Nevele Pride – snabbast och elakast av alla

”Warning – Nevele Pride bites”.

Orden var skrivna med tydliga bokstäver på en skylt vid hästens hage för att varna ovetande besökare om vad som skulle kunna hända, om man blev allt för närgången.

Historien om en av världens absolut bästa travare, och förmodligen den elakaste någonsin, tog sin början 1965. Då föddes ett hingstföl efter den store Star’s Pride med Thankful som mamma. Fölet gavs namnet Thankful’s Major.

…det kom dock att ändras efter det att han som ettåring köpts på auktion för den då, relativt höga summan om 20 000 dollar. Det var legendariske Stanley Dancer som ropade in hästen på uppdrag av Julius Slutsky, en man som gjort sig en förmögenhet i hotellbranschen men som också närde ett stort intresse för travsporten.

Slutskys hotell hette förresten Nevele, vilket är en omkastning av bokstäverna i räkneordet ”eleven” (11). Efter auktionen döptes hästen om och blev ägarens stolthet. Nevele Pride.

Modern Thankful var vida ökänd som en argsint madam och hennes humör hade uppenbarligen ärvts av sonen. Nevele Pride har kommit att gå till historien som en av världens vassaste travhästar men lika mycket också på grund av sin ”excentriska” läggning. Han var helt enkelt livsfarlig.

Historierna om de bett, avbitna fingrar och sparkar som Nevele Pride förorsakade de som försökte komma honom nära är lika många som antalet skötare han avverkade. Det sägs för övrigt att hästen gärna unnade sig en öl emellanåt och att Stanley Dancer ibland mutade honom med lite tuggtobak…

En riktigt tuffing, med andra ord. I ordets alla bemärkelser.

Oavsett Nevele Prides burdusa humör var han ett monster av sällan skådat slag, även på travbanan. Förvisso förlorade han sin debut, men förlusterna skulle sedan bli lätträknade. Hingsten, som var en ganska liten och kort uppenbarelse, precis som sin far Star’s Pride, hade en mer vägvinnande aktion än man någonsin skådat.

Som tvååring kom han att vinna 26 av de 29 lopp som han ställde upp i. Han noterades också för ett av sina många världsrekord då han under säsongen klockades till 1.13,6a på tusenmetersbana.

Treåringssäsongen blev ännu bättre. 23 gånger kom han till start – 21 gånger segrade han. Och det var såklart inte i vilka lopp som helst. Nevele Pride gjorde rent hus i alla de största loppen och tog inte bara titlarna i triple crown-loppen utan också Dexter Cup och Colonial Trot som den förste att ta hem alla fem loppen. Något som ju (se förra bloggen) bara Lindy’s Pride därefter klarat av. Ett år senare.

I det största loppet, Hambletonian (som kördes på DuQuoin), var Nevele Pride förkrossande. Han vann i två raka heat. I det första inledde han från spåret längst ut bakom vingen, men stack direkt till ledningen för att sedan inte lämna något åt slumpen.

I andra heatet var det innerspåret, och det var givetvis, ingen match för den flyfotade fantomen. Med åtskilliga längder lämnade han motståndet och gav Stanley Dancer sin hett eftertraktade Hambo-seger. Tvåa, om än på avstånd, i båda heaten var Keytone Spartan. Trea (i båda) slutade en inte helt obekant Dart Hanover, hästen som senare skulle vinna både Prix d’Amérique och Elitloppet för Berndt Lindstedt. Här har vi en fin gammal film som täcker båda Hambo-heaten.

Nevele Pride skulle utnämnas till Horse of the Year hela tre gånger, med andra ord under alla sin tre aktiva år som tävlingshäst. Efter fyraåringssäsongen avslutades hans karriär. Det var också som fyraåring han kom att ta den nog mest legendariska av sina segrar.

Världsrekordet på Indiana State Fairgrounds, Indianapolis, datumet 31 augusti 1969. Den historiskt bevarande vet redan att det då gällande absoluta världsrekordet var ett synnerligen svårslaget sådant. Den oefterlikneliga Greyhound hade travat 1.11,6 på The Red Mile i Lexington 1938 (!). Den 29 september för att vara exakt.

Nu, nästan 31 år senare var det dags att radera ut det omöjliga rekordet. Inför 12 000 personer i publiken ställde Stanley Dancer upp i ett time-trial med sin Nevele Pride. Ensam i loppet, men sparrad av ett par galopphästar vilka spändes för sulky (fortfarande galopperande då…) för att se till att hästen skulle hålla tempot uppe alla 1609 meterna.

Uppdraget lyckades också. När Nevele Pride nådde mållinjen kom han i mål på 1.54,4, eller översatt i kilometertid 1.11,3. Greyhounds världsrekord hade putsats med tre tiondelar. En bedrift som blir om möjligt än mer anmärkningsvärd då man tar i beaktan att Nevele Pride egentligen inte var helt hundra för dagen, efter att tidigare haft problem med ett griffelben.

Det här världsrekordet var också det svårslaget. Det tog elva år, till 1980, innan Lindy’s Crown förmådde att tangera tiden. Slaget blev det först efter drygt tretton år då den treårige Arndon i oktober 1982 i Lexington med 1.10,9 blev den förste att klockas till en tid under 1.11. Hur det såg ut när Nevele Pride travade sitt mytomspunna världsrekord kan bevittnas här.

Mindre än en vecka senare var Nevele Pride i farten igen. Nu på Saratogas halvmilebana. Han fullständigt gjorde mos av sitt motstånd då han kom i mål på 1.12,6 (och du kan se loppet här) vilket betydde nytt världsrekord på 800-metersbana, faktum var att det även var rekord för passgångare (!). Det världsrekordet (i trav) stod sig till 1993…

Nevele Pride avslutade sin tävlingskarriär med en seger (vad annars) på Monticello i oktober 1969. Hans fyraåringssäsong innefattade 10 segrar på 14 starter. Totalt vann han 57 av 67 starter och tjänade 873 000 dollar. Med det var han då världens tredje rikaste travhäst genom tiderna (Roquepine toppade).

Därefter vidtog en avelskarriär för Nevele Pride. Han kom inte att betäcka så många ston som han hade kunnat då ägarna satte begränsningar för antalet, men han kom ändå att bli far till en räcka namn som själva därefter blivit odödliga. Bonefish blev hans enda Hambletonian-vinnare (1975). Andra namn, för att nämna ett axplock, är Snack Bar, Zoot Suit, Pershing, Messerschmitt och varför inte Meadow Roland.

Förra måndagen var det 25 år sedan Nevele Pride lämnade jordelivet. Vid den ansenliga åldern av 28 år fick gamlingen slutligen ge vika efter att ha drabbats av tarmvred, den 19 februari 1993.

Nevele Pride framlevde sin pension på Stoner Creek i Kentucky, där han hade tillgång till sitt helt eget hus i sin helt egen hage. Så att ingen behövde närma sig honom i onödan och att han fick hållas så som han själv ville. Lite som tjuren Ferdinand.

Fast precis tvärtom.

Beissingers betydelse får inte glömmas

I förra veckan nåddes vi av beskedet att den legendariske tränaren och kusken Howard Beissinger efter ett långt och innehållsrikt liv avlidit. Han blev 94 år gammal.

Därmed sörjer trav-världen en av sina största. Samtidigt är det en tid att minnas tillbaka.

De hästar som mr Beissinger plockade fram kom att efterlämna sig spår i travsporten för alltid. Det är kanske framför allt genom sina tre Hambletonian-vinnare som vi minns honom bäst.

1969 tog Beissinger sin första seger i Hambot. Hästen hette Lindy’s Pride och var något alldeles utöver det vanliga. Trots att han under nästan hela sin karriär kämpade mot problem med sina hovar, något som förstås gör hästens prestationer än mer anmärkningsvärda.

Året innan, 1968, hade den oefterhärmlige Nevele Pride (som också var en son till Star’s Pride för övrigt) fullständigt detroniserat sitt motstånd i kullen för sin tränare Stanley Dancer. Nevele Pride vann ”triple crown”, men blev också den förste i amerikansk travhistoria att dessutom knipa ”the big five”. Förutom trippeln Hambletonian, Yonkers Trot och Kentucky Futurity också Dexter Cup och Colonial Trot (det senare loppet kördes för övrigt för första gången 1968).

En synnerligen svårslagen merit, kan tyckas. Men redan påföljande år skulle Lindy’s Pride göra om bedriften. Fast, ganska svårslaget ändå kanske – ingen har därefter gjort om det.

Inför Hambletonian var faktiskt inte Lindy’s Pride favorit utan The Prophet rankades etta, men Lindy’s Pride visade vad skåpet skulle stå, som det brukar heta, och avgjorde säkert i två raka heat. Och hur det såg ut kan du se i den här käcka videon.

Howard Beissinger gillade att åka ut och tävla med sina hästar och besökte vid flera tillfällen Europa, han körde förresten till och med i Ryssland. Året senare, det vill säga 1970, tog Beissinger med sig just Lindy’s Pride till Solvalla – och Elitloppet.

1970 års årgång av Elitloppet var utsökt. Egentligen var det bara franske kanonen Tidalium Pélo som fattades, men han kom, sågs och segrade å andra sidan 1971. Titelförsvararen Fresh Yankee och Joe O’Brien kom dock – och vann problemfritt sitt försök.

Det andra gick till det franska superstoet Une de Mai som här besegrade Lindy’s Pride. Dessvärre var inte jänkaren till sin fördel den här söndagen som i finalen galopperade utan chans på guldet. Lindy’s Prides hovbekymmer hade gjort sig allt mer påminda och han avslutade kort senare sin karriär på tävlingsbanan. Han blev dock den förste Hambo-vinnaren som förgyllt Elitloppet.

…jo, förresten, vem vann i Elitloppet? Jo, Eileen Eden skrällde, stiligt körd av Johannes Frömming, när hon snuvade Fresh Yankee på andra raka och själv tog sin andra i loppet (första 1968). Une de Mai räckte inte i finalen, utan slutade fyra.

Lindy’s Pride blev emellertid fortsatt framgångsrik i aveln. Han lämnade bland annat två hästar vilka båda skulle noteras för absolut världsrekord. 1980 gick Lindy’s Crown, för övrigt också tränad och körd av Beissinger, 1.11,3 på Illnois-banan du Quoin. Därmed tangerade han det världsrekord som Nevele Pride (just den samme) hade satt nästan elva år tidigare (det som i sin tur raderade det långlivade rekordet som Greyhound travade 1938).

Arndon slog två år senare rekordet med fyra tiondelar då han blev den förste travaren att gå under 1.11. Men ytterligare två år senare, 1984, noterades Lindy’s Pride-sonen Cornstalk för 1.10,7. Vem som satt i sulkyn? Jo, Howard Beissinger.

Till 1971 nu. Året då Beissinger tog sin andra seger i Hambletonian. Hästen som gjorde det den här gången var Speedy Crown. Hästen som möjligen allra mest blivit förknippad med Beissinger. Speedy Crown lämnade inte heller han något åt slumpen, utan vann Hambot i två raka heat. Och den andra, och avgörande segern, kan vi ta ett par minuter att njuta av här kanske.

Speedy Crown var förvisso ett monster på tävlingsbanan; som fyraåring vann han till exempel VM-loppet före tidigare nämnda Une de Mai och Fresh Yankee, men det är kanske ändå för sina tjänster som avelshingst som han lämnat allra tydligast spår.

Speedy Crown jobbade i aveln ända fram till 1996 och kom att efterlämna sig det totala antalet om 2201 avkommor då han 32 år gammal gick hädan året 2000. Bland de alltså 2201 avkommorna (som tillsammans har travat in cirka 106 miljoner – dollar) döljer sig i sin tur en räcka av världsartister, bland annat tre Hambo-vinnare.

Speedy Somolli 1978, Prakas 1985 och Armbro Goal 1988. Allra mest framgångsrik blev dock en av hans döttrar. Just det, Moni Maker. Världens kanske genom tiderna främsta sto, vinnare av såväl Elitloppet som Prix d’Amérique och med sina drygt 40 miljoner kronor insprunget fortfarande världens vinstrikaste sto.

Speedy Crown är för övrigt farfars far till Valley Victory, i sin tur en av världens mest inflytelserika avelshingstar. Ja, listan kan göras hur lång som helst men vi avslutar med Valley Victorys pappa, Speedy Somolli….

…som blev Howard Beissingers tredje och sista Hambo-vinnare. 1978 var året, som sagt. Tre heat krävdes den här dagen på du Quoin för att utse vinnaren. Det sedan Speedy Somolli vunnit det första men i det andra fått ge sig för Florida Pro.

Och samtliga den tre heaten kan du se på den här härliga filmen. Det var en riktigt batalj, Speedy Somolli gick världsrekord för treåringar, 1.11,5, direkt i det första heatet bara för att få se det tangerat av Florida Pro i det andra. Det var på vippen att det blev ett fjärde, så kallat ”race-off” då Brisco Hanover (som var trea, tvåa, tvåa i de tre heaten) tog rejält på ledande Speedy Somolli över upploppet i det tredje, men rumplade till kort före mål. Därmed slapp Speedy Somolli en kraftansträngning till den här dagen.

Föga förvånande blev Speedy Somolli också han odödlig i aveln. Den rikaste avkomman är Mr Lavec, som ju slutade tvåa i Hambot 1994. Han lämnade dock, också han, tre Hambo-vinnare. Vad sägs om Nuclear Kosmos, Park Avenue Joe (han som gick dött lopp med Probe 1989) och – Alf Palema.

En annan högst betydelsefull son efter Speedy Somolli är Baltic Speed, som inte bara är far till den ovan nämnde Valley Victory – utan också Peace Corps.

Prix de France – en chans till revansch?

Revanschmöte är ett epitet som flitigt anlitas då Prix de France kommer på tal. Epitetet är också ganska så lämpligt, för det är mycket vad loppet handlar om.

Låt vara att förutsättningarna i Vincennes-vinterns näst största drabbning, har andra förutsättningar än Prix d’Amérique. Inflikas här ska att Prix de France alltid körts över medeldistans (2250 meter från början) men att det var först till 1980 års upplaga som man började nyttja bilstart.

Sedan Prix de France start 1956, loppet har alltid körts två veckor efter ”la belle”, har det vid femton tillfällen slutat med samma segrare som i Prix d’Amérique. Så blir det dock inte i år, eftersom Readly Express väljer att avstå ett dylikt ”revanschmöte”.

Det lämnar möjligheterna något större för en viss Bold Eagle att på nytt skriva in sig i historierullorna. Efter att ha vunnit loppet de två senaste åren, kandiderar han nu till att bli den fjärde hästen genom tiderna att vinna loppet tre gånger.

Han kan förresten bli den blott tredje att ha gjort det tre år i följd…

…för den senaste att ha lyckats med den bedriften är, ja förstås, Ourasi (välkommen tillbaka till bloggen).

1986-1988 var Ourasi, denne mäktige, överst på pallen. Omutbar. Samma tre år segrade han som bekant även i Prix d’Amérique, således något som Bold Eagle inte kan tangera. 1987 ångade han på i tredjespår i stort sett hela loppet för att jobba ned Prince Royal in mot upploppet – och bara lämna fältet. Kolla loppet här.

Ourasi är förresten obesegrad i Prix de France. 1989, förlust-året i PdA, kom han aldrig till start i loppet (även om han sedan vann Prix de Paris) och efter segern i PdA 1990 avslutades ju karriären.

Loppets första vinnare var härliga Gélinotte. Stoet, kört och tränat av Charlie Mills, var helt omöjligt de här åren och vann, för att exemplifiera, både Prix d’Amérique – och Elitloppet samma två år. Och hur det såg ut den där första gången, 1956, kan du kika på här.

Någon tredje raka blev det dock inte för Gélinotte, hon avslutade sin karriär inför säsongen 1958 och samma år tog Jamin vid och blev i stället den förste att ta trippeln i Prix de France – och det dessutom i tre raka.

Jamin var, liksom Gélinotte, ett veritabelt monster på sin tid. Båda åren 1958 och 1959 segrade han i såväl Prix d’Amérique som Prix de France. Han vann förresten Elitloppet och det första VM-loppet 1959 också. Men efter att 1960 tvingats till att stå femtio meters tillägg i PdA fick han nöja sig med att bli trea (vilket i och för sig var en enastående bedrift). Men Prix de France knep han igen. Och lite bilder från den sista segern kan du njuta av här. Jamin vinner efter hård dust mot Jairolain.

För att finna nästa, den andra, trippel-segraren i loppet, flyttar vi framåt till slutet av 1970-talet. Éléazar var namnet. Japp, hästen som vann Elitloppet 1977 (njut här) och sedan var tvåa i samma lopp året senare bakom Hadol du Vivier.

Éléazar var en riktig tuffing. 1977-1978 var också åren som han tog sina båda första segrar i Prix de France. Efter att ha fått stryka på foten 1979, även nu mot den yngre Hadol du Vivier, återkom han för en formidabel sista kraftansträngning 1980 under sitt sista år på banan som tioåring.

I sin fjärde raka Prix d’Amérique-start fick han äntligen höja bucklan, efter att tidigare varit både tvåa (efter Bellino II vid dennes sista seger 1977) och trea. Av bara farten, två veckor senare, alltså den tredje segern i Prix de France. Triumfens stora ögonblick, segern i PdA 1980 där han besegrar den ledande Hadol du Vivier (igen) och favoriten Idéal du Gazeau som fick ett blytungt lopp i spåren, kan man kika på här.

…svenskar i Prix de France då? Jovars, man får säga att loppet har varit relativt framgångsrikt för de blågula genom åren. Sju segrar har noterats. Samtliga vinnare till glada odds, ska sägas.

Först ut var Atas Fighter L. som för Torbjörn Jansson 1992, spelad till 184 för 10, snuvade den stora favoriten Ultra Ducal på guldmedaljen.

Särskilt mer betrodd var faktiskt inte Stig H Johansson och Queen L. när de 1995 slog till, spelad till knappt 15 gånger insatsen. Queen L. kom med en härlig avslutning i spåren, precis som i PdA två år tidigare, och kunde enkelt koppla greppet på Vourasie som återigen fick se sig snuvad av ett svenskt sto. Hur det gick till, kan du bevittna här.

När Lovely Godiva slog till två år senare, var oddset ännu högre (23 gånger). PdA-vinnaren och favoriten Abo Volo fick erkänna sig besegrad när det svenska stoet gjorde upp i duell med fagre fuxen Defi d’Aunou.

Näst minst spelad i fältet (521 för 10) var Hilda Zonett då hon chockade 2003 och efterföljande år gick segern båda gångerna till Naglo, körd av Örjan Kihlström. Trots att han alltså vunnit året före var han måttligt betrodd vid titelförsvaret 2005 (nästan 20 gånger pengarna). Jag de Bellouet var superfavorit det här året, men felade i striden och Naglo kunde avgöra via en jätterökare (kolla här, fast utan ljud).

Slutligen, i raden av svenska triumfer, får vi ta oss fram till 2014 då fajtern Noras Bean efter en osannolik avslutning snurrade upp fransmännen. Ett lopp som vi väl gärna kollar på en gång till.

Hur det går i årets Prix de France är, som det brukar heta, skrivet i stjärnorna. Värt att notera är dock att löpningsrekordet, och rätta mig om jag har fel, är det väl också banrekordet på Vincennes (?), faktiskt är elva år gammalt. 2007 vann Kool du Caux på mäktiga 1.09,8.

Roquépine, trippel PdA-vinnare – och odödlig

Då Prix d’Amériques historia förs på tal nämns vissa namn med en större andakt än andra. Kanske är det de fyra som (hittills) vunnit tre (eller i ett fall, fyra) upplagor som innehar de ädlaste positionerna i det anrika loppets historieskrivning.

Ourasi (ja, det är svårt att skriva en blogg utan att nämna hans namn) var den senaste, åren 1986-1988 och sedan en fjärde seger som ”bonus” 1990. Belino II (se förra bloggen) 1975-1977. Först var Uranie som redan 1926-1928 tog tre raka.

Den här bloggen ägnas dock åt Roquépine.

Det är i år femtio år sedan som hon tog sin tredje raka.

Under 1966-1968 kom hon att totalt dominera sporten. Och då inte bara i Frankrike och genom sina tre raka segrar i Prix d’Amérique. Utan också i Elitloppet – hon vann också på Solvalla 1966-1967.

Därmed kan vi konstatera att Roquépine har ett unikt ”rekord”. Hon är den enda hästen som kan skryta med det mäktiga facit att ha vunnit tre PdA och även två Elitloppet.

Här kan vi givetvis flika in att Varenne (2001-2002) tog en dubbel i båda loppen och flyttar vi oss bakåt i tiden hittar vi legendariske Idéal du Gazeau som också vunnit två versioner av vardera loppen, 1981 och 1983 PdA, 1980 och 1982 Elitloppet. Tämligen så imponerade även det, men ingen slår Roquépine på fingrarna.

Historien om 1960-talets stora travkejsarinna tog sin början 1961 då hon föddes hos sin ägare och tränare Henri Lévesque. Ja, det är samma Henri som är farfar till Pierre Lévesque, som ju i sin tur tränat fram PdA-vinnarna Offshore Dream och Meaulnes du Corta.

Det stora genombrottet för Roquépine kom 1965, då hon som fyraåring segrade i Critérium des 4 Ans, det i sin blott tolfte start i karriären. Därefter skulle en dominans i de största loppen följa, som världen knappt sett sin like av.

Roquépine var således fem år gammal när hon första gången segrade i Prix d’Amérique. Hur det såg ut kan du se här. Och så följer en intervju (på franska) med Henri Lévesque. I sulkyn den gången satt ingen mindre än Jean-René Gougeon och det var sulkylegendarens första av mäktiga åtta PdA-segrar som kusk (han var ju som bekant kusken bakom både Bellino II och Ourasi).

Några månader senare företog sig den franska drottningen resan mot Solvalla. Fransmännen hade då inte segrat i Elitloppet sedan 1963 då eleganta Ozo stod överst på pallen, men nu återtog man tronen. Roquépine (åter med Gougeon) var i en klass för sig både i försök och final och vann den senare på 1.15,3a som då innebar ett nytt löpningsrekord, före Quioco (med Michel-Marcel Gougeon i vagnen) och italienskägda Cheer Honey (som faktisk var knapp favorit). Kolla loppet här.

När Roquépine påföljande vinter intog Vincennes för sitt titelförsvar i Prix d’Amérique var hon omutlig på nytt. Nu hade dock Henri Levesque själv satt sig i sulkyn, men det hindrade förstås inte stoets framgångar. Något som vi kan se genom den här, låt vara något korniga, videon.

Lévesque sköte också spakarna bakom monstermärren när hon i maj 1967 så också skulle försvara sin titel i Elitloppet. Roquépine bedömdes ändå så överlägsen att hon fick tävla utanför toton i sitt försök – vilket hon givetvis vann utan att direkt förta sig.

Finalen blev också den en enkel match sedan svåraste motståndaren och den andra försöksvinnaren Spin Speed släppt ledningen till Roquépine, som man nu faktiskt fick spela på, 1.38 blev oddset. Det franska stoet sänkte nu sitt rekord till 1.15,1, en tangering av den tid som just Spin Speed travat i försöket några få timmar tidigare.

Till 1968 då. Det som blev Roquepines sista år på tävlingsbanan. Jean-René Gougeon åter i sulkyn då hon som den andra hästen i historien knep tredje raka i PdA. Det på samma sätt som tidigare, utan pardon. För femtio år sedan i år alltså, en seger som vi kan njuta av i sin helhet här.

…och här kanske någon, som ser videon, höjer på ögonbrynen. Men jo, Prix d’Amérique kördes under de här åren faktiskt med autostart (distansen 2600 meter). Efter Bellino II:s första vinst 1975 återgick man dock till den klassiska franska ”volten”.

Fast till Elitloppet 1968 kom aldrig Roquépine. Hästen var inte till sin fördel i genrepet och man valde att lämna walk-over helt enkelt. I stället var det Eileen Eden som kunde ta över tronen, hon vann ju också nästa år men det är som vanligt en annan historia.

Roquépine skulle dock nypa en storseger till innan karriären avslutades. Fransyskan tävlade förstås också i USA och efter att 1967 vunnit International Trot (eller VM-loppet) återvände hon till Roosevelt Raceway för att upprepa bedriften (hon var förresten tvåa 1966, efter Armbro Flight).

Med tre PdA, två Elitloppet, två VM-loppet och ett otaligt antal andra stora viktorior världen över; hon vann till exempel både Lotterian och Grand Critérium de Vitesse av bara farten, lade Roquépine skorna på hyllan inför 1969 (hon sprang in för tiden svindlande 4,7 miljoner franc). Det hindrade i och för sig inte Henri Lévesque från att vinna Prix d’Amérique även det här året – nu med Upsalin.

Men Roquépines dominans avtog inte för att hon slutade att tävla. Även som avelssto skulle hon spela en betydande roll, som vi ser spåren av fortsatt i dag. Olyckligtvis blev Roquépine, i likhet med många andra fantomtravare, inte särskilt gammal. Hon dog 1975, då 14 år gammal. Men hon hann med att lämna tre avkommor och det är den första som kommit att bli mest känd. 1971 föddes Florestan.

Florestans far hette Star’s Pride. En avelshingst som själv var odödlig efter att bland annat lämnat djur som Nevele Pride, Super Bowl och Quick Pay (för att nämna en bråkdel). Men att avla med en amerikansk hingst var inte tillåtet enligt den franska stamboken vid den här tiden. Det tog flera år innan Florestan fick möjlighet att själv verka inom aveln i Frankrike.

Något vi nog kan vara tacksamma för. Florestan, genom sitt fransk-amerikanska blod, förändrade den franska travaveln för alltid. Florestan går att spåra i ett oräkneligt antal stjärntravare, bland annat i Quito de Talonay (född 1982) en trippelmiljonär själv i tävling, som förutom namn som Giant Cat, blev far till Extreme Dream som är morfar till, ja just det, Ready Cash.

Ready Cash, som ju själv vann PdA två gånger, är som säkert är bekant far till, och nu nämner jag bara som exempel, Bold Eagle, Bird Parker – och Readly Express.

Farmors farfars farmor, håller nog tummarna där i sin travhästhimmel.

Bellino II – kungen av Prix de Cornulier

Historien om Prix de Cornulier, montésportens i särklass största händelse, är lika lång som den för Prix d’Amérique. Ja, i alla fall nästan. Den första upplagan reds 1931, elva år efter premiären för Prix d’Amérique.

I travsammanhang, i synnerhet i Frankrike, är den så kallade ”triple courounne”, alltså att vinna vinterns tre största race på Vincennes framför sulky något som är högst svåruppnått. Ett faktum som exemplifieras av att när Bold Eagle gjorde det förra vintern, blev han den förste på över fyrtio år att lyckas med det.

Därför kan det nu vara på sin plats att börja fundera över det här med dubbeln Cornulier-d’Amérique. Är det ens något som någon häst försöker sig på numera?

Bird Parker var förvisso femma i Prix de Cornulier förra året och Roxane Griff, dubbelsegrare av Cornulier hade ju fina framgångar även i trav (tvåa och fyra i PdA), men tillfällena blir allt färre…

Fast det är faktiskt fem hästar som genom historien lyckats med det. Alltså inte bara att delta i båda loppen, utan också att vinna.

Först ut med den här aktningsvärda dubbelsegern var ett sto vid namn Masina. Året var 1961. Hon tränades av ingen minde än Henri Levesque och det var Francois Brohier som lotsade henne till segern i båda loppen (nu en minuts tysk journalfilm). Masina upprepade därefter bedriften i Cornulier påföljande år och var på vippen att ta dubbeln igen, men fick stryka på foten en vecka senare endast för Newstar.

Drygt tio år senare, 1972 närmare bestämt, dök Tidalium Pelo upp. Och nu ringer det säkert en klocka hos någon – ja, det är samma häst som vann Elitloppet året före. Således en än mer sällsynt kombo av prestigefyllda segrar, med andra ord.

Tidalium Pelo, i träning hos Roger Lemarie, var flitigt i elden i båda loppen i början av 70-talet. Två gånger vann han Prix de Cornulier, första gången 1970. Två gånger också vinnare av Prix d’Amérique, 1971 och 1972 (liten film igen) och det var alltså vid det senare tillfället dubbeln kom (hästen var tvåa i Cornulier 1971).

Nu hoppar jag framåt i tiden lite, men bara lugn.

Vi går till 2005. Hästen på allas läppar vid den här tiden var förstås Jag de Bellouet. Han är också den senaste i raden att faktiskt ha lyckats med dubbeln. Tre år i rad, 2004-2006, segrade han med Matthieu Abrivard i sadeln, i Prix de Cornulier. Året 2005 också då seger i sulkysportens största, en vecka senare. Först i mål var han förstås även i Prix d’Amérique 2006, men det loppet avslutades ju många månader senare i en dopningshistoria. Därmed fick ”le Cannibale” nöja sig med en dubbel.

Ett litet mellanstick. Queila Gédé, Roger Baudrons sto som nog är allra mest känd som hästen som snuvade Ourasi på sin fjärde (raka) seger i Prix d’Amérique 1989, har faktiskt också tagit den här dubbelsegern. Fast då inte samma år; 1991 vann hon Cornulier (och var faktiskt femma i PdA).

Nu tillbaka till mitten av 1970-talet. För det är här han hittas, Prix de Cornuliers egen mästarnas mästare.

Bellino II.

En häst, som numera inte nämns varje dag, men som nog har ett kopiöst svårslaget facit. Maurice Macherets supertravare har nämligen tre segrar i Prix de Cornulier – men han har också tre segrar i Prix d’Amérique. Hur är det möjligt?

Åren 1975-1976 dominerade han den franska travscenen totalt och vann alltså båda racen två år i rad, med bara en veckas mellanrum mellan starterna. Här kan du se PdA-segern 1977.

Fast det fanns bud på mer. Monstret Bellino II, som vann sin första Cornulier-seger 1973, som sexåring, har faktiskt ytterligare två pallplaceringar i loppet; tvåa 1974 och trea 1977, hans sista år på tävlingsbanan – alltså samma år som den tredje raka i PdA kom.

Som om det inte vore nog, Bellino II har på sitt samvete även seger i Prix de France 1976 – och tre raka (1975-1977) i Prix de Paris! Bellino II:s bedrift 1976, alltså seger i samtliga nämnda fem (!) lopp får väl ändå anses som praktiskt taget omöjlig att upprepa i dag.

Han var rätt poppis Bellino II, vilket man kanske kan förstå, och fick såklart vara med i tv också (kika här).

Tyvärr fick vi aldrig se den här världsartisten på svensk mark, men jänkarna fick. Tre år i rad (1975-1977) åkte han över till Roosevelt för att delta i International Trot – men slutade vid samtliga tillfällen på silverplats.

Olyckligtvis för Bellino II blev hans liv inte särskilt långvarigt efter avslutad tävlingskarriär. Han hann verka i aveln fyra år innan han dog efter ett kolikanfall på hösten 1981, då bara 14 år gammal.

Prix de Cornulier i sig, har sett mängder av montéstjärnor. Souarus var loppets första trippelsegrare åren 1946-1948. Kaiser Trot har också tre inteckningar 1981-1982 samt 1984. För att inte nämna fine First de Retz som vann både 2000 och 2001. Han skördade framgångar även med sulky och tog till exempel segrar i både Prix René Ballière och Prix de Bourgogne men hade mindre lycka i Prix d’Amérique.

Hur är det då med svenskar i Prix de Cornulier?

Scarlet Knight, detta unikum, är den bästa då han 2005 (alltså Jag de Bellouet-året) spurtade in till ett överraskande andrapris (kolla här). Relativt färskt i minne har vi väl Moving On som inte var stort slagen som fyra för två år sedan. Glömmas ska väl inte heller Hot Tub som slutade femma för tio år sedan.

Någon svensk vinnare har vi emellertid aldrig fått skåda. Men möjligen, kan det scenariot bli en verklighet i år? Chansen finns i alla fall.

Svenskar och skrällar i Prix de Belgique

Belgien. En monarki med lite mer än Sveriges befolkning, som existerat sedan 1830-talet då man förklarade sig självständiga från Nederländerna.

Alla som varit i Belgien vet också att landet är delat, lite som en symbios mellan den latineuropeiska och den germanska kulturen. I praktiken består landet av två historiska regioner; Flandern i norr där man talar flamländska och Vallonien i syd där språket är franska. Dessutom finns en tysk minoritet och tyska är också ett av landets tre officiella språk.

Belgien har genom historien, inte minst det andra världskriget, fått utgöra spelplanen för andra nationer att utkämpa sina krig, något som ibland gett landet epitetet ”Europas slagfält”.

…något som för oss in på vårt huvudsakliga ämne, ett annat slagfält. Nämligen Vincennes.

Prix de Belgique. På något vis det mest klassiska av de fyra B-loppen, då det ju är det sista inför Prix d’Amérique.

Om Prix de Bourgogne är det bästa B-loppet för att ge en fingervisning inför PdA (kolla min förra blogg) så är Prix de Belgique det rakt motsatta. Ja, vi kan nog kalla det preparé-loppens preparélopp.

De vinnare i Prix de Belgique som verkligen körts för fullt, är nog lätträknade.

Fast innan vi går vidare så är det dags igen: veckans portion av Ourasi.

Jo, du gissade rätt. Ourasi är, föga förvånande, även det här loppets främsta aktör historiskt sett. Han har faktiskt vänt upp för segerdefilering vid hela fyra tillfällen (ingen annan har vunnit fler än två). Åren 1986-1989 vann han loppet och vid de tre första gångerna också Prix d’Amérique efteråt. 1990 däremot, i hästens näst sista start, var han oplacerad – men, som vi vet, Prix d’Amérique fixades ändå.

Ourasi utgör också själv hälften av de totat sex Prix de Belgique-vinnare som två veckor senare sedan även vunnit Prix d’Amérique.

Lurabo var först 1984. Bold Eagle gjorde det inför sin första PdA-seger 2016, men för att gå tillbaka i tiden och finna nästa vinnare av båda loppen, får vi sträcka oss ända till 1993.

Just precis, Queen L. Stoet som blev den första svenskfödda hästen att bärga segern i världens största travlopp (okej, nu lite minnen), tog då en lite överraskande seger före Sea Cove och Vourasie.

Queen L. följde för övrigt upp med att göra samma procedur 1994, men fick sedan i Prix d’Amérique nöja sig med en bronsmedalj kring halsen sedan Sea Cove nu tagit revansch (och ja, Vourasie var ju tvåa).

Queen L. utgör därmed de två första svenska segrarna i Prix de Belgique i en skara om totalt åtta svenskfödda vinnare (långt ifrån alla tävlade dock för Sverige, ska sägas).

Huxtable Hornline skrällde tillsammans med Anders Lindqvist 1997 i ett Prix de Belgique som blev ordentligt blågult. De fyra främsta i mål var faktiskt svenskar; His Majesty, Pride Farming och härlige lille Activity följde närmast efter vinnaren. Tyvärr kammade man i praktiken noll två veckor senare då Abo Volo i stället stod som segerherre, en häst som lugnt hade avstått Belgique-start.

Framåt i tiden två år. 1999. Remington Crown, som på hösten sålts till Frankrike, slog till och vann. Närmast följdes han av Lovely Godiva. Trea i samma lopp var en inte helt obekant Moni Maker och hon skulle ju också utskåpa motståndet då det verkligen gällde i PdA. Lovely Godiva var tvåa också här men Remington Crown galopperade bort sina chanser att utmana det amerikanska stålstoet.

…Remington Crown fick emellertid en ”hygglig” revansch till våren, då han besegrade nämnda Moni Maker i Elitloppet.

2004 tog Örjan Kihlström och Stefan Hultman sin första seger i Prix de Belgique (den andra har ni redan gissat, men jag återkommer) när Naglo infriade. I PdA räckte man dock inte utan slutade som fyra efter Kesaco Phedo (som var tvåa i Belgique). Naglo gjorde förresten tre raka PdA-starter men hade aldrig lyckan med sig, å andra sidan vann han dubbelt i Prix de France….

2011 gjorde man om bedriften när Maharajah tog en säker seger. Då slapp man Ready Cash, något som man dock inte gjorde fjorton dagar senare…

Svenskfödd vinnare även 2013 och 2014 (se här). Fast norsk. Yarrah Boko levererade en skräll vid båda tillfällena men drabbades av en olycklig skada vilken tillintetgjorde den första PdA-starten. 2014 gick det dock bättre, Yarrah Boko slutade trea i den oförglömliga Maharajah-upplagan.

Det här för oss in på ämnet Norge. För från det här landet kommer nämligen Prix de Belgiques mest överraskande vinnare i loppets snart fyrtioåriga historia. Den norske idolen Shan Rags skrällde till glada 95 gånger insatsen. Men i PdA fick han en blytung resa, kämpade väl men tröttnade till slut när Ina Scot segrade (och det är ju ett lopp vi kan se många gånger, så varför inte göra det här).

Avslutningsvis kan vi sammanfatta Prix de Belgique som ett lopp som det, inte sällan, skräller till i. Av förklarliga skäl. Av tradition lämnar jag ogärna speltips i den här bloggen, men skulle jag ändå säga något så skulle det nog vara att spara på Propulsion-pengarna den här gången.

De kommer bättre till hands om två veckor.

Prix de Bourgogne – en fingervisning

Bourgogne. En region i centrala Frankrike, ungefär sydost om Paris. Namnet härstammar från det historiska burgunder-riket.

I dagens moderna Frankrike heter regionen mer korrekt Bourgogne-Franche-Comté. Bourgogne är, som bekant, tämligen så berömda för utsökta viner. Huvudorten heter Dijon, som ju för associationerna till senap, för övrigt.

Bourgogne har också namngivit det tredje av de så kallade B-loppen. Och också det, i alla fall inför Prix d’Amérique, och det är ju egentligen huvudpoängen, mest intressanta av de fyra.

Nu är det Prix de Bourgogne-dags.

Loppet, som till skillnad från sina andra B-loppsbröder, körs med autostart och dessutom avgörs över den med franska mått mätt korta distansen 2100 meter (vilket är ett varv och ett upplopp över Vincennes 1975 meter långa bana).

1978 kördes det första Prix de Bourgogne (Fadet vann) och har sedan dess alltid legat kring nyår, antingen i slutet av det gamla, eller i början av det nya året. Söndagens upplaga blir den fyrtionde (litet jubileum därmed).

Mer konkret: loppet avgörs en månad före Prix d’Amérique och det är nog också det här faktumet som gör Prix de Bourgogne till det mest intressanta av de fyra PdA-testen.

Något som kan exemplifieras genom att av de 39 upplagor som gått av Prix de Bourgogne, har vinnaren i efterföljande Prix d’Amérique varit den samma vid 11 tillfällen. Eller ja, i runda slängar, knappt vid 30 % av tillfällena. Ytterligare fem vinnare har sedan slutat som runner-up i PdA, förresten.

Först ut med klippa till med dubbeln Bourgogne-Amérique var Lurabo i 1984 års upplaga (av PdA alltså). Han vann förresten Prix de Belgique däremellan också…

Lurabo, född 1977, tränad av ägaren Maurice Macheret och senare Jean-Lou Peupion, kördes vid båda segrarna av Michel-Marcel Gougeon (bror till Jean-René, han med Ourasi…) och tog då, 1984, lite av en revansch i Prix d’Amérique efter att året före varit slagen endast av Idéal du Gazeau. Lurabos främsta avkomma blev sedan Abo Volo som vi strax ska återkomma till…

….men först vår obligatoriska dos av Ourasi.

Ourasi är nämligen historiskt bäst även i Prix du Bourgogne. Han är, tillsammans med den senare Ready Cash, den ende som vunnit loppet vid tre tillfällen. Tre år i rad dessutom, 1986-1988. Dessutom obesegrad på sina tre försök. Vid de två första tillfällena blev han, som bekant, också vinnaren av Prix d’Amérique.

Abo Volo då. Han är nämligen den tredje hästen att göra det farsan Lurabo var först med. 1996-97 klippte han till med dubbeln. Något som säkert satt fint för den då nioårige gentlemannen; året före hade han varit tvåa efter Coktail Jet och året före det trea bakom Ina Scot…

Två år senare var det ingen mindre än Moni Maker. 1999 inledde superstoet med Bourgogne (var trea i Belgique) och följde upp med seger i Prix d’Amérique. Bonusen här är väl att hon, till skillnad från någon annan, också hade vunnit Elitloppet åtta månader tidigare…

(Jag måste viga en blogg i framtiden enbart åt Moni Maker, tror jag…)

2003 slog oväntat Kesaco Phedo till i Prix de Bourgogne, spelad till 23 gånger pengarna. I sulkyn satt Michel Lenoir då tränaren själv, Jean-Michel Bazire, var upptagen med att styra titelförsvararen Kazire de Guez som blev oplacerad.

I själva Prix d’Amérique månaden senare satt dock ”Bazze” i sulkyn bakom Kesaco Phedo som nu vann igen. Fast nu som favorit.

Både Jag de Bellouet 2005 och Meaulnes du Corta 2008-09 gjorde om ”dubbeln” innan Ready Cash då gjorde det – två år i rad. Ready Cash vann förstås, som sagt, Prix de Bourgogne ytterligare en tredje gång, men fick då sträcka vapen mot Royal Dream i PdA anno 2013.

Framme i nutid. Bold Eagle är den nionde i raden av hästar, den elfte totalt, att ha ”värmt upp” med seger i B-loppet en månad före en upprepning av proceduren i vinterns största uppgift.

Tillbaka i tiden lite snabbt. En som inte hade samma lycka och flyt som ovan nämnda hästar var härliga, men kanske lite bortglömda stoet Vourasie, syrran till Ourasi som tränades av Léopold Verroken (på tal om klassiska namn).

Hon vann Prix de Bourgogne både 1994 och 1995 men fick sedan se sig snuvad i Prix d’Amérique båda gångerna som tvåa. Först var det Sea Cove som stal showen, året senare minns vi väl Ina Scots bragd.

Avslutningsvis. Förutom Moni Maker har Prix de Bourgogne vid blott ett tillfälle vunnits av någon annan än en fransman. Det var när Solvato slog till för tre år sedan.

Ändring på det i år?

En 172-oddsare i Prix d’Amérique?

172.50. Ja, det är förstås vinnaroddset i Prix d’Amérique 2010. Resultatet av det anrika loppets mest oväntade utgång någonsin.

Oyonnax hette den högst överraskande huvudpersonen på Vincennes och i hela trav-världen för knappt åtta år sedan.

Prix d’Amérique 2010 var en sällsam historia.

Kanske var det också, om vi ska vara ärliga, lite av ett ”mellanår”. För svensk del var det i alla fall det definitivt. Förutom Hot Tub i Prix de Bretagne och Opal Viking i Prix de Belgique, kördes B-loppen utan svenskt deltagande. Den senare, Opal Viking, var sedan ende svenske hästen i Prix d’Amérique, den sista för hans del, men tioåringen hade inget med toppstriden att göra det här året.

I stället var det alltså Oyonnax som kom att skriva, en oväntad, trav-historia. Den då åttaårige travaren, tränad av Vincent Brazon och vid den här tiden oftast körd av Sébastien Ernault, hade inte direkt utmärkt sig hittills i sin karriär.

På intet vis menat att Oyonnax var dålig; han hade en lång och nyttig karriär bakom sig redan nu, men inga framgångar som riktigt stack ut och de största loppen som unghäst hade han inte varit med i.

Men den 31 januari 2010 var det dags för Oyonnax stora stund.

Efter att ha varit oplacerad i Prix de Bretagne, knep han faktiskt andrapriset i Prix du Bourbonnais (som Quarla vann) och slutade sedan åtta i Prix de Bourgogne.

I Prix de Belgique startade hästen inte, det för att i stället vässa formen i Prix de Cornulier (!), det största montéloppet, som ju går bara veckan före. Eller vässa formen är kanske fel; faktum är att Oyonnax tillmätes avsevärt mycket större chanser där än en vecka senare, hästen blev andrahandare i loppet men fick nöja sig med att sluta sjua bakom skrällen One du Rib.

Så när Oyonnax gick ut i Prix d’Amérique sju dagar senare, var det nog främst för att spela en statistroll, det antog nog de flesta, något som oddsindikatorn också tydligt visade.

Favorit det här året var i stället den tioårige Meaulnes du Corta. Titelförsvararen som här hade ett ganska så bra läge att avsluta sin karriär med att bli en i skaran med två PdA-titlar.

De främsta utmanarna var två ungtuppar. Två nyblivna femåringar. Fabrice Souloy-tränade Rolling d’Héripré som nyss vunnit Critérium Continental och en inte helt obekant Ready Cash, som ju var kullens obestridlige kung, trots galopp i nyss nämnda lopp.

Hur som helst. Ready Cash gjorde ganska tidig sorti i denna sin första PdA-start. På frammarsch i tredjespår föll han över i galoppsynden vid utgången av den andra svängen. Vid det läget hade Pierre Levesque redan kört fram Meaulnes du Corta till ledningen och det tunga uppdraget i dödens hade fallit på Rolling d’Héripré (som hade Bazire i sulkyn).

Så långt, ganska så bra för Meaulnes du Corta alltså. Särskilt som Rolling d’Héripré tydligt signalerade slaget förlorat i sista sväng (han galopperade sedan som slagen).

Men det var det här med Oyonnax då. Sébastien Ernault hade hittat igenom perfekt med åttaåringen som gjorde hela loppet som trea i andraspår. När luckan uppenbarade sig mitt i sista sväng hade han inte behövt göra något jobb alls.

Oyonnax tog rygg i tredjespår på Quaker Jet, som för övrigt var en 109-oddsare, och fick full order i fjärde spår när endast upploppet var kvar. Quaker Jet, en supersensation i sig, kopplade säkert grepp på Meaulnes du Corta, men längre ut gick ju Oyonnax ännu kvickare.

Kort före mål var sensationen ett faktum att konstatera. Sébastien Ernault hann till och med att göra en segergest, synbart mest förvånad av vad som precis hänt.

Kolla loppet här nu.

Prix d’Amériques största skräll. Oyonnax betalade alltså ut drygt 172 gånger insatsen. Jämför med ”helt otippade” vinnare som Ina Scot till 28 gånger och Abano As till 31 gånger stålet.

Därmed är det kanske lätt att tro att Oyonnax var fältets minst spelade häst, men så var faktiskt inte alls fallet. Han var ”bara” fjärde minst spelad i loppet. Allra högst odds hade Return Money (som var oplacerad) till 218 gånger. Tvåan, Quaker Jet, var förresten ”tolftehandare” med sina 109 gånger.

Oyonnax visade, som det ju brukar heta, att ”inget är omöjligt”.

Det här kom förstås att bli hästens, i särklass, största seger. Faktum är att på de resterande 44 starter som han gjorde kom blott en seger. Den i Prix des Ducs de Normandie i Caen senare samma vår, vilket också blev hästens näst största seger (värd 75 000 euro).

Oyonnax kom dock att medverka både i Elitloppet och Prix d’Amérique vid tre tillfällen totalt. Han gick till och med till final i Elitloppet sitt sista tävlingsår, 2012. Totalt blev det 15 segrar på hela 129 starter och knappt 1,9 miljoner euro intravat.

2011 var dock ordningen återställd. Då vann som vi minns Ready Cash sin första av två raka i PdA, efter batalj med en viss Maharajah.

Oyonnax var faktiskt fyra då.

Spelad till 14 gånger.

När det blev dött lopp i Prix du Bourbonnais

Först en mycket kortfattad historie- och geografilektion. Bourbonnais syftar på den historiska provins, ett tag till och med benämnt som hertigdöme, i nuvarande Frankrike vilken uppstod under tidig medeltid och existerade ungefär till tiden för den franska revolutionen.

Bourbonnais var belägen ganska så mitt i Frankrike, rakt söder om Paris och strax nordväst om Lyon. Dagens region Allier, med huvudorten Moulins, utgör till stor del den historiska provinsen.

Nog om det.

Prix du Bourbonnais har avgjorts sedan 1973. Alltid kört i början eller mitten av december, så som det andra så kallade B-loppet inför Prix d’Amérique.

Av de 44 upplagor som hittills hunnits med att avverkas av Prix du Bourbonnais har faktiskt ett slutat i dött lopp.

Året var 2005. En av de inblandade var Super Light. Jörgen Westholms härlige lille fajter som kom att trava in 11,5 miljoner kronor och med Oslo Grand Prix-skrällen 2007 som sin kanske främsta merit. Men han var också det franska vintermeetinget högst troget.

Han kom till exempel att göra fyra raka starter i Prix d’Amérique och lika många i Prix de Paris. De flesta gånger med goda resultat, men det var i Prix du Bourbonnais segrarna kom.

När loppet kördes, 10 december 2005, var favoriten faktiskt svensk. Det rörde sig dock inte om Super Light, utan om Joakim Wallins fine kämpe Dumle Loss som haft en riktigt stark höst vilken ledde fram till att han blev mest betrodd i en jämn upplaga av det andra B-loppet.

Dumle Loss hade i starten före vunnit en guldfinal, vunnit SM på Åby, varit knappt slagen av Giant Diablo i Silverhästen och dessutom slagit bland andra blivande PdA-vinnaren Meaulnes du Corta i det stora femåringsloppet Prix Marcel Laurent.

Örjan Kihlström körde Dumle Loss i Prix du Bourbonnais, men någon lycka hade man inte med sig efter att ha diskats efter galopp kort efter start.

I stället var det alltså Super Light som skulle kliva in i en huvudroll. Fast till en början arbetade han i det dolda. Jörgen Westholm placerade sin springare som fyra på innerspår och det skulle utvecklas till ett vinstgivande drag.

Prix d’Amérique-vinnaren, och förresten loppets titelförsvarare, Jag de Bellouet stormade fram via spåren över den bortre långsidan (någon preparé var det alltså inte direkt tal om) och arbetade sig fram mot ledningen, efter att ha, tillfälligt, skakat sig av Késaco Phedo, föregående års PdA-vinnare, för övrigt.

När fältet gick ur den sista kurvan såg Jag de Bellouet ut att kunna gå mot segern, men över upploppet spelade speedrycket i kombination med 25 meters tillägg, ut sin rätt. ”Jaggen” orkade inte hela vägen.

Samtidigt som Jag de Bellouet skaffat sig greppet, hade Super Light lirkat sig loss från sitt invändiga läge och nu vridit ut till full attack i spåren. Det bet förträffligt för den lille svensken som mitt över rakan hade fått övertaget.

Triumf i Prix du Bourbonnais, såg det ut att bli. Om det inte hade varit för Mara Bourbon, Jean Pierre Dubois härliga, då femåriga, sto som stående från tillägg var helt borglömd på toton den här söndagen.

Mara Bourbon hade tidigt tågat fram mot dödens, men fått lite andhämtning i rygg på Jag de Bellouet. Över upploppet hittade hon förnyade krafter och närmade sig Super Light sista biten centimeter för centimeter. Vid mållinjen – helt jämsides.

Dött lopp. Du kan kika på dramat här.

Super Light kom veckorna senare, när det blivit 2006, att sluta fyra i Prix d’Amérique. Även om han vara femma i mål. Det här var året som Jag de Bellouet ju senare fråntogs segern på grund av dopning och Gigant Neo i stället, långt senare, tilldömdes segern. Mara Bourbon var dock aldrig med i loppet det året (däremot 2007, körd av Erik Adielsson).

Super Light skulle redan nästa säsong få ”revansch” för det döda loppet. 2006 vann han nämligen igen, men behövde inte dela segern med någon.

Värt att nämna i sammanhanget är att Prix du Bourbonnais genom åren varit en väldigt fransk historia. Förutom när Kanada-födde Sea Cove vann 1992, är Super Light den ende som besegrat fransmännen i loppet.

På tal om dött lopp i B-loppen förresten, avslutningsvis. Enbart en gång ytterligare har två vinnare fått koras i ett av loppen. Det var när Mionu du Donjon och Mon Tourbillon inte gick att skilja åt i Prix de Belgique 1985.

Men det är förstås en annan historia.

Mannen bakom första Uppfödnings-vinnaren

Ibrahim Pascha. Du har säkert hört det där namnet någon gång, sett det flasha förbi i någon redovisning av Svenskt Travderbys historia. Eller Kriteriets historia.

Eller varför inte Uppfödningslöpnings historia. Saken är den att Ibrahim Pascha nämligen vann den första upplagan av samtliga svenska årgångsklassiker.

Trots att han var dansk.

Det var 1926 (och det är som kuriosa för övrigt samma år som Hambletonian hade premiär) som den första årgången av Svensk Uppfödningslöpning kördes. För 91 år sedan alltså. Efterföljande år kördes så även Kriteriet och Derbyt för samma årgång.

Och som sagt, vinnaren i alla tre var Ibrahim Pascha. Således för evigt ihågkommen i svensk travsports historie-skrivning.

Ibrahim Pascha, som var en hingst efter Dreamer Boy, var född, uppvuxen och tränad i Danmark. Med andra ord, i begynnelsen var de svenska årgångsklassikerna öppna även för utländska hästar även om det inte varade så länge. Efter det att King Viggo och Niels Jan Koster vunnit Uppfödningslöpning 1927 och Karina S. tagit hem både Kriteriet och Derbyt 1928-1929, beslöt man att det nog var bäst om bara svenskfödda hästar fick vara med i loppen.

Oavsett, Ibrahim Pascha, vann första upplagorna för sin tränare Sofus Sörensen. Hästen vann förresten som tvååring blott ett lopp (på sju starter), just den i Svensk Uppfödningslöpning. I den danska motsvarigheten fick han nöja sig med bronset.

Som treåring utvecklades han mer, vann hälften av sin fjorton starter, vilka inkluderade såväl svenskt som danskt Kriterium. Även om han, som sagt, vann det svenska Derbyt fick han se sig slagen, som fyra, i det danska. Hästen slutade sedan sin karriär som sjuåring.

Mannen bakom Ibrahim Pascha var giganten Sofus Sörensen (1887-1978). En för dansk travsport högst betydelsefull karaktär som kom att dominera stort i Danmark under flera decennier. Han var verksam som tränare i närmare femtio år.

Under 1910- till 1950-talet kom han att bli champion på Lunden inte färre än vid 34 tillfällen. Han noterades under sin omfångsrika karriär för hela sju Derby-segrar, varav två kom i Sverige. Ja, han tränade och körde också Karina S., den andra svenska Derby-vinnaren.

Sofus Sörensen var en intressant karaktär. Vägen mot segrarna i de tre första svenska årgångsklassikerna hade nämligen föranletts av ett riktigt bakslag.

Upphovet till, vad som på den tiden var en stor skandal i dansk travsport, var ett lopp på Amager travbana (som förresten lades ned 1976) i september 1924. Loppet, som gick under namnet Kongelundsloppet, såg nämnde Sörensen som stor favorit med hästen Ruby Echo. Denne diskades dock och istället kunde skrällen Cortellena II vinna.

Till saken hör att bara minuterna före start hade en, för tiden, gigantisk summa pengar (400 kronor för att vara exakt…) satsats på Cortellena II som vinnare. Det här fick domarkommittén att ana oråd.

Loppet annullerades senare och samtliga involverade kallades in på förhör och domarna menade att det var fråga om en ”spelstöt”. Man kom fram till att Sofus Sörensen tydligen var den högst ansvarige för händelsen och stängde helt sonika av honom. Till den 1 januari 1926. Med andra ord 15 månader.

Ett, kunde man tycka, totalt förödande slag mot Sörensen som var landets ledande travtränare vid tiden. Ingen tänkte nog att Sofus skulle kunna komma tillbaka, knappt över huvud taget, än mindre på samma höga nivå, efter att ha helt blivit av med sin tränarlicens en så lång tid.

Men han kom alltså tillbaka. Starkare än tidigare och det på direkten. 1926 var som bekant året han tog fram just nämnde Ibrahim Pascha. Redan 1927 hade han återtagit titeln som champion på Lunden.

Sofus Sörensen fortsatte som tränare, och kusk för den delen, ända fram till mitten av 1960-talet. Han körde sitt sista lopp i sulkyn 1964, fyrtio år efter incidenten i Amager, och då var han 77 år gammal. Totalt räknar man till 1533 segrar för honom, men då är det bara segrar i Danmark inräknade.

Nu som avslutning en liten frågesport inför lördagens stundande Svensk Uppfödningslöpning: hur många hästar har sedan Ibrahim Pascha gjorde det debutåren 1926-1928, vunnit det loppet och sedan Kriteriet och Derbyt?

Vill du läsa mer om Sofus Sörensen vill jag varmt rekommendera följande ingående artikel som finns på danska travsportshistorie.

©2018 Travnet