela på, 1.38 blev oddset. Det franska stoet sänkte nu sitt rekord till 1.15,1, en tangering av den tid som just Spin Speed travat i försöket några få timmar tidigare.

Till 1968 då. Det som blev Roquepines sista år på tävlingsbanan. Jean-René Gougeon åter i sulkyn då hon som den andra hästen i historien knep tredje raka i PdA. Det på samma sätt som tidigare, utan pardon. För femtio år sedan i år alltså, en seger som vi kan njuta av i sin helhet här.

…och här kanske någon, som ser videon, höjer på ögonbrynen. Men jo, Prix d’Amérique kördes under de här åren faktiskt med autostart (distansen 2600 meter). Efter Bellino II:s första vinst 1975 återgick man dock till den klassiska franska ”volten”.

Fast till Elitloppet 1968 kom aldrig Roquépine. Hästen var inte till sin fördel i genrepet och man valde att lämna walk-over helt enkelt. I stället var det Eileen Eden som kunde ta över tronen, hon vann ju också nästa år men det är som vanligt en annan historia.

Roquépine skulle dock nypa en storseger till innan karriären avslutades. Fransyskan tävlade förstås också i USA och efter att 1967 vunnit International Trot (eller VM-loppet) återvände hon till Roosevelt Raceway för att upprepa bedriften (hon var förresten tvåa 1966, efter Armbro Flight).

Med tre PdA, två Elitloppet, två VM-loppet och ett otaligt antal andra stora viktorior världen över; hon vann till exempel både Lotterian och Grand Critérium de Vitesse av bara farten, lade Roquépine skorna på hyllan inför 1969 (hon sprang in för tiden svindlande 4,7 miljoner franc). Det hindrade i och för sig inte Henri Lévesque från att vinna Prix d’Amérique även det här året – nu med Upsalin.

Men Roquépines dominans avtog inte för att hon slutade att tävla. Även som avelssto skulle hon spela en betydande roll, som vi ser spåren av fortsatt i dag. Olyckligtvis blev Roquépine, i likhet med många andra fantomtravare, inte särskilt gammal. Hon dog 1975, då 14 år gammal. Men hon hann med att lämna tre avkommor och det är den första som kommit att bli mest känd. 1971 föddes Florestan.

Florestans far hette Star’s Pride. En avelshingst som själv var odödlig efter att bland annat lämnat djur som Nevele Pride, Super Bowl och Quick Pay (för att nämna en bråkdel). Men att avla med en amerikansk hingst var inte tillåtet enligt den franska stamboken vid den här tiden. Det tog flera år innan Florestan fick möjlighet att själv verka inom aveln i Frankrike.

Något vi nog kan vara tacksamma för. Florestan, genom sitt fransk-amerikanska blod, förändrade den franska travaveln för alltid. Florestan går att spåra i ett oräkneligt antal stjärntravare, bland annat i Quito de Talonay (född 1982) en trippelmiljonär själv i tävling, som förutom namn som Giant Cat, blev far till Extreme Dream som är morfar till, ja just det, Ready Cash.

Ready Cash, som ju själv vann PdA två gånger, är som säkert är bekant far till, och nu nämner jag bara som exempel, Bold Eagle, Bird Parker – och Readly Express.

Farmors farfars farmor, håller nog tummarna där i sin travhästhimmel.

Bellino II – kungen av Prix de Cornulier

Historien om Prix de Cornulier, montésportens i särklass största händelse, är lika lång som den för Prix d’Amérique. Ja, i alla fall nästan. Den första upplagan reds 1931, elva år efter premiären för Prix d’Amérique.

I travsammanhang, i synnerhet i Frankrike, är den så kallade ”triple courounne”, alltså att vinna vinterns tre största race på Vincennes framför sulky något som är högst svåruppnått. Ett faktum som exemplifieras av att när Bold Eagle gjorde det förra vintern, blev han den förste på över fyrtio år att lyckas med det.

Därför kan det nu vara på sin plats att börja fundera över det här med dubbeln Cornulier-d’Amérique. Är det ens något som någon häst försöker sig på numera?

Bird Parker var förvisso femma i Prix de Cornulier förra året och Roxane Griff, dubbelsegrare av Cornulier hade ju fina framgångar även i trav (tvåa och fyra i PdA), men tillfällena blir allt färre…

Fast det är faktiskt fem hästar som genom historien lyckats med det. Alltså inte bara att delta i båda loppen, utan också att vinna.

Först ut med den här aktningsvärda dubbelsegern var ett sto vid namn Masina. Året var 1961. Hon tränades av ingen minde än Henri Levesque och det var Francois Brohier som lotsade henne till segern i båda loppen (nu en minuts tysk journalfilm). Masina upprepade därefter bedriften i Cornulier påföljande år och var på vippen att ta dubbeln igen, men fick stryka på foten en vecka senare endast för Newstar.

Drygt tio år senare, 1972 närmare bestämt, dök Tidalium Pelo upp. Och nu ringer det säkert en klocka hos någon – ja, det är samma häst som vann Elitloppet året före. Således en än mer sällsynt kombo av prestigefyllda segrar, med andra ord.

Tidalium Pelo, i träning hos Roger Lemarie, var flitigt i elden i båda loppen i början av 70-talet. Två gånger vann han Prix de Cornulier, första gången 1970. Två gånger också vinnare av Prix d’Amérique, 1971 och 1972 (liten film igen) och det var alltså vid det senare tillfället dubbeln kom (hästen var tvåa i Cornulier 1971).

Nu hoppar jag framåt i tiden lite, men bara lugn.

Vi går till 2005. Hästen på allas läppar vid den här tiden var förstås Jag de Bellouet. Han är också den senaste i raden att faktiskt ha lyckats med dubbeln. Tre år i rad, 2004-2006, segrade han med Matthieu Abrivard i sadeln, i Prix de Cornulier. Året 2005 också då seger i sulkysportens största, en vecka senare. Först i mål var han förstås även i Prix d’Amérique 2006, men det loppet avslutades ju många månader senare i en dopningshistoria. Därmed fick ”le Cannibale” nöja sig med en dubbel.

Ett litet mellanstick. Queila Gédé, Roger Baudrons sto som nog är allra mest känd som hästen som snuvade Ourasi på sin fjärde (raka) seger i Prix d’Amérique 1989, har faktiskt också tagit den här dubbelsegern. Fast då inte samma år; 1991 vann hon Cornulier (och var faktiskt femma i PdA).

Nu tillbaka till mitten av 1970-talet. För det är här han hittas, Prix de Cornuliers egen mästarnas mästare.

Bellino II.

En häst, som numera inte nämns varje dag, men som nog har ett kopiöst svårslaget facit. Maurice Macherets supertravare har nämligen tre segrar i Prix de Cornulier – men han har också tre segrar i Prix d’Amérique. Hur är det möjligt?

Åren 1975-1976 dominerade han den franska travscenen totalt och vann alltså båda racen två år i rad, med bara en veckas mellanrum mellan starterna. Här kan du se PdA-segern 1977.

Fast det fanns bud på mer. Monstret Bellino II, som vann sin första Cornulier-seger 1973, som sexåring, har faktiskt ytterligare två pallplaceringar i loppet; tvåa 1974 och trea 1977, hans sista år på tävlingsbanan – alltså samma år som den tredje raka i PdA kom.

Som om det inte vore nog, Bellino II har på sitt samvete även seger i Prix de France 1976 – och tre raka (1975-1977) i Prix de Paris! Bellino II:s bedrift 1976, alltså seger i samtliga nämnda fem (!) lopp får väl ändå anses som praktiskt taget omöjlig att upprepa i dag.

Han var rätt poppis Bellino II, vilket man kanske kan förstå, och fick såklart vara med i tv också (kika här).

Tyvärr fick vi aldrig se den här världsartisten på svensk mark, men jänkarna fick. Tre år i rad (1975-1977) åkte han över till Roosevelt för att delta i International Trot – men slutade vid samtliga tillfällen på silverplats.

Olyckligtvis för Bellino II blev hans liv inte särskilt långvarigt efter avslutad tävlingskarriär. Han hann verka i aveln fyra år innan han dog efter ett kolikanfall på hösten 1981, då bara 14 år gammal.

Prix de Cornulier i sig, har sett mängder av montéstjärnor. Souarus var loppets första trippelsegrare åren 1946-1948. Kaiser Trot har också tre inteckningar 1981-1982 samt 1984. För att inte nämna fine First de Retz som vann både 2000 och 2001. Han skördade framgångar även med sulky och tog till exempel segrar i både Prix René Ballière och Prix de Bourgogne men hade mindre lycka i Prix d’Amérique.

Hur är det då med svenskar i Prix de Cornulier?

Scarlet Knight, detta unikum, är den bästa då han 2005 (alltså Jag de Bellouet-året) spurtade in till ett överraskande andrapris (kolla här). Relativt färskt i minne har vi väl Moving On som inte var stort slagen som fyra för två år sedan. Glömmas ska väl inte heller Hot Tub som slutade femma för tio år sedan.

Någon svensk vinnare har vi emellertid aldrig fått skåda. Men möjligen, kan det scenariot bli en verklighet i år? Chansen finns i alla fall.

Svenskar och skrällar i Prix de Belgique

Belgien. En monarki med lite mer än Sveriges befolkning, som existerat sedan 1830-talet då man förklarade sig självständiga från Nederländerna.

Alla som varit i Belgien vet också att landet är delat, lite som en symbios mellan den latineuropeiska och den germanska kulturen. I praktiken består landet av två historiska regioner; Flandern i norr där man talar flamländska och Vallonien i syd där språket är franska. Dessutom finns en tysk minoritet och tyska är också ett av landets tre officiella språk.

Belgien har genom historien, inte minst det andra världskriget, fått utgöra spelplanen för andra nationer att utkämpa sina krig, något som ibland gett landet epitetet ”Europas slagfält”.

…något som för oss in på vårt huvudsakliga ämne, ett annat slagfält. Nämligen Vincennes.

Prix de Belgique. På något vis det mest klassiska av de fyra B-loppen, då det ju är det sista inför Prix d’Amérique.

Om Prix de Bourgogne är det bästa B-loppet för att ge en fingervisning inför PdA (kolla min förra blogg) så är Prix de Belgique det rakt motsatta. Ja, vi kan nog kalla det preparé-loppens preparélopp.

De vinnare i Prix de Belgique som verkligen körts för fullt, är nog lätträknade.

Fast innan vi går vidare så är det dags igen: veckans portion av Ourasi.

Jo, du gissade rätt. Ourasi är, föga förvånande, även det här loppets främsta aktör historiskt sett. Han har faktiskt vänt upp för segerdefilering vid hela fyra tillfällen (ingen annan har vunnit fler än två). Åren 1986-1989 vann han loppet och vid de tre första gångerna också Prix d’Amérique efteråt. 1990 däremot, i hästens näst sista start, var han oplacerad – men, som vi vet, Prix d’Amérique fixades ändå.

Ourasi utgör också själv hälften av de totat sex Prix de Belgique-vinnare som två veckor senare sedan även vunnit Prix d’Amérique.

Lurabo var först 1984. Bold Eagle gjorde det inför sin första PdA-seger 2016, men för att gå tillbaka i tiden och finna nästa vinnare av båda loppen, får vi sträcka oss ända till 1993.

Just precis, Queen L. Stoet som blev den första svenskfödda hästen att bärga segern i världens största travlopp (okej, nu lite minnen), tog då en lite överraskande seger före Sea Cove och Vourasie.

Queen L. följde för övrigt upp med att göra samma procedur 1994, men fick sedan i Prix d’Amérique nöja sig med en bronsmedalj kring halsen sedan Sea Cove nu tagit revansch (och ja, Vourasie var ju tvåa).

Queen L. utgör därmed de två första svenska segrarna i Prix de Belgique i en skara om totalt åtta svenskfödda vinnare (långt ifrån alla tävlade dock för Sverige, ska sägas).

Huxtable Hornline skrällde tillsammans med Anders Lindqvist 1997 i ett Prix de Belgique som blev ordentligt blågult. De fyra främsta i mål var faktiskt svenskar; His Majesty, Pride Farming och härlige lille Activity följde närmast efter vinnaren. Tyvärr kammade man i praktiken noll två veckor senare då Abo Volo i stället stod som segerherre, en häst som lugnt hade avstått Belgique-start.

Framåt i tiden två år. 1999. Remington Crown, som på hösten sålts till Frankrike, slog till och vann. Närmast följdes han av Lovely Godiva. Trea i samma lopp var en inte helt obekant Moni Maker och hon skulle ju också utskåpa motståndet då det verkligen gällde i PdA. Lovely Godiva var tvåa också här men Remington Crown galopperade bort sina chanser att utmana det amerikanska stålstoet.

…Remington Crown fick emellertid en ”hygglig” revansch till våren, då han besegrade nämnda Moni Maker i Elitloppet.

2004 tog Örjan Kihlström och Stefan Hultman sin första seger i Prix de Belgique (den andra har ni redan gissat, men jag återkommer) när Naglo infriade. I PdA räckte man dock inte utan slutade som fyra efter Kesaco Phedo (som var tvåa i Belgique). Naglo gjorde förresten tre raka PdA-starter men hade aldrig lyckan med sig, å andra sidan vann han dubbelt i Prix de France….

2011 gjorde man om bedriften när Maharajah tog en säker seger. Då slapp man Ready Cash, något som man dock inte gjorde fjorton dagar senare…

Svenskfödd vinnare även 2013 och 2014 (se här). Fast norsk. Yarrah Boko levererade en skräll vid båda tillfällena men drabbades av en olycklig skada vilken tillintetgjorde den första PdA-starten. 2014 gick det dock bättre, Yarrah Boko slutade trea i den oförglömliga Maharajah-upplagan.

Det här för oss in på ämnet Norge. För från det här landet kommer nämligen Prix de Belgiques mest överraskande vinnare i loppets snart fyrtioåriga historia. Den norske idolen Shan Rags skrällde till glada 95 gånger insatsen. Men i PdA fick han en blytung resa, kämpade väl men tröttnade till slut när Ina Scot segrade (och det är ju ett lopp vi kan se många gånger, så varför inte göra det här).

Avslutningsvis kan vi sammanfatta Prix de Belgique som ett lopp som det, inte sällan, skräller till i. Av förklarliga skäl. Av tradition lämnar jag ogärna speltips i den här bloggen, men skulle jag ändå säga något så skulle det nog vara att spara på Propulsion-pengarna den här gången.

De kommer bättre till hands om två veckor.

©2018 Travnet