Historien om Prix de Cornulier, montésportens i särklass största händelse, är lika lång som den för Prix d’Amérique. Ja, i alla fall nästan. Den första upplagan reds 1931, elva år efter premiären för Prix d’Amérique.

I travsammanhang, i synnerhet i Frankrike, är den så kallade ”triple courounne”, alltså att vinna vinterns tre största race på Vincennes framför sulky något som är högst svåruppnått. Ett faktum som exemplifieras av att när Bold Eagle gjorde det förra vintern, blev han den förste på över fyrtio år att lyckas med det.

Därför kan det nu vara på sin plats att börja fundera över det här med dubbeln Cornulier-d’Amérique. Är det ens något som någon häst försöker sig på numera?

Bird Parker var förvisso femma i Prix de Cornulier förra året och Roxane Griff, dubbelsegrare av Cornulier hade ju fina framgångar även i trav (tvåa och fyra i PdA), men tillfällena blir allt färre…

Fast det är faktiskt fem hästar som genom historien lyckats med det. Alltså inte bara att delta i båda loppen, utan också att vinna.

Först ut med den här aktningsvärda dubbelsegern var ett sto vid namn Masina. Året var 1961. Hon tränades av ingen minde än Henri Levesque och det var Francois Brohier som lotsade henne till segern i båda loppen (nu en minuts tysk journalfilm). Masina upprepade därefter bedriften i Cornulier påföljande år och var på vippen att ta dubbeln igen, men fick stryka på foten en vecka senare endast för Newstar.

Drygt tio år senare, 1972 närmare bestämt, dök Tidalium Pelo upp. Och nu ringer det säkert en klocka hos någon – ja, det är samma häst som vann Elitloppet året före. Således en än mer sällsynt kombo av prestigefyllda segrar, med andra ord.

Tidalium Pelo, i träning hos Roger Lemarie, var flitigt i elden i båda loppen i början av 70-talet. Två gånger vann han Prix de Cornulier, första gången 1970. Två gånger också vinnare av Prix d’Amérique, 1971 och 1972 (liten film igen) och det var alltså vid det senare tillfället dubbeln kom (hästen var tvåa i Cornulier 1971).

Nu hoppar jag framåt i tiden lite, men bara lugn.

Vi går till 2005. Hästen på allas läppar vid den här tiden var förstås Jag de Bellouet. Han är också den senaste i raden att faktiskt ha lyckats med dubbeln. Tre år i rad, 2004-2006, segrade han med Matthieu Abrivard i sadeln, i Prix de Cornulier. Året 2005 också då seger i sulkysportens största, en vecka senare. Först i mål var han förstås även i Prix d’Amérique 2006, men det loppet avslutades ju många månader senare i en dopningshistoria. Därmed fick ”le Cannibale” nöja sig med en dubbel.

Ett litet mellanstick. Queila Gédé, Roger Baudrons sto som nog är allra mest känd som hästen som snuvade Ourasi på sin fjärde (raka) seger i Prix d’Amérique 1989, har faktiskt också tagit den här dubbelsegern. Fast då inte samma år; 1991 vann hon Cornulier (och var faktiskt femma i PdA).

Nu tillbaka till mitten av 1970-talet. För det är här han hittas, Prix de Cornuliers egen mästarnas mästare.

Bellino II.

En häst, som numera inte nämns varje dag, men som nog har ett kopiöst svårslaget facit. Maurice Macherets supertravare har nämligen tre segrar i Prix de Cornulier – men han har också tre segrar i Prix d’Amérique. Hur är det möjligt?

Åren 1975-1976 dominerade han den franska travscenen totalt och vann alltså båda racen två år i rad, med bara en veckas mellanrum mellan starterna. Här kan du se PdA-segern 1977.

Fast det fanns bud på mer. Monstret Bellino II, som vann sin första Cornulier-seger 1973, som sexåring, har faktiskt ytterligare två pallplaceringar i loppet; tvåa 1974 och trea 1977, hans sista år på tävlingsbanan – alltså samma år som den tredje raka i PdA kom.

Som om det inte vore nog, Bellino II har på sitt samvete även seger i Prix de France 1976 – och tre raka (1975-1977) i Prix de Paris! Bellino II:s bedrift 1976, alltså seger i samtliga nämnda fem (!) lopp får väl ändå anses som praktiskt taget omöjlig att upprepa i dag.

Han var rätt poppis Bellino II, vilket man kanske kan förstå, och fick såklart vara med i tv också (kika här).

Tyvärr fick vi aldrig se den här världsartisten på svensk mark, men jänkarna fick. Tre år i rad (1975-1977) åkte han över till Roosevelt för att delta i International Trot – men slutade vid samtliga tillfällen på silverplats.

Olyckligtvis för Bellino II blev hans liv inte särskilt långvarigt efter avslutad tävlingskarriär. Han hann verka i aveln fyra år innan han dog efter ett kolikanfall på hösten 1981, då bara 14 år gammal.

Prix de Cornulier i sig, har sett mängder av montéstjärnor. Souarus var loppets första trippelsegrare åren 1946-1948. Kaiser Trot har också tre inteckningar 1981-1982 samt 1984. För att inte nämna fine First de Retz som vann både 2000 och 2001. Han skördade framgångar även med sulky och tog till exempel segrar i både Prix René Ballière och Prix de Bourgogne men hade mindre lycka i Prix d’Amérique.

Hur är det då med svenskar i Prix de Cornulier?

Scarlet Knight, detta unikum, är den bästa då han 2005 (alltså Jag de Bellouet-året) spurtade in till ett överraskande andrapris (kolla här). Relativt färskt i minne har vi väl Moving On som inte var stort slagen som fyra för två år sedan. Glömmas ska väl inte heller Hot Tub som slutade femma för tio år sedan.

Någon svensk vinnare har vi emellertid aldrig fått skåda. Men möjligen, kan det scenariot bli en verklighet i år? Chansen finns i alla fall.