Nu ska jag bli lite tjatig igen. För jag ska nämligen damma av det ännu en gång, mitt absoluta favoritlopp av dem alla.

March of Dimes Trot. Den 17 november 1988.

Ja, precis. Det är 30 år sedan exakt (eller 30 år och 3 dagar när det här publiceras) som historiens troligen mest klassiska travlopp kördes. Och då får man faktiskt ta tillfället i akt. Igen.

Jag tror att de flesta som kommit hela vägen hit i den här bloggen, känner till hur det gick också den där novemberkvällen på Garden State Park i staten New Jersey. Den då ultramoderna anläggningen som olyckligtvis lades ned alldeles för tidigt, i början av 2000-talet.

Men, historien bakom. Hur kom nu March of Dimes Trot egentligen till? Ja, faktum var att det bara några få dagar före det faktiskt kördes fortfarande förelåg osäkerhet kring om det verkligen skulle bli av…

Fast vi får börja med att gå tillbaka lite i tiden. Till vintern samma år, 1988. I Frankrike vann i januari den ikoniska Ourasi sin tredje raka seger i Prix d’Amérique. Fransmännen var tämligen så säkra på sin sak, Ourasi var inte bara Europas bästa travhäst utan också den bästa i världen. Det till trots att han, vid tillfället, endast en gång satt sina tävlingshovar utanför hemlandets gränser (det då han 1986 vann Elite-Rennen i Gelsenkirschen).

Men nu var det kanske inte fullt så enkelt, tyckte amerika-nerna. För där hade man ju nämligen också världens främste travare. Jo visst, Mack Lobell givetvis. Supertravaren som redan föregående sommar, som treåring, slagit absolut världsrekord och blev den förste hästen i världen att gå under 1.10 när han på Springfield Fair klockades till 1.09,7. Som bekant gjorde han under våren 1988 sitt första besök utanför Nordamerika när han i en klassisk upplaga av Elitloppet utskåpade sina konkurrenter. Ett lopp som för övrigt kretsen kring Ourasi avböjt, och som man skulle komma att fortsätta vägra vara med i.

Och det var nu, någon gång i början av sommaren 1988 som ”debatten” verkligen tog fart. Vem var nu egentligen världens bästa häst? Trash talket sattes igång på allvar sedan Mack Lobells ägare Lou Guida i fransk teve helt enkelt kallat fransmännen för fegisar som med Ourasi inte tordes möta ”Macken”.

Till saken hör kanske också att fransoserna, som var starkt förvissade om att de hade den bästa travsporten i världen, hade bjudit in Mack Lobell och kretsen kring hästen till ett möte – i Frankrike. Det blev aldrig av (Mack Lobell kom för-resten aldrig att göra någon start på fransk mark). Guida i sin tur kontrade med ett, ”kom till USA och tävla så ska det nog bli åka av”.

Det hela började ta formen av uppsnacket kring en stor titelmatch i boxning. Men när och hur skulle de mötas? Idéen föddes alltså senare på sommaren. Man avsåg att skapa ett race av aldrig tidigare skådad karaktär som samtidigt skulle fungera som insamling till välgörenhets-organisationen March of Dimes. Ett lopp med så stora pengar att tävla om att ingen skulle vilja missa möjligheten att medverka. Inte ens Ourasi.

Och hör och häpna, fransmännen antog utmaningen. Ourasi skulle komma över Atlanten och möta Mack Lobell. Århundrades stora duell skulle bli av. Förstås, nu var ju inte de två hästarna de enda som skulle vara med i loppet, men tvekampen mellan Frankrike och USA var förstås poängen.

”Macken” förresten, hade efter Elitloppet åkt hem igen och fortsatt sopa banan. Inför vad som ledde upp till March of Dimes Trot hade han vunnit raka segrar i Nat Ray Trot, Breeders Crown och International Trot.

Ourasi hade vänt ut och in på sitt motstånd på hemmaplan och efter Prix d’Amérique också vunnit Prix de France och Critérium de Vitesse men också gjort sitt enda Sverige-besök, segern i Åby Stora Pris, och dessutom bärgat Grosser Preis von Bild-pokalen i Tyskland. Blott en förlust på årets fjorton starter.

Ourasi tillsammans med svenske världsmästaren från 1987, Callit, de båda USA-importerna Sugarcane Hanover som tidigare köpts till Norge men kort före loppet förvärvats av Erikssund och Napoletano som hamnat hos Stig H i Sverige, samt italienaren Esotico Prad och Finlands Friendly Face, tog flyget över havet. På andra sidan väntade hemmalaget med Mack Lobell som lagkapten, understödd av Go Get Lost, Scenic Regal och kanadensiska underbarnet No Sex Please som vid tillfället bara var tre år.

Fast bara en vecka före loppet skulle köras hade man inte ens lyckats få ihop en bråkdel av den utlovade prissumman. Ett intensivt arbete påbörjades för att sala in till den miljon dollar som man ju hade utfäst. Bara dagarna före March of Dimes skulle köras, och med alla gäster på plats, lyckades man konstatera att man genom några välbärgade eldsjälar ändå fått ihop 600 lakan. Vinnaren skulle få 270 000 dollar. Ändå en ”hygglig” slant för tiden.

Ourasi hade förresten kommit till USA, trots att det rådde total flygstrejk i Frankrike. Men man lyckades ändå få till ett litet undantag; viljan att ge den franske nationalhjälten chansen att sätta jänkarna på pottan fick gå över rådande strejk. Problematiken blev sedan inte mindre sedan regionen drabbats av ihällande skyfall och oväder dagarna före, ett stort arbete gjordes för att få Garden State Park i ett tävlingsdugligt skick som anstod seklets race.

Så kom dagen. 17 november. För övrigt en torsdag. Banan låg i perfekt skick som ett nybonat golv. Lite mer än 8000 personer fanns på läktarna, ungefär 250 av dem enbart från Frankrike. Tidernas största pressuppbåd för en travhändelse fanns på plats, man räknade till strax under ett hundratal pressfolk. Loppet kablades ut till Europa och trots att klockan var fyra på natten när det skulle köras var Solvallas restaurang överfylld.

I ena ringhörnan Mack Lobell. I den andra Ourasi.

Det blev också, precis som man hoppats, en fartfylld duell de båda emellan. Mack Lobell smällde till spets och satte upp ett tufft tempo direkt. Här skulle övriga få jobba. Ourasi lät inte vila på hanen, sändes fram via tredjespår för att ta dödens. Sida vid sida genom sista sväng och så in på upp-loppet. När bara den sista rakan återstod såg fransmannen ut att få in den avgörande högerkroken på sin amerikanske konkurrent, men Mack Lobell vägrade ursinnigt att ge vika.

Det var då Sugarcane Hanover kom in i bilden…

Gunnar Eggen hade kört sin häst hundraprocentigt. Klivit fram i rätt ögonblick för att låta Ourasi passera och sedan kunna smyga med i dennes rygg. Vila, vänta, slå till. I precis rätt tillfälle. En hastig attack in över upploppet – och förbi till seger precis på linjen.

Jo, Ourasi vann ju egentligen duellen mot Mack Lobell. ”The french champion” var före med någon centimeter till godo, men snopenheten var nog påtaglig. Hade någon verkligen räknat med en annan vinnare än duellanterna?

Jag tycker den här videon, med svenskt referat av Bosse Rydgren (och en ”gästartist” som jag inte vet vem det är eller om ens det är meningen att det ska gå ut, men det gör ju bara allt ännu bättre) är den bästa som finns att tillgå. Mycket nöje. Och har du sett loppet förut, så mycket nöje ändå.

Hur gick det sedan då? Jo, Sugarcane Hanover gjorde faktiskt inga fler starter. Han övergick i stället till jobbet som avelshingst på heltid nästa säsong. Ourasi satte direkt igång med förarbetet inför att ta sin fjärde raka Prix d’Amérique-seger, misslyckades dock till samtligas förvåning, för att i stället knipa segern 1990 – i sin karriärs sista start. Mack Lobell köptes för hiskeliga summor av ”Goya” till Sverige och fortsatte att tävla tre säsonger till, med bland annat ännu en triumf i Elitloppet.

Ett nytt möte mellan Ourasi och Mack Lobell blev det aldrig.

Och heller inte något mer March of Dimes Trot.