”Too close to call!”

Alla har vi våra favoritlopp i historien. Jag har många.

Och jag återkommer till dem med jämna mellanrum. Mack Lobell i Elitloppet 1988, det för mig mest betydelsefulla. March of Dimes samma år som det bästa som någonsin körts. Maharajah i Prix d’Amérique 2014 som det mest känslosamma ögonblicket.

Det finns dock ett annat lopp som, trots att jag nog sett det uppåt hundra gånger, alltid ger mig rysningar i hela kroppen.

Hambletonian 1989.

Den händelse som utspelade sig på Meadowlands den här dagen var unik och lär troligen aldrig mer inträffa. Men vi tar det från början.

För hästen som egentligen var tänkt att spela huvudrollen i Hambletonian det här året var Valley Victory. Hästen som sedan kom att bli en av tidernas mest betydelsefulla avelshingstar var inför Hambot obesegrad i sju starter och räknades av alla som den att slå.

Olyckligtvis drog Valley Victory på sig en virussjukdom bara veckan före årets, och karriärens, största uppgift och kunde aldrig komma till start.

Det lämnade därmed dörren vidöppen för Hambletonians enda sto det här året, den kanske inte helt obekanta Peace Corps. Hon hade helt dominerat kullen på stosidan hittills och kom till loppet med mastiga sjutton raka. Givetvis gjordes Peace Corps till stor favorit i det första heatet.

Upplägget för Hambletonian det här året var enligt heatlopps-principen. Alltså samma hästar gjorde upp i två heat samma dag.

Men Peace Corps var inte till full belåtenhet i det första heatet, föll tungt och slutade femma. Vann gjorde i stället långskottet Probe, tränad av Osvaldo Formia och körd av Will Fahy.

Slagen med minimal marginal, halvt huvud, var Park Avenue Joe. Hästen kördes av Ron Waples och tränades av Chuck Sylvester som ju två år tidigare vunnit Hambot med en viss Mack Lobell. (Assisterande tränare hos Sylvester vid den här tiden var förresten Jerry Riordan, som anekdot).

Park Avenue Joe klev dock in i den delade huvudrollen i det andra heatet. Han besegrade då enkelt Peace Corps. Den första heatvinnaren Probe galopperade och kom i mål som nia.

Så vad nu? Jo, ett skiljeheat förstås. Park Avenue Joe i den ena ringhörnan. Probe i den andra. Hittills egentligen inget vare sig överraskande eller unikt scenario.

Men skiljeheatet har ändå gått till historien.

Kanske dags att kolla på det nu då?

Park Avenue Joe tog kommandot, Probe skuggade. Det drog ihop sig till en duell när Probe vreds till attack i den sista kurvan, det förstod man, men exakt vilken strid det skulle bli kunna man inte ana.

Hela upploppet ned de båda hästarna sida vid sida. Ingen ville ge sig. Båda vägrade att ge slaget förlorat. De möttes över mållinjen exakt jämsides i en visslande snabb avslutning.

”Too close to call!”, vrålar referenten. Och ja, det hade han rätt i.

Målfotot, det uppförstorade, bekräftade det man hade på känn. Det gick inte att skilja de båda hjältarna emellan. Det var dött lopp.

Men vad gör man nu då?, undrade många nog på Meadowlands.

Ett nytt skiljeheat? Eller vad? Man hade helt enkelt inte tagit med i beräkningarna att det här skulle kunna ske varför båda hästarna dömdes som vinnare.

I alla fall då. För historien om Hambletonian 1989 var långt ifrån över.

Händelsen skulle nämligen gå ända till domstol för att reda ut vem som egentligen hade vunnit loppet. Det tog närmare två år innan man i rätten slutligen kom fram till att – ja, det var ett dött lopp och både Probe och Park Avenue Joe räknas som vinnare av Hambletonian 1989.

Det dock med en liten, ekonomisk fördel för Park Avenue Joe och kretsen kring hästen. De fick nämligen de prispengar som tillföll vinnaren (Probe fick andrapriset). Det sedan man ändå konstaterat att Park Avenue Joe slutat tvåa i det loppet som han inte vann, medan Probe ju var nia.

Så sett till prispengar: Park Avenue Joe vann. Men i historieböckerna har loppet två vinnare. Onödigt kanske att tillägga att det är det enda döda loppet i Hambletonians historia.

Ännu.

Hundra år av Sören Nordin

”Bland idrottens alla dagsländor, är han evigheten”.

Den 5 september 1917 föddes Sören Nordin.

I dag skulle han fyllt 100 år.

Sören Nordin. Det ligger väl nästan något andaktsfullt i att bara säga det. Själv är jag inte tillräckligt gammal för att han några minnen av Sören Nordin, likväl har det där namnet från mitt travintresses begynnelse alltid funnits med. Som en helig ande, svävande över den svenska travsporten.

Som vanligt; att försöka sig på att konstatera vem som varit den störste genom tiderna inom sitt gebit är en omöjlighet. Det går aldrig att jämföra epok med epok. Så jag säger inget om det, mer än att Sören torde rimligtvis vara en väldigt stark kandidat.

När Sören Nordin föddes i Forsa i Hälsingland (ja, det är samma bygd som även fostrat Stig H, och det i sig är ju egentligen helt anmärkningsvärt) fanns på gården redan två äldre bröder, Gösta och Gunnar.

Pappa Ernst Johan var redan framgångsrik med sina hästar och än mer skulle det bli då familjen i slutet av 1920-talet flyttade till det då nybyggda Solvalla.

Tillsammans, fast som konkurrenter, skulle de tre bröderna totalt dominera den svenska travsporten under flera decennier. Allra mest dominant skulle med tiden lillgrabben Sören bli.

Den betydelse som familjen Nordin haft för sporten, går egentligen inte att föreställa sig.

Vi låter i stället resultaten tala.

Håll i er nu.

1947: Belle Day
1951: Madame Song
1954: Codex
1955: Smaragd
1958: Ilotar
1960: Clementz
1962: Julienne
1969: Galint
1972: Ocos
1973: Pom Chips
1980: Mustard

Det är Sören Nordins samtliga (svenska) Derby-vinnare. Elva stycken. Under en period om 33 år. För att här inflika bröderna Nordins totala dominans kan man också föreställa sig att under åren 1945-1965 vann Gösta, Gunnar och Sören tillsammans sjutton Derbyn.

Till de elva Derby-segrarna kan vi, för Sörens del alltså,  plussa på med åtta i Kriteriet (under åren 1953-1978) samt sju i Uppfödningslöpning (1941-1979). För skojs skull kan vi väl även addera sex vinster i Kungapokalen…

Av alla ikoniska hästar som förknippats med Sören Nordin är väl Frances Bulwark den allra mest kända. 1950-talets största stjärna.

Med henne tog förresten Sören sin enda seger i Elitloppet. Det loppets andra upplaga (eller egentligen det första med just namnet Elitloppet), 1953. Frances vann då i två raka heat (ja, så var det då) och besegrade bland andra titel-försvararen, tyske Permit.

Låt oss stanna upp för ett tag och kika på den här härliga filmen (i färg och allt) från Elitloppet 1953.

Frances Bulwark, som förresten deltog i fyra Elitloppet, noterades för sex (!) segrar i SM och fem vardera i Skandinaviskt Mästerskap och Müllers Memorial.

Hennes kanske mest omtalade seger kom i Årjängs Stora Sprinterlopp 1954. Man tror att det var cirka 16 000 i publiken i Årjäng då (ännu publikrekord) men säkert vet man inte. Publiktrycket var enormt, bilköerna nådde flera mil, och arrangörerna fick helt enkelt öppna grindarna och låta folk välla in.

Frances Bulwarks popularitet var omätbar. Hon fick till och med vara med i tv, hos Hyland i Stora Famnen…

Frances Bulwark deltog även i Prix d’Amérique och slutade till exempel tvåa 1954 och femma 1955.

Sören Nordin hade dock redan vunnit Prix d’Amérique 1950, som förste svenske tränare och kusk, med USA-importen Scotch Fez. En sensation på sin tid. För att inte säga en bragd. Scotch Fez fick spendera tre dygn på järnvägen ned till Paris, men kunde ändå besegra fransmännen på hemmajord.

Här nu, 44 sekunder fransk journalfilm från PdA 1950.

Sörens egen favorit var dock Wiretapper. Jänkaren som tränaren förvandlade till en stjärna. Hästen sprang in över två miljoner, tog en räcka storloppssegrar och var på vippen att ge Sören hans andra seger i Elitloppet 1977 (se här), men den blivande PdA-vinnaren Eleazar hann förbi i sista stegen. Wiretapper drabbades påföljande år av kolik och gick bort allt för snart, bara sex år gammal.

Förvandlingsnummer var Sören Nordins signum. En konstform ingen behärskade så som honom. Ett av de bästa exemplen var Mustard. Hästen som kom att bli hans sista Derby-vinnare 1980. Alltså 33 år efter den första.

Mustard, som från början tränades av Stig H Johansson, var egentligen ett hopplöst fall, men ägarna ville prova ett sista försök. Drygt ett år senare hade Mustard vunnit Derbyt. Och det överlägset. Ja, kolla här.

Mustard kom för övrigt att bli Sören Nordins sista stora stjärna – i Sverige. Sören var 64 år, i en ålder då andra går i pension, valde han att flytta till USA.

Tillsammans med sönerna Jan och Ulf började han om på andra sidan Atlanten och etablerade sig återigen som en av de största tränarna. Han var verksam i USA under ett decennium och plockade på nytt fram en rad topphästar, inkluderade Baltic Speed som vann World Trotting Derby 1984 och Nealy Lobell som ju kom att bli en stålmärr i regi Johnny Takter.

Ta dig tid och titta på det här entimmes långa reportaget av Jens Lind, under tiden i USA.

Om man då tror att tiden i USA skulle vara avslutningen av en lång och exceptionell karriär, så var det inte så. Under 1990-talet fortsatte Sören ytterligare tio år i Italien, som tränare hos storhästägaren Biasuzzi. 1999 vann han ännu ett Derby, med Zambesi Bi.

När Hall of Fame instiftades i Sverige (och Norge) 2007 var Sören Nordin, tillsammans med Ulf Thoresen, det naturliga första valet att röstas in.

Sören Nordin gick ur tiden den 6 september 2008. En dag efter sin 91-årsdag.

Vad som skapade denna person och dessa obeskrivliga framgångar?

I den här intervjun, gjorde i Italien 1994, med bloggkollegan Lasse Kinch, kanske han ger ett litet svar på frågan. 77-årige Sören får frågan, om han ändå inte övervägt att dra sig tillbaka.

”Skulle inte gå. Definitivt inte. Jag måste ha jobb, serru”.

Derbyduellen: Big Spender vs Mack the Knife

Få lopp om något känns så klassiskt som Svenskt Travderby. Såklart är det söndagens batalj på Jägersro som vi alla går och väntar på.

Landets bästa fyraåringar, i vilket fall de som anmäldes till loppet, gör upp om den så kallade eviga äran och berömmelsen i loppet som man blott får en enda chans i livet i. Och förstås med potentiellt fyra miljoner kronor i prischeck som bonus.

Och efter ett lopp som avgjorts i nu snart 90 år finns det såklart en hel del oförglömliga minnen.

Monsterstona Queen L. och Ina Scot som ju båda kom att vinna Prix d’Amérique senare i livet.

Victory Tillys väntade seger före Gidde Palema. Två hästar som senare kom att vinna varsin upplaga av Elitloppet.

Erik Berglöfs sanslösa back-to-back med skrällarna Sans Rival och Utini 1991-1992.

Det faktum att Stig H Johanssons seger 1970, hans första av sex, med Segerstorp Comet (74 gånger) fortfarande är loppets största överraskning.

Och ja visst, den där kusliga uppvisningen av Maharajah 2009.

Men bland åtskilliga klassiker av det klassiska loppet, känns kanske 1985 som det mest klassiska.

Duellen mellan Big Spender och Mack the Knife.

Mack the Knife var Stig H Johanssons stora hopp i kullen. Hästen hade för övrigt vunnit Kriteriet året före och kom till finalen med fem raka segrar. Stig H hade vunnit tre år tidigare med Rex Håleryd (som ju förresten ägdes av Arne Domnérus) och året före med Big Star.

Big Spender, tränad av Umåkers-legendaren Berth Johansson, var lugnare matchad. Han avstod Kriteriet och under fyraåringssäsongen inför Derbyt höll han till mest på nordligare breddgrader, men hann med två Klass 1-segrar på V65 och även Guldbjörken på hemmaplan. Faktum var att Big Spender kom till Derbyt med nio raka segrar. Och som favorit.

Ingen av de båda hade dock deltagit i något av de tidigare största loppen för fyraåringarna under året. Rebur och Roland Korsar vann Kungapokalen och Callit tog hem Sprintermästaren. Callit vann förresten sin uttagning till Derbyt, men fick olyckligtvis strykas till finalen.

Derbyt skulle nu i stället utspela sig med Big Spender och Berth Johansson i den ena rinhgörnan och Mack the Knife med giganten Stig H i den andra.

En uppstickare var givetvis också Tangens. Den av Hans Ahlbin tränade hingsten som vunnit Svensk Uppfödnings-löpning som tvååring, haft en mellansäsong som treåring men nu kommit tillbaka med besked genom ett starkt lopp i försöket.

I sulkyn satt en inte helt obekant Veijo Heiskanen, 26 år gammal vid tillfället.

Just Tangens hade också en förnämlig fördel gentemot sina två värsta konkurrenter. Man inledde från bricka fyra medan både Mack the Knife och Big Spender, trots uttagnings-segrar, hade bakspår.

Det utnyttjade såklart Veijo till fullo. Tangens blåste till spets. Och dämpade. Skulle någon kunna hinna ikapp? Länge kändes det tveksamt.

Efter 500 meter på 16,5 och varvet på 18,5 funderade nog många om inte Veijo hade snott loppet med Tangens. Stig H hade placerat Mack the Knife som fyra i andraspår och där bakom, kloss an i rygg Big Spender.

Ännu mitt på sista bortre långsidan inga rörelser från kön. Raymond Ström fick ta ett initiativ med Pershing Boy, spelad till över 100 gånger insatsen. Stig H följde direkt och där bakom Berth Johansson.

Men hade de inte kört för sent? Nähä då. Med 400 kvar fick Big Spender full marschorder av sin kusk. Berth styrde rakt ut i fjärdespår och Tibur-sonen forsade fram genom kurvan.

In över upploppet är det bara Mack the Knife kvar för Big Spender att besegra. Stig H manar på sin häst, en ny Derby-triumf hägrar bara hundra meter bort.

Berth Johansson sitter blick till. Rör inte en muskel knappt. Han litar helt på Big Spender och hästens vilja. På linjen: jämsides. Men målfotot visar det – Big Spender vinner med en lång nos.

Dags att kika på loppet nu.

Nog för man sett Örjan Kihlström ett åtskilligt antal gånger i sitt liv, men jag undrar jag om det där inte är den kyligaste styrning jag någonsin sett…

Det skulle fortsatt gå bra för Big Spender, kanske Berth Johanssons största reklamhäst i karriären. Han vann Hugo Åbergs påföljande år, gjorde två starter i Elitloppet och slutade ju femma i det loppet 1988 – bakom övermäktiga jänkartrion Mack Lobell, Sugarcane Hanover och Napoletano.

3,7 miljoner sprang han in i sin karriär, Big Spender. Vann 35 av 75 lopp.

Ännu bättre gick det väl för Mack the Knife, i alla fall sett till vinstsumma. Nästan 7,5 miljoner kronor (25 av 65 segrar).

Till att börja med ”revanscherade” han sig direkt genom segern i Europaderbyt. Den första upplagan av loppet för övrigt, det här året kört på Vincennes (nej, Big Spender var aldrig med i loppet).

Mack the Knife skulle återvända till kolstybben 1988 där han tog en meriterande tredjeplats i Prix d’Amérique och sedan slutade fyra i Prix de France. Men förstås, Ourasi kunde han aldrig rå på i något av loppet. Det kunde å andra sidan ingen annan heller.

Båda hästarna avslutade sina karriärer efter säsongen 1988, som sjuåringar.

Big Noon – 40-talets travkejsare

Det vankas Jubileumspokalen på Solvalla. Ett lopp som instiftades för att fira att banan fyllde 50 år en gång i tiden. Med andra ord firar Jubileumspokalen själv 40 år i år.

Men det var egentligen inte det jag tänkte berätta om.

För under Solvallas fullspäckade tävlingsdag ryms ju även Big Noon-Pokalen. Ett, relativt, anrikt lopp där tre- och fyraåringar möts och som avgjorts sedan 1964. Från och med i fjol är det flyttat från en kylig decemberdag till just Jubileumspokals-kvällen.

Och det känns kanske också Big Noon mer värdigt.

Men vem var då denne Big Noon? Kort sagt: han var svensk travsports förste fixstjärna. En häst som banade väg för framtida svenska travunder internationellt. ”Kejsaren” kallades han.

Big Noon, som hade amerikanska föräldrar, såg dagens ljus 1936, uppfödd av Reinhold Mattsson. Det var också i hans regi som hästen, som tvååring, begick tävlingsdebut 1938. Det blev seger direkt, på Solvalla.

Den tvåårige Big Noon var förstås en häst som drog blickarna till sig, inte enbart för sin exteriör med den karaktäristiska vita bläsen, utan också för sin oerhörda talang.

Något som skeppsredaren Olof Wallenius, med ägarpseudonymen Stall Segerhuva, tog fasta på. Han såg till att köpa Big Noon direkt efter debutsegern.

Priset blev högt. Wallenius fick hosta upp 14 000 kronor för tvååringen. En summa som i dag låter löjlig, men man kan ta i beaktan att förstapriset i Kriteriet det aktuella året var 4200 kronor och Derby 4600 kronor, för att sätta summan i perspektiv.

Man kan också ta i beaktan att Big Noon aldrig var anmäld till något av de där största årgångsloppen.

Trots det skulle köpet bli extremt lyckat. Och Big Noon skulle, i regi Gösta Nordin, bli den största stjärna som svensk travsport dittills sett. En sådan som fick folk att ”gå man ur huse” för att bara få se en glimt av den store kejsaren då han tävlade.

Big Noon har gått till historien som den förste svenskfödde hästen att trava under, vad man då kallade för drömgränsen, alltså 1.20.

Den historiska händelsen skedde 1941 då Big Noon var fem år. I Svenskt Mästerskap, som då kördes på Jägersro och avgjordes i två heat, över kort- och medeldistans, travade han 1.19,4 över 1620 meter. Inte bara svenskt utan, skandinaviskt rekord.

Ännu snabbare skulle Big Noon dock trava påföljande år, 1942. I en start på Solvalla dyngade han till med 1.18,3 över 1660 meter, en notering som för tiden var högst anmärkningsvärd. Faktum var att det svenska rekordet stod sig i hela tolv år.

Tiden som också var Big Noons storhetstid på banan, inföll olyckligtvis mitt under andra världskriget. Kriget hindrade emellertid inte travsporten från att fortsätta att leva – och Big Noon från att åka och tävla utomlands.

Big Noons utflykt till Tyskland 1941 tillhör hästens mest kända kapitel. Hästen lastades på tåget mot Berlin för att som förste svensk delta i Matador-Rennen. Ett lopp som numera är ett minne blott, men under 1940-talet var, tillsammans med Prix d’Amérique, Europas förnämsta.

Big Noon vann ett av heat men fick nöja sig med att bli tvåa bakom Messidor och Charlie Mills (jag lovar återkomma om honom en dag) i totalsegern.

Kampen att få tillbaka Big Noon till Sverige blev ett kapitel i sig. Det visade sig nämligen inte vara helt enkelt. Någon transport gick tydligen inte att ordna från Berlin. Wallenius ville förstås få hem sin stjärna och ärendet skulle gå ända upp till utrikesministern Christian Günther som fick telegrafera det tyska utrikesdepartementet för att återfå den svenske hästen.

En transport trollades fram och Big Noon kunde återvända, välbehållen, till svensk mark.

Big Noons kanske största seger kom året efter, 1942. Då i det av tyskarna ockuperade Norge. Big Noon kunde, trots stort startgalopp, inför jublande Oslo-bor, ta hem segern i Bjerke Grand Prix. En seger värd hela 10 000 kronor. En svensk seger som kom att bli minst lika symbolisk för norrmännen.

Olyckligtvis skadade sig Big Noon i ett gaffelband efter den säsongen och tävlade inte något under 1943-1944, men gjorde som nioåring comeback 1945 med sex starter och två segrar. Efter den säsongen var tävlandet till ända för ”kejsaren” som kom att sammanfatta karriären med 49 vinster på 79 starter och precis under 100 000 kronor intravat.

Hans inflytande tog förstås inte slut för det. Som avelshingst fortsatte framgångarna och han blev far åt 226 avkommor. Den kanske främsta av dem var Gay Noon (född 1949) som för Gunnar Nordin skulle ta hem segrarna i såväl Kriteriet som Derbyt.

På torsdag, dagen efter hans lopp på Solvalla som instiftades samma år, är det 53 år sedan som Big Noon lämnade jordelivet. Han blev 28 år och ligger begraven på Menhammar.

Som avslutning, denna fina gamla journalfilm från 1945, där Big Noon, bland andra klassiska namn, figurerar.

Apropå heatlopp, Hambletonian 1976

Åby Stora Pris är helgens höjdare och loppet är ju sedan 2005 ett heatlopp. Ni vet, om de båda heaten ser olika vinnare gör dessa upp i en duell i ett tredje skiljeheat.

Just heatlopp är i våra dagar inte så frekvent, Åby Stora Pris är väl det (ännu så länge) som sticker ut med det här upplägget. Betydligt vanligare var det förr i tiden.

Något som får mig att tänka på Hambletonian (ja, vi släpper inte det ämnet helt än) anno 1976.

Tycker du tre, potentiella, heat på en och samma dag är tufft, var det rena barnleken mot det ohyggliga upplägg som Hambletonian hade vid den här tiden.

Hambot 1976 går förmodligen (och förhoppningsvis) till historien, som det tuffaste travlopp som någon gång körts. Och kanske också det grymmaste (i ordets ursprungliga betydelse).

Hambletonian avgjordes vid tiden inte på Meadowlands, utan på Du Quoin State Fair i Illinois, i det amerikanska midwest med St Louis (som förvisso ligger i Missouri) som närmsta storstad.

Till saken hör att loppet då kördes i början av september och det berättas att temperaturerna låg farligt nära 40 grader celsius den aktuella dagen. Kanske inte optimalt för det som skulle utspela sig på banan.

Upplägget var nämligen att om inte samma häst vann de två första heaten av Hambletonian, skulle de göra upp i ytterligare ett tredje. Och om det efter det fortsatt inte fanns en och samma vinnare i två av loppen, ja då väntade ett fjärde, avgörande skiljeheat.

Precis så blev det.

Allt inom loppet av 5-6 timmar i stekande sol.

Hambletonian det här året innehöll dessutom mäktiga arton (!) hästar i det ursprungliga startfältet. Och den som kikar i den startlistan kommer få se ett antal odödliga namn, inte minst för oss svenskar.

Av dem som jag inte nämner vidare kan vi nu nämna till exempel Pershing, som ju skulle vinna Elitloppet tre år senare och Quick Pay, ja, han som kom att bli pappa till Victory Tilly bland andra (19 år senare förresten).

I vilket fall, det första heatet vanns av Zoot Suit (just det, Zoogins farsa) för Vernon Dancer.

Det andra gick till Steve Lobell som för Billy Haughton stormade fram ute i banan till seger på det tangerande världsrekordet för treåringar 1.12,3a.

Till det tredje heatet hade tre hästar redan valt att avstå, vilket lämnade femton kvar att kämpa om segern. Zoot Suit såg länge ut att gå mot segern, vilket i så fall hade betytt att han bärgat titeln, men fältets enda sto Armbro Regina snuvade honom i sista steget. I sulkyn här Joe O’Brien (som ju förresten var van vid skiljeheat bakom Flower Child i klassiska Elitloppsduellen mot Ego Boy tre år tidigare, men det är ju ett sidospår här).

Tre heat, tre vinnare alltså. Ett fjärde avgörande blev alltså tvunget.

Billy Haughton, tränare och kusk till Steve Lobell, var inte alls nöjd med tilltaget och ville stryka sin häst inför skiljeheatet. Han menade att det nog räckte med det som Steve Lobell redan presterat den här dagen, men då han fick klart för sig att han inte skulle få något av priskakan om han avstod fick han, motvilligt, köra ut med Steve Lobell en fjärde gång.

Sagt och gjort. De tre hästarna svängde ut på Du Quoin ännu en gång. Nu fick man köra lugnt förstås och de tre hästarna radade upp sig med Armbro Regina som anförare, Zoot Suit i rygg och Steve Lobell lunkande som trea, till synes utan några konkreta planer på att köras för seger.

Det drog ihop sig till speeduppgörelse. Vernon Dancer vred ut Zoot Suit till attack och Armbro Regina försvarade sig. Men så, ur sista sväng, sändes även Steve Lobell på i tredje för en sista kraftansamling.

När man närmade sig mål såg Zoot Suit ut att ha fått klorna i Armbro Regina, men stoet bröt ut vilket tydligt störde Zoot Suit. I stället var det Steve Lobell som med sin avslutning kunde skaffa sig greppet – och vinna i en trehästarsduell där man nästan möttes över linjen.

Billy Haughton hade alltså triumferat i detta fjärde lopp för dagen med Steve Lobell, trots att han egentligen inte ville köra det.

Nu kan du kika några minuter på den här skatten, en video som visar de tre heaten plus hela skiljeheatet. Ingen rolig bildkvalitet såklart men det uppvägs av innehållet.

Billy tänkte förstås på sin hästs väl och ve och det hade han grund för. En stund efter segern fick Steve Lobell kraftig feber och kollapsade. Vilket kanske inte är att undra på. Steve Lobell var en hårsmån från att stryka med, men man arbetade intensivt med den stackars hästen och bandagerade honom med handdukar och is. Det lyckades, Steve Lobell klarade livhanken, om än med nöd och näppe.

Faktum var att han repade sig väl och gick senare ut och vann Yonkers Trot (här var Quick Pay tvåa och Zoot Suit trea). Steve var sedan på vippen att ta hem triple crown men i Kentucky Futurity blev han slagen av, jo då, Quick Pay (som kördes av Peter Haughton, Billys son, vars minne ju hedras genom världens största tvååringslopp).

Nu kan man kanske tycka att det här vansinniga upplägget med presumtivt fyra race på en och samma dag för att utse vinnaren i Hambletonian, kanske skulle ha upphört efter den här händelsen. Många röster gjorde också gällande att så borde bli fallet.

Men så blev det inte. Det fortsatte ytterligare tre år, till och med 1979. Ingen framtida Hambo-vinnare behövde dock tvingas till fyra heat. Påföljande år, 1977, kunde Green Speed avgöra med två raka (före Texas i båda). 1978 vann Speedy Somolli efter tre heat, då Florida Pro hade snuvat honom i det andra. 1979 kunde Legend Hanover göra processen kort i två raka heat.

1981 flyttade Hambletonian till sin nuvarande adress Meadowlands och loppet kom då att avgöras genom den i alla fall något skonsammare metoden två försöksheat och ett finaldito. Men eftersom de båda försöksvinnarna Shiaway St Pat och Olaf i finalen båda fick stryk av Super Juan, blev det ändå ett avgörande tredje skiljeheat mellan de tre. Shiaway St Pat drog längsta strået.

Efter det och lite olika varianter, avgörs Hambot numera genom försök och final med en direkt vinnare. Och det är kanske bäst så ändå.

Vem var han, Hambletonian?

Trav-fans ser fram mot lördagskvällen (om vi räknar svensk tid det vill säga) då Hambletonian Stakes ska avgöras på Meadowlands.

Loppet, som nu kör sin 92:a upplaga, räknas som ett av de allra mest prestigefyllda loppen som finns på jordklotet, det överlägset största i Nordamerika och lika överlägset det största för treåriga travare.

En miljon dollar utgör den samlade prissumman i finalen.

Ja, men det där kan vi ju redan.

Men. Vem var då denne Hambletonian? Hästen som lånat ut sitt namn till det så klassiska loppet.

Låt oss först konstatera att det specifikt handlar om Hambletonian 10 (ten) som var hans officiella namn. Eller, möjligtvis, Rysdyk’s Hambletonian som han inofficiellt också kallades, efter sin ägare William Rysdyk.

Just namnet Hambletonian var inte alls ovanligt att ge tävlingshästar vid den här tiden (mitten av 1800-talet) och till exempel bar ett legendariskt fullblod i England (sent 1700-tal) namnet och han är ibland refererad till som Hambletonian I.

En annan är exemeplvis Bishop’s Hambletonian (född 1804) som faktiskt råkar vara mormors far till just Hambletonian 10.

Namnet härstammar för Hambleton Hills, i norra Yorkshire, England, sedan 1700-tal känd som klassisk mark för hästkapplöpningar i England.

Nog om det. Men jag menar alltså Hambletonian 10, även om jag hädanefter i texten kallar honom för, kort och gott, Hambletonian.

Okej, men vem var han då, denne mytomspunne häst?

Jo, han föddes (5 maj) 1849 på en gård i staten New York. Hästen var uppfödd av en man vid namn Jonas Seeley Jr, en framgångsrik och förmögen uppfödare vid den tiden.

Hambletonians far hette Abdallah och mamma var Charles Kent Mare. Ingen av föräldrarna ansågs som särskilt framgångsrika, men båda hade den gemensamma nämnaren att de hade det legendariska fullblodet Messenger i blodet (en häst som också går att spåra i framgångsrika galoppörer, till exempel 30-talets superstjärna Seabiscuit).

Messenger var farfar till Abdallah och han var även morfars far och farmors far till Charles Kent Mare.

I vilket fall som helst, hos Seeley arbetade i stallet William Rysdyk. Han blev betagen av den nyfödde hingsten, såg i honom en stor potential och försökte övertala sin arbetsgivare att få köpa fölet och mamman i ett paket. Det lyckades. Prislappen låg på 125 dollar, en summa som Rysdyk delvis fick arbeta av.

Det köpet skulle dock bli William Rysdyks totala lycka.

Hans häst, Hambletonian alltså, skulle utvecklas till den absolut mest betydande hingsten i travhistorien. Ja, han kom till och med bli helt och hållet avgörande för hela sportens utveckling.

Han bär ofta epitetet den moderne travarens stamfader, inte för inte. Faktum är att Hambletonian faktiskt går att spåra tillbaka till i princip alla nuvarande travhästar.

Den moderne travaren hade ”fötts” redan några generationer tidigare, genom korsningar av fullblodshästar och ett antal andra raser, så som Norfolk-travaren och Hackneyhästen, men Hambletonian blev så totalt dominant för sin eftervärld att han med tiden slog ut alla andra blodslinjer.

Rysdyk började avla på sin Hambletonian i liten skala då hästen var två år. Det året fick han betäcka fyra ston. Priset för tjänsterna var då satt till blygsamma 25 dollar.

Men det skulle bli en helt oanad utveckling för den gode Rysdyk.

Travtävlingar så som de ser ut i dag, var inte riktigt hur de såg ut då, i USA i mitten av 1800-talet. Men nog tävlade Hambletonian. Som treåring tävlade han i ett beryktat matchrace mot hästen Abdallah Chief, som faktiskt var hans egen halvbror.

Ägaren till Abdallah Chief, som hette Seeley Roe, hade nämligen börjat nås av ryktet om Rysdyks Hambletonians sensationella exteriör, men menade att hästen inte var någon bra travare och därför inte skapt att producera några sådana.

Rysdyk accepterade därmed ett matchrace mellan sin häst och Roes Abdallah Chief. Det hela utspelade sig på Union Course, Long Island.

Men som du nog redan förstått, så hade Abdallah Chief ingen chans mot den yngre Hambletonian.

Det hindrade dock inte Rose från att ordna till ett revanschmöte. Nu i ett time trial över den engelska milen som hans Abdallah Chief kutade på 2.55 och en halv.

Det var ingen match för Hambletonian. Han travade samma sträcka efter 2.48 och en halv.

Det var faktiskt Hambletonians enda time trial i livet – men det var tillräckligt för att saken skulle vara avgjord.

Ryktet om Hambletonian och hans avkommor spred sig allt mer och hingstens berömmelse blev monumental. Och den förre stalldrängen William Rysdyk kunde börjar räkna allt mer dollarsedlar.

Under sina sista år som avelshingst fick intressenter betala upp mot 500 dollar för hästens tjänster, de som han som tvååring bjudit ut till 25 dollar.

Under 24 säsonger var Hambletonian verksam som avelshingst. Under åren 1851 – 1875 tror man att han betäckte över 1900 ston och att han fick cirka 1335 avkommor.

Avkommor som alltså kom att helt och hållet forma den moderna travhästen (och ja, även passgångarna).

I mitten av 1920-talet ville man skapa ett nytt riktigt stort årgångslopp i amerikansk travsport. Då valde man förstås att namnge det efter sportens anfader. Så var Hambletonian Stakes fött. Den första upplagan kördes 1926, då på New York State Fairgrounds i Syracuse, och vinnare hette Guy McKinney, tränad och körd av Nat Ray.

William Rysdyk dog 1870 och överlevdes av sin kära Hambletonian 10 med sex år. Hästen gick ur tiden, 27 år gammal 1876.

Både ägare och häst vilar i Chester, New York.

Skräll eller favorit i Stochampionatet?

Jag kikade lite i historierullorna för Stochampionatet, det nära förestundande. Det är för övrigt den 49:e upplagan som ska avverkas nu på söndag.

Gjorde en notis. Det tycks som att i Stochampionatet är det antigen en väldigt stor favorit, eller en praktskräll som gäller.

Av de 48 upplagor som till dags dato har avverkats har 11 av dem (eller 23%) vunnits av en häst som betalat under 2.00 i vinnarodds. Samtidigt har 9 (eller 19%) tagits hem av vinnare spelade till över 20.00, i flera fall betydligt högre än så.

Här en liten sammanställning:

Vinnare med odds under 2.00:

1993: Ina Scot – Kjell P Dahlström, 1.17
2004: Giant Diablo – Örjan Kihlström, 1.36
2015: Some Summit – Veijo Heiskanen, 1.44
2007: Vala Boko – Jorma Kontio, 1.58
1998: Simb Capi – Lutfi Kolgjini, 1.62
1988: Gina Roy – Stig H Johansson, 1.63
2005: Fama Currit – Peter Ingves, 1.77
1973: Gaby Bulwark – Sören Nordin, 1.78
2011: Tamla Celeber – Örjan Kihlström, 1.81
2010: Viola Silas – Fredrik Persson, 1.86
2008: Lie Detector – Örjan Kihlström, 1.96

Vinnare med odds över 20.00:

1992: Royaling – Örjan Kihlström, 94.13
1996: Krossed Out – Hans-Owe Sundberg, 52.53
1997: Carolinas Mystic – Björn Goop, 46.19
2013: Blended Scotch – Per Linderoth, 43.41
1982: Brilana – Erik Berglöf, 41.52
2006: Mad Marke – Stefan Söderkvist, 35.82
1970: Famita – Sven Karlsson, 25.93
1971: Benti Ribb – Olle Elfstrand, 21.77
1981: Varia – Stig H Johansson, 20.34

Okej. Lite statistik. Antagligen inte intressant för någon annan än jag. Fast låt oss ta tillfället i akt och djupdyka lite extra i topp tre i vardera lista.

1993: Ina Scot – Föga förvånande är Ina Scot 1993 den största favorit som infriat. Månne inte så märkligt. Hon kom till loppet med 22 raka segrar, vilka inkluderar Kriteriet, Breeders Crown och Drottning Silvias Pokal. Som vi minns fortsatte hon därefter att göra rent hus också i lopp som Derbyt och Europaderbyt. Ina Scot gick genom fyraåringssäsongen som obesegrad i 17 starter (och 6,8 miljoner rikare). I Stochampionatet var blott Miss Wildcat (Stig H) spelad till under 10 gånger men hon slutade oplacerad. Tredjehandaren (119 för 10) Nilema Pearl tog dock andrapriset.

2004: Giant Diablo – Nästan lika överlägsen i sin kull (i alla fall bland ston) var Giant Diablo. På sin väg mot Stochampionatet hade hon som treåring vunnit Oaks och även lattjat hem Drottningens pokal. Stochampionatet vann hon säkert före, enligt oddsindikatorn, svåraste motståndarna Camilla Highness och Minnesota. Giant Diablo blev också stor favorit i Derbyt senare, men fick då se sig slagen av skrällen Gazza Degato.

2015: Some Summit – blev stor favorit i Stochampionatet för två år sedan, trots att hon inte hade överdrivet mycket pengar på kontot. Men i tre starter för Veijo Heiskanen hade hon gått fram som en ångvält och inget skulle stoppa henne heller i Stochampionatet. Tidig ledning och sedan överlägsen från den positionen. Some Summit är förstås fortsatt hett stoff efter HELGENS LOPP, blir det en satsning mot Paris i vinter?

1992: Royaling – Stochampionatets största skräll, med marginal, levererade faktiskt Örjan Kihlström. Då 30 år gammal och i en av sin karriärs första stora succéer. Tommy Hanné hade kvalat in hela tre hästar till finalen och körde själv Iata Käll (hon som är mamma till Diamanten), men både den och Countlig (Glen Norman) gjorde bort sig i galopp. Betydligt bättre gick det för Royaling, minst spelad i fältet från bricka tolv, slog hon av storfavoriten Note Broline, som Stig H hoppades ta tredje raka med efter att åren före vunnit med Queen L och Bowls Lady. Några större framgångar därefter blev det inte för Royaling, som summerade sin karriär med 8 vinster på 44 starter och 1,2 miljoner på kontot.

1996: Krossed Out – Fick en lång och framgångsrik karriär och tjänade över sex miljoner. Men i Stochampionatet 1996 var hon inte särskilt påpassad. Hon var faktiskt näst minst spelad i finalen men tog en säker seger för Hans-Owe Sundberg som närmast slog av ”Purjos” Beauty Drew. Favoriten i fältet var Svanstedts Call Me Laday som dock inte lyckades alls och kom i mål oplacerad. Hans-Owe gav Krossed Out en prima resa; spets, släpp och säkert avgörande. Hon tränades då av Mats-Åke Törnqvist och skulle senare komma till Stig H Johanssons regi.

1997: Carolinas Mystic – Om Örjan Kihlström slog igenom efter skrällen med Royaling 1992 så gjorde Björn Goop det efter skrällen med Carolinas Mystic 1997. Björn Goop, blott 20 år gammal vid tillfället, upplevde ett magiskt år. Senare skrällde han ju igen med Sans Peur i Kriteriet. Björn använde en snarlik taktik som Hans-Owe nyttjat året före. Carolinas Mystic spetsade men släppte till favoriten Gossip (Stig H) och kort före mål kunde man till glada 46 gånger stålet plocka ned den samma. Tränaren Olle Goop hade det här året imponerande fyra hästar i final, körde själv andrahandaren Je t’Aime Hornline, men övriga trion slutade i det slagna fältet. Carolinas Mystic upplevde här sin karriärs stora ögonblick, även hon faktiskt också slutade tvåa i Derbystoet senare samma säsong.

Nu finns det ju förstås väldigt stora namn som vunnit Stochampionatet även om de inte råkade vara spelade till under 2.00. Queen L. (24 för 10) var jämnspelad med Summer Crown i upplagan 1990 och slog också den samme i tuff duell.

Lovely Godiva var favorit, men knapp sådan (37 för 10), när hon vann 1994. Bland motståndet dolde sig exempelvis Handbag och Krama Käll.

Jaha, favorit eller skräll på söndag? Det känns hugget som stucket. I alla fall om man ser till statistiken.

Travtränaren som kunde stoppat pokerboomen

Förutom trav har jag ett passionerat intresse för poker. Jag brukar till och med åka till Las Vegas en vecka varje sommar för att utöva det. Alls inte på någon märkvärdig nivå, men jag brukar alltid återvända lycklig, trots en betydlig lättare plånbok.

Anledningen till mitt intresse för poker, och åtskilliga andra med mig, kommer sig till väldigt stor del av en händelse som utspelade sig i just Las Vegas 2003.

Händelsen blev upphovet till, själva gnistan som tände den enorma pokerboom som de kommande åren följde, och som vi ser spåren av fortfarande i dag. Plötsligt skulle alla lira poker. Texas Hold’em var spelet. Jag var en av dem.

Det som hände, och som då sågs som något som nästan var omöjligt, var att en helt okänd kille, en amatör, en revisor till professionen för övrigt, gick och vann WSOP Main Event. Det vi i dagligt tal kallar för Poker-VM.

Det var hans första turnering live som han spelade. Dittills hade han bara spelat poker på nätet och vunnit en satellit, en kvalturnering för 39 dollar som gjorde att han fick plats i VM, bland alla de stora.

39 dollar som han förvandlade till 2,5 miljoner dollar.

Killen hette, passande nog dessutom (nästan för bra för att vara sant) Chris Moneymaker. Över en natt hade han blivit pokerns superstar. Nätpokern exploderade. Livepokern exploderade. Alla ville bli en ny Moneymaker.

Man brukar tala om ”Moneymaker-effekten”.

Kolla det här klippet.

Utan den händelsen, så hade jag och väldigt många fler, antagligen aldrig intresserat oss för det här spelet.

Men den finns något som jag alltid klurat på när det gäller den där, för pokern, så avgörande händelsen. Det finns nämligen en man, som bor utanför Varberg, som hade kunnat ändra att allt det där hänt. Han var förresten på väldigt god väg att göra det. Han hade, kanske, kunnat ta den plats som sedan Chris Moneymaker fick.

Det är Olof Thorson. I dag 55 år. En travtränare på amatörbasis som den vane Åby-besökaren säkert sett många gånger i sin vita och vinröda dress.

När det var 16 spelare kvar (av 839) i den där turneringen 2003 var Olof den som ledde. Han hade mest marker av alla kvarvarande och var på väg mot att se en dröm gå i uppfyllelse. Men så hände något som inte fick hända. På bara två händer, i rad, förlorar han allt.

Det finns ett klassiskt klipp, ja du kan kolla på det här, som jag sett ett antal gånger. ”Chip lead to broke” är det betitlat på youtube, som visar händelsen. Jag känner pinan i kroppen varje gång jag ser det. Fy fan.

När jag ringer upp Olof Thorson sitter han i bilen och närmar sig Halmstadtravet. Det är torsdag eftermiddag och han är på väg mot Sprintermästaren. Förstås. Jag undrar om det fortfarande händer om folk drar upp den där händelsen, som hände då, precis för fjorton år sedan.

– Det händer inte så ofta numera, det där har väl klingat av lite med åren, säger Olof.

Så då gör jag det. Jag drar upp ämnet igen. Den där synen med A-K mot ”galningen” Amir Vahedi som på floppen ställt in hela stacken. Där sitter Thorson med sin A-K som inte träffat något…men så funderar han och säger: ”If I gonna win this tournament I gonna call you know”.

Och så för han in ett par saftiga markerstaplar mot mitten. Vahedi håller på att svälja cigarren av ren vånda. Han har precis blivit tagen med näven i kakburken. Synen är antingen genial eller ofantligt djärv. Jag kan inte bestämma mig. Antagligen är det båda delar.

– Jag tycker ju att jag gör rätt. Slumpen kan man ju inte skydda sig mot. Jag tycker att jag har all den information jag behöver för att göra den synen, även om det är en svår syn, säger Olof när han minns tillbaka på det ögonblicket. Han minns det väl. Och så fortsätter han:

– Jag är 90 % säker på vad han har och att jag slår det. Jag sätter honom på A-9, A-10 eller A-J, det är ju det han kan ha. Så jag tycker det är en bra syn. Egentligen kan han ju inte ha färgdrag heller, för jag sitter ju med ruter ess och det är ju en viktig faktor i hela historien. Samtidigt, det är ju bara mot den spelaren som jag gör det, mot någon annan hade jag inte synat.

Men Vahedi har inte den hand som Thorson tror. Han har en sketen Q-8 i ruter. Olyckligtvis har han floppat färgdrag på en nonsenshand och ännu så länge kan han vinna både på dam och åtta.

”We have not seen this sized pott uptil to this point”, säger kommentatorn. Det är 51 mot 49 i procent till Thorsons fördel.

Men så det sista kortet. En åtta. Av alla kort en åtta. Vahedi kan, överraskad, raka åt sig den enorma högen med marker. Thorson sitter kvar, suckande men med stacken ordentligt decimerad.

Fast det är inte över där. För det är det i nästa, direkt följande hand. Thorson plockar upp K-K, som en skänk från himlen, höjer, får syn av Sam Farha (han som sedan kommer bli evigt ihågkommen som den sista motståndaren som Moneymaker slår ut) med A-J. Floppen visar ett ess, men trots det ställer Thorson in allt han har kvar. Ett ödes-digert misstag.

– Det är ju den handen som är det stora problemet, säger Olof och jag frågar om det där inte är vad vi i poker brukar kalla för ”tilt”.

– Det kan man ju lugnt säga att det är. Det är nog en av de sämsta händer jag har spelat.

Det som såg så bra ut. Det som var ledning i hela poker-VM för bara någon minut sedan har nu förvandlats till en katastrof iscensatt av den grymmaste av pokergudar. Man måste gräma sig, va?

– Nä, då kanske man gjorde det lite, men jag grämer mig inte över det.

Men det där som jag alltid tänkt på. Vad hade hänt om inte den där åttan ramlat in? Vad hade hänt om Thorson, i sådana fall, fortsatt turneringen med en monsterstack och vunnit hela faderullan?

– Då tror jag inte pokerboomen hade varit ens hälften av vad den blev och är i dag, säger han.

Jag fortsätter ändå med att ställa frågan om det inte hade kunnat vara så att det då hade blivit Olof Thorson, amatörtränare från Varberg och inte Chris Moneymaker, revisor från Nashville, Tennessee, som blivit pokerns superstjärna över en natt.

– Ja, men det skulle ju kunnat vara så…, säger han och fortsätter:

– Jag tror nog ändå inte jag hade fortsatt att livnära mig på det, det tror jag inte. Vi var ju också tio man som skulle dela på det, så jag hade ju inte fått allt.

En stor poäng med ”Moneymaker-effekten” var just den att han via en satellit på nätet, för ynka 39 dollar, fått sin plats i Main Event och förvandlat chansen till guld. Faktum är att Olof Thorsons historia är väldigt snarlik. Han hade nämligen också kvalat in via nätpoker.

– Det blev ju så bra allt det där med Moneymaker och att han kvalat in. Jag kommer ihåg att killarna från PokerStars var sura på mig efter att jag åkt ut. Vi var ju några som kvalat in via satelliter och då var det ju bara jag kvar. Moneymaker hade de ju aldrig räknat med….

Han minns tillbaka till 2003 och kvällen han tog sig till VM framför datorn. Precis som Moneymaker där på andra sidan Atlanten.

– Vi spelade väl en satellit för 29 dollar tror jag det var, det var två platser och både William och jag var kvar när vi var tre kvar. Men vi spelade ju samtidigt Sunday Million och var kvar långt där också så…

William är Olof son. I pokerkretsar betydligt mer känd och under en period ansedd som Sveriges allra främsta pokerspelare. Han gick långt i VM vid två tillfällen, även han. 13:e och 22:a har han varit. Men sedan några år tillbaka har han helt dragit sig tillbaka från pokerscenen och format ett helt annat liv.

För Olof Thorson var det där förresten andra gången som han kvalade in till WSOP Main Event 2003…

– Vi spelade ju turneringar hemma i Varberg där vi fick ihop till ett inköp i Main Event där den som fick mest poäng var den som fick åka. Och det var ju jag. Så killen som var tvåa i poängen fick ju min plats efter det att jag vunnit satelliten. För honom gick det ju inte lika bra…, säger han.

Fjorton år har gått sedan en händelse som över en natt förändrade pokervärlden. Fjorton år har också gått sedan en händelse som hade kunnat ändra historien helt. Men Olof Thorson grämer sig inte. Han tränar sina hästar på gården utanför Varberg.

– I dag är det travet som är prio ett. Och lite golf ibland. Men jag gillar fortfarande att spela poker, det blir lite turneringar nere på casinot emellanåt. Det behöver heller inte vara några jättesummor, det är roligt ändå. Är det i alla fall 10 000 i förstapris, så skärper jag mig…

När var du i Las Vegas och spelade senast då?

– Det var ett par år sedan, 2011 tror jag det kan varit. Men jag tror säkert att jag kommer återvända en dag till WSOP.

Hästarna är alltså prio ett numera. Och så några rundor golf, förstås. Finns det några oslipade diamanter som står i stallet, måntro?

– Jag har ju inte så mycket hästar i dag, men jag håller på att leta efter nya. Vi får se vad vi kan hitta.

Så. Vad skulle du välja, att åka tillbaka till Vegas och vinna poker-VM, eller ta fram en Elitloppsvinnare?

– En Elitloppsvinnare, utan tvekan, säger Olof Thorson. Men nu är han framme på Halmstadtravet. Så vi får runda av. Fast det är okej, jag är nöjd så. Kanske får jag anledning att återkomma i framtiden.

Sprintermästaren 1983 – vad hände?

Ah, dags för Sprintermästaren igen. Ett lopp som kommit att bli en institution i den svenska travsommaren. Ett lopp som mer ofta än sällan nämns i samma mening som ”fartfest”.

Det är ju så att Sprintermästaren i regel är just det – en fartfest.

Färskt i minne finns förstås fjolårets formidabla uppvisning av Uncle Lasse. Utskåpningen på 1.09,3, som förresten var Europarekord, finns stabilt på min personliga topp tio (kanske fem) av det bästa jag sett.

Brad de Veluwes 1.09,7 fyra år tidigare är också oförglömligt.

Men okej. Det finns något som ändå smäller ännu högre.

The Onion. Året 1983.

Så här 34 år senare är händelsen som utspelade sig i Halmstad den 16 juli detta år fortfarande en av de största i svensk travhistoria. Och en av de mest osannolika.

Vi kollar väl loppet direkt här.

Stig H låter ”Löken” dundra till tät. Det gällde att hålla ut kvicke Dark Laday och Sören Norberg. Det lyckades, men inte bedarrade tempot. Första 500 efter 1.10. Kilometern under 1.13.

Men märkt av tempot, The Onion? Knappast. Fyraåringen fortsätter att gasa och sticker undan till överlägsen seger. Solo Hagen (Ulf Nordin) gör ett kanonlopp efter att ha klivit fram i dödens, men försvinner bort i periferin när Stig H låter sin häst smäcka undan över upploppet.

Segertiden förkunnas: 1.12,0a över 1609 meter.

Är det på allvar?

Okej, en 1.12-tid låter inte kanske så värst upphetsande i dag, men det här är alltså för 34 år sedan.

Tiden är nytt världsrekord. Inte bara för fyraåringar utan även för äldre hästar över tusenmetersbana. Slaget med åtta tiondelar! Lindy’s Crown och Dartster F. delade det tidigare på 1.12,8a. (Inflikas: det absoluta världsrekordet för tidpunkten innehade Arndon, 1.10,9, satt på The Red Mile hösten innan).

För att ytterligare sätta det här i perspektiv:

Det tidigare löpningsrekordet i Sprintermästaren löd 1.14,1, satt av Speedy Fly föregående år.

Det skulle dröja till 1995, alltså 12 år, innan en annan häst ens travade en 1.12-tid i Sprintermästaren. Mr Lavec vann på 1.12,4. Kramer Boy var sedan ännu närmare, 1997 när han lufsade 1.12,1.

Men först när Gentleman slog till med 1.11,8 är 2004, det vill säga 19 år senare, kunde The Onions rekord för Sprintermästaren raderas ut.

Den snabbaste tid som travats i Elitloppet, försök och final inkluderade, var vid tillfället 1.13,0.

1985 slogs sedan världsrekordet. I just Elitloppet. Ett, för övrigt, väldigt fartfyllt sådant. Mon Tourbillon gick 1.11,9 i första försöket, Minou du Donjon putsade till 1.11,5 i det andra. Meadow Road vann ju sedan finalen på 1.11,6.

The Onion fortsatte sedan med ett monsterår 1984, som femåring. Vann 11 av sina 15 lopp där segern i just Elitloppet (på 1.12,2 förresten) var kronan på verket. Det som  blev Stig H:s första seger i Elitloppet.

Sprinterdistansen var förstås The Onions specialitet men 1984 satte han dit den även i Åby Stora Pris, hästens största seger över medeldistans (fjolårsvinnaren Legolas tvåa, spelfavoriten Lutin d’Isigny blott femma).

En utflykt till USA och VM-loppet blev det även samma år och det var för övrigt just nämnda Lutin d’Isigny som vann då – och året efter då The Onion slutade femma.

The Onion avslutade sin karriär 1985, som sexåring. Såklart med seger, på Bjerke i november. Innan det hade han blivit femma i Elitloppet. Ja, just det samma som Meadow Road vann.

The Onion gick då 1.11,9, men noterade sitt personliga rekord på 1.11,4 några veckor senare. Passande nog på Halmstad – under Sprintermästaren-dagen.

The Onion gick ur tiden 1994, bara 15 år gammal.

Timoko – unikum, krigare, en sann hjälte

Frankrikes och en av världens vinstrikaste hästar genom alla tider.

Vinner Elitloppet till det högsta oddset i loppets 65-åriga historia.

Timoko är ett unikum.

Jag bevittnade Elitloppets final som vanligt på press-läktaren, strax bredvid E-läktaren. Förvåning, för att inte rent av kalla det chock, var den känsla som var mest påtaglig minuterna efter målgång.

På något sätt kändes det som om de moln som drog in inför Elitloppet och de regndroppar som föll vid segerceremonin under en Elitloppshelg som fram till nu badat i strålande sol, var välregisserade. Kanske symboliska.

Anade jag inte till och med besvikelse?

Matchen. Duellen. Supermötet. Det som vi, i alla fall jag, väntat på i ett år, blev det inget av. Trots att både Bold Eagle och Nuncio vunnit sina försök.

Bold Eagles insats i försöket tar jag med mig som en av de, kanske den främsta, prestationer jag någonsin sett. Och kommer att se.

Nu var det bara ett problem, det var i just försöket.

Frankrikes vinstrikaste häst. 44 miljoner på kontot (före finalen) En av modern tids största hjältar. Han reser sig en sista (?) gång – och slår knock på motståndet. Björn Goops liknelse med Rocky Balboa i segerintervjun, var träffande.

Ändå. Besvikelse? Elitloppet som vi kommer minnas som det som ”Bold Eagle förlorade”?

Men va fan….

Timokos seger i Elitloppet 2017 är något av det vackraste jag sett. Fått äran att se.

Det var en upplösning som var bättre än alla de drömscenarion som figurerat före.

Timoko är ett unikum.

Timoko, this one’s for you.

Karriären tog sin början redan som tvååring. Som treåring växte han till en av Frankrikes bästa i årgången. Skrällseger i Prix Albert Viel och avrundning av året som betydligt mer betrodd i Critérium des 3 Ans.

Som fyraåring vann han alla lopp, utom ett. Det i finalen av Europaderbyt som det här året kördes på Avenches i Schweiz. Det var Kadett C.D. som vann den.

2012, som femåring, började den långa vandring i världseliten som Timoko ännu inte slutat. 2012 gjorde han sin första start i Prix d’Amérique. Den första av sex – raka.

2012 slutade Timoko, den nyblivne femåringen, femma i Prix d’Amérique.

2012 vann Ready Cash Prix d’Amérique.

2011 föddes hans son – Bold Eagle.

Här nu ett urval av Timokos alla framgångar (innan söndagen):

Fyra starter i Elitloppet, en seger, två tredjeplatser. Sex starter i Prix d’Amérique, tredjeplats (2015) som bäst. Fem starter i Prix de France, en seger, två andrapris. Fyra starter i Critérium de Vitesse – fyra segrar. Segrar i Critérium des 3 Ans, Critérium des 4 Ans, Critérium Continental, Prix de Sélection, Prix de l’Atlantique och silver från Trotting Masters-finalen och VM-loppet. Jag kan förstås fortsätta.

Sex år efter den första starten i Prix d’Amérique och Timoko har fortsatt att, outröttligt, fajtas mot de allra bästa. Säsong efter säsong. Krafterna sinar aldrig.

I Elitloppets final gjorde han sin 98:e start. Och tog sin 34:e seger.

För femte året i följd nådde han final i Elitloppet. Något som enbart Nealy Lobell, tidigare klarat av. Timoko tog dock sin andra seger. Den förste tioåring att göra det.

För första gången, efter alla deras otaliga möten, slog han Bold Eagle i detta som skulle bli ”Örnens” stora erövring.

En sex år lång strid mot världens bästa hästar som började med en femteplats bakom Ready Cash i Prix d’Amérique 2012 – slutar (?) med att slå hingstens främste avkomma Bold Eagle i Elitloppet.

Om inte det är en vacker saga, då vet jag inte vad som är det.

Hyllas ska de som hyllas bör.

Timoko är ett unikum. En hjälte.

©2017 Travnet