Travtränaren som kunde stoppat pokerboomen

Förutom trav har jag ett passionerat intresse för poker. Jag brukar till och med åka till Las Vegas en vecka varje sommar för att utöva det. Alls inte på någon märkvärdig nivå, men jag brukar alltid återvända lycklig, trots en betydlig lättare plånbok.

Anledningen till mitt intresse för poker, och åtskilliga andra med mig, kommer sig till väldigt stor del av en händelse som utspelade sig i just Las Vegas 2003.

Händelsen blev upphovet till, själva gnistan som tände den enorma pokerboom som de kommande åren följde, och som vi ser spåren av fortfarande i dag. Plötsligt skulle alla lira poker. Texas Hold’em var spelet. Jag var en av dem.

Det som hände, och som då sågs som något som nästan var omöjligt, var att en helt okänd kille, en amatör, en revisor till professionen för övrigt, gick och vann WSOP Main Event. Det vi i dagligt tal kallar för Poker-VM.

Det var hans första turnering live som han spelade. Dittills hade han bara spelat poker på nätet och vunnit en satellit, en kvalturnering för 39 dollar som gjorde att han fick plats i VM, bland alla de stora.

39 dollar som han förvandlade till 2,5 miljoner dollar.

Killen hette, passande nog dessutom (nästan för bra för att vara sant) Chris Moneymaker. Över en natt hade han blivit pokerns superstar. Nätpokern exploderade. Livepokern exploderade. Alla ville bli en ny Moneymaker.

Man brukar tala om ”Moneymaker-effekten”.

Kolla det här klippet.

Utan den händelsen, så hade jag och väldigt många fler, antagligen aldrig intresserat oss för det här spelet.

Men den finns något som jag alltid klurat på när det gäller den där, för pokern, så avgörande händelsen. Det finns nämligen en man, som bor utanför Varberg, som hade kunnat ändra att allt det där hänt. Han var förresten på väldigt god väg att göra det. Han hade, kanske, kunnat ta den plats som sedan Chris Moneymaker fick.

Det är Olof Thorson. I dag 55 år. En travtränare på amatörbasis som den vane Åby-besökaren säkert sett många gånger i sin vita och vinröda dress.

När det var 16 spelare kvar (av 839) i den där turneringen 2003 var Olof den som ledde. Han hade mest marker av alla kvarvarande och var på väg mot att se en dröm gå i uppfyllelse. Men så hände något som inte fick hända. På bara två händer, i rad, förlorar han allt.

Det finns ett klassiskt klipp, ja du kan kolla på det här, som jag sett ett antal gånger. ”Chip lead to broke” är det betitlat på youtube, som visar händelsen. Jag känner pinan i kroppen varje gång jag ser det. Fy fan.

När jag ringer upp Olof Thorson sitter han i bilen och närmar sig Halmstadtravet. Det är torsdag eftermiddag och han är på väg mot Sprintermästaren. Förstås. Jag undrar om det fortfarande händer om folk drar upp den där händelsen, som hände då, precis för fjorton år sedan.

– Det händer inte så ofta numera, det där har väl klingat av lite med åren, säger Olof.

Så då gör jag det. Jag drar upp ämnet igen. Den där synen med A-K mot ”galningen” Amir Vahedi som på floppen ställt in hela stacken. Där sitter Thorson med sin A-K som inte träffat något…men så funderar han och säger: ”If I gonna win this tournament I gonna call you know”.

Och så för han in ett par saftiga markerstaplar mot mitten. Vahedi håller på att svälja cigarren av ren vånda. Han har precis blivit tagen med näven i kakburken. Synen är antingen genial eller ofantligt djärv. Jag kan inte bestämma mig. Antagligen är det båda delar.

– Jag tycker ju att jag gör rätt. Slumpen kan man ju inte skydda sig mot. Jag tycker att jag har all den information jag behöver för att göra den synen, även om det är en svår syn, säger Olof när han minns tillbaka på det ögonblicket. Han minns det väl. Och så fortsätter han:

– Jag är 90 % säker på vad han har och att jag slår det. Jag sätter honom på A-9, A-10 eller A-J, det är ju det han kan ha. Så jag tycker det är en bra syn. Egentligen kan han ju inte ha färgdrag heller, för jag sitter ju med ruter ess och det är ju en viktig faktor i hela historien. Samtidigt, det är ju bara mot den spelaren som jag gör det, mot någon annan hade jag inte synat.

Men Vahedi har inte den hand som Thorson tror. Han har en sketen Q-8 i ruter. Olyckligtvis har han floppat färgdrag på en nonsenshand och ännu så länge kan han vinna både på dam och åtta.

”We have not seen this sized pott uptil to this point”, säger kommentatorn. Det är 51 mot 49 i procent till Thorsons fördel.

Men så det sista kortet. En åtta. Av alla kort en åtta. Vahedi kan, överraskad, raka åt sig den enorma högen med marker. Thorson sitter kvar, suckande men med stacken ordentligt decimerad.

Fast det är inte över där. För det är det i nästa, direkt följande hand. Thorson plockar upp K-K, som en skänk från himlen, höjer, får syn av Sam Farha (han som sedan kommer bli evigt ihågkommen som den sista motståndaren som Moneymaker slår ut) med A-J. Floppen visar ett ess, men trots det ställer Thorson in allt han har kvar. Ett ödes-digert misstag.

– Det är ju den handen som är det stora problemet, säger Olof och jag frågar om det där inte är vad vi i poker brukar kalla för ”tilt”.

– Det kan man ju lugnt säga att det är. Det är nog en av de sämsta händer jag har spelat.

Det som såg så bra ut. Det som var ledning i hela poker-VM för bara någon minut sedan har nu förvandlats till en katastrof iscensatt av den grymmaste av pokergudar. Man måste gräma sig, va?

– Nä, då kanske man gjorde det lite, men jag grämer mig inte över det.

Men det där som jag alltid tänkt på. Vad hade hänt om inte den där åttan ramlat in? Vad hade hänt om Thorson, i sådana fall, fortsatt turneringen med en monsterstack och vunnit hela faderullan?

– Då tror jag inte pokerboomen hade varit ens hälften av vad den blev och är i dag, säger han.

Jag fortsätter ändå med att ställa frågan om det inte hade kunnat vara så att det då hade blivit Olof Thorson, amatörtränare från Varberg och inte Chris Moneymaker, revisor från Nashville, Tennessee, som blivit pokerns superstjärna över en natt.

– Ja, men det skulle ju kunnat vara så…, säger han och fortsätter:

– Jag tror nog ändå inte jag hade fortsatt att livnära mig på det, det tror jag inte. Vi var ju också tio man som skulle dela på det, så jag hade ju inte fått allt.

En stor poäng med ”Moneymaker-effekten” var just den att han via en satellit på nätet, för ynka 39 dollar, fått sin plats i Main Event och förvandlat chansen till guld. Faktum är att Olof Thorsons historia är väldigt snarlik. Han hade nämligen också kvalat in via nätpoker.

– Det blev ju så bra allt det där med Moneymaker och att han kvalat in. Jag kommer ihåg att killarna från PokerStars var sura på mig efter att jag åkt ut. Vi var ju några som kvalat in via satelliter och då var det ju bara jag kvar. Moneymaker hade de ju aldrig räknat med….

Han minns tillbaka till 2003 och kvällen han tog sig till VM framför datorn. Precis som Moneymaker där på andra sidan Atlanten.

– Vi spelade väl en satellit för 29 dollar tror jag det var, det var två platser och både William och jag var kvar när vi var tre kvar. Men vi spelade ju samtidigt Sunday Million och var kvar långt där också så…

William är Olof son. I pokerkretsar betydligt mer känd och under en period ansedd som Sveriges allra främsta pokerspelare. Han gick långt i VM vid två tillfällen, även han. 13:e och 22:a har han varit. Men sedan några år tillbaka har han helt dragit sig tillbaka från pokerscenen och format ett helt annat liv.

För Olof Thorson var det där förresten andra gången som han kvalade in till WSOP Main Event 2003…

– Vi spelade ju turneringar hemma i Varberg där vi fick ihop till ett inköp i Main Event där den som fick mest poäng var den som fick åka. Och det var ju jag. Så killen som var tvåa i poängen fick ju min plats efter det att jag vunnit satelliten. För honom gick det ju inte lika bra…, säger han.

Fjorton år har gått sedan en händelse som över en natt förändrade pokervärlden. Fjorton år har också gått sedan en händelse som hade kunnat ändra historien helt. Men Olof Thorson grämer sig inte. Han tränar sina hästar på gården utanför Varberg.

– I dag är det travet som är prio ett. Och lite golf ibland. Men jag gillar fortfarande att spela poker, det blir lite turneringar nere på casinot emellanåt. Det behöver heller inte vara några jättesummor, det är roligt ändå. Är det i alla fall 10 000 i förstapris, så skärper jag mig…

När var du i Las Vegas och spelade senast då?

– Det var ett par år sedan, 2011 tror jag det kan varit. Men jag tror säkert att jag kommer återvända en dag till WSOP.

Hästarna är alltså prio ett numera. Och så några rundor golf, förstås. Finns det några oslipade diamanter som står i stallet, måntro?

– Jag har ju inte så mycket hästar i dag, men jag håller på att leta efter nya. Vi får se vad vi kan hitta.

Så. Vad skulle du välja, att åka tillbaka till Vegas och vinna poker-VM, eller ta fram en Elitloppsvinnare?

– En Elitloppsvinnare, utan tvekan, säger Olof Thorson. Men nu är han framme på Halmstadtravet. Så vi får runda av. Fast det är okej, jag är nöjd så. Kanske får jag anledning att återkomma i framtiden.

Sprintermästaren 1983 – vad hände?

Ah, dags för Sprintermästaren igen. Ett lopp som kommit att bli en institution i den svenska travsommaren. Ett lopp som mer ofta än sällan nämns i samma mening som ”fartfest”.

Det är ju så att Sprintermästaren i regel är just det – en fartfest.

Färskt i minne finns förstås fjolårets formidabla uppvisning av Uncle Lasse. Utskåpningen på 1.09,3, som förresten var Europarekord, finns stabilt på min personliga topp tio (kanske fem) av det bästa jag sett.

Brad de Veluwes 1.09,7 fyra år tidigare är också oförglömligt.

Men okej. Det finns något som ändå smäller ännu högre.

The Onion. Året 1983.

Så här 34 år senare är händelsen som utspelade sig i Halmstad den 16 juli detta år fortfarande en av de största i svensk travhistoria. Och en av de mest osannolika.

Vi kollar väl loppet direkt här.

Stig H låter ”Löken” dundra till tät. Det gällde att hålla ut kvicke Dark Laday och Sören Norberg. Det lyckades, men inte bedarrade tempot. Första 500 efter 1.10. Kilometern under 1.13.

Men märkt av tempot, The Onion? Knappast. Fyraåringen fortsätter att gasa och sticker undan till överlägsen seger. Solo Hagen (Ulf Nordin) gör ett kanonlopp efter att ha klivit fram i dödens, men försvinner bort i periferin när Stig H låter sin häst smäcka undan över upploppet.

Segertiden förkunnas: 1.12,0a över 1609 meter.

Är det på allvar?

Okej, en 1.12-tid låter inte kanske så värst upphetsande i dag, men det här är alltså för 34 år sedan.

Tiden är nytt världsrekord. Inte bara för fyraåringar utan även för äldre hästar över tusenmetersbana. Slaget med åtta tiondelar! Lindy’s Crown och Dartster F. delade det tidigare på 1.12,8a. (Inflikas: det absoluta världsrekordet för tidpunkten innehade Arndon, 1.10,9, satt på The Red Mile hösten innan).

För att ytterligare sätta det här i perspektiv:

Det tidigare löpningsrekordet i Sprintermästaren löd 1.14,1, satt av Speedy Fly föregående år.

Det skulle dröja till 1995, alltså 12 år, innan en annan häst ens travade en 1.12-tid i Sprintermästaren. Mr Lavec vann på 1.12,4. Kramer Boy var sedan ännu närmare, 1997 när han lufsade 1.12,1.

Men först när Gentleman slog till med 1.11,8 är 2004, det vill säga 19 år senare, kunde The Onions rekord för Sprintermästaren raderas ut.

Den snabbaste tid som travats i Elitloppet, försök och final inkluderade, var vid tillfället 1.13,0.

1985 slogs sedan världsrekordet. I just Elitloppet. Ett, för övrigt, väldigt fartfyllt sådant. Mon Tourbillon gick 1.11,9 i första försöket, Minou du Donjon putsade till 1.11,5 i det andra. Meadow Road vann ju sedan finalen på 1.11,6.

The Onion fortsatte sedan med ett monsterår 1984, som femåring. Vann 11 av sina 15 lopp där segern i just Elitloppet (på 1.12,2 förresten) var kronan på verket. Det som  blev Stig H:s första seger i Elitloppet.

Sprinterdistansen var förstås The Onions specialitet men 1984 satte han dit den även i Åby Stora Pris, hästens största seger över medeldistans (fjolårsvinnaren Legolas tvåa, spelfavoriten Lutin d’Isigny blott femma).

En utflykt till USA och VM-loppet blev det även samma år och det var för övrigt just nämnda Lutin d’Isigny som vann då – och året efter då The Onion slutade femma.

The Onion avslutade sin karriär 1985, som sexåring. Såklart med seger, på Bjerke i november. Innan det hade han blivit femma i Elitloppet. Ja, just det samma som Meadow Road vann.

The Onion gick då 1.11,9, men noterade sitt personliga rekord på 1.11,4 några veckor senare. Passande nog på Halmstad – under Sprintermästaren-dagen.

The Onion gick ur tiden 1994, bara 15 år gammal.

Timoko – unikum, krigare, en sann hjälte

Frankrikes och en av världens vinstrikaste hästar genom alla tider.

Vinner Elitloppet till det högsta oddset i loppets 65-åriga historia.

Timoko är ett unikum.

Jag bevittnade Elitloppets final som vanligt på press-läktaren, strax bredvid E-läktaren. Förvåning, för att inte rent av kalla det chock, var den känsla som var mest påtaglig minuterna efter målgång.

På något sätt kändes det som om de moln som drog in inför Elitloppet och de regndroppar som föll vid segerceremonin under en Elitloppshelg som fram till nu badat i strålande sol, var välregisserade. Kanske symboliska.

Anade jag inte till och med besvikelse?

Matchen. Duellen. Supermötet. Det som vi, i alla fall jag, väntat på i ett år, blev det inget av. Trots att både Bold Eagle och Nuncio vunnit sina försök.

Bold Eagles insats i försöket tar jag med mig som en av de, kanske den främsta, prestationer jag någonsin sett. Och kommer att se.

Nu var det bara ett problem, det var i just försöket.

Frankrikes vinstrikaste häst. 44 miljoner på kontot (före finalen) En av modern tids största hjältar. Han reser sig en sista (?) gång – och slår knock på motståndet. Björn Goops liknelse med Rocky Balboa i segerintervjun, var träffande.

Ändå. Besvikelse? Elitloppet som vi kommer minnas som det som ”Bold Eagle förlorade”?

Men va fan….

Timokos seger i Elitloppet 2017 är något av det vackraste jag sett. Fått äran att se.

Det var en upplösning som var bättre än alla de drömscenarion som figurerat före.

Timoko är ett unikum.

Timoko, this one’s for you.

Karriären tog sin början redan som tvååring. Som treåring växte han till en av Frankrikes bästa i årgången. Skrällseger i Prix Albert Viel och avrundning av året som betydligt mer betrodd i Critérium des 3 Ans.

Som fyraåring vann han alla lopp, utom ett. Det i finalen av Europaderbyt som det här året kördes på Avenches i Schweiz. Det var Kadett C.D. som vann den.

2012, som femåring, började den långa vandring i världseliten som Timoko ännu inte slutat. 2012 gjorde han sin första start i Prix d’Amérique. Den första av sex – raka.

2012 slutade Timoko, den nyblivne femåringen, femma i Prix d’Amérique.

2012 vann Ready Cash Prix d’Amérique.

2011 föddes hans son – Bold Eagle.

Här nu ett urval av Timokos alla framgångar (innan söndagen):

Fyra starter i Elitloppet, en seger, två tredjeplatser. Sex starter i Prix d’Amérique, tredjeplats (2015) som bäst. Fem starter i Prix de France, en seger, två andrapris. Fyra starter i Critérium de Vitesse – fyra segrar. Segrar i Critérium des 3 Ans, Critérium des 4 Ans, Critérium Continental, Prix de Sélection, Prix de l’Atlantique och silver från Trotting Masters-finalen och VM-loppet. Jag kan förstås fortsätta.

Sex år efter den första starten i Prix d’Amérique och Timoko har fortsatt att, outröttligt, fajtas mot de allra bästa. Säsong efter säsong. Krafterna sinar aldrig.

I Elitloppets final gjorde han sin 98:e start. Och tog sin 34:e seger.

För femte året i följd nådde han final i Elitloppet. Något som enbart Nealy Lobell, tidigare klarat av. Timoko tog dock sin andra seger. Den förste tioåring att göra det.

För första gången, efter alla deras otaliga möten, slog han Bold Eagle i detta som skulle bli ”Örnens” stora erövring.

En sex år lång strid mot världens bästa hästar som började med en femteplats bakom Ready Cash i Prix d’Amérique 2012 – slutar (?) med att slå hingstens främste avkomma Bold Eagle i Elitloppet.

Om inte det är en vacker saga, då vet jag inte vad som är det.

Hyllas ska de som hyllas bör.

Timoko är ett unikum. En hjälte.

Elitloppen som du (kanske inte) minns

Ah, det är Elitlopps-vecka igen! Finns väl inget som slår det.

Samtidigt ett ypperligt tillfälle att tänka tillbaka på loppets 65-åriga historia. Såklart. Alla har ju sin egen Elitlopps-favorit.

Till exempel Ego Boys kamp mot Flower Child 1973. Det mytomspunna skiljeheatet där ”dalahästen” slog den amerikanske jätten.

Eller, förstås, Copiad versus Pine Chip 1994. Den mäktiga duellen inför ett vrålande Solvalla som fick se Erik Berglöf jubla vid målgång när han just skrivit travhistoria.

Jo, självklart, min egen ”favvo” Mack Lobell 1988. Den svartglänsade amerikanen bombade undan för John Campbell (för att inte tala om försöket med Sugarcane Hanover och Napoletano då).

Jaså, inte det? Moni Makers monumentala svepning över sista bortre långsidan 1998 då? Också ett bra val.

Eller tillhör du kanske Meadow Road-skolan? 1985 när Torbjörn Jansson triumferade efter sin häst sylvassa avslutning.

Okej, men vänta nu. Det där är Elitlopp som vi minns med njutning, givetvis. Oförglömliga minnen. Lopp som det skrivits spaltmeter efter spaltmeter om (inte minst i den här bloggen…). Klassiker som aldrig går ur tiden.

Så kanske dags då att slå ett slag för några av de upplagor av Elitloppet som aldrig kommer upp på listan bland de bästa eller mest minnesvärda.

Elitloppen vi (kanske inte) minns. Lika väl.

(klicka på titeln för att se loppet)

 Gum Ball 1997

1 Gum Ball – Stig H Johansson
2 Lookout Victory – Berndt Lindstedt
3 Moni Maker – Jos Verbeeck
4 Crowning Classic – Mauro Baroncini
5 Frisky Frazer – Axel Jacobsen
6 Wesgate Crown – Enrico Bellei
7 Kramer Boy – Johnny Takter
8 Demon Sid – Fredrik Linder

Det finns nog få Elitloppet som är så förknippade med antiklimax som den för 20 år sedan. En starkt bidragande anledning till det var att loppets båda huvudantagonister på förhand – båda slogs ut i försöken. Den stora favoriten Zoogin hade varit tvåa i finalen de båda tidigare åren och här var nu chansen till den stora segern för ”köttbullen”. Men det roliga slutade redan innan det börjat. Zoogin galopperade direkt i starten och fick aldrig chansen. I det läget var det upplagt för norskt segerjubel igen. Gentle Star var landets nya stora stjärna och Rex Rodneys tronarvinge. Olyckligtvis blev det samma utgång för Gentle Star som för Zoogin – gunga direkt. Gunleif Tollefsen försökte sedan febrilt att ändå komma ikapp till en finalplats, men det räckte blott till att bli femma. (Gentle Star tog sedan lite revansch i Åby Stora Pris men fick sluta sin karriär allt för tidigt). Försöks-vinnarna blev i stället den italienske skrällen Crowning Classic och Moni Maker (ja, man glömmer lätt att hon var med redan 1997). Stig H Johansson knep andrapriset i båda heaten med Gum Ball och Lookout Victory. Möjligen blev Stig H en smula förvånad när det blev dags för spårlottning. Båda försöksvinnarna valde att börja finalen från bricka tre – och fyra! Något som fick till följd att Stig H:s båda hästar kunde få de båda innersta spåren. Resten är historia såklart. Gum Ball höll enkelt upp spets, nådde första 500 efter 13,0 och varvade på 13,4. Wesgate Crown kom fram i dödens och försökte utmana, men då var loppet redan över. Stig H stack undan till hur lätt seger som helst – sin femte i Elitloppet. Gum Ball gjorde en helt klanderfri insats, men kom segern till trots ändå att hamna i skuggan. Hästen tjänade 9,4 miljoner och slutade ju för övrigt fyra i Elitloppet året före.

Remington Crown 1999

1 Baron Pepper – Stig H Johansson
2 Giesolo du Lou – Jean-Etienne Dubois
3 Remington Crown – Jos Verbeeck
4 Goodtimes – David Wade
5 Moni Maker – Wally Hennessey
6 Indian Silver – Jorma Kontio
7 Zoogin – Åke Svanstedt
8 Fridhems Ambra – Stefan Söderkvist

Det här var det första Elitloppet som jag själv upplevde på plats, så jag minns det väl. Men kanske inte så många andra håller det skyhögt. I och för sig inte jag heller. I alla fall, Remington Crown, hästen som för Robert Bergh vann Derbyt 1997 hade året före sålts till Frankrike och i sin nya regi skördat fina framgångar. Till exempel hade han ”värmt upp” med Prix de Paris, Critérium de Vitesse och Lotterian före Elitloppet. Den stora favoriten var ändå Moni Maker. Jimmy Takter kom tillbaka för en tredje start i Elitloppet och stålmärrens ruggiga insats 1998 satt såklart fortsatt klistrad på näthinnan. Att hon vunnit Prix d’Amérique däremellan gjorde såklart inte saken sämre. Men i en tät slutstrid i försöket fick Moni Maker nöja sig med tredjepriset – vann gjorde i stället franske eleganten Giesolo du Lou som spurtade härligt och Jean-Etienne Dubois fick nog vibbar från Coktail Jets seger tre år tidigare. Det andra försöket hade Remington Crown inga problem att infria i, något som betydde att man sedermera fick innerspåret i finalen. Men det till trots fick Moni Maker bära favoritoket från bricka fem. I finalen skulle sedan Jos Verbeeck visa sina trollkonster – och lura samtliga. Giesolo du Lou spetsade, men släppte snällt till Remington Crown i första sväng. Förvisso fick man öppna 10,7 första 500 men därefter blev det ”på stället marsch” och kilometern klockades efter 15,1… Moni Maker placerades som tvåa i andraspår av Wally Hennessey och jänkaren tycktes nöjd med att ligga där. Först efter ett varv styrdes Moni Maker på till anfall, men någon monstersvepning i repris var det inte tal om nu. Det hade Jos Verbeeck sett till. Nu blev det full speed på ledaren som sedan aldrig behövde vara orolig för motståndet, vad det än hette. Segertiden 1.12,6 var 8 tiondelar långsammare än den som man vann försöket på. Remington Crown återvände aldrig till Elitloppet, men tävlade framgångsrikt även under 2000. Karriären avslutades med en sejour i USA med segrar i bland annat Nat Ray Trot och Maple Leaf – båda med Wally Hennessey som kusk(!) Det hela avslutades med att trava ett nytt världsrekord – i monté.

Iceland 2010

1 Brioni – Joakim Lövgren
2 Ilaria Jet – Jean-Michel Bazire
3 Torvald Palema – Åke Svanstedt
4 Triton Sund – Örjan Kihlström
5 Iceland – Johnny Takter
6 Nu Pagadi – Erik Adielsson
7 Quarcio du Chene – Björn Goop
8 Beanie M.M. – Torbjörn Jansson

Jag vet inte jag, men Elitloppet 2010 var lite märkligt ändå. Framför allt gick luften ur mig personligen redan i försöket när Lucky Jim gjorde totalt fiasko; jag var övertygad om att det skulle vara vinnaren (men vad visste jag). Det försöket skulle i stället Ilaria Jet överraskande vinna för ”Bazze”. I det andra försöket gjorde chockvinnaren i Prix d’Amérique Oyonnax bort sig även han. Favoritspelad var faktiskt Beanie M.M. men han klarade precis final som fyra. Vann gjorde nu i stället fjolårsvinnaren Torvald Palema och blev såklart favoriten i finalen. Iceland, som varit en klassklättrare på V75 och vunnit Jubileumspokalen föregående säsong tog sig vidare till final som trea. Det som näst minst spelad och det var nog inte många (även om det fanns undantag…) som trodde att sexåringen skulle slåss om segern i finalen heller. Fast med Johnny Takter i sulkyn skulle Iceland fullständigt stjäla showen. I en otroligt jämnspelad final, Iceland var sjättehandare till 89 för 10, gjorde Iceland sin karriärs stora scoop. De flesta trodde nog att Brioni skulle hålla upp spets, men Iceland exploderade bakom bilen och öste till täten. Han öppnade upp med ett par längder, men särskilt fort gick det aldrig. I början. 11,2 första 500 och 12,1 på varvet. Det var förstås inget för en för dagen tokladdad Iceland. Med 500 kvar sände Svanstedt Torvald Palema till attack, men det var för sent. Torvalds tunga avslutning var riktigt stark, men i farlig närhet av ledaren kom man aldrig. Sista 500 gick efter 08,7. Johnny Takter knöt näven över mål. Iceland kämpade på i eliten två säsonger till, gjorde det bra, var med i Elitloppet båda efterföljande åren och en gång i Prix d’Amérique men 30 maj 2010, det var hans stora dag.

Billyjojimbob 1992 

1 Meadow Prophet – Lars Gustafsson
2 Billyjojimbob – Murray Brethour
3 Peace Corps – Torbjörn Jansson
4 Kit Lobell – Berndt Lindstedt
5 Park Avenue Kathy – Göran E Johansson
6 Super Darby – Wim Paal
7 Nealy Lobell – Johnny Takter
8 Sea Cove – Jos Verbeeck

Ingen, i alla fall med åtminstone några år på nacken, har väl glömt Billyjojimbob. Hästen som blev den förste kanadensaren att vinna Elitloppet 1992. Men hur många har en tydlig bild om hur loppet gick, så här 25 år senare? Någon skugga ska absolut inte falla på Billyjojimbob, hästen med det oförglömliga namnet, han var en stjärna, satte världsrekord och var helt enkelt bäst i Elitloppet det här året. Särskilt dramatiskt var det aldrig dock. Den stora favoriten på förhand det här året var Peace Corps. Hästen som vunnit Elitloppet året före men nu tränades av Torbjörn Jansson och inte hade glittrat helt av form under försäsongen. Tvåa i Lotterian och fallit tungt i OGP strax före. Men i sitt försök visade Peace Corps stilen igen och fångade in den undflyende Meadow Prophet efter en stark slutspurt. Det andra blev galoppfyllt, bland annat knappt favoritspelade Prince Mystic ägnade sig åt fel gångart. I stället kunde Billyjojimbob enkelt spåra heatet från start till mål, före Kit Lobell från vinnarhålet. Scenariot blev i stort sett identiskt i finalen. Fast lättare. Billyjojimbob smattrade till spets och var ohotad. Peace Corps, som blev spelad till favorit i finalen, synade dödens men orkade inte och var tidigt slagen. Meadow Prophet (den allt för tidigt bortgångna) skapade lite nerv i loppet när han, förgäves, provade att utmana över upploppet. Trea slutade Sea Cove. Ännu lite av en doldis. Men han skulle vinna Elitloppet nästa år – och Prix d’Amérique 1994.

Copiad 1995

1 Zoogin – Åke Svanstedt
2 S.J.’s Photo – David Wade
3 Copiad – Erik Berglöf
4 Bolets Igor – Lennart Forsgren
5 Bullville Victory – Berndt Lindstedt
6 Campo Ass – Heinz Wewering
7 Bonheur de Tillard – Jean-Claude Hallais
8 Abo Volo – Jos Verbeeck

Hej vänta nu…Copiad har vi väl inte glömt?! Självklart inte. Men nu menar jag 1995, inte 1994. Efter det att Copiad betvingat Pine Chip i den där Hollywood-regisserade duellen året före var det upplagt för en repris påföljande år. Rollen som Pine Chip hade dock S.J.’s Photo nu tagit. Rekordpublik hade kommit för att få se Copiad upprepa sin triumf från året före. 36 640 personer en Elitlopps-söndag är ännu gällande rekord, förresten. Copiad hade börjat säsongen med sex raka inför starten i försöket, bland segrarna fanns Olympiatravet och Oslo Grand Prix. I det senare hade S.J.’s Photo slutat tvåa, efter att innan det vunnit Finlandia-Ajo. S.J.’s Photo kom från USA där han gått fram som en skottspole under flera säsonger. De båda huvudkombattanterna i var sitt heat förstås och givetvis vann båda enkelt. Upplagt för drömduell inför rekordpublik. Jänkaren hade dock vunnit lotten och hamnat från spår två, Berglöf tordes inte ta innerspåret utan fick börja från tredje. Spetsstriden skulle fälla avgörande, sades det. Men när starten gick laddade Erik Berglöf för hela Värmland och bombade fram genom första sväng. David Wade försökte hålla ifrån men förmådde inte och ur svängen kom galoppen. Wade menade efteråt att han blivit störd, men domarna friade helt svensken. Med den värste (och ende?) konkurrenten ur vägen blev det defilering för Copiad. Bakom föddes en ny stjärna, Zoogin lufsade med i ryggen och tog silvret med långt ned till övriga. Copiad hade tagit sin andra raka i Elitloppet, en enorm bedrift givetvis. Den förste att ha gjort det sedan Timothy T 1975. (Både Idéal du Gazeau och Mack Lobell vann två Elitloppet, men inte två år i rad). Fast man undrar såklart, vad för minnen hade vi kunnat få med en felfri S.J.’s Photo? Amerikanen tog sedan direkt, liten, revansch när han vann Copenhagen Cup. För Copiads del fick han sin segerrad bruten redan i nästa start. Zoogin tog ned honom i Jämtlands Stora Pris. Copiad vann förvisso Olympiatravet 1996, men galopperade i ett försök att vinna Elitloppet en tredje gång och avslutade sin karriär efter Hugo Åbergs samma år. S.J’s Photo förresten, gjorde sin sista start 1996 – i Prix d’Amérique.

Sweden Cup – en klassresa

Jag är barnsligt förtjust i Sweden Cup, av någon anledning. Eller ”Lilla Elitloppet” som man ju också brukar kalla det.

Det finns någon form av förväntan över det. Som Elitloppet fast ändå inte. När det bara är en dag kvar och man inte riktigt kan hålla sig.

Mitt bästa Sweden Cup-minne är 2001 när Intact Hornline vann. Jag fick ”feeling” för honom redan i försöket och tvekade inte ett ögonblick när jag kastade in en hel femtiolapp vinnare inför finalen. Mäktigt värre sedan att se hästen spurta hem segern till 32 gånger pengarna.

Det är till dags dato ett av tre vinnarspel jag fått in trots sexton besökta Elitloppshelger (även fredagarna inkluderade)…

I vilket fall. Sweden Cup har körts sedan 1977, loppet firar alltså 40 bast i år. Ett race som såklart tillkom dels för alla hästar som ”inte riktigt platsade” och dels för att värma upp publiken än mer inför vad som komma ska.

Förra året vann Dante Boko och Adrian Kolgjini Sweden Cup och hästen är klar för Elitloppet i år. En uppgradering, kan man säga. Och det var nu jag började fundera. Vinnare av Sweden Cup som sedan också fått chansen i Elitloppet – hur många är de och hur har det gått?

Först en cliffhanger: en, blott en häst har vunnit Sweden Cup och sedan också Elitloppet (hittills).

Du kanske redan vet vem (bra påläst i så fall) eller så kanske du kan göra en gissning. I annat fall kommer svaret längre ned.

Nu ska vi kika lite på Sweden Cup-vinnare kontra Elitloppet (mums!). Och vi leder ut med en stark kandidat. Mosaique Face är nämligen den som kommit närmast att lyckas med den ovanliga dubbeln.

2014 vann ju Mosaique Face Sweden Cup. För ”Ludde” var han överlägset och smattrade hem det på 1.09,9a. Påföljande år fanns han också med bakom bilen i Elitloppet. En tuff envig mot Magic Tonight invändigt och Nuncio (hela vägen) i tredjespår slutade med ett silver.

(Innan vi går vidare, en liten parentes. 2013 slutade Up And Quick tvåa i Sweden Cup. Han har i och för sig inte vunnit Elitloppet, fast han får chansen i år, men väl Prix d’Amérique och det funkar väl okej det också. 2013 blev dock italienaren Owen’s Club honom övermäktig i Sweden Cup).

2008 vann Scarlets Aino, kommer ni ihåg honom, med Hans-Owe Sundberg? Han fick sedan chansen nästa år i Elitloppet och förvaltade pundet väl får sägas; sjua i finalen.

2007 stod Jaded som vinnare. För honom gick det ännu bättre. Ingen start i Elitloppet 2008 men väl 2009 (alltså samma år som Scarlets Aino) och det slutade ju också det med en silvermedalj runt halsen.

Vi hoppar till 2004 och nu hittar vi ett specialfall. Digger Crown nämligen. Han vann Sweden Cup med Stig H detta år och fanns med i Elitloppets final nästa år. Efter en andraplats i försöket blev det dock en galopp i finalen.

Fast 2006 återkom han – till Sweden Cup. Och även då blev det viktoria. Nu med Erik Adielsson vid styrpulpeten. Digger Crown är förresten en av två hästar som vunnit ”Lilla Elitloppet” två gånger. Den andre är Angels Flight som för Berndt Lindstedt tog dubbeln 1978-1979.

Dags nu att flika in att ja, det är Stig H Johansson som har flest titlar även i Sweden Cup. Hela sju gånger har han tränat vinnaren (sex gånger av dem med ”mäster” själv i jollen).

2003 då. Tag the Devil och Åke Svanstedt. Och visst, han var med i Elitloppet nästa år. Slutade sexa faktiskt, fast Lennart Forsgren körde. Svanstedt var nämligen upptagen med att vinna med Gidde Palema.

Ny avstickare. För nu vänder vi på koncepten. 1997 var Fredrik och Björn Linder med i Elitloppet med härlige Demon Sid. Två år senare, alltså 1999, klippte man till med segern i Sweden Cup. Omvänd ordning, med andra ord.

Kollar vi på 1992 så vann Kosar (Stig H javisst). Jänkaren blev sedan hårt betrodd i finalen av Elitloppet 1993 men fick en tuff resa och slutade sist felfri när ”Jos” triumferade med Sea Cove (de vann ju Prix d’Amérique sedan nästa år, men det har ju inget med saken att göra kanske).

1986 – vem vann då? Jo, hjälten Callit med ”Kalle på Trappa”. Han kom att göra två starter i Elitloppet därefter. Trea 1987 utan chans att stå emot Utah Bulwarks tunga avslutning och sedan gunga i försöket 1988 (ja, det där som Sugarcane Hanover vann).

Ni kommer väl ihåg Keystone Patriot? Som Veijo Heiskanen körde. 1981 vann de Sweden Cup. Sedan följde två raka starter i Elitloppet; utslagen i försöket 1982 men fyra i finalen 1983.

Okej, nu till hästen som vunnit Sweden Cup – och sedan också Elitloppet.

Svaret: Pershing.

Pershing, Berndt Lindstedts stjärna, vann faktiskt den allra första upplagan av Sweden Cup. Då körde man i två heat med den bäste totalt som slutsegrare. Emter W. och K-G Holgersson vann det andra heatet men Pershings tredjeplats räckte till totalsegern.

Redan 1978 fanns Pershing med i Elitloppet. Vann då sitt försök före vad som skulle bli finalvinnaren, Hadol du Vivier, men fick sina chanser spolierade med startgalopp i finalen.

Pershing plockade emellertid revansch direkt 1979. Enkel seger i försök och final (Hadol du Vivier två i finalen detta år).

Där är alltså den enda hästen som, på 40 år, vunnit båda loppen.

Ännu så länge, är nog säkrast att inflika.

Den tragiska historien om Walter Dear

Känner du till Walter Dear?

Antagligen inte, påstår jag lite fördomsfullt. Jag gjorde det i alla fall inte förrän jag av en händelse började studera Copenhagen Cups historia lite mer i detalj.

Historien om Walter Dear är fascinerande, för att inte säga högst tragisk. Men jag återkommer strax till honom.

Det är Copenhagen Cup på söndag. Danmarks största internationella travlopp som, även om det inte längre kan konkurrera med de största racen i Europa, ändå behållit en ställning som ett klassiskt storlopp, speciellt som det (numera) ligger två veckor före Elitloppet.

Copenhagen Cup kördes för första gången 1975 (Napalm vann för Jörn Laursen). Första gången med titeln Copenhagen Cup, det vill säga. Loppet är egentligen betydligt mer anrikt än så.

Förlagan var Internationalt Mesterskap. Ett lopp som kom att instiftas på Charlottenlund 1928 och sedan avverkas lite ”sporadiskt” de närmaste årtionden. Förstapriset då, för 89 år sedan, var hela 11 000 danska kronor, vilket gjorde det till ett av Europas största lopp då. Charlottenlund räknades förresten vid den här tiden som en av Europas största banor, ska sägas.

Internationalt Mesterskap kördes till 1966 (franske legendaren Roquepine vann) innan det alltså 1975 återkom i skepnad av Copenhagen Cup. Sedan 1978 har loppet i stort sett varit samma som i dag.

Okej, men tillbaka till premiären 1928. Vinnaren var Guy Bacon, tränad och körd av Charlie Mills.

Just denne Mills var förresten dåtidens störste tvåbente stjärna inom travsporten. Han var britt (fast egentligen irländare) men föddes i Tyskland, flyttade till Österrike och senare Frankrike och hade sin storhetstid under flera decennier – samtidigt som två världskrig härjade i Europa. (Mills levde förresten slutet av sitt liv i Schweiz…).

Charlie Mills är i sig en så intressant historia, att jag tror jag får återkomma till honom vid ett annat tillfälle. För jag tänkte egentligen berätta om Walter Dear.

För när Internationalt Mesterskaps andra upplaga kördes, tre år efter det första, 1931, var det just denne Walter Dear som stod som segrare. Förstapriset nu var höjt till monstruösa 25 000 kronor, vilket alltså lockade de allra bästa.

Lunden nästan sprängdes av besökare, man räknade till att över 17 000 besökare kom till banan. En av dem var förresten kungen själv, Christian den tionde.

Walter Dear var sin generations främste travare i världen. Hästen var född i USA och tävlade där sina första säsonger. Han kom att vinna Hambletonian 1929 (han vann Kentucky Futurity också förresten).

Men den i Tyskland verkande Charlie Mills, som var en osedvanligt företagsam man, lyckades köpa Walter Dear för att ta hem honom till Europa. Ett lyckat köp skulle det visa sig.

Walter Dear vann Internationalt Mesterskap även påföljande år, 1932. Ytterligare två år senare (1934) skulle hästen ta sin största triumf på den här sidan av Atlanten – nämligen den i Prix d’Amérique.

Den nu åttaårige Walter Dear ordnade Charlie Mills första av totalt fyra Prix d’Amérique-segrar. Han besegrade närmast ärkerivalen Hazelton (11 år vid tillfället) som vunnit dubbla PdA-segrar 1931-32.

Här ska det alltså inflikas att Walter Dear ännu till dags dato är den enda hästen i historien som vunnit både Hambletonian och Prix d’Amérique.

Kort sagt, hästen var sin tids främste.

Fast historien om Walter Dear slutade inte lyckligt. Efter avslutad tävlingskarriär hölls såklart stora förhoppningar på hingsten inom aveln. Olyckligtvis var tiden för stjärntravarens början av avelskarriären också samma tid som det andra världskriget bröt ut.

Europa stod i lågor. Charlie Mills blev kvar i Berlin och fortsatte oförtrutligt sin tränarkarriär trots brinnande världskrig. Walter Dear verkade som avelshingst, hans avkommor vann till exempel det tyska Derbyt fyra år i rad, 1939-42.

Fast när kriget gått mot sitt slut och Hitler hade kastat handduken var Tyskland ett land i spillror. På Mills stuteri utanför Berlin stod samtidigt några av Europas främsta travare. Kronjuvelen var Walter Dear.

Men den tidigare världstravaren, den ende hästen att ha vunnit både Hambletonian och Prix d’Amérique och hästen med det enorma avelsvärdet, skulle sällas till ytterligare en av alla de miljoner offer som kriget kom att skörda.

En vårdag 1945 stals Walter Dear och hans stallkompisar Probst och Missouri (Derby-vinnare 1942 och son till Walter Dear).

Missouri kunde senare faktiskt återgäldas till stuteriet, men Walter Dear försvann spårlöst. Ännu i dag vet ingen med säkerhet vad som hände med stjärnan.

Flera teorier finns och den vanligaste, och även mest troliga, var att det var den sovjetiska armén som fick hand om hästen. Hästar brukades ännu som hjälpmedel i kriget. Kanske fanns det någon som såg värdet i Walter Dear och använde honom för att producera nya hästar. Kanske fick han framleva sin sista tid att dra kanoner eller annat krigsmaterial. Kanske, hemska tanke, blev han en måltid för utsvultna soldater.

Men exakt hurdant Walter Dears öde slutade får vi såklart aldrig veta.

För Charlie Mills gick det lyckligtvis bättre. Efter kriget etablerade han sig i Frankrike och fortsatte sin makalösa karriär fram till slutet av 1960-talet.

1957 skulle han återkomma till Köpenhamn. 68 år gammal och 29 år efter sin första seger i Internationalt Mesterskap vann han loppet igen. Med Gelinotte, stoet som dessförinnan tagit sin andra raka i Prix d’Amérique.

Men det är förstås en annan historia.

Jänkare i Elitloppet – fågel eller fisk?

I helgen som kommer, natten till söndag närmare bestämt, avgörs Arthur J Cutler Memorial på Meadowlands i New Jersey.

Ett lopp som inte bara är det första riktigt stora för den äldre eliten i Nordamerika, utan i år även, efter att det återkommit till början av maj, förvandlats till ”Elitlopps-kval”.

Inte sällan hör man röster som vill göra gällande att amerikanska travare är mer eller mindre överskattade när det kommer till Elitlopps-snacket. Trötta, gamla travare som bränt sitt krut under det tuffa unghästtävlandet, brukar det heta.

För egen del har jag ingen annan åsikt än den att det som gör Elitloppet, det som är Elitloppets själva essens, är att hästar från ett brett urval av travnationer finns representerade. Egentligen oavsett huruvida de är bättre eller sämre än någon annan. Med det resonemanget är jänkare givetvis självskrivna i Elitloppet (och jag fullkomligt älskade när ”chanslösa” hästar flögs hit från Australien eller Nya Zeeland…).

Det här förde mig in på tanken: hur har egentligen amerikanska hästar hävdat sig i Elitloppet på sistone? Och då menar jag inte de som är importerade till Sverige eller Europa.

Fågel eller fisk? Eller kanske mittemellan?

Här är Elitloppet de tio senaste åren, sett ur amerikanskt (jag räknar USA och Kanada som samma just i detta sammanhang) perspektiv. Klicka gärna på hästens namn för att se aktuellt lopp (Foton: ALN).

2016:

Resolve – tvåa

Blott en i USA tränad häst deltog. Dock inte vilken som helst. Låt vara att Resolve tränas av en från Sverige utflyttad tränare (ja, Åke Svanstedt). Resolve var stark som tvåa i försöket bakom Timoko och fick bricka tre i finalen. Svanstedt hittade tredje utvändigt, men fick gå själv 600 kvar. Resolve närmade sig hela vägen men kunde aldrig komma förbi ”landsmannen” Nuncio som var heroisk från dödens.

2015:

Maven – sjua
Wind of the North – femma i försöket

Solvalla kritiserades av valet att bjuda in Wind of the North, sedan det framkommit att hästen tävlat med otillåtna medel i ett kvallopp tidigt på året. Hästen kom ändå, men kunde inte göra sig gällande och slogs ut som femma i försöket. För stålstoet Maven, tränad av Jimmy Takter, gick det lite bättre. Fin som tvåa bakom slutsegraren Magic Tonight i försöket och blev i finalen andrahandare bakom den samme (och mer spelad än Nuncio). Fast trots en resa som trea i andraspår, kunde hon inte ta något i den jämna slutstriden och slutade sjua.

2014:

Maven – sexa
Uncle Peter – sjua i försöket

Tidigare unghäststjärnan Uncle Peter var hårt betrodd i sitt försök, men fick en stenhård resa i dödens på hårddragande Raja Mirchi, som sedan fick se sig knappt slagen av Panne de Moteur som vann på lysande 1.08,9a. Uncle Peter slagen redan i sista sväng och blev sist felfri. Bättre, även detta år, gick det för Maven (ännu tränad av Jonas Czernyson). Gick som trea i andraspår även nu, men kunde aldrig närma sig vinnaren Timoko och slutade sexa.

2013:

Arch Madness – tvåa
Take My Picture – sexa i försöket

Relativt okände valacken Take My Picture gjorde ingen succé och tröttnade från andra ytter och blev sexa. Arch Madness däremot, nu nio år och i sitt sista Elitloppet, kördes av sin tränare Trond Smedshammer och knep sista finalbiljetten i det andra försöket. Arch Madness blev minst spelad i finalen – och fick backa sig sist. Men han kunde följa vinnaren Nahar i rygg och avslutade fint – för att knipa silvret. (Det var ett jäkla väder det här året förresten…).

2012:

Arch Madness – tvåa
Windsongs Geant – sexa i försöket

Windsongs Geant floppade och kunde aldrig komma in i matchen trots rygg på ledande Sebastian K (ännu hos Kolgjini) som dock fick se sig slagen av överraskningen Yarrah Boko. Men Arch Madness (som nu gjorde sitt andra Elitloppet) funkade det bättre för. Arch Madness, nu körd av Brian Sears, anförde försöket men åkte dit på linjen för Commander Crowe. Resultatet blev sedan det samma i finalen; Arch Madness blixtrade till spets, men släppte (oförklarligt?) till Commander Crowe knappa varvet kvar – och blev sedan tvåa med krafter kvar.

2011:

Arch Madness – sexa
Define the Worlddiskad försök
(Wishing Stone – åtta)

Kanadicken Define the World var tredjefavorit i försöket men kom aldrig in i matchen. Var förvisso fyra i mål, men diskades sedan för trängning – något som blev Brionis lycka. Brioni kom som bekant till final ”via ett bananskal” och ja, resten kan ni. Arch Madness dock (i hans första Elitloppet) kördes till lätt seger i sitt försök av Björn Goop. Arch Madness blev klar favorit i finalen och jag minns att jag tänkte det här ”lägger” han aldrig när rycket kom in i sista sväng. Men in på upploppet var tanken plötsligt tom och jänkaren fick nöja sig med att bli sexa. Parentes: Här kanske vi också kan räkna Wishing Stone, tvåa i försöket och sist i finalen, men han tränades av Fabrice Souloy vid tillfället så det är ett gränsfall.

2010:

Lucky Jim – sjua försök
Define the Worldfemma försök
Enough Talksjua försök

2010 får sägas var ett amerikanskt fiasko-år. Tre hästar kom till Elitloppet, men ingen nådde final. Störst fall gjorde Lucky Jim. En femåring som radat segrarna i Nordamerika och kanske rentav räknades som favorit på slutsegern. Men försöket blev katastrofalt; Lucky Jim blev kvar i tredjespår hela loppet och var, förklarligt, slagen redan 500 kvar. Ilaria Jet skrällvann. Define the World (första Elitloppet) och Enough Talk var med i det andra försöket men missade båda att avancera vidare. Define the World fast med krafter bakom ledande Beanie M.M. och Enough Talk sist felfri. Iceland vann ju hela faderullan sedan förstås.

2009:

Enough Talk – sexa försök
Buck I St Patsjua försök

Även 2009 får sägas vara ett år som jänkarna inte minns med stor glädje. Enough Talk, som travat absolut världsrekord hösten före, var favorit i första försöket men var tidigt slagen efter att ha synat dödens på vinnaren Sahara Dynamite. Än större fiasko i försök två. Ron Burke och Tim Tetrick kom med stora förhoppningar på superstoet Buck I St Pat som gjordes till stor favorit. Men de blev en förödande galopp redan före start, Tetrick försökte sig sedan på en hjältebravad, körde fram Buck I St Pat i dödens men redan halvvarvet kvar kastade stoet handduken. Jaded vann försöket från spets. Torvald Palema spurtade hem finalen.

2008:

Enough Talk – trea

Enough Talk, i sitt första av tre raka Elitloppet, var ensam amerikansk representant och gjorde det med den äran. Säker tvåa bakom Oisaeau de Feux i försöket. Luc Ouellette körde för spets men kunde ej komma förbi Oiseau de Feux och kröp i stället ned i rygg på ledaren. Där blev han kvar till sista biten då han sköt till bra som trea. Exploit Caf vann loppet före stallkompisen, efter en rykande avslutning.

2007:

Mr Muscleman – tvåa

Kanske USA:s bästa försök de senaste åren att vinna Elitloppet. Mr Muscleman var enda jänkare i fältet och slutade ”bara” trea i försöket men satte färg på finalen. Ron Pierce gasade till ledningen och körde hårt. Lite för hårt kanske. Det blev full spruta genom sista sväng och Mr Muscleman såg ut att gå mot segern, men när Going Kronos felade i dödens öppnade sig luckan för L’Amiral Mauzun från rygg på ledaren. Fransmannen fångade in ledaren på linjen i en giftig speeduppgörelse.

En summering då:

De senaste tio åren har 18 i USA eller Kanada tränade hästar varit med i Elitloppet. Av dessa har 8 gått vidare till final. Det har resulterat i hela 4 andraplatser – samt ett tredjepris.

Senaste i USA tränade hästen som vunnit Elitloppet då? Jo, Moni Maker såklart. 1998. Förvisso tränad av Jimmy Takter. Det där tycker jag är en sådan klassiker så vi kollar på det loppet också som avslutning.

Det har alltså gått 19 år! Kan det bli ändring på det i år?

Vad säger du, Bold Eagle?

Veni, vidi, vici, Varenne

Året 2000 var det första gången som jag besökte Prix d’Amérique. Första gången jag såg Eiffeltornet, första (och hittills enda) gången jag såg Mona Lisa. Till och med första gången jag satt på ett flygplan.

En för mig väldigt betydelsefull resa. Jag har kommit att återkomma till Paris nästan varje år sedan dess. Alltid sista helgen i januari.

Det mest bestående minnet från jungfru-resan 2000 var dock Géneral du Pommeau. Jag minns rysningen i kroppen när Jules Lepennetier vred ut hästen inför sista sväng och han bara forsade fram i kurvan, stack undan över upploppet. Kusken rörde sig knappt. En explosion. En travmaskin. Orange och vitt.

Det var så mäktigt.

Bara några månader senare skulle jag få återse Géneral du Pommeau, säkert inte bara i mitt huvud världens bästa travhäst, just då.

Men denna gång på hemmaplan. På Åby. I Olympiatravet. Jag lyckades komma ned till min ordinarie plats vid staketet, alltid 150 meter från mål. Även om det var betydligt trängre om plats nu än vad det brukade vara.

Framför mig skulle mitt allra bästa minne från Olympiatravet utspela sig. Saken var bara den att det inte var Géneral du Pommeau som skulle spela huvudrollen, så som jag förväntat mig.

Nej, i det här ögonblicket föddes en annan stjärna. Om inte den stjärnan redan hade fötts, så gjorde han det definitivt nu.

Jag skrev i en blogg för en tid sedan om 30-talets superstar Greyhound, och menade då att det är egentligen omöjligt att jämföra hästar från olika epoker, men skulle jag ändå ”tvingas” att ge mitt svar på frågan om vem som varit den bästa genom alla tider, skulle jag aldrig tveka.

Foto: ALN.

Varenne.

”Il Capitano”.

Då, på Vincennes, drygt tre månader tidigare, hade Varenne en av birollerna. Men hamnade i skuggan av mäktige Géneral du Pommeau.

Varenne, blott nybliven femåring förresten, gjorde ett heroiskt lopp i Prix d’Amérique. Han forcerades kraftigt över sista bortre långsidan, drog fram mot täten, men kunde förklarligt inte värja sig mot vinnaren som fått ett förmånligare lopp. (Han fick förresten släppa förbi sig även Galopin de Ravary i spurten).

Tillbaka nu. Åby den 8 april 2000.

Géneral du Pommeau, den stora favoriten, som stod som segerherre just här i Åby Stora Pris hösten före, var tillbaka för ny triumf. Varenne var utmanaren.

Loppet kryddades även upp med franske Giant Cat, fjolårsvinnaren och en av svensk travsports största hjältar, Scandal Play och härliga Fridhems Ambra, för att nämna några.

Det var Tipton och Jörn Laursen som friskt vågat gasade till spets. Fridhems Ambra tog dödens. Génreal du Pommeau landade som trea i andraspår, medan Varenne, från bakspår, hamnade som fyra i andraspår.

1300 kvar stötte Giampaolo Minucci bakom Varenne. Lepennetier var med direkt, sände ut ”Generalen” före och avancerade fram mot dödens. Och nej, han hade inte för avsikt att släppa den positionen till Varenne. Därmed hade italienaren dragit nitlotten.

Trodde jag.

Det är exakt vid 500-meterspålen som det händer. In mot sista sväng. Den delen av banan som Varenne älskade mer än någon annan. Tipton vinkas adjö. Ja, resten av fältet också. En ruskig tempoväxling sker.

Géneral du Pommeau tar över. Men det är inte han som ska ha huvudrollen i dag. Varenne suger sig fast som en sugpropp. Borrar ner sig, springer fortare än någonsin genom svängen.

Redan in på upploppet är det avgjort. Varenne sticker. Travar vidare mot månen och stjärnorna. Minucci börjar vifta och fira redan hundra kvar varpå ”Il Capitano” stannar av lite sista biten. Men det är en del av showen.

Nu ska vi titta på det här oförglömliga loppet. Jag förvånades lite, grämde mig till och med, att det inte går att hitta en originalupptagning från loppet. Jag hittar bara en med italiensk kommentator (!) men inser samtidigt att, det är ju jäkligt passande.

Från den dagen var Varenne bäst i världen.

Jag tycker ingen skugga på något vis ska fall över vare sig Victory Tilly, detta unikum, eller Géneral du Pommeau som veckorna senare utkämpade en ny batalj i Elitloppet där svensken drog det längsta strået i en av Elitloppets största klassiker…men jag funderar ibland på vad Varenne hade kunnat göra där, om han inte hade slagit på en förödande galopp i starten…

Varenne fick förvisso ”revansch” så det räckte, kanske.

Nästföljande två år var han outstanding. Vann Prix d’Amérique och Elitloppet båda åren. En makalös dominans. Och förresten, Olympiatravet igen 2002.

Jag var där. Såg alla fem loppen på plats. Ändå är mitt bästa Varenne-minne det från Olympiatravet 2000. Sista varvet i tredjespår. Med Prix d’Amérique-vinnaren innanför. Hej och tack och lyfta på hatten över upploppet.

Jag ryser.

Ego Boy – en evig ikonstatus

Det brukar sägas att om man ber en person att slumpvis säga en siffra mellan 1 och 10, så kommer personen i 90 procent av fallen säga antingen 7 eller 3. Trots att man har sitt fria val att säga precis den siffra som man vill.

Det där har ju inte ett jota med trav att göra, men jag kom tänka på en sak.

Om man, i samtal med någon som inte alls har något intresse av travsport, ändå, för skojs skulle ber vederbörande om namnet på en travhäst, vilken som helst som de har hört…vilken säger de då?

Legolas kanske. Eller, just det, Ego Boy.

Det finns ingen travhäst, och kommer troligen aldrig att finnas någon, som blivit så populär som denne Ego Boy att hans namn är välbekant ännu många, många år efter att han sedan länge ätit sin sista havre på jorden.

Namnet är för alltid inetsat hos svenska folket.

Ego Boy.

I onsdags, den 12 april, var det exakt 50 år sedan som hästen föddes.

För egen del är Ego Boy förknippat med en enda sak. Det där Elitloppet från 1973. Duellen. Det som fler gånger än tusen beskrivits som ”Davids kamp mot Goliat” och det mest klassiska av alla klassiska lopp som körts i Sverige, möjligen tangerat av ”uppföljaren” Copiad vs Pine Chip 21 år senare.

Det är först nu, när jag kollar tillbaka på hästens karriär, som jag begriper att Ego Boy var mer än just Elitloppet 1973. Han var, vad vi brukar kalla, en segermaskin.

Han är en ikon.

På de, bara lite drygt, fyra säsonger som han fick på tävlingsbanan, gjorde han 67 starter och av dem vann han hela 50 gånger.

Inledningen av karriären var emellertid inte den absolut mest lysande. Han begick sin debut, för Ingemar Olofsson (som förresten skulle köra honom i samtliga starter) först i slutet av september som treåring. Det resulterade i en sjundeplats (värd 150 kronor, för övrigt) på Rättvik. Tiden: 1.30,6 över 1700 meter.

Det blev ytterligare några starter i oktober; först fyra i mål, sedan två andrapris. I sin femte start tog han första segern. I Gävle den 30 oktober 1970.

Och här tycks ”polletten ha trillat ned” som man brukar säga. Ego Boy skulle avsluta sin första säsong med sex raka segrar.

Som fyraåring gjorde hästen 24 starter – och vann 17 lopp. Blott vid en av de 24 starterna slutade han utanför medaljplats; det var faktiskt i Fyraåringseliten på Solvalla under Elitloppet.

Ego Boy var tyvärr aldrig anmäld till vare sig Derbyt eller Kungapokalen, men i den allra första årgången av Sprintermästaren fick han visa upp sig. Där fick han dock nöja sig med bronset bakom vinnaren Cirro och Sören Nordin.

Den här säsongens stora seger skulle i stället komma i S:t Leger på Åby (som vid den här tiden var ett stort lopp). Förstapriset på 35 000 kronor kan jämföras med 100 000 i Derbyt.

Under 1972, som femåring, gjorde han ”bara” 8 starter – men vann å andra sidan 7 av dem. Storsjöpokalen och Bollnäsloppet var de största segrarna; det känns som om Ego Boy tog det lite ”lugnt” som femåring, med andra ord.

Det var förresten det här året som han gjorde sitt första lopp ”utanför totalisatorn” (Rättvik i juli). Totalt kom han att gå hela sju lopp utanför toton (vinst i samtliga). En företeelse som för mig tycks märklig sett ur dagens ögon, men jag antar att det var så man tog sig an för överlägsna hästar helt enkelt…

1973, då Ego Boy var 6 år, blev hästens största. Det som skulle lägga grunden för den eviga ikonstatusen. Säsongen tog sin början redan tidigt i januari och när vi bläddrat fram till den 27 maj, alltså då Elitloppet skulle avgöras, hade han vunnit 16 raka segrar.

Ego Boy gick alltså in i Elitloppet, det berömda, ”David mot Goliat”, med 16 raka segrar…

Hur många Flower Child hade, eller exakt hur bra han var egentligen amerikanen, kan jag inte hitta någon info om, olyckligtvis. Men det var den allmänna uppfattningen att han var världens bästa just då.

Men, i vilket fall, vi kollar på det där Elitloppet nu då. Det mytiska.

Det avgjordes, just det här året, som ett heatlopp. Samma hästar gjorde upp i två heat och utifall de blev två olika vinnare – ett skiljeheat.

Flower Child spelades till 20 för 10 i det första heatet. Ego Boy till 23 för 10. Ganska jämnt alltså. Men Ego Boy lattjade med jänkaren i heatet och vann lätt från spets.

I det andra heatet var rollerna ombytta, i dubbel bemärkelse. Ego Boy klar favorit (15 för 10). Och dalahästen provade samma variant även här. In på upploppet såg han ut att gå mot en andra raka heatseger från spets – men Flower Child och Joe O’Brien avslutade sylvasst och hann upp precis på linjen (Ego Boy gick förresten svenskt rekord här, 1.13,8.).

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och fråga oss, om Elitloppet 1973 hade haft precis samma ikoniska status ännu om Flower Child inte hade hunnit fram? Om Ego Boy vunnit i två raka heat?

Det måste ju vara skiljeheatet som är själva magin.

De två skulle alltså göra upp heads-up om titeln i Elitloppet. Den lilla svensken med den lilla tränaren mot den stora amerikanen som räknades som världens bästa. I alla fall ännu några minuter.

Flower Child väntades nu bolla med svensken, som ändå gjort det så tappert och varit så nära att fixa det i andra heatet.

Okej. Nu kollar vi på det då. Slutbiten av de båda heatet och sedan skiljeheatet. Det här är andakt.

Jag tycker det är så fascinerande det där loppet. Får alltid en rysning när hästarna svänger ur sista sväng. Jag har alltid undrat vad Joe O’Brien tänkte där, när första 500 gick i 1.28-tempo…? Vad var egentligen hans plan?

Det sägs att det här var det moderna Elitloppets födelse. Att det var första gången som publiken köade utanför Solvalla redan innan grindarna öppnade på söndagen. Jag förstår nu varför.

Det är också intressant att det här med heatlopp i Elitloppet försvann direkt efterföljande år. Då och hädanefter har det ständigt avgjorts med försök och final. Ego Boy-succén till trots.

Ego Boy fortsatte efteråt sin Eriksgata, bland annat i Nederländerna där han vann Grote Prijs der Landen (som också var betydligt större då än nu) och så väl svenskt som skandinaviskt mästerskap – samt, ska inte glömmas, Hugo Åbergs Memorial. Också det efter skiljeheat (!) men nu med Emter W. som duellant.

Var helst han drog fram, möttes han av jubel, upptryckta t-shirts och ständiga publikrekord.

Hästen var förresten inbjuden till VM-loppet men Olofsson valde att avstå en USA-resa.

Något mer Elitloppet skulle det inte bli för Ego Boy. Påföljande år, 1974, hann han endast med fyra lopp. Det sista blev i Åby Stora Pris som då avgjordes i maj. Men Ego Boy slutade oplacerad och hade drabbats av en lättare skada. Därmed kunde han aldrig försvara sin titel på Solvalla veckorna senare.

Starten i Åby Stora Pris blev hästens sista. Den 1 juni påträffades Ego Boy, bara 7 år gammal, liggande i sin box. Han hade fått en komplicerad fraktur på en nackkota. Hur hästen hade åsamkats den har man aldrig kunnat få fullständig klarhet i, men den ändade hästens liv.

Ett tragiskt slut för den kanske, om inte säkert, mest betydelsefulle travhästen som vi haft i det här landet.

Ego Boy begravdes på sin hemmabana Rättvik. Och där, passande i vinnarcirkeln, ligger han än i dag.

Och ibland kan man ännu höra det…

”Ego Boy… oj, oj, oj…!”

En norrman med händer av guld

I sammanhang där det ska diskuteras vilken kusk som egentligen är eller har varit den vassaste i världen noterar jag att det finns en som nästan alltid nämns. Och mångas listor toppar han.

Han hette Ulf Thoresen.

Det finns nästan ett sägnens skimmer över norrmannen. Mer en myt än en man. En kusk som hade ett par körhänder som världen aldrig skådat vare sig före eller efteråt.

Mitt problem är dock att jag är för ung. Jag minns helt enkelt inte Ulf Thoresen särskilt väl, även om jag har bilder av honom som en kusk i de stora loppen, inte minst bakom kallblodsfantomen Alm Svarten och jag kommer ihåg honom när han körde Grades Singing till tredjeplatsen i Elitloppet 1989.

Men that’s it, mer eller mindre.

Så jag bestämde mig för att undersöka mer. Vem var egentligen Ulf Thoresen och vad är det som skapat denna mytiska särställning bland världens bästa kuskar?

Om Ulf hade levt i dag hade han nyligt firat sin 71-årsdag. Han föddes, i Larvik, 12 februari 1946. 18 år och 2 månader senare vann han sitt första lopp – på Momarken (hästen hette förresten Turist Ford).

Det skulle bli startskottet för en enastående kuskkarriär. Under 28 år som aktiv kusk skulle han vinna 4006 lopp. Det är i alla fall den officiella siffran. Den gäller dock bara segrar på norsk mark och sådana med norsktränade hästar i utlandet.

Faktum är att ingen (i alla fall vad jag kunnat finna) verkligen vet exakt hur många lopp som han vann. Thoresen, som verkligen föll in på beskrivningen ”catch driver” långt innan begreppet blev vedertaget, var nämligen en flitigt anlitad kusk med världen som arbetsfält, som det heter.

Man tror att han har minst 200 segrar i Sverige enkom, och cirka 500 ytterligare i andra länder. Uppgifter gör gällande att han segerdefilerat i 14 olika länder.

Ett bevis för Thoresens enorma förmåga torde vara hans framgångar i internationella kuskmatcher. Han korades till EM-vinnare vid två tillfällen och plockade hem titeln i Kusk-VM vid hela fyra gånger. Oöverträffat.

Till saken hör att han nog hade en femte titel i VM på gaffeln. Det var 1978 och det årets VM avgjordes i USA i maj månad. Men Thoresen valde, mitt under pågående mästerskap, att åka tillbaka till Norge för att köra den stora stjärnan Grand Frances i Oslo Grand Prix.

Stoet försvarade också sin titel i hemlandets största lopp – men Thoresen missade en VM-dag och gick därmed miste om ett femte VM-guld.

Just i USA tog förresten Thoresen sina kanske största och mest beryktade segrar. 1986 hade han av landsmannen Per Henriksen fått uppdraget att köra Nuclear Kosmos i självaste Hambletonian. En uppgift som den då 30-årige sulkyvirtuosen förde i hamn till perfektion.

Nuclear Kosmos var knappast favorit till Hambo-segern, var femtehandare i försöksheatet men kunde avgöra till seger efter en fin resa i rygg ledaren. I finalen var det däremot ledningen som gällde.

Thoresen sände Nuclear Kosmos till spets direkt men fick Speedy Tomali pressande utvändigt om sig vilket bidrog till att öppningstempot blev hårt. När väl uppvaktningen lugnat ned sig, kunde Ulf dämpa farten för att i stället spara på hästens krafter till avgörandets ögonblick.

Klar favorit till segern var Berndt Lindstedts fine Royal Prestige, men han hade hamnat invändigt som trea och fritt spelrum uppenbarade sig först in mot upploppet. Det var då Thoresen ryckte med Nuclear Kosmos.

Royal Prestige avslutade som skjuten ur en kanon och närmade sig oerhört fort de sista stegen, men mållinjen låg precis där Ulf Thoresen hade tänkt sig. Seger i Hambletonian med minsta marginal. Kolla på loppet här.

Ulf körde för övrigt Hambot även nästföljande år, det klassiska 1987 där Mack Lobell vann före Napoletano. Norrmannen var sexa med Beseiged.

Men tillbaka till 1986. Ett stort år för Thoresen och ett stort år för Norge i travsporten. I VM-loppet, det vill säga International Trot (som ännu avgjordes på Roosevelt Raceway) ordnade han och tränaren, inte helt obekante Roger Walmann, en av Norges mest klassiska triumfer.

Habib hette hästen och återigen en riktigt väldisponerad körning av Ulf Thoresen. Habib skulle leda varje meter av loppet. Från innerspåret höll han ut franske Mon Tourbillon i dödens. Med varvet kvar attackerade Grades Singing kraftfullt, men blev utsvarad och fick göra återstoden av loppet i tredjespår.

Svenske Mack the Knife kom ut till anfall ur den sista svängen – men då var Habib redan på väg mot segern. Ta och titta på loppet här.

Två av Thoresens största segrar. Och två av Thoresens många segrar. Allra flest vann han 1989 – 309 segrar, vilket då var norskt rekord. Tretton gånger blev han Norges segerrikaste kusk, varav tio år i rad under åren 1971-1980. Totalt noterades han för 31 banchampionat i hemlandet.

Tillbaka till hästen som är den enda som jag egentligen kommer ihåg Thoresen med. Alm Svarten. Sin tids bästa kallblod. Kolla här den fullständiga krossen i Elitkampen på Solvalla 1987. Alm Svarten bombade till spets och bara ökade. Att säga att han vann med ”halva upploppet” är väl snarare än underdrift.

1.21,5a över 1640 meter var då nytt världsrekord. Det var förresten nästan tre sekunder ned till tvåan… Ulf Thoresen kom att köra 172 lopp med Alm Svarten – tillsammans vann de 117 lopp. Hästen gjorde förresten 388 starter (!) och vann totalt 183 lopp…

För dig som har lite extra tid över vill jag varmt rekommendera den här dokumentären som ligger ute på Youtube. En timmes långt inslag om Thoresen och hans karriär med många godbitar att titta på.

Någon hemlighet var det knappast att Ulf Thoresen vid sidan av banan hade en destruktiv personlighet och att han kämpade med problem med alkohol. Något som bidrog till hans alltför tidiga bortgång. Den 11 juli 1992 avled han i sitt hem. Då var han bara 46 år.

I sommar körs på Jarlsberg den 18:e upplagan av Ulf Thoresens Minneslopp, för att ära en av vår sports största namn genom tiderna.

©2017 Travnet