Det är Olympiatravs-tider igen. Härligt. Svensk travsports säkraste vårtecken. Numera med ett antal deltävlingar enligt Melodifestivalen-upplägg som bidrar till att stärka stämningen inför finalen. Den första avgörs som bekant på lördag.

Och med Olympiatravet i tankarna kom jag, som så många gånger förr att tänka på en gammal hjälte från barndomen.

Sugarcane Hanover.

Man blir alltid på gott humör när man uttalar det namnet stilla för sig själv. Ja, ni minns väl såklart den enastående uppvisningen i Olympiatravet 1988 (detta så magiska år i travhistorien) när han ställde den svenska eliten schack och matt.

Men vem var han egentligen, Sugarcane?

Han föddes 1983 på Hanover Shoe Farm. Den 26 maj. För övrigt, tre dagar före Ianthin vann Elitloppet det året (som kuriosa).

Florida Pro-sonen var framstående redan som unghäst, men det var framförallt i andra halvan av treåringssäsongen (1986) som han blommade ut för fullt. Till exempel fanns han inte med i det årets upplaga av Hambletonian.

Han skulle dock vinna ett annat av de klassiska racen: Kentucky Futurity. Med Ron Waples i sulkyn. Duon återkom senare på hösten och tog hem även Breeders Crown där Nuclear Kosmos, Hambo-ettan alltså, fanns i det slagna fältet och Sugarcane Hanover förpassade Jan Johnson-duon Everglade Hanover och Royal Prestige till silver och brons, via en tung avslutning långt ute i banan. (kolla loppet här).

Som fyraåring fortsatte Sugarcane Hanover att utvecklas och dominerade i de största loppen för den äldre eliten i Nordamerika. Nat Ray Trot och Breeders Crown var några av loppen som han kom att vinna.

Men till 1988 hade hästen köpts över till Norge. Gunnar Eggen tog över tränaransvaret. Och under det här året, som faktiskt skulle bli hästens sista på tävlingsbanan, kom Sugarcane Hanover att svara för några av våra mest minnesvärda insatser.

En av de som vi i Sverige minns allra bäst var årsdebuten. Jo, det var faktiskt så. I Olympiatravet (den 9 april) gjorde den nu femårige jänkaren sin första start för året och debut i Europa.

Möjligen var det en av orsakerna till att han släpptes upp till 58 för 10 på toton, ett odds som så här retrospektivt låter bisarrt. En annan orsak kan ha varit Callit. Svensken som vunnit VM-loppet året innan och gjordes till stor favorit (Don Kiwin andrahandare).

Ja, men du vet hur det gick. Sugarcane Hanover iklädde sig direkt huvudrollen och förvandlade övriga till statister via en sällsynt skådad svepning på den sista bortre långsidan.

Vi pratar inte mer om det utan kollar på det här klassiska youtube-klippet i stället. Med lite intervju med Gunnar Eggen och Ulf Thoresen som körsbär på toppen.

Några veckor senare hade Sugarcane en snarlik uppvisning i Oslo Grand Prix, faktiskt. Svepning och överlägsen. Med tungan nonchalant hängande vid sidan. Även här fick Callit se sig snuvad och slagen som tvåa. I fältet fanns även Rex Rodney, den norske nationalikonen som vunnit loppet de två tidigare åren. Ja, du kan se loppet själv här.

Två veckor senare skulle stjärnan visa upp sig på Solvalla – i Elitloppet anno 1988. Alltså Elitloppet med stort E.

Okej, alla kan det där nu. Många, däribland jag själv, har redan skrivit slut på bläcket om Elitloppet 1988 och Mack Lobells seger, men just nu tänker vi på försöket. Det andra. Det där ”Macken” inte var med alltså.

Sugarcane Hanover (15 för 10) och Napoletano (med Stig H) slungande sig båda i galopp kort efter start (suset i publiken…) men arbetar sig ändå i kapp och utskåpar resten till slut ändå. Sugarcane vinner före Napoletano. Sicka djur. Kolla loppet här.

Bakom joggar faktiskt Sugarcane Hanover. Har ni sett?! Gunnar Eggen sitter alldeles still fortfarande. De har ju ändå lagt otroligt massa meter”, sammanfattar Bosse Blomqvist det ganska bra.

Sedan vet ni hur det gick. Ja, ja. Mack Lobell var outstanding i finalen. Sugarcane fick nöja sig med att bli tvåa. Antagligen var han ändå inte helt på topp den där söndagen och vem vet hur det egentligen hade gått i det här loppet om han inte lagt femtio meter på startgunga i försöket…

Fast Sugarcane Hanover skulle få sin riktigt, riktigt stora seger senare på hösten. Och det faktiskt i sin sista start i karriären. March of Dimes som loppet hette är ofta kallat ”århundradets lopp” och det med rätta. Kanske det kvalitativt bästa travlopp som någonsin körts.

Och för att understryka det faktumet, kolla in startlistan här:

1 Mack Lobell – J. Campbell
2 Esotico Prad – G. Guzzinati
3 Friendly Face – P. Korpi
4 Callit – K-O. Johansson
5 Sugarcane Hanover – G. Eggen
6 Scenic Regal – H. Story
7 Ourasi – J-R. Gougeon
8 Napoletano – S.H. Johansson
9 Go Get Lost – T. Sells
10 No Sex Please – R. Waples

Den franske kejsaren Ourasi gjorde här en av sina blott fem starter utanför Frankrike och hade på vintern före vunnit sin tredje raka i Prix d’Amérique. Mack Lobell, världsrekordhållaren och Elitlopps-vinnaren. Här skulle det avgöras vem det var som var bäst i världen.

March of Dimes avgjordes på Garden State Park i New Jersey. En bana som tillhörde de modernaste i världen sedan den restaurerats tre år tidigare efter en brand. Drygt 8000 personer befann sig i publiken och pressuppbådet hade nog, i alla fall dittills, aldrig varit så stort inför ett travlopp som nu.

Faktum var att det länge var osäkert om March of Dimes ens skulle bli av. Man hade svårt att få in de hiskeliga summor pengar som ”utlovats”. Först var det sagt en miljon dollar i prissumma, men med hjälp av sponsorer fick man i alla fall ihop 600 000 varav knappt hälften skulle tillfalla vinnaren.

Men loppet gick av stapeln, så som planerat. Den 17 november. Och tur var väl det, för loppet kom att bli ett av de mest klassiska någonsin. Jag ryser varje gång jag ser det.

Mack Lobell gick till spets, som väntat. Gunnar Eggen lotsade smart fram Sugarcane Hanover mot dödens, för han visste att snart skulle Ourasi komma och avlösa. Precis så blev det. Den urstarke fransmannen lät inte vänta länge på sig och stormade fram genom spåren för att syna dödens på sin värste motståndare.

När fältet klev in i sista sväng såg ”Macken” ännu oslagbar ut, inte skulle han ge sig mot Ourasi på hemmajord? Men in på upploppet; fransmannen äter in centimeter för centimeter och får ett knappt grepp.

Men nu får Sugarcane Hanover full marschorder. Gunnar Eggen har gett sin häst ett perfekt lopp i draget bakom de två hårddragande favoriterna. Sugarcane avslutar sylvasst och skär mållinjen som säker vinnare. Ourasi snopen tvåa. Mack Lobell snopen trea.

Vinnaroddset var 134 för 10 och segertiden 1.11,6a över engelska milen.

Njut nu av loppet här. Det är Bosse Rydgren som refererar. Det här är en riktig godbit.

Det är så man avslutar en karriär. På topp alltså. Visst fanns det planer på att Sugarcane Hanover skulle fajtas i Frankrike kommande vinter, men så blev det aldrig. Erikssund köpte hingsten och en ny karriär tog vid inom aveln.

Även där kom Sugarcane att lämna stora spår efter sig. Bland hans avkommor kan ju nämnas Kramer Boy (14 miljoner), Derby-vinnaren Good As Gold (7,5 miljoner) och fajtern Hot Tub (8,7 miljoner).

Han kom att göra 56 starter, vinna 29 lopp och tjäna, översatt i svenska kronor, 9,4 miljoner.

Sugarcane Hanover fick sluta sitt liv på antagligen det bästa sätt en gammal travhjälte kan tänka sig. 2009, alltjämt pigg och frisk, släpptes han ut i sin hage där han trivdes som bäst. Där avled han också. Smärtfritt. Han blev 26 år gammal.

Men hans prestationer på banan lever ännu.