Vincennes, en liten vandring genom historien

Hösten börjar övergå i vinter och mörkret gör sig allt tidigare påmint om dagen. Travsporten här hemma på våra breddgrader går allt mer in i vinterdvala, men för egen del tillhör jag dem som tycker att det är nu som sporten nästan är som roligast.

Lite udda, givetvis. Men anledningen stavas Vincennes vintermeeting.

Men nu är frågan förstås, hur började allt detta? Ja, för att ta reda på det tycker jag vi ska gå långt tillbaka i tiden, betydligt längre än vi behöver kanske. Vi tar historien om Vincennes, helt enkelt.

Vad är då Vincennes? Jo, det är tekniskt sett en kommun i departementet Val-de-Marne, mer konkret är det en del av Paris storstadsområde. Beläget sydöst om stadskärnan. Cirka så där 50 000 personer kan kalla Vincennes sin hemvist.

Nu behöver jag kanske inte dra hela historien, man kan finna spår av området, då kallat ”Vilcenna” redan en bit in på 800-talet, men vi kör en snabbspolning fram till mitten av 1100-talet då området, det vill säga Vincennes-skogen, var känt för sina goda jaktmarker och de dåvarande frankiska kungarna huserade gärna här på fritiden. Därför var det såklart naturligt att konstruera ett ”jaktslott”. Det är 1373 som man börjar få ordning på sitt chateau men tillbyggnationerna fortsätter ständigt de kommande seklen, fram till andra halvan av 1600-talet.

Samhället kring slottet började byggas upp och Vincennes som stad var etablerat. Före, under och efter revolutionens år 1789, antog dock slottet andra användningsområden och efter att först tjänat som lokal för porslinstillverkning övergick det till att fungera som fängelse. Ett komplement till Bastiljen, kan man säga. Till exempel satt Markisen de Sade här i fängsligt förvar under ett antal år och så sent som i slutet av första världskriget var det här som den mytomspunne spionen och ”femme fatalen” Mata Hari fängslades och sedermera avrättades. Slottet har under tiden också tjänat som en form av militärt högkvarter.

Fast nog om detta nu kanske. För det var 1860 som den dåvarande kejsaren Napoleon den tredje (brorson till Napoleon den förste) lät göra Vincennes-skogen till en för allmänheten tillgänglig park. Det här är också en del av ursprunget till att platsen senare skulle husera landets, och kanske världens, främsta anläggning för travsport. I parken höll man snart hästkapplöpningar som allmänt folknöje, varför det föreföll sig fullt naturligt att här också anlägga Paris hippodrom.

De första officiella travtävlingarna i Frankrike är daterade till 1836, i Cherbourg, och sporten spred sig såklart snabbt i landet. År 1863, den 29 september närmare bestämt, var det dags för invigning av Hippodrome de Vincennes, belägen i kanterna av Vincennes-skogen, precis som i dag.

Nu bar det sig dock inte bättre än att hippodromen förstördes några år senare, till följd av Frankrikes krig mot preussarna (1870-71) varför det dröjde fram till september 1879 innan man kunde inviga Vincennes igen. Där har den fortsatt att stå kvar fram till i dag.

Ursprungligen var det givetvis inte enbart trav (och monté) som utövades på ovalen, utan även andra sporter med hästen i centrum, i synnerhet galopptävlingar. Det var faktiskt då, 1879 det vill säga, som de första travloppen över huvud taget avverkades på banan och det var först 1934 som Vincennes uteslutande blev en arena enbart för travsport.

Konceptet vintermeeting såg sitt ljus tidigt i början av det förra seklet. 1906 var första gången som man påbörjade sin högsäsong under vintermånaderna. Avsikten var förstås att få till ett större antal tävlingar i koncentrerad form, ett koncept som alltså än i dag fortsatt. Från att år 1905 blott haft 10 tävlingsdagar per år på Vincennes, hade antalet ökats till 38 år 1910 och antalet var uppe i 68 vid år 1925.

Årets schema innehåller förresten hela 90 tävlingsdagar. Och då menar jag bara vintermeetinget.

1920 (100-årsjubileum snart alltså) introducerades vad som snabbt skulle bli banans stora flaggskepp. Ja, jag åsyftar självklart Prix d’Amérique. Loppet fick sitt namn som en hyllning till USA för deras insatser i det första världskriget som ju avslutats två år tidigare. Den första vinnaren av loppet, som förresten avgjordes den 1 februari, var Pro Patria (som för övrigt på latin betyder ”för fäderneslandet”) körd av Theodor Monsieur och ekipaget upprepade proceduren redan nästa år.

Det andra världskriget satte olyckligtvis käppar i hjulen för travsporten såväl i Europa som i Frankrike och Prix d’Amérique fick av den anledningen ställas in 1940 och 1941. Men trots att kriget fortfarande brann, kunde man återkomma 1942 (Neulisse vann) och har sedan dess avgjorts varje år.

Den stora omdaningen för Vincennes skedde sedan i slutet av 1970-talet då man renoverade och byggde om banan för miljardbelopp. 1983 hade den antagit det utseende som till mångt och mycket är oförändrat till dags dato, med de mäktiga läktarbyggnaderna som också inrymmer flera restauranger med panoramavy. Redan två år senare installerades en 100 kvadratmeter stor storbildsskärm, den första i världen i sitt slag.

Kort sagt, världens främsta anläggning för travsport var ett faktum.

Med det sagt. Om du fortfarande aldrig varit på Vincennes, och har möjligheten att komma loss i slutet av januari, så är det nog snart dags att börja kika efter den där Paris-resan. Jag törs nästan lova att du inte blir besviken.

En 40 sekunder lång resa – på 173 år

Fyra år, tre månader och tio dagar. Så lång tid var Sebastian K. världens snabbaste travhäst genom tiderna. Hans monumentala 1.07,7 satt på Pocono Downs den 28 juni 2014 putsades med en tiondel av sexårige valacken Homicide Hunter på The Red Mile i Lexington i början av oktober.

1.07,6 i kilometertid. Eller 1 minut och 48 och fyra femtedels sekunder för att bli exakt, är den för dagen snabbaste tid som en travhäst presterat över en engelsk mil (som för övrigt mäter exakt 1609,344 meter).

Ett faktum som fick mig att snöa in en smula på just världsrekord, absoluta sådana det vill säga. En liten resa i historien som förde mig tillbaka nästan på dagen 173 år, närmare bestämt till 1845. Samma år som nobelpristagaren Wilhelm Conrad Röntgen föddes, den 32-årige Richard Wagner påbörjade arbetet med operan Lohengrin och den revolutionerande uppfinningen gummisnodden fick sitt patent. Ganska lång tid tillbaka alltså.

1845 var också året då det för första gången noterades ett officiellt världsrekord för en travhäst. Lady Suffolk hette hon. Ett då tolvårigt skimmelsto som i Hoboken, New York, klockades till 2 minuter och 29 sekunder och därmed förevigades som den första världsrekordhållaren. 1.32,8 blir förresten det omräknat i kilometertid.

Om vi vrider fram klockan ett par decennier hittar vi Goldsmith Maid. En synnerligen intressant häst som regerade i travsportens vagga, med sin storhetstid i första halvan av 1870-talet. Det är i sig anmärkningsvärt, för hon föddes redan 1857. Goldsmith Maid, vars farfar för övrigt var den stora urfadern Hambletonian själv, spåddes dock tidigt inte vara något särskilt ämne för dåtidens travtävlingar. Det skulle ändra sig med tiden.

Goldsmith Maid, som egentligen från början bara hette Maid, växte upp på en gård i New Jersey. Hennes temperament var dock något i ”hästväg”, stoet var osedvanligt hetlevrat och knappt någon vågade ha med henne att göra. Följaktligen ansågs hon som omöjlig i tävlingssammanhang, även om hästen deltog i några inofficiella kapplöpningar i grannskapet. De ursprungliga ägarna var ivriga att sälja henne vidare för en spottstyver och det omöjliga stoet skiftade ägare ett par gånger innan slutligen vändningen skulle komma. Det när Alden Goldsmith 1865 för 650 dollar kunde lägga vantarna över henne och hon också gavs det namn som hon blivit känd för.

Trots att Goldsmith Maid vid det här laget redan var åtta år hade hon, onekligen framtiden för sig. Genom att låta träna stoet helt utan extra utrustning och bara låta henne springa som hon själv ville, hade man funnit lösningen. Hon blev framgångsrik i tävlingar och noterade flera banrekord. Men efter tre år antog Goldsmith att den nu elvaåriga hästen kanske gjort sitt och var nog ganska nöjd när han för svindlande 20 000 dollar sålde henne till tränaren Budd Double. Fast det var nu som hon verkligen skulle visa vad hon kunde…

Goldsmith Maid skulle under sin extremt långa karriär notera hela sju absoluta världsrekord. Fem av dem sattes samtliga under 1874 – då hon var sjutton år gammal. Efter att i början av året varit den första att gå under kilometertiden 1.25 hade hon i slutet av året sänkt sitt eget rekord till 1.23,3 (eller 2:14,0). Hon fortsatte faktiskt att tävla ända till hon var tjugo år och hennes sista lopp var ett match race mot den ”blott” elvaårige valacken Rarus. Den senare var också den som, årets efter, lyckades slå hennes världsrekord när han sänkte till 1.22,8.

”Late bloomern” Goldsmith Maid blev på köpet en celebritet och framlevde sina dagar till 1885 då hon 28 år gammal gick ur tiden. En nyhet så sorglig att till och med New York Times unnade henne en egen dödsruna.

Utvecklingen bland travhästar rusade vidare och i början av seklet hade man så smått börja drömma om att hitta en häst som kunde slå ”drömmilen”. Med andra ord att för första gången passera under två minuter (vilket i kilometertid betyder 1.14,6). Man behövde inte vänta längre än till 1903 för att nå dit.

Den historiska hästen som gjorde det var Lou Dillon. Också hon ett sto, endast fem år gammal vid tillfället. Händelsen när Lou Dillion dubbades till ”the first mile trotter” skedde den 24 augusti 1903 och platsen var Readville i Massachusetts. På exakt 2:00.0 klockades hon till med sin tränare Millard Sanders i släptåg. En tid som i sig närmast ansågs som omöjlig för tiden, det innan gällande världsrekordet var på 1.16 blankt satt av Cresceus två år tidigare. Därför var förstås uppståndelsen än större när Lou Dillion bara två månader senare slog till igen, nu i Memphis. På totaltiden 1 minut och 58 och en halv sekund (1.13,5) blev hon också den första att passera ”drömmilen”.

Det här gjorde såklart Lou Dillon världsberömd i travkretsar och hennes berömmelse tog stoet hela vägen över Atlanten. När hennes egentliga tävlingskarriär var avslutad fick hon nämligen åka runt i Europa, faktiskt hela vägen till Moskva, för att visa upp sin briljans och speed inför storögda folkmassor. Hennes rekord skulle förresten stå sig i nio år.

Betydligt längre skulle dock Greyhounds världsrekord stå. ”The Grey Ghost” kvalar nog in väldigt högt på den omöjliga listan om världens bästa travare. Det började 1937 då det då gällande världsrekordet i sig varit synnerligen svårslaget. 20-talets kung Peter Manning, som slog rekord efter rekord, hade 1922 noterat 1.12,6 och det hade därmed gått femton år innan Greyhound var den som förmådde att tangera den tiden.

Men Greyhound var förstås snabbare än så. Efter bara några dagar sedan tangeringen, sänkt rekordet till 1.12,2 var det nästa år, 1938, som han satte det kanske mest episka av alla världsrekord. Platsen var förstås Lexington, Kentucky, var annars, när han med sin tränare Sep Palin klockades till 1 minut, 55 och en fjärdedels sekund, det vill säga 1.11,6. (Vill du läsa mer om Greyhound, se min tidigare blogg här).

För att sätta den tiden i realitet, det dröjde nästan 31 (!) år innan någon klarade av att trava en snabbare tid. 1969, månaderna efter det att Neil Armstrong blivit den första människan på månen, var det Nevele Pride som i Indianapolis putsade världsrekordet med tre tiondelar, till 1.11,3. Nevele Pride, förresten, ett sant ”original” i travhistorien som du också kan läsa mer om här.

För att fortsätta jämförelsen; först 1980, alltså elva år senare, var det Lindy’s Crown som blev den förste att tangera 1.11,3 medan vi får gå framåt ytterligare två år till 1982 innan Arndon, då bara tre år, på The Red Mile slog det då han som första häst i historien gick under 1.11 och vann på 1.10,9. Alltså 44 år efter Greyhounds monstruösa tid.

Vem som var först att underskrida 1.10 då? Jo, givetvis Mack Lobell. På Springfield Fair, Illinois, augusti 1987 gick den då treårige karismatiske travaren 1.09,7. Ett rekord som detroniserade det absoluta världsrekord som Prakas satt två år tidigare med hela åtta tiondelar. Och just det ögonblicket kan jag inte förneka er: kolla här.

Som vän av ordning bör vi självklart också nämna första hästen under 1.09. Jag tror att de flesta som lyckats med bedriften att läsa ända hit vet vem – Victory Tilly. Det var 2002 då den sjuårige svenske valacken i Nat Ray Trot (som det hette då) på Meadowlands bombade fram på 1.08,8. (Ja, vi kikar väl på det också då).

…Sebastian K., han kan förstås trösta sig med att i alla fall vara världens snabbaste travhäst över en tusenmetersbana, tills vidare. Hans enorma 1.07,7 är ju satt på Pocono Downs som sagt. Men snabbast i världen är alltså Homicide Hunter.

Hans 1.07,6 är i runda slängar 40 sekunder snabbare än vad Lady Suffolk travade där i Hoboken 1845. 40 sekunder å andra sidan, kanske inte verkar så mycket sett över 173 år.

Idéal du Gazeau och de tre VM-segrarna

På lördag kväll är det dags igen att kolla på International Trot, eller VM-loppet som det ju är populärt att kalla det. Ett lopp som för övrigt såg dagens ljus 1959 och som årligen kom att köras på Roosevelt Raceway till 1987 då banan tyvärr lades ned. Yonkers Raceway i staten New York övertog värdskapet och körde sju upplagor (inställt 1994) till och med 1995. Lyckligtvis, för oss trav-entusiaster, väckte man liv i loppet igen för tre år sedan.

Att många av tidernas bästa travare kommit och segrat, och ibland förlorat, i VM-loppet, är förstås inget avslöjande. Loppet hade en betydligt större dignitet ”då det begav sig” än vad det kanske har i dag. Det är dock bara en häst som är unik i historien genom att ha vunnit loppet hela tre gånger. Det dessutom tre år i följd.

Dags för några rader om det tidiga 1980-talets kanske mest ikoniska travare: Idéal du Gazeau.

Tillsammans med sin ständige följeslagare, den karismatiske Eugéne Lefèvre kamperade den mörke hingsten med den markerade bläsen och de ljusblå bandagen runt om i trav-världen i slutet av 70- och i början av 80-talet och kunde med rätta bära epitetet ”världens bäste travhäst”.

Idéal du Gazeau, född 1974 i Vendée vid Atlantkusten, kom att vara en stjärna redan från starten. Han debuterade faktiskt som tvååring och var som treåring obesegrad i fem starter innan han föll i den största uppgiften för året, Critérium de 3 Ans (stoet Ivory Queen vann då). ”Idealen” skulle dock få njuta segern sötma åtskilliga gånger fler under sin långa och sanslöst framgångsrika karriär.

1979 (som femåring) gjorde han sin första start i Prix d’Amérique. Något som slutade i ett silver bakom High Echelon. Inte heller 1980 lyckades Idéal du Gazeau i sitt hemlands största lopp, då han efter ett blytungt lopp, vid ett av få tillfällen fick finna sig i att vara i det slagna fältet bakom tioårige Eleazar som i sitt sista försök tog sin efterlängtade PdA-seger.

Idéal du Gazeau tog dock revansch månaderna senare, vid sitt första besök i Sverige lämnade han inget åt slumpen i Elitloppet. På ett regnigt Solvalla vann han finalen, efter att i försöket ”bara” varit tvåa bakom Charme Asserdal, från dödens på Express Gaxe (se loppet här).

1980 var också första året som Idéal du Gazeau reste till USA för VM-loppet. Vann gjorde han dock inte sitt premiär-lopp. Fransmannen svarade för en flygande avslutning men kunde inte hinna fram till Classical Way, utan fick dela silvret med nyzeeländska Petite Evander (här ser du loppet).

Men samtliga återstående VM-loppen skulle Idéal du Gazeau gå segrande ur alltså. 1981 Hade eleganten så äntligen också vunnit Prix d’Amérique för första gången. Det efter att ha bombat fram på den sista bortre långsidan och vunnit lätt före en fint spurtande Jorky (här ser du det).

Någon upprepning i Elitloppet blev det dock inte, det här året. Trots en enastående säsong som gav 16 segrar på 18 starter, misslyckades den urstarke fransosen på Solvalla. Efter en strulig resa i finalen blev det bara ett sjättepris. Jorky vann, förresten.

VM-loppet däremot. Där fick Idéal du Gazeau visa var skåpet skulle stå. I ett lopp som blev ordentligt fartfyllt, med körningar i flera spår, stod Lefèvre på gasen in på sista bortre och ”Idealen” svepte fram för att överta ledningen. Ärkefienden Jorky levererade en sylvass avslutning men utan chans att nå sin landsman (här ser du segern).

1982 hade Idéal du Gazeau hunnit bli åtta år, men hans regentperiod var ingalunda över. Förvisso blev det ingen ny seger i Prix d’Amérique, han var trea efter Hymour, men tillbaka på tronen i gengäld var han i Elitloppet. Efter, ska vi kalla det lite passiv styrning, i försöket som tvåa efter Dartster F., kom han ut i finalen och skojade med den samme och övriga motståndare, återigen från dödens (så såg det ut).

Tre månader senare (VM-loppet kördes i augusti vid den här tiden) var Idéal du Gazeau tillbaka i USA och gjorde rent hus för andra gången i Roosevelt International. Lefèvre satte in stöten mitt på den sista bortre återigen och segern blev väldigt enkel sedan ledande Nino Blazing och Björn Lindblom slagit över i en kort galopp i blotta förskräckelsen in mot upploppet (titta på loppet här).

1983 blev det sista året på tävlingsbanan för Idéal du Gazeau. Efter två plumpar i de förberedande loppen återkom han till triumf när det verkligen gällde i Prix d’Amérique och noterades därmed alltså för sin andra seger i loppet. Olyckligtvis fick han inte chansen att försvara sin titel i Elitloppet samma år; skador hade satt stopp för ett nytt deltagande och det var i stället landsmannen Ianthin som det året tog hem segern på Solvalla.

Idéal du Gazeau kom dock tillbaka, och hittade formen för en sista kraftansträngning, lagom till VM-loppet. Och det här är kanske den upplaga av loppet som vi ur svenskt perspektiv minns allra mest. Med i startlistan fanns nämligen ”sagohästen” själv, Legolas, som fram till den här starten aldrig hade förlorat.

Tyvärr för Legolas del mötte han alltså Idéal du Gazeau. Den här gången kände Lefèvre att det var säkrast att tidigt syna dödens. I spets satt nämligen just Elitlopps-vinnaren Ianthin som inte skulle klara av att stå emot den obarmhärtiga pressen till slut. Idéal du Gazeau vann enkelt, sin tredje raka seger i International Trot. En bedrift som han är ensam om. Bakom spurtade som bekant Legolas in som tvåa efter en resa i rygg på ledande Ianthin (och här ser vi det loppet).

Idéal du Gazeau följde en vecka senare upp med att också vinna Challenge Cup på samma bana. En seger som blev hans sista. Efter några starter till senare på hösten lade den redan då legendariske fransmannen tävlingsskorna på hyllan. Han sammanfattade sin karriär med 66 segrar på 99 starter.

Kriterie-vinnare och vad som sedan hände

Svenskt Trav-Kriterium. Ur många aspekter ett av årets mest intressanta lopp. Det första riktigt stora målet för aktuell kull, treåringarnas magnum opus. Minst en stjärna kommer tändas, vissa av dem förblir stora talanger, andra avancerar till odödligheten.

Men hur har det egentligen utvecklats genom historien för de hästar som så tidigt i karriären tagit en så betydande seger? Ibrahim Pascha vann den första upplagan 1927, Villiam blev den 91:e vinnaren av Kriteriet när gick i mål på nytt världsrekord för ett år sedan.

Vad Villiam dock inte lyckades med var att knappt ett år senare göra repris i Derbyt. Det är dock en hel del andra som hemfört den bedriften. Till dags dato har hela 21 av Kriterie-vinnarna sedermera också gått vidare för att koras som vinnare av Svenskt Travderby.

Den senaste att ha uträttat den prestigefyllda dubbeln, behöver vi inte kika allt för långt bakåt i historierullorna för att hitta. Det är ju nämligen Readly Express, som 2015 vann Kriteriet för att året senare göra processen kort med motståndet också i Derbyt.

Readly Express placeras dock även i en annan, avsevärt mer prominent skara. Nämligen kategorin hästar som efter att de tagit dubbeln Kriteriet-Derbyt – också vunnit Prix d’Amérique. Han är ju som säkert bekant regerande mästare i vad vi brukar kalla världens tuffaste travlopp. Readly Express är dock inte ensam om att ha gjort den remarkabla trippeln, klubben består av en trio.

Vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än till för precis tio år sedan för att hitta klubbmedlem två. Självklart snackar vi Maharajah. 2008 var han kung i Kriteriet. I vad som var hästens elfte start i livet vann ”Marre” treåringarnas största uppgift. Och det i utklassningsstil. Med knappa varvet kvar hade han bytt ut femte utvändigt mot dödens – men fortsatte bara. Yanantin Boko som fått motstå press i spets var tapper, men hade inte skuggan av en chans att värja sig. Kolla loppet själv här.

Att Maharajahs karriär sedan fortsatte på den inslagna banan, behöver jag knappast berätta om. I sitt fjärde försök i loppet fick han ju också vinna Prix d’Amérique som perfekt kröning av karriären; det blev ju hans nästa sista lopp i den karriär som innebar 23,5 miljoner kronor insprunget. Och som far har han ju redan fått fram en Derby-vinnare, en i Kriteriet saknas dock. Ännu.

Först med den här specifika trippeln var han förstås inte. Det var nämligen ett sto. Och kanske inte vilket som helst, utan vårt vinstrikaste genom tiderna fortfarande. Ina Scot var outstanding i unga år och det var hennes tionde raka seger hon tog när hon vann Kriteriet 1992. Den segerraden skulle förresten förlängas till 31 raka innan det, lite oväntat, tog stopp i debuten som femåring.

På det tidiga 90-talet kunde man fortfarande se fina och långa inslag med travsport i de ordinarie sportsändningarna på tv och just ett sådant, sju minuter långt lite drygt, kan du njuta av här med fokus på Ina Scots väg mot segern i Kriteriet för 26 år sedan. Genidraget med micken på Kjell P under loppet när det står klart för honom att han vinner, är faktiskt obetalbar.

1995 stod, som vi ju vet, Ina Scot som, överraskande, vinnare av Prix d’Amérique. För egen del kanske faktiskt min absoluta favorit (efter March of Dimes då…) av alla travlopp. Men det ämnet behöver vi ju inte gå in på ytterligare en gång. För den som ändå blir sugen att återse den klassiska segern finns en länk här.

Hur är det då med Kriterie-vinnare i Elitloppet? Ja, ingen av den ovan nämnda trion har ju vunnit Elitloppet också, det kanske hade varit att ta i. Men hästarna som vunnit Kriteriet, därefter Derbyt och sedan också Elitloppet, är faktiskt också tre till antalet. (Här kan vi förresten av akademiskt intresse inflika att det inte existerar Kriterie-vinnare som vunnit Elitloppet, som också inte tagit skalpen i Derbyt).

Den senaste att lyckats med den speciella trippeln av segrar hämtas från 2004. Då vann nämligen Conny Nobell Kriteriet på Solvalla. I en Kriterie-final där hästar som Triton Sund och Torvald Palema närmast fick se sig slagna, var Conny och den då 28-årige Björn Goop överlägsna sedan man tidigt kommit till ledningen. Ja, varför inte kolla loppet här. Segern upprepades sedan i Derbyt och segern i Elitloppet fick man som bekant som femåring 2006 trots att man bara vara trea i mål. Ettan Jag de Bellouet och tvåan Let’s Go diskades i efterhand sedan den framkommit att de tävlat med förbjudna medel.

Några år tidigare, närmare bestämt 2001, var From Above champ i Kriteriet. I sin åttonde start tog han faktiskt en aning överraskande segern, det var för övrigt Örjan Kihlströms första av hittills fem segrar i loppet. Favoritskapet låg i stället hos Gigant Neo (se där, en PdA-vinnare till) och Staro Showbiz men ingen skulle kunna passera kvicke Frome Above. Efter att ha vunnit Derbyt, återigen med Gigant Neo som närmast slagen, nästa år följde Frome Above upp med en bejublad viktoria i Elitloppet 2003. Det kan du titta på här, ur ett helt annat perspektiv.

Kriteriet, Derbyt och sedan Elitloppet, som sagt. Ja, vem var först med det? Jo, du har kanske redan listat ut det. Remington Crown. Han var faktiskt relativt otippad när han dundrade först över mållinjen för sin tränare Robert Bergh 1996. Jimmy Takter hade nämligen tagit över Kramer Boy (fyra i Hambletonian samma år) som var stor favorit i finalen.

Kramer Boy såg också ut att få greppet om den hela vägen ledande Remington Crown när man vek in över upploppet, men 14-oddsaren vägrade att ge sig och gav prov på den enastående moral som många gånger framöver skulle tala segerspråk (kolla loppet här). Som till exempel i Derbyt då, som han ju vann trots galopp. Remington Crown såldes senare till Frankrike och det var i regi den nya tränaren Jan Kruithof som han också segrade i Elitloppet 1999. En Prix d’Amérique-seger kom han dock aldrig närmare än en fjärdeplats (2000).

Så, för att hitta en häst som vunnit Kriteriet, Derbyt, Prix d’Amérique och Elitloppet, får vi fortsätta leta men omöjligt är det förstås inte. Kanske Readly Express är intresserad?

1990 – året då ston dominerade i Derbyt

Oavsett hur Svenskt Travderby slutar på söndag kan jag i alla fall lova en sak, ett sto kommer inte vinna. Det är förstås väldigt enkelt att förutse det, eftersom något sto över huvud taget inte anmäldes ens till uttagningarna.

Faktum är att av de 90 upplagor av Derbyt som körts sedan den första gången 1928 har faktiskt hela 23 av loppets vinnare varit ston. Det är till exempel betydligt fler än valackerna som segrat; när Cyber Lane gjorde det i fjol var han den sjunde i historien.

Att ston numera dock har väldigt svårt att vinna Derbyt blir mycket tydligare då man konstaterar att på de senaste femtio åren, har blott fyra gjort det. Den senaste som lyckades med den bedriften var ju Hilda Zonett som 2001, det vill säga för sjutton år sedan, trots galopp spurtade hem ett rafflande Derby (som du förresten kan se på här). Det senaste stoet att ens försöka var Pasithea Face som för två år sedan slutade sexa i finalen.

Att ston numera ”aldrig” vinner Svenskt Travderby har givetvis en stor orsak i och med införandet av Derbystoet vars första upplaga kördes 1991. Före det året fick ston helt enkelt finna sig i att matchas i Derbyt, om man över huvud taget skulle ha något med saken att göra. Och att man numera väljer Derbystoet, som med lite premiechansen adderat till potten, kan ge vinnaren två miljoner kronor, är fullständigt självklart.

…Fast den här bloggen tänkte jag i huvudsak ägna åt Derbyt 1990. För övrigt då, som vi noterat, det sista året innan Derbystoet gjorde sitt intåg på marknaden. Paradoxalt nog var det Derbyt kanske det bästa genom tiderna, sett ur tjejernas perspektiv.

Och för den som undrar, kanske, så här såg startlistan ut:

1 Bix Bay – Per-Erik Eriksson
2 Bubka Bob – Sven Berggren
3 Drottning Sund – Björn Larsson
4 Summer Crown – Leif Edvinsson
5 Business Tour – Tonny G Nilsson
6 Micke Whitney – Johnny Takter
7 Play it Again – Olle Goop
8 Sontard – Per Lennartsson
9 Queen L. – Stig H Johansson
10 Tom T. Hall – Åke Eriksson
11 Frances Drew – Stefan Söderkvist
12 Delvin Håleryd – Leif Witasp

Den här Derby-finalen innehöll faktiskt hela tre ston och inte nog med det, trion var de mest spelade hästarna i loppet. Queen L., vem annars, bar det knappa favoritskapet. Stig H hade förresten tre hästar med i Derbyt, de övriga två Play it Again och Bubka Bob.

Queen L, var som sagt favorit, sedan hon tidigare tagit hem Stochampionatet, trots det faktum att hon inte vunnit vare sig kvalet eller semifinalen till Derbyt (såg gick det ju till då…). I sin semi hade Queen L. fått stryk av Per-Erik Erikssons fine Bix Bay, tidigare under året tvåa efter Bowspirit i Kungapokalen och ju ägd av det dåvarande Atalanta-proffset Glenn Strömberg.

Det fick till orsak att fuxan i finalen fick fajtas från ett bakspår. Loppets övriga två ston, Drottning Sund, tränad och körd av Björn Larsson och Leif Edvinssons Summer Crown hade å sin sida båda tagit hem segrarna i sina semifinaler.

Trojkan hade såklart tidigare mötts under årets stora slag. I Drottning Silvias Pokal var det, passande nog, Drottning Sund som drog det längsta strået, där Queen L. fick nöja sig med att bli trea. Senare, som sagt, i Stochampionatet var rollerna ombytta, med det tillägget att Summer Crown var tvåa.

Det skulle alltså bli ”stonas Derby”. Dock började det i molltonart. Drottning Sund galopperade tyvärr kort efter att starten gått och troddes då vara borta ur leken. Sekunderna senare föll olyckligt också Summer Crown över i samma gångart, efter att hon nyss försvarat ledningen. Queen L. dock, hon höll sig till trav, men var å andra sidan placerad sist av de felfria i fältet. Det såg mörkt ut.

Queen L. bidade sin tid där, i femte utvändigt, till exakt 1300 meter återstod av loppet. De 1300 meterna som nu var kvar, skulle hon sedan spendera i tredjespår. I sin ospeediga men samtidigt vansinnigt urstarka stil som med tiden skulle bli en av våra bästa hästars signum, tuffade hon på, oförtrutligt, först i spåren.

Fast med 600 kvar hände något oväntat. Björn Larsson som efter galoppen funnit fjärde invändigt med Drottning Sund lyfte nu ut sin springare till attack. Och det gick fasligt fort plötsligt. Via fjärde spår forsade stoet fram, passerade för en bit den invändiga Queen L. som för ett kort ögonblick tycktes stå stilla mot den framstormade konkurrenten.

Var Drottning Sund på väg mot segern ändå, trots att hon ”försvunnit” redan i starten? Lyckan blev dock inte långvarig. Mitt i den sista svängen, i det läget till synes med ett grepp, trasslade Drottning Sund återigen till det för sig och loppet var nu definitivt förlorat för hennes del. Hur Derbyt 1990 hade slutat om så inte varit fallet, är det, som det heter, fritt att spekulera i.

Queen L. kunde dock andas ut. Hon hade varit chanslös i speedrycket men kunde nu åter falla tillbaka på sin urstyrka; täthästarna kippade efter andan, bakifrån kom det inget som utgjorde någon segerfara och invändigt, ja där fick Bix Bay luckan för sent…

På den här tiden fick travet faktiskt utrymme i SVT och Derbyt förärades ett sju minuter långt inslag i Sportspegeln. Just det, med hela loppet inkluderat, kan du luta dig bakåt och njuta av här.

– Ja, hon har så mycket pengar på sig, vi får väl försöka hitta något mer fyraåringslopp till henne, men sedan blir det förmodligen avel nästa år…, sa Stig H efter sin femte Derby-seger.

…vi kan väl konstatera att ”mäster” inte var helt rätt ute just den gången. Och vi kan vara ganska glada för att så var fallet.

För Queen L. gick knappast till avel nästa år. Hon fortsatte att tävla i hela fem säsonger till som en av världens bästa hästar någonsin, med styrkan som sitt främsta vapen. När hon med ett andrapris i Prix de Paris rundade av sin karriär 1995 hade hon vunnit 46 av 82 starter och tjänat nästan 17,5 miljoner kronor. Något som gör henne till än i dag vår 14:e vinstrikaste häst i historien. Bland ston är hon för övrigt tvåa på samma lista, endast överskuggad av Ina Scot.

Och just det ja, Ina Scot är ju det näst senaste stoet att ha vunnit Derbyt.

Joseph Ollers snilleblixt förändrade spelbranschen

Joseph Oller, klingar namnet bekant? Eller George Julius? Kanske inte. Men faktum är att båda är personer som kommit att spela en avgörande betydelse för företeelser i vår travsport som vi i dag sedan länge anser som självklara. Jag tar tillfället i akt att återuppliva två som vi har att tacka för en hel del.

Joseph Oller (1839-1922) var egentligen spanjor till sin börd, född strax utanför Barcelona, men kom att leva nästan hela sitt liv i Frankrike. Paris närmare bestämt.

Redan som ung blev han involverad i tuppfäktning hemma i Spanien och det var här som han utvecklade sina skills som bookmaker. Något som han förstås tog med sig då flytten gick till Frankrike.

Oller blev till en framgångsrik bookmaker, som främst huserade i de hästkapplöpningar som hölls i Paris med omnejd i mitten av 1800-talet. Han öppnade faktiskt 1865 Paris första bookmaker-kontor, som var beläget på Boleuvard Magenta. Ungefär samtidigt började han med ambulerade färggranna vagnar åka runt var helst det nalkades racing och erbjöd spel på tävlingarna.

Yrket som ”bookie” var dock en riskfylld business. De första säkra bevisen på sådana företeelser i Europa finns från England i slutet av 1700-talet där Harry Ogden anses som den första professionella att fungera som arrangör av vadslagning på hästsport. Men hela tiden uppstod problematik, man spelade till vad vi i dag kallar ”fasta odds” och i särskilda pooler; som gjort för fusk och korrigerande i efterhand.

Efter en dispyt för mycket med sina kunder fick Oller så 1867 sin snilleblixt. Sin nya innovation kom han att kalla ”Pari-Mutuel”, något som direkt översatt från franskan blir, ungefär, ”satsa tillsammans”. (Här kan vi som ytterligare anekdot inflika att det statliga franska bolaget PMU ju uttyds just Pari-Mutuel Urbain). Den gode Joseph Oller hade helt enkelt nu uppfunnit totalisatorn.

Med den nya uppfinningen, att kunderna spelade till rörliga odds mot varandra, innebar det att man inte längre behövde tvista om vad man egentligen hade vunnit. Oddsen talade sitt tydliga språk. Och Oller blev stormförmögen på kuppen. Han plockade nämligen ut 5-10 procent på den totala omsättningen, behövde inte oroa sig för några förluster, och lade pengarna på hög. Det finns uppgifter på att han i början av 1870-talet gjorde en förtjänst på fem miljoner franc årligen, hiskeliga summor för tiden.

Men det var förstås då som staten skulle blanda sig i. Trots att han erbjöd sig att betala skatt på sin rörelse ställdes han inför rätta 1875. Domstolen dömde honom till skyldig för olagliga handlingar och han fick sona för sina brott med fängelse. I 18 dagar.

Pari-Mutuel förbjöds nu i Frankrike och Joseph kunde, efter att han kommit ut från finkan, inte fortsätta. Fast det skulle, sett ur historiskt perspektiv, faktiskt bara göra honom än mer förmögen och berömd. Han bytte nämligen karriär. Oller investerade sina miljoner i nöjesbranschen i stället, något som skulle visa sig vara högst lukrativt under den rådande ”belle epoque”.

Tillsammans med sin kollega Charles Zidler grundade han 1889 nöjesetablissemanget Moulin Rouge. Ett av Paris än i dag mest klassiska tillhåll, beläget vid Place Pigalle i Montmartre. Den ”lättklädda” underhållning som här erbjöds kom bland annat att göra ”can-can”-dansen världsberömd och bli trendsättande för en hel cabaret-kultur. Moulin Rouge står stablit, ungefär med samma underhållning än i dag, snart 130 år senare.

Lyckan var gjord för Joseph Oller, även om han, åtminstone till huvudsak, lämnade bookmaker-branschen. Hans uppfinning totalisatorn, eller Pari-Mutuel, var dock för bra för att falla i glömska. Det dröjde inte länge, till 1891 närmare bestämt, innan den legaliserades igen och gjordes statlig.

Totalisatorn var alltså ”här för att stanna” och det är nu som George Julius (1873-1946) kommer in i bilden. Eller inte riktigt nu i och för sig, utan vi får flytta oss fram i tiden till 1913.

Julius, född i England, men uppvuxen på Nya Zeeland och i Australien, var också han entreprenör och uppfinnare. En särskild fäbless hade han för mekanik och det var i det ämnet han skulle skapa sitt magnum opus – nämligen den första automatiska totalisatorn.

Fram till nu hade man såklart för hand fått räkna ut oddsen efter Joseph Ollers briljanta idé, vilket ju tog sin tid. Det var inte direktutbetalning på en minut, kanske. Men Julius avsikt med sin uppfinning, som vi i dag ser manifesterad i en digitaliserad version på varje travbana i världen, var egentligen en annan från början.

Det var 1913 som han färdigställde en maskin för snabbare räkning av röster vid val. Något som var efterfrågat av de australiska myndigheterna för att förhindra valfusk. Fast när George väl presenterade sin maskin föll den inte dem i smaken. Man avvisade helt enkelt idén. Räknemaskinen var dock för bra för att stå och samla damm, varför Julius nu i stället vände sig till racing-branschen.

Så påsken 1913 dök den första mekaniska totalisatorn, som maskinen nu gjorts om till, upp då det var tävlingar på Ellerslie Racecourse i Auckland, Nya Zeeland. En bana som förresten än i dag finns kvar. Det moderna sättet att betta på hästkapplöpningar (och andra sporter för den delen) var nu slutligen född. Den första elektriskt drivna versionen såg förresten dagens ljus redan påföljande år, i Australien.

Det lite paradoxala i historien är kanske det att George egen far, Churchill Julius, som var ärkesbiskop av Nya Zeeland kan man tänka, var en av de ledande figurerna i rörelsen för förespråkandet av att förbjuda vadhållning i landet. Fadern vekande dock med åren, då han förstod att hans sons invention bidrog till att skapa en betydligt säkrare spelbransch.

Så det gick allt bra för George Julius också. Han blev förresten adlad 1929.

(Foton: Wikipedia)

Den gången när Ourasi kom till Åby Stora Pris

Att locka de största franska stjärnorna till våra svenska storlopp har alltid varit ett svårt uppdrag. Redan i våras deklarerades Bold Eagle ha siktet inställt mot ”nya” Åby Stora Pris, men när det väl kommit till kritan, inte minst efter ”debaclet” i Elitloppet, lyser han med sin frånvaro när fältet på lördag samlas bakom startbilen.

En gång när Åby dock lyckades locka en fransk superartist till loppet var 1988, för trettio år sedan i år alltså. Och det var förstås inte vem som helst. Nämligen den störste av dem alla. Äntligen får jag tillfälle att skriva en ny blogg med tema Ourasi.

1988, för övrigt ett veritabelt monsterår för en travsports-entusiast. Tidigare under året hade på just Åby för den europeiska publiken presenterats en amerikansk stjärna som också kommit att tillhöra de odödliga skara. Sugarcane Hanover, sopade i sin årsdebut banan med motståndet då han tog hem den ännu kanske mest klassiska upplagan av Olympiatravet. Månaden senare det oförglömliga Elitloppet som såg Mack Lobell som vinnare i splendid isolation.

Men när det, i september, drog ihop sig till årets Åby Stora Pris, lyckades banan med en bedrift som ingen svensk bana tidigare lyckats med. Eller skulle lyckas med därefter, förresten. Den franske ”kejsaren” Ourasi intog Åbyfältet.

Självklart inget enkelt uppdrag. Övertalningsprocessen hade varit lång. Flera år, skulle man kunna säga. För Ourasi hade stått överst på önskelistan både för Åby och andra nordiska storloppsarrangörer de senaste åren. Nu fick man äntligen napp.

Efter att ha slutligen kommit överens med tränare Jean-René Gougeon lastades Ourasi in på ett Herculesplan med destination Göteborg. Prislappen översteg vida budgeten, men det fick det vara värt. Förvisso hade Ourasi sedan tidigare gjort ett utlandsbesök, när han två år tidigare i Gelsenkirschen vunnit Elit-Rennen, men att få hit fransmannen som i januari samma år bärgat sin tredje raka titel i Prix d’Amérique, var förstås en jackpot.

Nu kanske den nyfikne är intresserad av hur startlistan verkligen såg ut i Åby Stora Pris för trettio år sedan. Det är givetvis inte något jag ska missunna någon:

1 Meadow Roland – Preben Kjärsgård
2 Lord Quick – Mats Rånlund
3 Ourasi – Jean-René Gougeon
4 Mack the Knife – Stig H Johansson
5 Sugarcane Hanover – Gunnar Eggen
6 Kermit the Frog – Veijo Heiskanen
7 Jet Ribb – Hans G Eriksson
8 Dennison Hanover – Tuomo Mäkälä

Den främste utmanaren till ”kejsaren” var Sugarcane Hanover, som ju för övrigt slutat tvåa i Elitloppet bakom Mack Lobell efter sitt vidunderliga försök som han vann efter galopp (ja, ni kan det där). Och det var också de här båda som kom att spela huvudrollerna även i Mölndal.

Till ledningen gick emellertid danske Meadow Roland från innerspåret. Det dröjde förstås inte länge, cirka 500 meter, innan Gougeon tog sats och landade i dödens med den urstarke Ourasi. Därifrån skulle han vinna loppet var det tänkt. Oddsen för det sjunk förstås också då Sugarcane Hanover fick positionen sist utvändigt.

Där förblev han till mitt på sista bortre, men då drog Gunnar Eggen i högertömmen och Sugarcane forsade fram mot täthästarna. Ett sus gick genom publikum (drygt 12 000) när norskjänkaren kastade loss i ett patenterat speedryck, månne återväcktes minnen av vad man upplevt bara några månader tidigare på samma underlag.

Meadow Roland var märkt av Ourasis mangel och kastade handduken i sista sväng. Vad som kanske var mer förvånande var att även fransmannen, i det här läget, såg slagen ut. Skulle den stora stjärnan få se sig slagen vid sin sällsynta skandinaviska visit? Ja, bättre såg det inte ut, för Sugarcane Hanover formligen forsade fram och på väg mot segern när man vred in på upploppet, ungefär samtidigt som Jean-René Gougeon bryskt tog sig ned på innerspåret (ja, det var långt före open stretch-tiderna).

Fast nu hände något som skulle få helt avgörande betydelse. Sugarcane Hanover, som sett ”klar” ut började, som man säger i Göteborg, fippla allt mer med aktionen. Travet blev allt sämre och Eggen kunde till sin förskräckelse bara försöka se till att hans häst inte till fullo föll över i galoppsynden. Något som dock inte lyckades. Invändigt fick Ourasi åter segervittring och tog sig till slut säkert förbi och till segern.

Kort före mål felade alltså Sugarcane Hanover med diskning som påföljd. Han hade varit tvåa annars och än mer intressant kanske, vad hade hänt om han inte tappat travet? Högst troligt hade Ourasi inte vunnit denna, vad som blev, hans enda start på svensk mark.

Nu tycker jag vi ska njuta av loppet. Bäst gör du det via den här fullständiga videon, med original-reff som finns utlagd på Åbytravets Facebook. Har du nu inte ett Facebook-konto kan du i alla fall se det sista varvet via youtube här. Notera förresten härlige lille Jet Rib, titelförsvarare för övrigt, som ute i banan spurtar som ett jehu till vad som nu blev ett andrapris.

Historien om Ourasi och Sugarcane Hanover slutar förstås inte riktigt än. De skulle mötas igen knappt två månader senare på Garden State Park i mytomspunna March of Dimes. Ett lopp som jag tjatat mig till leda om i den här bloggen, så jag behöver inte göra det igen. Men för att friska upp minnet, Sugarcane Hanover speedade till segern efter att Ourasi brottat ned Mack Lobell från dödens.

Det var förresten Sugarcane Hanovers sista lopp (vill du läsa mer om honom, kolla min tidigare blogg). Ourasi däremot fortsatte ”in i kaklet”. Mestadels i Frankrike. Han gjorde ytterligare två besök utomlands (5 totalt av sina 86 lopp), då han, efter Åby Stora också vann Grosser Preis von Bild i Hamburg, och påföljande år segrade i Oslo Grand Prix.

Det året, alltså 1989, missade han till allas förvåning fjärde raka i Prix d’Amérique, men det reparerade han sedan 1990 när han då i stället vann loppet för fjärde gången. Det var förresten hans sista race.

Kan man vinna Hugo Åbergs tre gånger i rad?

Får vi möjligen se Propulsion ta sin tredje raka seger i Hugo Åbergs Memorial denna härliga högsommarafton på Jägersro? Om så blir fallet, då blir han den förste i historien att lyckas med en sådan bedrift sedan loppet för första gången kördes 1970.

Att klämma tre raka (eller tre segrar över huvud taget, ska sägas) i Åbergs har nämligen visat sig vara ett hittills omöjligt uppdrag. Att vinna loppet ”back-to-back”, däremot, är absolut inget unikt.

När Propulsion i fjol följde upp segern från 2017 genom att avgöra till seger på sagolika 1.08,1 (som såklart är loppets snabbaste segertid, för övrigt) blev han faktiskt den åttonde hästen i raden att ta ”dubbeln”.

Hugo Åbergs historia inleddes, inte så oväntat kanske, som heatlopp och när det formatet lämnades från och med 1978 (för fyrtio år sedan det vill säga) kunde Pershing firas som vinnare. Just Pershing var sedan påföljande år, månaderna efter sin Elitopps-seger, tvåa i loppet efter Express Gaxe och denne ”klassiker” blev, då han följde upp med nu triumf 1980 den förste att vinna två Hugo Åbergs.

Trean kom dock aldrig för Express Gaxe 1981, hästens sista år på tävlingsbanan, i stället belade fjärdepriset efter den något överraskande vinnaren Mustard. Just den samme, som Sören Nordin knappt ett år tidigare vunnit Derbyt med på samma bana. Mustard, kanske mest känd för sin styrka, gjorde här sin första start som äldre häst över sprinterdistans och kanske bidrog det till det glada oddset 114 för 10. Det var för övrigt Olle Goop som rattade femåringen till segern den kvällen.

Mustards seger är förresten en riktig juvel. När man passerade pålen för 500 meter kvar sändes han på till attack men 300 meter senare var han fortsatt sist i fältet där ute i fjärdespår, men den avslutningen var en riktig delikatess. Vill du veta hur det såg ut? Kolla här.

Apropå forna Derby-hjältar. Big Spender, han som vann den klassiska duellen mot Mack the Knife 1985, är vår andra ”back-to-back”-vinnare i Åbergs. 1986 och 1987 stod han som segrare tillsammans med sin ständige följeslagare Berth Johansson.

Den andra segern, ja den kan du spana in här. Big Spender (spelad till 90 för 10) fick en finfin resa i andra utvändigt, bakom Grades Singing som delade favoritskapet med ledande Callit. Den senare stod handfallen när Berth vred på 250 kvar.

På tal om Callit förresten. Det här var andra året i följd som han fick bli till freds med silvret, alltså även 1986 slagen av Big Spender, men han fick sin revansch i stället 1988 (Big Spender var inte med) då han vann ett Hugo Åbergs som såg Sugarcane Hanover som dunderfavorit men denne gjorde bort sig med galopp. Fast han fick ju revansch sedan i March of Dimes, hästens sista start i karriären och eftersom ni säkert vet att det är mitt favoritlopp all time så missar vi inte chansen att njuta av det en gång till, även om det kanske är lite ”off topic”.

Åter till Hugo Åbergs. Peace Corps. Jänkarstoet som var dominant i början av 1990-talet. Hon är nummer tre i raden av dubbla vinnare. 1990 och 1991. Båda gångerna som megafavorit och i ärlighetens namn aldrig särskilt hotad på vägen mot segrarna. Och titta nu här vad Farbror Frej plockar fram, segern från 1991 på film.

Peace Corps gjorde sedan ett försök att ta den tredje raka 1992 men det gick inte, hon var trea. Fast då hade hon ju, som någon kanske minns, lämnat Stig H:s regi och tränades i stället av Torbjörn Jansson. Vem som vann då? Jo, Stig H förstås, med Kosar. Här kan du se det loppet (på tyska inledningsvis), och notera Stig H:s segergest(!).

Fram i tiden några år, till 1997. Då vann Rite on Line sin första buckla i Åbergs. Atle Hamres fine travare hade året före varit tvåa i loppet, bakom favoriten Zoogin. 1997 dock, var rollerna ombytta. Rite on Line hittade perfekt lucka från rygg ledande Toss Out och tog säkert ned som vanligt tappre Zoogin den sista biten (här är filmen).

Rite on Line återvände alltså 1998 och vann, även då överraskande igen (Zoogin fyra) för att 1999 ta fjärdepriset i den upplaga som Fridhems Ambra tog en bejublad spurtseger i (lika bra vi tittar på det också, va?). Rite on Line är därmed en stark kandidat att ha varit den som, i alla fall kommit närmast, en trippelviktoria.

På tal om Åke Svanstedt. Nästa dubbelvinnare kom från hans stall. 2004, följt av 2005 var det Gidde Palema som var kung över Jägersro (här den första segern). Men fler än två segrar i loppet blev det aldrig, för 2003 kunde han, som tvåa, aldrig fånga in Revenue som för Lutfi Kolgjini tog loppets, kanske mest poppis seger.

Och just Lutfi Kolgjini för oss in på den sjätte hästen som fixat dubbelslag i Åbergs. Lavec Kronos följde upp skrällen 2010, där närmast storfavoriten Torvald Palema (Svanstedt ja just) var slagen. Faktiskt än mer överraskande var det när Lavec Kronos sedan upprepade proceduren 2011, då med Erik Adielsson vagnen. ”Ludde” själv körde nämligen Joke Face som slutade trea. (Här är loppet).

Sist ut i denna minnesrevy kommer Commander Crowe. Fuxen hade ett sjukt starkt år 2012 och vann ju bland annat Olympiatravet, sedan Elitloppet, Kymi Grand Prix och Forus Open innan han också tog Hugo Åbergs. Och det loppet utnämner nog i alla fall jag, till det bästa någonsin i Åbergs historia. (Bedöm själv här). Tredjespår halva loppet, sedan till spets – och morsning och hejsan. 1.08,9 i mål.

Sju hästar med dubbla Åbergs-segrar alltså. Propulsion är den åttonde. Kan han bli unik som den förste med tre inteckningar? Vi får väl se i kväll.

Stochampionatet, loppet för travdrottningar

Sveriges två vinstrikaste ston genom tiderna. Två Prix d’Amérique-vinnare. En tvåa från samma lopp. Tre Prix de France-vinnare. Och en världsrekordstravare.

Vid studerande av vilka hästar som stått som segrarinnor i Stochampionatet genom åren blir det snart anmärkningsvärt vilken mängd fyrbenta legendarer som svängt förbi Axevallas stora publikfest på vägen mot världseliten sedan Goldhook vann loppets första upplaga för i år femtio år sedan.

Sveriges genom tiderna vinstrikaste sto, vem är det? Jo, Ina Scot givetvis. Hon tronar förresten fortsatt på tolfte plats bland de vinstrikaste svenskfödda travarna i historien med cirka 20,3 miljoner kronor insprungna i karriären.

Hon vann självklart Stochampionatet. För övrigt som loppets största favorit hittills i sin femtioåriga historia. En spelad hundralapp gav 117 kronor tillbaka då hon segrade 1993. En helt och hållet problemfri viktoria för Ina och den gode Kjell P

Ina Scot var vid segern redan sin kulls största artist och hade redan som treåring förpassat killarna i Kriteriet. Fyraåringssäsongen gick hon igenom som obesegrad i sjutton starter och efter vinsten på Axevalla spändes bågen i Derbyt, också det ett lopp som hon ju vann (så här såg det ut). Hennes karriärs största seger kom ju, om än kanske onödigt att påpeka, med segern i Prix d’Amérique två år senare.

Samma år som Ina Scot vann Stochampionatet hette vinnaren av Prix d’Amérique, ja just det, Queen L. Den urstarka märren är vårt näst vinstrikaste sto genom tiderna med 17,5 miljoner kronor på sitt samvete. Tre år före PdA-segern, 1990, bärgade hon titeln i Stochampionatet.

Det var för övrigt Queen L:s första riktigt stora seger. I Drottning Silvias Pokal månaderna före hade hon som favorit fått stryka på foten mot Drottning Sund, men på Axevalla påbörjades på allvar det segertåg som skulle göra henne till en av våra största stjärnor någonsin.

Med 1200 meter kvar skickade Stig H i väg styrkefenomenet som via tredjespår återstoden av loppet systematiskt skulle hårdjobba sig till segern. I spets tappra Summer Crown och i dödens travande Drottning Sund (igen) fick ge sig till slut för Queen L:s obarmhärtiga styrka (loppet kan du se här).

Hur Queen L. sedan fortsatt sin framfart har inte undgått någon som lyckats läsa så här långt ned i bloggen, liksom den senare Ina Scot följde hon upp med seger i Derbyt och sedermera förstås också Prix d’Amérique. Listan över hennes framgångar går naturligtvis att göras otroligt mycket längre.

Queen L:s sista seger kom för övrigt i 1995 års version av Prix de France (där Ina Scot inte deltog) och seger i det loppet är en erfarenhet hon delar med Sveriges tredje vinstrikaste sto, Hilda Zonett.

Hilda och Queen L. (och Ina Scot för den delen) har dock en gemensam nämnare i det faktum att de samtliga har vunnit Svenskt Travderby, för Hilda Zonetts del är hon ännu det senaste stoet (2001) att ha lyckats med det. Och när vi ändå är inne på det, samma gäller för Kriteriet.

Samma framgång i Stochampionatet hade dock inte fuxan. Där fick hon arbeta i dödens på Volita du Ling och Erik Adielsson och Tommy Hannés sto gick inte att komma förbi från ledningen den dagen. Hilda Zonett kunde dock när hon slutade 2005 med 49 segrar på 113 starter drygt 15 miljoner intjänat nog ändå känna sig väldigt nöjd med sin karriär.

Den kan nog Giant Diablo också vara. Den trettonfaldiga miljonärskan krönte sin karriär med mäktiga världsrekordet 1.08,5 på The Red Mile 2007. Ett världsrekord som förresten stod sig i nästan ett decennium.

Även Giant Diablo är en vinnare av Stochampionatet, 2004 tuggade hon ned motståndet från dödens (Så här såg det ut). Här kan vi faktiskt också skänka Camilla Highness en tanke, hon är Sveriges sjunde rikaste sto genom tiderna (10,5 miljoner) och hade kanske vunnit Stochampionatet om det inte hade varit för just Giant Diablo. Hon fick bli tvåa 2004 i stället.

Giant Diablo spände sedan bågen mot Derbyt även hon, och var också på vippen att lyckas med sitt uppdrag. Roger Walmann-stoet var klar favorit i finalen men fick se sig nöjd med silvret sedan Gazza Degato överraskande agerat överman.

Sju svenskfödda ston har tjänat tio miljoner kronor eller mer. Så en fattas alltså hittills i bloggen. Vem då? Jo, Lovely Godiva. 1994 gick hon segrande ur striden på Axevalla, även hon. Per-Olof Petterssons sto gjorde också hon ett försök mot Derbyt men blev tyvärr utslagen i mellanheatet (det var på den tiden man ju körde försök och sedan semi innan finalen). Zenit F. vann sedan det där Derbyt före Zoogin.

Lovely Godiva skulle ändå få en högst minnesvärd karriär att blicka tillbaka på, framför allt med framgångar i Frankrike. Hon sällar sig till sina tidigare nämnda systrar som vinnare i Prix de France (1997) och kom att göra tre raka starter i Prix d’Amérique där den sista, 1999, slutade i ett mycket prestigefyllt silver. Oturligt för Lovely Godiva var ett annat sto ännu bättre den söndagen, hon hette Moni Maker (och ja, hon är det senaste stoet som vunnit PdA på tal om det). Det loppet kan du se här.

Slutligen vill jag ta tillfället i akt att ge ett hedersom-nämnande till Haha Arden. Kanske är namnet inte helt bekant. Nej, det är inte ytterligare en Stochampionats-vinnare i raden, hon var för övrigt född i USA (1972), men hon är däremot unik som mor till två vinnare i Stochampionatet.

1985 vann dottern Kristina Palema (e. Quick Pay) och två år senare upprepade lillasyrran Emilie Palema (e. Pershing) bedriften. Båda tränade och körda av Bosse Näslund. Haha Ardens sjunde föl var Rosie Palema, som själv hade en högst blygsam karriär som tävlingshäst men i stället förevigats genom grabben sin Gidde Palema.

Sveriges tredje vinstrikaste travhäst genom tiderna är han, förresten.

Årjängs Stora, fortfarande en svensk klassiker

Alla som någon gång satt sin fot på Årjängstravet kan nog skriva under på att banan tillhör den svenska travsommarens mest ljuva platser. Till helgen ska den värmländska ovalen, som förresten funnits sedan 1936, avverka sin högtidsstund för året.

Årjängs Stora Sprinterlopp kvarstår som en av vår sports mest klassiska löpningar, trots det faktum att förstapriset på 600 000 kronor blott är 100 000 mer än vad exempelvis Fridhems Ambra fick då hon vann loppet för nitton år sedan.

Det kanske säger något om prestigen i detta anrika lopp, för det kan man väl ändå kalla det då det i år firar sin 66:e upplaga. Det var med andra ord 1952 som loppet såg dagens ljus, låt vara att det då existerade under namnet Årjängs Stora Heatlopp. Ragnar Thorngrens Lord Peter var förresten loppets första vinnare.

Heatlopp var som bekant modellen på ”den här tiden” och upplägget varade fram till och med 1977 års upplaga då Uno Swed stod som slutsegrare med Madison Avenue, efter det att man i skiljeheatet betvingat Emter W. Den sistnämnde hade emellertid sedan tidigare två segrar i loppet, både 1972 och 1973.

Loppets möjligen ännu mest omskrivna upplaga var förstås den 1954. Orsaken var att Årjäng då fick besök av tidens största artist Frances Bulwark. Sören Nordins publikmagnet som året före vunnit Elitloppet, därefter varit tvåa i Prix d’Amérique och tidigare samma år varit tvåa efter Carné som titelförsvarare i Elitloppet kom, sågs och segrade i västra Värmland.

Publiktillströmningen var, liksom oftast då Frances Bulwark tävlade, monumental. Exakt hur många som kom för att se ”järnladyn” i Årjäng är inte säkert, men man räknade med cirka 17 000 besökare. Något som, berättas det, ska ha orsakat bilköer på uppemot fem mil…

Från segern 1954 hittas olyckligtvis inga bilder, men däremot från ett annat besök av en av vår sports mest legendariska namn. 1989 var det Mack Lobells tur att visa upp sig (det loppet kan du se här). ”Macken” som den här säsongen kördes av Veijo Heiskanen öppnade hårt från sitt åttondespår och kunde efter en vid första kurva ta sig till ledningen. Sedan var det uppvisning. Segertiden 1.12,4a var en rejäl putsning av löpningsrekordet med sju tiondelar.

…den som innehaft det tidigare rekordet, satt året före för övrigt, var en av svensk travhistorias största och i värmländsk sådan i synnerhet, odödligt namn. Callit såklart.

Callit, som hade vunnit Årjängs Stora föregående år och därefter bärgat VM-titeln i USA, var förstås stor favorit att göra repris. I den sista kurvan såg ”Kalle på Trappas” hjälte dock ut som en slagen sådan då Olle Goop ryckte i täten med Emile (som förresten vunnit 1986), men Callit fann nytt mod, plockade fram stridsmoralen och jobbade sig tillbaka till segern (och det kan du titta på här).

Apropå värmländska hjältar. Självklart har också Copiad en inteckning i loppet. Det skedde det stora året 1994, veckorna efter sin första triumf i Elitloppet kunde Copiad, trots en galopp, få guldet före norske Bicycle.

Någon andra seger i Årjängs Stora, till skillnad från Elitloppet, fick dock inte Copiad. Vid sitt andra försök 1996, sumpade stjärnan sina chanser helt i en galopp, vilket i stället lämnade vägen öppen för Bicycle att nu vinna, månne en liten revansch för den fine norrmannen.

Callit vann som bekant två upplagor. Det är en bedrift som han delar med sex andra hästar. Tidigare nämnde Emter W. (72-73), Miss Golden (62-63), Scott Protector (68 och 71), Record Launcher (80 och 82), Steinlager förstås (04-05) – samt Igor Brick åren i följd 2000 och 2001.

Igor Brick är förresten kanske den som kommit allra närmast en trippelseger. Efter sina båda, smått överraskande segrar, fick han 2002 endast sträcka vapen mot en viss Victory Tilly som, trots en galopp, äntligen fick ta sin titel i Årjäng det året. Det var för övrigt i Stig H-stjärnans tredje försök, Victory Tilly hade som tvåa, respektive fyra, varit slagen av just Igor Brick i de båda tidigare upplagorna. Igor Bricks seger 2000, där han på linjen tar ner Victory Tilly, kan du ju titta på här.

Stig H Johansson, på tal om ”mäster”, såklart är han den tränaren som vunnit Årjängs Stora flest gånger, nämligen sex. Mest vinnande kusk är dock allt jämnt Sören Nordin med fem (han tränade alla också) men det kan tangeras av Örjan Kihlström som inför årets race har vunnit fyra. Största skrällen i loppet, med marginal, svarade Cato Antonsen för 1993 då han med fältets minst spelade häst (899 för 10) Spin Lama närmast slog Park Avenue Kathy. Avslutningsvis, snabbaste vinnaren då? Jo, segertiden 1.09,6 delar fjolårsvinnaren Dante Boko med världens snabbaste Sebastian K. som vid sin seger 2013 noterade samma tid.

©2018 Travnet