1990 – året då ston dominerade i Derbyt

Oavsett hur Svenskt Travderby slutar på söndag kan jag i alla fall lova en sak, ett sto kommer inte vinna. Det är förstås väldigt enkelt att förutse det, eftersom något sto över huvud taget inte anmäldes ens till uttagningarna.

Faktum är att av de 90 upplagor av Derbyt som körts sedan den första gången 1928 har faktiskt hela 23 av loppets vinnare varit ston. Det är till exempel betydligt fler än valackerna som segrat; när Cyber Lane gjorde det i fjol var han den sjunde i historien.

Att ston numera dock har väldigt svårt att vinna Derbyt blir mycket tydligare då man konstaterar att på de senaste femtio åren, har blott fyra gjort det. Den senaste som lyckades med den bedriften var ju Hilda Zonett som 2001, det vill säga för sjutton år sedan, trots galopp spurtade hem ett rafflande Derby (som du förresten kan se på här). Det senaste stoet att ens försöka var Pasithea Face som för två år sedan slutade sexa i finalen.

Att ston numera ”aldrig” vinner Svenskt Travderby har givetvis en stor orsak i och med införandet av Derbystoet vars första upplaga kördes 1991. Före det året fick ston helt enkelt finna sig i att matchas i Derbyt, om man över huvud taget skulle ha något med saken att göra. Och att man numera väljer Derbystoet, som med lite premiechansen adderat till potten, kan ge vinnaren två miljoner kronor, är fullständigt självklart.

…Fast den här bloggen tänkte jag i huvudsak ägna åt Derbyt 1990. För övrigt då, som vi noterat, det sista året innan Derbystoet gjorde sitt intåg på marknaden. Paradoxalt nog var det Derbyt kanske det bästa genom tiderna, sett ur tjejernas perspektiv.

Och för den som undrar, kanske, så här såg startlistan ut:

1 Bix Bay – Per-Erik Eriksson
2 Bubka Bob – Sven Berggren
3 Drottning Sund – Björn Larsson
4 Summer Crown – Leif Edvinsson
5 Business Tour – Tonny G Nilsson
6 Micke Whitney – Johnny Takter
7 Play it Again – Olle Goop
8 Sontard – Per Lennartsson
9 Queen L. – Stig H Johansson
10 Tom T. Hall – Åke Eriksson
11 Frances Drew – Stefan Söderkvist
12 Delvin Håleryd – Leif Witasp

Den här Derby-finalen innehöll faktiskt hela tre ston och inte nog med det, trion var de mest spelade hästarna i loppet. Queen L., vem annars, bar det knappa favoritskapet. Stig H hade förresten tre hästar med i Derbyt, de övriga två Play it Again och Bubka Bob.

Queen L, var som sagt favorit, sedan hon tidigare tagit hem Stochampionatet, trots det faktum att hon inte vunnit vare sig kvalet eller semifinalen till Derbyt (såg gick det ju till då…). I sin semi hade Queen L. fått stryk av Per-Erik Erikssons fine Bix Bay, tidigare under året tvåa efter Bowspirit i Kungapokalen och ju ägd av det dåvarande Atalanta-proffset Glenn Strömberg.

Det fick till orsak att fuxan i finalen fick fajtas från ett bakspår. Loppets övriga två ston, Drottning Sund, tränad och körd av Björn Larsson och Leif Edvinssons Summer Crown hade å sin sida båda tagit hem segrarna i sina semifinaler.

Trojkan hade såklart tidigare mötts under årets stora slag. I Drottning Silvias Pokal var det, passande nog, Drottning Sund som drog det längsta strået, där Queen L. fick nöja sig med att bli trea. Senare, som sagt, i Stochampionatet var rollerna ombytta, med det tillägget att Summer Crown var tvåa.

Det skulle alltså bli ”stonas Derby”. Dock började det i molltonart. Drottning Sund galopperade tyvärr kort efter att starten gått och troddes då vara borta ur leken. Sekunderna senare föll olyckligt också Summer Crown över i samma gångart, efter att hon nyss försvarat ledningen. Queen L. dock, hon höll sig till trav, men var å andra sidan placerad sist av de felfria i fältet. Det såg mörkt ut.

Queen L. bidade sin tid där, i femte utvändigt, till exakt 1300 meter återstod av loppet. De 1300 meterna som nu var kvar, skulle hon sedan spendera i tredjespår. I sin ospeediga men samtidigt vansinnigt urstarka stil som med tiden skulle bli en av våra bästa hästars signum, tuffade hon på, oförtrutligt, först i spåren.

Fast med 600 kvar hände något oväntat. Björn Larsson som efter galoppen funnit fjärde invändigt med Drottning Sund lyfte nu ut sin springare till attack. Och det gick fasligt fort plötsligt. Via fjärde spår forsade stoet fram, passerade för en bit den invändiga Queen L. som för ett kort ögonblick tycktes stå stilla mot den framstormade konkurrenten.

Var Drottning Sund på väg mot segern ändå, trots att hon ”försvunnit” redan i starten? Lyckan blev dock inte långvarig. Mitt i den sista svängen, i det läget till synes med ett grepp, trasslade Drottning Sund återigen till det för sig och loppet var nu definitivt förlorat för hennes del. Hur Derbyt 1990 hade slutat om så inte varit fallet, är det, som det heter, fritt att spekulera i.

Queen L. kunde dock andas ut. Hon hade varit chanslös i speedrycket men kunde nu åter falla tillbaka på sin urstyrka; täthästarna kippade efter andan, bakifrån kom det inget som utgjorde någon segerfara och invändigt, ja där fick Bix Bay luckan för sent…

På den här tiden fick travet faktiskt utrymme i SVT och Derbyt förärades ett sju minuter långt inslag i Sportspegeln. Just det, med hela loppet inkluderat, kan du luta dig bakåt och njuta av här.

– Ja, hon har så mycket pengar på sig, vi får väl försöka hitta något mer fyraåringslopp till henne, men sedan blir det förmodligen avel nästa år…, sa Stig H efter sin femte Derby-seger.

…vi kan väl konstatera att ”mäster” inte var helt rätt ute just den gången. Och vi kan vara ganska glada för att så var fallet.

För Queen L. gick knappast till avel nästa år. Hon fortsatte att tävla i hela fem säsonger till som en av världens bästa hästar någonsin, med styrkan som sitt främsta vapen. När hon med ett andrapris i Prix de Paris rundade av sin karriär 1995 hade hon vunnit 46 av 82 starter och tjänat nästan 17,5 miljoner kronor. Något som gör henne till än i dag vår 14:e vinstrikaste häst i historien. Bland ston är hon för övrigt tvåa på samma lista, endast överskuggad av Ina Scot.

Och just det ja, Ina Scot är ju det näst senaste stoet att ha vunnit Derbyt.

Joseph Ollers snilleblixt förändrade spelbranschen

Joseph Oller, klingar namnet bekant? Eller George Julius? Kanske inte. Men faktum är att båda är personer som kommit att spela en avgörande betydelse för företeelser i vår travsport som vi i dag sedan länge anser som självklara. Jag tar tillfället i akt att återuppliva två som vi har att tacka för en hel del.

Joseph Oller (1839-1922) var egentligen spanjor till sin börd, född strax utanför Barcelona, men kom att leva nästan hela sitt liv i Frankrike. Paris närmare bestämt.

Redan som ung blev han involverad i tuppfäktning hemma i Spanien och det var här som han utvecklade sina skills som bookmaker. Något som han förstås tog med sig då flytten gick till Frankrike.

Oller blev till en framgångsrik bookmaker, som främst huserade i de hästkapplöpningar som hölls i Paris med omnejd i mitten av 1800-talet. Han öppnade faktiskt 1865 Paris första bookmaker-kontor, som var beläget på Boleuvard Magenta. Ungefär samtidigt började han med ambulerade färggranna vagnar åka runt var helst det nalkades racing och erbjöd spel på tävlingarna.

Yrket som ”bookie” var dock en riskfylld business. De första säkra bevisen på sådana företeelser i Europa finns från England i slutet av 1700-talet där Harry Ogden anses som den första professionella att fungera som arrangör av vadslagning på hästsport. Men hela tiden uppstod problematik, man spelade till vad vi i dag kallar ”fasta odds” och i särskilda pooler; som gjort för fusk och korrigerande i efterhand.

Efter en dispyt för mycket med sina kunder fick Oller så 1867 sin snilleblixt. Sin nya innovation kom han att kalla ”Pari-Mutuel”, något som direkt översatt från franskan blir, ungefär, ”satsa tillsammans”. (Här kan vi som ytterligare anekdot inflika att det statliga franska bolaget PMU ju uttyds just Pari-Mutuel Urbain). Den gode Joseph Oller hade helt enkelt nu uppfunnit totalisatorn.

Med den nya uppfinningen, att kunderna spelade till rörliga odds mot varandra, innebar det att man inte längre behövde tvista om vad man egentligen hade vunnit. Oddsen talade sitt tydliga språk. Och Oller blev stormförmögen på kuppen. Han plockade nämligen ut 5-10 procent på den totala omsättningen, behövde inte oroa sig för några förluster, och lade pengarna på hög. Det finns uppgifter på att han i början av 1870-talet gjorde en förtjänst på fem miljoner franc årligen, hiskeliga summor för tiden.

Men det var förstås då som staten skulle blanda sig i. Trots att han erbjöd sig att betala skatt på sin rörelse ställdes han inför rätta 1875. Domstolen dömde honom till skyldig för olagliga handlingar och han fick sona för sina brott med fängelse. I 18 dagar.

Pari-Mutuel förbjöds nu i Frankrike och Joseph kunde, efter att han kommit ut från finkan, inte fortsätta. Fast det skulle, sett ur historiskt perspektiv, faktiskt bara göra honom än mer förmögen och berömd. Han bytte nämligen karriär. Oller investerade sina miljoner i nöjesbranschen i stället, något som skulle visa sig vara högst lukrativt under den rådande ”belle epoque”.

Tillsammans med sin kollega Charles Zidler grundade han 1889 nöjesetablissemanget Moulin Rouge. Ett av Paris än i dag mest klassiska tillhåll, beläget vid Place Pigalle i Montmartre. Den ”lättklädda” underhållning som här erbjöds kom bland annat att göra ”can-can”-dansen världsberömd och bli trendsättande för en hel cabaret-kultur. Moulin Rouge står stablit, ungefär med samma underhållning än i dag, snart 130 år senare.

Lyckan var gjord för Joseph Oller, även om han, åtminstone till huvudsak, lämnade bookmaker-branschen. Hans uppfinning totalisatorn, eller Pari-Mutuel, var dock för bra för att falla i glömska. Det dröjde inte länge, till 1891 närmare bestämt, innan den legaliserades igen och gjordes statlig.

Totalisatorn var alltså ”här för att stanna” och det är nu som George Julius (1873-1946) kommer in i bilden. Eller inte riktigt nu i och för sig, utan vi får flytta oss fram i tiden till 1913.

Julius, född i England, men uppvuxen på Nya Zeeland och i Australien, var också han entreprenör och uppfinnare. En särskild fäbless hade han för mekanik och det var i det ämnet han skulle skapa sitt magnum opus – nämligen den första automatiska totalisatorn.

Fram till nu hade man såklart för hand fått räkna ut oddsen efter Joseph Ollers briljanta idé, vilket ju tog sin tid. Det var inte direktutbetalning på en minut, kanske. Men Julius avsikt med sin uppfinning, som vi i dag ser manifesterad i en digitaliserad version på varje travbana i världen, var egentligen en annan från början.

Det var 1913 som han färdigställde en maskin för snabbare räkning av röster vid val. Något som var efterfrågat av de australiska myndigheterna för att förhindra valfusk. Fast när George väl presenterade sin maskin föll den inte dem i smaken. Man avvisade helt enkelt idén. Räknemaskinen var dock för bra för att stå och samla damm, varför Julius nu i stället vände sig till racing-branschen.

Så påsken 1913 dök den första mekaniska totalisatorn, som maskinen nu gjorts om till, upp då det var tävlingar på Ellerslie Racecourse i Auckland, Nya Zeeland. En bana som förresten än i dag finns kvar. Det moderna sättet att betta på hästkapplöpningar (och andra sporter för den delen) var nu slutligen född. Den första elektriskt drivna versionen såg förresten dagens ljus redan påföljande år, i Australien.

Det lite paradoxala i historien är kanske det att George egen far, Churchill Julius, som var ärkesbiskop av Nya Zeeland kan man tänka, var en av de ledande figurerna i rörelsen för förespråkandet av att förbjuda vadhållning i landet. Fadern vekande dock med åren, då han förstod att hans sons invention bidrog till att skapa en betydligt säkrare spelbransch.

Så det gick allt bra för George Julius också. Han blev förresten adlad 1929.

(Foton: Wikipedia)

Den gången när Ourasi kom till Åby Stora Pris

Att locka de största franska stjärnorna till våra svenska storlopp har alltid varit ett svårt uppdrag. Redan i våras deklarerades Bold Eagle ha siktet inställt mot ”nya” Åby Stora Pris, men när det väl kommit till kritan, inte minst efter ”debaclet” i Elitloppet, lyser han med sin frånvaro när fältet på lördag samlas bakom startbilen.

En gång när Åby dock lyckades locka en fransk superartist till loppet var 1988, för trettio år sedan i år alltså. Och det var förstås inte vem som helst. Nämligen den störste av dem alla. Äntligen får jag tillfälle att skriva en ny blogg med tema Ourasi.

1988, för övrigt ett veritabelt monsterår för en travsports-entusiast. Tidigare under året hade på just Åby för den europeiska publiken presenterats en amerikansk stjärna som också kommit att tillhöra de odödliga skara. Sugarcane Hanover, sopade i sin årsdebut banan med motståndet då han tog hem den ännu kanske mest klassiska upplagan av Olympiatravet. Månaden senare det oförglömliga Elitloppet som såg Mack Lobell som vinnare i splendid isolation.

Men när det, i september, drog ihop sig till årets Åby Stora Pris, lyckades banan med en bedrift som ingen svensk bana tidigare lyckats med. Eller skulle lyckas med därefter, förresten. Den franske ”kejsaren” Ourasi intog Åbyfältet.

Självklart inget enkelt uppdrag. Övertalningsprocessen hade varit lång. Flera år, skulle man kunna säga. För Ourasi hade stått överst på önskelistan både för Åby och andra nordiska storloppsarrangörer de senaste åren. Nu fick man äntligen napp.

Efter att ha slutligen kommit överens med tränare Jean-René Gougeon lastades Ourasi in på ett Herculesplan med destination Göteborg. Prislappen översteg vida budgeten, men det fick det vara värt. Förvisso hade Ourasi sedan tidigare gjort ett utlandsbesök, när han två år tidigare i Gelsenkirschen vunnit Elit-Rennen, men att få hit fransmannen som i januari samma år bärgat sin tredje raka titel i Prix d’Amérique, var förstås en jackpot.

Nu kanske den nyfikne är intresserad av hur startlistan verkligen såg ut i Åby Stora Pris för trettio år sedan. Det är givetvis inte något jag ska missunna någon:

1 Meadow Roland – Preben Kjärsgård
2 Lord Quick – Mats Rånlund
3 Ourasi – Jean-René Gougeon
4 Mack the Knife – Stig H Johansson
5 Sugarcane Hanover – Gunnar Eggen
6 Kermit the Frog – Veijo Heiskanen
7 Jet Ribb – Hans G Eriksson
8 Dennison Hanover – Tuomo Mäkälä

Den främste utmanaren till ”kejsaren” var Sugarcane Hanover, som ju för övrigt slutat tvåa i Elitloppet bakom Mack Lobell efter sitt vidunderliga försök som han vann efter galopp (ja, ni kan det där). Och det var också de här båda som kom att spela huvudrollerna även i Mölndal.

Till ledningen gick emellertid danske Meadow Roland från innerspåret. Det dröjde förstås inte länge, cirka 500 meter, innan Gougeon tog sats och landade i dödens med den urstarke Ourasi. Därifrån skulle han vinna loppet var det tänkt. Oddsen för det sjunk förstås också då Sugarcane Hanover fick positionen sist utvändigt.

Där förblev han till mitt på sista bortre, men då drog Gunnar Eggen i högertömmen och Sugarcane forsade fram mot täthästarna. Ett sus gick genom publikum (drygt 12 000) när norskjänkaren kastade loss i ett patenterat speedryck, månne återväcktes minnen av vad man upplevt bara några månader tidigare på samma underlag.

Meadow Roland var märkt av Ourasis mangel och kastade handduken i sista sväng. Vad som kanske var mer förvånande var att även fransmannen, i det här läget, såg slagen ut. Skulle den stora stjärnan få se sig slagen vid sin sällsynta skandinaviska visit? Ja, bättre såg det inte ut, för Sugarcane Hanover formligen forsade fram och på väg mot segern när man vred in på upploppet, ungefär samtidigt som Jean-René Gougeon bryskt tog sig ned på innerspåret (ja, det var långt före open stretch-tiderna).

Fast nu hände något som skulle få helt avgörande betydelse. Sugarcane Hanover, som sett ”klar” ut började, som man säger i Göteborg, fippla allt mer med aktionen. Travet blev allt sämre och Eggen kunde till sin förskräckelse bara försöka se till att hans häst inte till fullo föll över i galoppsynden. Något som dock inte lyckades. Invändigt fick Ourasi åter segervittring och tog sig till slut säkert förbi och till segern.

Kort före mål felade alltså Sugarcane Hanover med diskning som påföljd. Han hade varit tvåa annars och än mer intressant kanske, vad hade hänt om han inte tappat travet? Högst troligt hade Ourasi inte vunnit denna, vad som blev, hans enda start på svensk mark.

Nu tycker jag vi ska njuta av loppet. Bäst gör du det via den här fullständiga videon, med original-reff som finns utlagd på Åbytravets Facebook. Har du nu inte ett Facebook-konto kan du i alla fall se det sista varvet via youtube här. Notera förresten härlige lille Jet Rib, titelförsvarare för övrigt, som ute i banan spurtar som ett jehu till vad som nu blev ett andrapris.

Historien om Ourasi och Sugarcane Hanover slutar förstås inte riktigt än. De skulle mötas igen knappt två månader senare på Garden State Park i mytomspunna March of Dimes. Ett lopp som jag tjatat mig till leda om i den här bloggen, så jag behöver inte göra det igen. Men för att friska upp minnet, Sugarcane Hanover speedade till segern efter att Ourasi brottat ned Mack Lobell från dödens.

Det var förresten Sugarcane Hanovers sista lopp (vill du läsa mer om honom, kolla min tidigare blogg). Ourasi däremot fortsatte ”in i kaklet”. Mestadels i Frankrike. Han gjorde ytterligare två besök utomlands (5 totalt av sina 86 lopp), då han, efter Åby Stora också vann Grosser Preis von Bild i Hamburg, och påföljande år segrade i Oslo Grand Prix.

Det året, alltså 1989, missade han till allas förvåning fjärde raka i Prix d’Amérique, men det reparerade han sedan 1990 när han då i stället vann loppet för fjärde gången. Det var förresten hans sista race.

Kan man vinna Hugo Åbergs tre gånger i rad?

Får vi möjligen se Propulsion ta sin tredje raka seger i Hugo Åbergs Memorial denna härliga högsommarafton på Jägersro? Om så blir fallet, då blir han den förste i historien att lyckas med en sådan bedrift sedan loppet för första gången kördes 1970.

Att klämma tre raka (eller tre segrar över huvud taget, ska sägas) i Åbergs har nämligen visat sig vara ett hittills omöjligt uppdrag. Att vinna loppet ”back-to-back”, däremot, är absolut inget unikt.

När Propulsion i fjol följde upp segern från 2017 genom att avgöra till seger på sagolika 1.08,1 (som såklart är loppets snabbaste segertid, för övrigt) blev han faktiskt den åttonde hästen i raden att ta ”dubbeln”.

Hugo Åbergs historia inleddes, inte så oväntat kanske, som heatlopp och när det formatet lämnades från och med 1978 (för fyrtio år sedan det vill säga) kunde Pershing firas som vinnare. Just Pershing var sedan påföljande år, månaderna efter sin Elitopps-seger, tvåa i loppet efter Express Gaxe och denne ”klassiker” blev, då han följde upp med nu triumf 1980 den förste att vinna två Hugo Åbergs.

Trean kom dock aldrig för Express Gaxe 1981, hästens sista år på tävlingsbanan, i stället belade fjärdepriset efter den något överraskande vinnaren Mustard. Just den samme, som Sören Nordin knappt ett år tidigare vunnit Derbyt med på samma bana. Mustard, kanske mest känd för sin styrka, gjorde här sin första start som äldre häst över sprinterdistans och kanske bidrog det till det glada oddset 114 för 10. Det var för övrigt Olle Goop som rattade femåringen till segern den kvällen.

Mustards seger är förresten en riktig juvel. När man passerade pålen för 500 meter kvar sändes han på till attack men 300 meter senare var han fortsatt sist i fältet där ute i fjärdespår, men den avslutningen var en riktig delikatess. Vill du veta hur det såg ut? Kolla här.

Apropå forna Derby-hjältar. Big Spender, han som vann den klassiska duellen mot Mack the Knife 1985, är vår andra ”back-to-back”-vinnare i Åbergs. 1986 och 1987 stod han som segrare tillsammans med sin ständige följeslagare Berth Johansson.

Den andra segern, ja den kan du spana in här. Big Spender (spelad till 90 för 10) fick en finfin resa i andra utvändigt, bakom Grades Singing som delade favoritskapet med ledande Callit. Den senare stod handfallen när Berth vred på 250 kvar.

På tal om Callit förresten. Det här var andra året i följd som han fick bli till freds med silvret, alltså även 1986 slagen av Big Spender, men han fick sin revansch i stället 1988 (Big Spender var inte med) då han vann ett Hugo Åbergs som såg Sugarcane Hanover som dunderfavorit men denne gjorde bort sig med galopp. Fast han fick ju revansch sedan i March of Dimes, hästens sista start i karriären och eftersom ni säkert vet att det är mitt favoritlopp all time så missar vi inte chansen att njuta av det en gång till, även om det kanske är lite ”off topic”.

Åter till Hugo Åbergs. Peace Corps. Jänkarstoet som var dominant i början av 1990-talet. Hon är nummer tre i raden av dubbla vinnare. 1990 och 1991. Båda gångerna som megafavorit och i ärlighetens namn aldrig särskilt hotad på vägen mot segrarna. Och titta nu här vad Farbror Frej plockar fram, segern från 1991 på film.

Peace Corps gjorde sedan ett försök att ta den tredje raka 1992 men det gick inte, hon var trea. Fast då hade hon ju, som någon kanske minns, lämnat Stig H:s regi och tränades i stället av Torbjörn Jansson. Vem som vann då? Jo, Stig H förstås, med Kosar. Här kan du se det loppet (på tyska inledningsvis), och notera Stig H:s segergest(!).

Fram i tiden några år, till 1997. Då vann Rite on Line sin första buckla i Åbergs. Atle Hamres fine travare hade året före varit tvåa i loppet, bakom favoriten Zoogin. 1997 dock, var rollerna ombytta. Rite on Line hittade perfekt lucka från rygg ledande Toss Out och tog säkert ned som vanligt tappre Zoogin den sista biten (här är filmen).

Rite on Line återvände alltså 1998 och vann, även då överraskande igen (Zoogin fyra) för att 1999 ta fjärdepriset i den upplaga som Fridhems Ambra tog en bejublad spurtseger i (lika bra vi tittar på det också, va?). Rite on Line är därmed en stark kandidat att ha varit den som, i alla fall kommit närmast, en trippelviktoria.

På tal om Åke Svanstedt. Nästa dubbelvinnare kom från hans stall. 2004, följt av 2005 var det Gidde Palema som var kung över Jägersro (här den första segern). Men fler än två segrar i loppet blev det aldrig, för 2003 kunde han, som tvåa, aldrig fånga in Revenue som för Lutfi Kolgjini tog loppets, kanske mest poppis seger.

Och just Lutfi Kolgjini för oss in på den sjätte hästen som fixat dubbelslag i Åbergs. Lavec Kronos följde upp skrällen 2010, där närmast storfavoriten Torvald Palema (Svanstedt ja just) var slagen. Faktiskt än mer överraskande var det när Lavec Kronos sedan upprepade proceduren 2011, då med Erik Adielsson vagnen. ”Ludde” själv körde nämligen Joke Face som slutade trea. (Här är loppet).

Sist ut i denna minnesrevy kommer Commander Crowe. Fuxen hade ett sjukt starkt år 2012 och vann ju bland annat Olympiatravet, sedan Elitloppet, Kymi Grand Prix och Forus Open innan han också tog Hugo Åbergs. Och det loppet utnämner nog i alla fall jag, till det bästa någonsin i Åbergs historia. (Bedöm själv här). Tredjespår halva loppet, sedan till spets – och morsning och hejsan. 1.08,9 i mål.

Sju hästar med dubbla Åbergs-segrar alltså. Propulsion är den åttonde. Kan han bli unik som den förste med tre inteckningar? Vi får väl se i kväll.

Stochampionatet, loppet för travdrottningar

Sveriges två vinstrikaste ston genom tiderna. Två Prix d’Amérique-vinnare. En tvåa från samma lopp. Tre Prix de France-vinnare. Och en världsrekordstravare.

Vid studerande av vilka hästar som stått som segrarinnor i Stochampionatet genom åren blir det snart anmärkningsvärt vilken mängd fyrbenta legendarer som svängt förbi Axevallas stora publikfest på vägen mot världseliten sedan Goldhook vann loppets första upplaga för i år femtio år sedan.

Sveriges genom tiderna vinstrikaste sto, vem är det? Jo, Ina Scot givetvis. Hon tronar förresten fortsatt på tolfte plats bland de vinstrikaste svenskfödda travarna i historien med cirka 20,3 miljoner kronor insprungna i karriären.

Hon vann självklart Stochampionatet. För övrigt som loppets största favorit hittills i sin femtioåriga historia. En spelad hundralapp gav 117 kronor tillbaka då hon segrade 1993. En helt och hållet problemfri viktoria för Ina och den gode Kjell P

Ina Scot var vid segern redan sin kulls största artist och hade redan som treåring förpassat killarna i Kriteriet. Fyraåringssäsongen gick hon igenom som obesegrad i sjutton starter och efter vinsten på Axevalla spändes bågen i Derbyt, också det ett lopp som hon ju vann (så här såg det ut). Hennes karriärs största seger kom ju, om än kanske onödigt att påpeka, med segern i Prix d’Amérique två år senare.

Samma år som Ina Scot vann Stochampionatet hette vinnaren av Prix d’Amérique, ja just det, Queen L. Den urstarka märren är vårt näst vinstrikaste sto genom tiderna med 17,5 miljoner kronor på sitt samvete. Tre år före PdA-segern, 1990, bärgade hon titeln i Stochampionatet.

Det var för övrigt Queen L:s första riktigt stora seger. I Drottning Silvias Pokal månaderna före hade hon som favorit fått stryka på foten mot Drottning Sund, men på Axevalla påbörjades på allvar det segertåg som skulle göra henne till en av våra största stjärnor någonsin.

Med 1200 meter kvar skickade Stig H i väg styrkefenomenet som via tredjespår återstoden av loppet systematiskt skulle hårdjobba sig till segern. I spets tappra Summer Crown och i dödens travande Drottning Sund (igen) fick ge sig till slut för Queen L:s obarmhärtiga styrka (loppet kan du se här).

Hur Queen L. sedan fortsatt sin framfart har inte undgått någon som lyckats läsa så här långt ned i bloggen, liksom den senare Ina Scot följde hon upp med seger i Derbyt och sedermera förstås också Prix d’Amérique. Listan över hennes framgångar går naturligtvis att göras otroligt mycket längre.

Queen L:s sista seger kom för övrigt i 1995 års version av Prix de France (där Ina Scot inte deltog) och seger i det loppet är en erfarenhet hon delar med Sveriges tredje vinstrikaste sto, Hilda Zonett.

Hilda och Queen L. (och Ina Scot för den delen) har dock en gemensam nämnare i det faktum att de samtliga har vunnit Svenskt Travderby, för Hilda Zonetts del är hon ännu det senaste stoet (2001) att ha lyckats med det. Och när vi ändå är inne på det, samma gäller för Kriteriet.

Samma framgång i Stochampionatet hade dock inte fuxan. Där fick hon arbeta i dödens på Volita du Ling och Erik Adielsson och Tommy Hannés sto gick inte att komma förbi från ledningen den dagen. Hilda Zonett kunde dock när hon slutade 2005 med 49 segrar på 113 starter drygt 15 miljoner intjänat nog ändå känna sig väldigt nöjd med sin karriär.

Den kan nog Giant Diablo också vara. Den trettonfaldiga miljonärskan krönte sin karriär med mäktiga världsrekordet 1.08,5 på The Red Mile 2007. Ett världsrekord som förresten stod sig i nästan ett decennium.

Även Giant Diablo är en vinnare av Stochampionatet, 2004 tuggade hon ned motståndet från dödens (Så här såg det ut). Här kan vi faktiskt också skänka Camilla Highness en tanke, hon är Sveriges sjunde rikaste sto genom tiderna (10,5 miljoner) och hade kanske vunnit Stochampionatet om det inte hade varit för just Giant Diablo. Hon fick bli tvåa 2004 i stället.

Giant Diablo spände sedan bågen mot Derbyt även hon, och var också på vippen att lyckas med sitt uppdrag. Roger Walmann-stoet var klar favorit i finalen men fick se sig nöjd med silvret sedan Gazza Degato överraskande agerat överman.

Sju svenskfödda ston har tjänat tio miljoner kronor eller mer. Så en fattas alltså hittills i bloggen. Vem då? Jo, Lovely Godiva. 1994 gick hon segrande ur striden på Axevalla, även hon. Per-Olof Petterssons sto gjorde också hon ett försök mot Derbyt men blev tyvärr utslagen i mellanheatet (det var på den tiden man ju körde försök och sedan semi innan finalen). Zenit F. vann sedan det där Derbyt före Zoogin.

Lovely Godiva skulle ändå få en högst minnesvärd karriär att blicka tillbaka på, framför allt med framgångar i Frankrike. Hon sällar sig till sina tidigare nämnda systrar som vinnare i Prix de France (1997) och kom att göra tre raka starter i Prix d’Amérique där den sista, 1999, slutade i ett mycket prestigefyllt silver. Oturligt för Lovely Godiva var ett annat sto ännu bättre den söndagen, hon hette Moni Maker (och ja, hon är det senaste stoet som vunnit PdA på tal om det). Det loppet kan du se här.

Slutligen vill jag ta tillfället i akt att ge ett hedersom-nämnande till Haha Arden. Kanske är namnet inte helt bekant. Nej, det är inte ytterligare en Stochampionats-vinnare i raden, hon var för övrigt född i USA (1972), men hon är däremot unik som mor till två vinnare i Stochampionatet.

1985 vann dottern Kristina Palema (e. Quick Pay) och två år senare upprepade lillasyrran Emilie Palema (e. Pershing) bedriften. Båda tränade och körda av Bosse Näslund. Haha Ardens sjunde föl var Rosie Palema, som själv hade en högst blygsam karriär som tävlingshäst men i stället förevigats genom grabben sin Gidde Palema.

Sveriges tredje vinstrikaste travhäst genom tiderna är han, förresten.

Årjängs Stora, fortfarande en svensk klassiker

Alla som någon gång satt sin fot på Årjängstravet kan nog skriva under på att banan tillhör den svenska travsommarens mest ljuva platser. Till helgen ska den värmländska ovalen, som förresten funnits sedan 1936, avverka sin högtidsstund för året.

Årjängs Stora Sprinterlopp kvarstår som en av vår sports mest klassiska löpningar, trots det faktum att förstapriset på 600 000 kronor blott är 100 000 mer än vad exempelvis Fridhems Ambra fick då hon vann loppet för nitton år sedan.

Det kanske säger något om prestigen i detta anrika lopp, för det kan man väl ändå kalla det då det i år firar sin 66:e upplaga. Det var med andra ord 1952 som loppet såg dagens ljus, låt vara att det då existerade under namnet Årjängs Stora Heatlopp. Ragnar Thorngrens Lord Peter var förresten loppets första vinnare.

Heatlopp var som bekant modellen på ”den här tiden” och upplägget varade fram till och med 1977 års upplaga då Uno Swed stod som slutsegrare med Madison Avenue, efter det att man i skiljeheatet betvingat Emter W. Den sistnämnde hade emellertid sedan tidigare två segrar i loppet, både 1972 och 1973.

Loppets möjligen ännu mest omskrivna upplaga var förstås den 1954. Orsaken var att Årjäng då fick besök av tidens största artist Frances Bulwark. Sören Nordins publikmagnet som året före vunnit Elitloppet, därefter varit tvåa i Prix d’Amérique och tidigare samma år varit tvåa efter Carné som titelförsvarare i Elitloppet kom, sågs och segrade i västra Värmland.

Publiktillströmningen var, liksom oftast då Frances Bulwark tävlade, monumental. Exakt hur många som kom för att se ”järnladyn” i Årjäng är inte säkert, men man räknade med cirka 17 000 besökare. Något som, berättas det, ska ha orsakat bilköer på uppemot fem mil…

Från segern 1954 hittas olyckligtvis inga bilder, men däremot från ett annat besök av en av vår sports mest legendariska namn. 1989 var det Mack Lobells tur att visa upp sig (det loppet kan du se här). ”Macken” som den här säsongen kördes av Veijo Heiskanen öppnade hårt från sitt åttondespår och kunde efter en vid första kurva ta sig till ledningen. Sedan var det uppvisning. Segertiden 1.12,4a var en rejäl putsning av löpningsrekordet med sju tiondelar.

…den som innehaft det tidigare rekordet, satt året före för övrigt, var en av svensk travhistorias största och i värmländsk sådan i synnerhet, odödligt namn. Callit såklart.

Callit, som hade vunnit Årjängs Stora föregående år och därefter bärgat VM-titeln i USA, var förstås stor favorit att göra repris. I den sista kurvan såg ”Kalle på Trappas” hjälte dock ut som en slagen sådan då Olle Goop ryckte i täten med Emile (som förresten vunnit 1986), men Callit fann nytt mod, plockade fram stridsmoralen och jobbade sig tillbaka till segern (och det kan du titta på här).

Apropå värmländska hjältar. Självklart har också Copiad en inteckning i loppet. Det skedde det stora året 1994, veckorna efter sin första triumf i Elitloppet kunde Copiad, trots en galopp, få guldet före norske Bicycle.

Någon andra seger i Årjängs Stora, till skillnad från Elitloppet, fick dock inte Copiad. Vid sitt andra försök 1996, sumpade stjärnan sina chanser helt i en galopp, vilket i stället lämnade vägen öppen för Bicycle att nu vinna, månne en liten revansch för den fine norrmannen.

Callit vann som bekant två upplagor. Det är en bedrift som han delar med sex andra hästar. Tidigare nämnde Emter W. (72-73), Miss Golden (62-63), Scott Protector (68 och 71), Record Launcher (80 och 82), Steinlager förstås (04-05) – samt Igor Brick åren i följd 2000 och 2001.

Igor Brick är förresten kanske den som kommit allra närmast en trippelseger. Efter sina båda, smått överraskande segrar, fick han 2002 endast sträcka vapen mot en viss Victory Tilly som, trots en galopp, äntligen fick ta sin titel i Årjäng det året. Det var för övrigt i Stig H-stjärnans tredje försök, Victory Tilly hade som tvåa, respektive fyra, varit slagen av just Igor Brick i de båda tidigare upplagorna. Igor Bricks seger 2000, där han på linjen tar ner Victory Tilly, kan du ju titta på här.

Stig H Johansson, på tal om ”mäster”, såklart är han den tränaren som vunnit Årjängs Stora flest gånger, nämligen sex. Mest vinnande kusk är dock allt jämnt Sören Nordin med fem (han tränade alla också) men det kan tangeras av Örjan Kihlström som inför årets race har vunnit fyra. Största skrällen i loppet, med marginal, svarade Cato Antonsen för 1993 då han med fältets minst spelade häst (899 för 10) Spin Lama närmast slog Park Avenue Kathy. Avslutningsvis, snabbaste vinnaren då? Jo, segertiden 1.09,6 delar fjolårsvinnaren Dante Boko med världens snabbaste Sebastian K. som vid sin seger 2013 noterade samma tid.

Moni Maker – stoet som tog Elitloppet med storm

I år har det gått tjugo år sedan senaste gången ett sto segrade i Elitloppet. Det var förvisso inte vilket sto som helst. Elitloppet 1998 kvarstår som en av loppets mest oförglömliga upplagor.

Vi pratar Moni Maker.

Sagan om Moni Maker tog dock förstås sin början långt före Elitloppet 1998. Stoet, efter Speedy Crown och under Berndt Lindstedts och Jan Johnson fine Hambo Oaks-vinnare (1985) Nan’s Catch, föddes 1993 (och gavs från början namnet Nursery Rhyme, för övrigt) och började så som brukligt är i USA sin karriär som tvååring.

Det var absolut inget dåligt första år för Moni Maker, hon vann 6 av sina 14 lopp, men det var först som treåring hon skulle kliva fram ur skuggan och börja den klättring mot travdrottningarnas tron vilken hon aldrig skulle lämna.

När treåringssäsongen avslutats kunde Moni Maker summera den med maffiga 19 segrar på 20 starter. De 18 första var dessutom i rad, årets enda plump i protokollet kom i den näst sista starten, den i finalen i Breeders Crown där hon motvilligt fick sträcka vapen mot Personal Banner. Segern i Hambletonian Oaks, precis den som mamma Nan’s Catch tagit elva år tidigare, blev årets största.

Moni Maker hade fram till treåringssäsongens avslut tränats av William Andrews men efter att hästen inför kommande säsong fått nya ägare tog Jimmy Takter över tränarsysslan. Stoets mäktiga framfart på världens travovaler hade dock bara börjat.

Som fyraåring fick Moni Maker nämligen världen som arbetsfält. Den med gott minne minns säkert nog att hon faktiskt var med i Elitloppet redan 1997. Efter att ha först slutat tvåa bakom Wesgate Crown i Lotterian (kolla här), intog hon Solvalla för första gången.

Det var ju det här Elitloppet som fick en lite sordinerad stämning redan vid försöken. Matchen hade på förhand handlat om Zoogin (nu äntligen skulle han vinna) och norske utmanaren Gentle Star, men då både chockerande nog galopperade bort sig i vartdera försöket uteblev den duellen helt.

Efter att italienaren Crowning Classic skrällt i första försöket vann Moni Maker det andra. Men då, obegripligt nog, de båda försöksvinnarna valde bricka tre – och fyra(!) i finalen låg vägen öppen för ”mäster” Stig H och Gum Ball. Från innerspåret blev det spets, slut, hämta ut. (Ta en titt här).

Jos Verbeeck, som rattade Moni Maker då, hittade tredje utvändigt, vred på via fjärdespår genom den sista kurvan, avslutade bra men vad hjälpte det då Stig H lattjade framme i täten. Moni Makers första start i Elitloppet var god, men det skulle bli betydligt bättre ett år senare.

Efter att ha tävlat i Italien under vintern, slutat två i Prix de France (jätteskrällen Balou Boy vann) var Moni Maker nu, som femåring, laddad för att skriva travhistoria i Elitloppet. Förvisso vann hon inget av ”genrepen”; Kramer Boy vann ju Lotterian där hon var trea och i Oslo Grand Prix (som du kan se här) kunde amerikanskan aldrig få ner Anders Lindqvist-tränade Huxtable Hornline.

Moni Maker hade skapat rubriker redan före starten i Elitloppet. I ett snabbjobb på Jägersro veckan före travade stoet osannolika 1.10,6 (!). Tiden var, inofficiellt, en putsning av det världsrekord som Copiad innehade, med en tiondel. Kunde det verkligen vara sant?

Jo, det får vi nog förmoda att det var. I Elitloppet 1998 var det femåriga stoet outstanding och hennes insats som skapat ett av loppets mest minnesvärda påbörjades redan i försöket. Wally Hennessey i vagnen klämde iväg genom fjärdespår ur den första kurvan för att bomba sig fram till ledningen. Inget lämnades åt slumpen. Segertiden 1.10,9 var förresten världsrekord för ston.

OGP-vinnaren Huxtable Hornline vann sedan det andra försöket (före fagre Defi d’Aunou) och sågs i finalen kanske som den främste utmanaren. Huxtable Hornline (med ”Josie”) tog också ledningen som man önskat, men snart skulle han, liksom övriga finalister, bli den amerikanska lejoninnans rov.

Jag tillhör dem som gärna återser gamla travlopp, emellanåt (ganska ofta) och högt upp på topplistan står just Elitloppets final 1998. Loppet hade avverkats i enormt tempo, 09,0 första 500 och 10,5 på varvet var ruskiga farter för tiden, men något som för alltid hos mig etsat sig fast är det där rycket som Moni Maker gör från 700 meter kvar.

Från dödens på hårddragande Huxtable Hornline, när man antar att det redan körs på femmans växel, hittar hon tydligen en sjätte – och under en kort stund ser det närmast ut som om övriga står stilla. Jag tror det är dags att kolla på det nu. Segertiden, samma som i ”snabbjobbet”, 1.10,6 blev nu världsrekord.

Moni Maker var nu bäst i världen. Segertåget fortsatte, både på den här sidan av Atlanten och den andra. Copenhagen Cup av bara farten, Nat Ray, Breeders Crown och Nationernas Pris i Italien lades för stoets hovar. Men fortfarande hade hon sin karriärs främsta seger framför sig.

Den kom i slutet av januari 1999. Prix d’Amérique. Det blev för övrigt hennes enda start i loppet, men det behövdes kanske heller inte mer än så. Moni Maker visade, nu var det Jean-Michel Bazire (27 år vid tillfället) som körde, samma obarmhärtiga stil som hon vunnit Elitloppet med ett drygt halvår tidigare. Hon gjorde hon mos av motståndet igen (Lovely Godiva tvåa, just det). Här kan vi se loppet.

Titeln i Elitloppet 1999 lyckades hon dock inte försvara. Moni Maker kunde aldrig få fatt i Remington Crown som i ledningen varvade på en 1.15-tid, men hon avslutade ändå sin karriär i stor stil, så som sig bör för en världsartist.

Den avslutades 2000 – med fem raka segrar, vilka inkluderade Nat Ray Trot (igen), Maple Leaf Trot och Trot Mondial. Även i sitt allra sista framträdande skrev hon historia – nu i monté. Sparrade av två hästar, galopperande framför sulky och med Julie Krone i sadeln utklassade hon världsrekordet då hon på The Red Mile travade milen på 1.11. (Här kan du se det).

Ett vackert farväl från Moni Maker. Bäst in i det sista.

Hon kunde sammanfatta sin karriär med 67 vinster på 105 starter. Massa ”money for Moni Maker” blev det, totalt travade hon in 5,6 miljoner dollar vilket än i dag gör henne till världens vinstrikaste sto. Hon placeras för övrigt som världens fjärde vinstrikaste sulkyhäst. Passgångaren Foiled Again (ännu aktiv) är bäst med 7,6 miljoner dollar. Bland travare är det Varenne (6 miljoner euro) och Timoko (5 miljoner euro) som passerat.

Moni Maker gick ur tiden, 21 år gammal, den 2 maj 2014.

Rekordhästarna – Elitloppets flitigaste deltagare

Så här snart ett år efter den överraskande segern i Elitloppet är det värt att skänka Timoko en tanke.

Det var en fenomenal prestation. Naturligtvis tänker jag på insatsen i sig, i ett lopp där alla förväntade sig en ny uppvisning grand luxe av Bold Eagle städade den tioårige landsmannen av både honom och övriga konkurrenter, skickligt styrd av Björn Goop, och slog till med loppets i alla fall enligt oddsindikatorn största skräll (i en final).

Men prestationen jag egentligen tänkt ta till fasta, var det faktum att det var hästens femte raka start i Elitloppet. Timoko har nog dessutom loppets bästa facit i historien. Inte nog med att han tog sig till final vid samtliga tillfällen 2013 till och med 2017, han noterades också för två segrar och två brons.

Timoko, en travartist som är värd alla hyllningar han kan få. Fortfarande.

Den här bloggen tänkte jag tillägna Timokos jämlikar. Elitloppets allra flitigaste deltagare. Alla har kanske inte samma bländade facit som fransmannen, vissa är nästan bortglömda, andra minns man fortfarande mycket väl.

Tolv hästar genom historien har faktiskt fyra Elitlopps-starter på sitt samvete. Den första hämtas från loppets begynnelse. Frances Bulwark var ett unikum på fler än ett sätt. 50-talets stora svenska stjärna slutade som bekant tvåa i den första upplagan 1952 för att sedan vinna 1953 (det kan du läsa mer om i förra veckans alster).

Men hon kom att göra ytterligare två starter. 1954 räknades hon återigen som totaltvåa bakom den dubble heat-segraren Carné, körd och tränad av ”Fisk-Olle” Persson. Men då ska man nog ha i beaktan att hon stod med 40 meters tillägg(!) (här en käck video). Frances Bulwark återkom sedan 1956, nu som elvaåring, för att ånyo knipa silvret bakom mäktiga fransyskan Gelinotte.

1959 tangerade stoet Pichta bedriften, om än inte fullt lika framgångsrikt. Men med i samtliga upplagor 1956-1959. Samma bedrift svarade Gibs Bulwark för genom fyra raka starter 1958-1961. Den sista, 1961 alltså, blev den bästa, som trea i det Elitloppet som kom att avgöras i ett enda lopp där franske Kracovie slog hemmafavoriten Adept.

För att finna nästa hästar i raden vilka klarat av fyra Elitloppet (eller fler) får vi bege oss framåt i tiden några decennier. Nämligen till 1980. Då gjorde nämligen den danske legendaren Tarok sin fjärde raka, tyvärr aldrig med några framgångar; han blev utanför finalen vid samtliga tillfällen. Som tröst ska sägas att han emellertid avgick med segern i Consolation 1980.

Samma år, 1977-1980, deltog också Madison Avenue. För honom, och Uno Swed, gick det dock bättre. Madison Avenue kvalificerade sig för final alla fyra gångerna, där tredjeplatsen (vilken delades med Express Gaxe) i finalen 1979 blev den största framgången.

Tio år senare, 1990, fullbordade stålmercan Grades Singing sin fjärde start i loppet, dock utan att då, den sista gången, nå final. Fast det gjorde hon vid de tre första tillfällena; en tredjeplats som bäst 1989 då Ulf Thoresen körde, Olle Goop var själv nämligen upptagen med att bli tvåa bakom J.R. Broline. Så här såg det ut.

Värt att notera är förstås att Grades Singing var favoriten i finalen 1987, knappt före titelförsvaren Rex Rodney (som ju galopperade bort sig). De båda försöksvinnarna fick dock ge sig mot den oväntade vinnaren Utah Bulwarks tunga avslutning. Även det värt att kika på.

I något mer ”modern” tid finns ytterligare några ”fyror” att finna. Zoogin, ja ”köttbullen”, fick till sitt förtret aldrig sätta nosen först i Elitloppet men var ju tvåa både 1995 och 1996 samt deltagare vid ytterligare två tillfällen.

Härlige Frisky Frazer hoppas jag ingen glömt bort. För Axel Jacobsen var han en ständig gäst i de stora loppen vid millenniumskiftet. Fyra gånger gästade han Elitloppet. Faktiskt alla gångerna (1997-1998 och 2000-2001) i final där det imponerande resultatet blev en tredjeplats och tre fjärdediton.

Apropå Åke Svanstedt. Gidde Palema var med som ”ungtupp” redan som femåring 2000 men en galopp ändade finaläventyret. Gidde kom dock tillbaka, i stor stil, senare i karriären och kunde addera tre starter i Elitloppet till samlingen. Självklart minns vi segern 2004 bäst. (Kolla).

Scarlet Knight vann Hambletonian men aldrig Elitloppet. Även fast han gjorde fyra försök (02-05). Tre försökssegrar blev det emellertid, tyvärr stötte han på Varenne i det första försöket och stod sedan handfallen mot From Aboves avslutning i det andra. Två bronsmedaljer för ”Scarlet”.

Commander Crowe, en av världens bästa genom tiderna, är den sista i raden om fyra starter i Elitloppet. I debuten 2009 lyckades det inte, men fuxen kom som bekant att ta grym revansch längre fram då han sopade banan som nioåring 2012 och vann både försöket och finalen.

En lång radda av hästar som varit fyrfaldigt flitiga i Elitloppet. Men det finns några fåtal som faktiskt varit än värre. Ytterligare tre kusar har tangerat Timokos bragd-kvintett.

Den förste var Adept, som vi tidigare berört. Fem raka 1959-1963. Favorit var han 1961 men efter att, varvet kvar, av Kracovie blivit burdust tvingad att släppa ledningen fick man nöja sig med andrapriset (det kan du förresten se här på denna lite annorlunda men mycket sevärda upptagningen). Adept var sedan tvåa även i sista försöket 1963, men det så utsökt läckra franska stoet Ozo gick inte att slå.

En häst som alltid kommer att bli ihågkommen för sina insatser i Elitloppet är givetvis Nealy Lobell. Trots det faktum att hon egentligen aldrig var nära segern, men till final tog hon sig vid samtliga fem tillfällen, i rad dessutom, 1988 (då hon var fyra)-1992. En prestation som hon alltså är ensam med att ha gjort tillsammans med Timoko. Två fjärdepris (bland annat i 1988 års klassiska utgåva) blev de bästa resultaten.

Fem starter i Elitloppet blev också facit för en av de största av dem alla, Victory Tilly. Under åren 2000-2003 var han i final vid samtliga tillfällen och förutom den oförglömliga segern i det första försöket (minns här) var han trea respektive fyra bakom Varenne båda gångerna och sedan tvåa i det där som From Above vann (när Scarlet Knight alltså var trea, se ovan). Victory Tilly återkom sedan som elvaåring 2006 men lyckades då inte ta sig till final. Fenomenet avslutade i nästföljande start sin karriär med vinst i Jämtlands Stora Pris.

Se där, hästarna som gjort mäktiga fem starter i Elitloppet. Men nu kanske påläst vän av ordning undrar, har vi ändå inte glömt något?

Nä, det har vi inte. Kvar är förstås hästen som innehar ett rekord som jag nog nästan kan lova aldrig kommer att slås (det blir nog i alla fall otroligt svårt).

Xanthe såklart. Sju raka Elitlopp.

Åren 1965 till och med 1971 var Xanthe en ständigt återkommande gäst i loppet. Något som byggt den osannolikt flitige travarens odödliga rykte. Elva år var han vid det sista tillfället. Fem vid det första.

Xanthe, som ägdes och tränade av Robert Westergren genom hela sin karriär, skulle egentligen säljas som treåring men när ingen hakade på erbjudandet behöll Westergren sin häst. Något som så här i efterhand nog visade sig bli väldigt lyckat.

Särskilt framgångsrik var ju dock Xanthe aldrig i Elitloppet just. Två av de sju starterna slutade med final, femteplatsen 1966 (då Roquépine vann i utklassningsstil, njut här) blev bästa resultatet. Men hästen tog sina stora segrar ändå i karriären. Så som dubbla SM-titlar och Oslo Grand Prix. Och ja, Xanthe vann förstås Elitloppet consolation 1971.

Totalt 268 starter kom han att göra i sin karriär. Av dem vann han nästan var femte, 52 gånger för att bli exakt.

Hästar som Xanthe, de växer inte på träd direkt.

Elitloppet – hur allt tog sin början

Elitloppet. Hur tog allt egentligen sin början?

Jo, tanken föddes under hösten 1951. Solvalla skulle påföljande år nämligen fira 25-årsjubileum och Stockholms Travsällskap ville naturligtvis fira rejält.

Sällskapet med dess ordförande officeren Henry Kellgren (han innehade för övrigt den eminenta titeln generallöjtnant) skapade därmed ett jubileumslopp vilket skulle avgöras året därpå. Och det sparades inte på krutet; hela 50 000 kronor skulle utgöra den samlade prissumman varav 30 000 tillfalla vinnaren.

För att sätta summan i sitt sammanhang. Svenskt Travderby betalade samma tid 11 000 kronor till sin vinnare; loppet blev med ens inte bara Sveriges högst doterade utan ett av de rikaste i trav-Europa.

Den 14 september 1952 var det så äntligen dags. Inte för Elitloppet rent tekniskt, utanför Solvallas Jubileumslopp. Det är dock det här loppet som vi historiskt sett kommit att betrakta som den första upplagan. Redan till nästa år hade det fått sitt namn Solvallas Internationella Elitlopp och kom då att avgöras sista söndagen i maj. En tradition som alltså levt kvar ända sedan dess.

Men åter till den där sensommardagen 1952. Solvalla hade som sagt haft storslagna planer och ambitioner att till sig locka de bästa från såväl Frankrike och Italien men de stora travnationerna gav det nya loppet nobben. Lyckligtvis fick man kontrakterat en tysk travare av yppersta klass till sitt race och det blev en bidragande orsak till succén.

Permit var namnet. En sjuårig son efter Epilog som för sin tränare och kusk Walter Heitmann nu skulle skänka stjärnglans åt Solvallas blivande flaggskepp. Men Permit var nu inte ensam. Hemma i Sverige fanns ju förstås Frances Bulwark och loppet skulle i främsta hand byggas som en duell de båda stjärnorna emellan.

Till saken hör att det här var det andra mötet mellan Frances Bulwark och Permit. Bara veckorna innan hade nämligen Sören Nordin begett sig till Hamburg för att i Gladiator-Rennen fajtas mot Permit. Nu blev förvisso hemmahästen en för tuff nöt att knäcka för det svenska stoet, men hon slog väl valda delar av Europa-eliten som tvåa.

Det första Elitloppet, eller Solvallas Jubileumslopp då, blev ett revanschmöte mellan de båda kombattanterna. Fast nu var de förstås inte de enda hästarna i loppet. Tja, varför inte kika på startlistan?

1 Olga Pluto – A.J. Siderius
2 Presidenten – Folke Bengtsson
3 Madam B – Jan von Leeuwen J:r
4 Leo Roy – Egon Larsen
5 Iran Scott – Carl A Schoug
6 Magnifik – Tage Stridsberg
7 Leif Protector – Per Ulven
8 Frances Bulwark – Sören Nordin
9 Permit – Walter Heitmann
10 Rollo – Algot Scott

Loppet avgjordes som heatlopp förstås, och över distansen 1600 meter. De tre sistnämnda i startlistan belades med 20 meters tillägg.

Frances Bulwark skulle emellertid inte få sin revansch på tysken, i alla fall inte den här gången. Då svenskan ägnade sig åt en galopp i de första heatet (hon slutade fyra ändå) blev det enkelt för Permit. Men i det andra fick den svenska publiken upp hoppet.

Frances Bulwark hade ett klart grepp om händelserna när man travade ur den sista kurvan men Permit fick sent fritt och den tyske fuxen avslutande virvlande – för att fånga in den tappra svenskan precis före mållinjen.

Och hur såg nu det ut? Kolla här.

Cirka 17 000 personer på Solvalla fick se Permit segra i det som blev Elitloppets första utgåva och det på bländande segertiden 1.17,3 vilket putsade det europeiska rekordet med en tiondel. Samma tid fick för övrigt Frances Bulwark som tvåa och det var i sin tur såklart rekord för ston (hon hade förresten aldrig travat under 1.18 innan det).

Succén var total. Och redan nästa år skulle de båda mötas igen i det första Elitloppet som också bar namnet och kördes ”rätt tid” på året. Fast nu var rollerna ombytta. Frances Bulwark var outstanding 1953. Permit (som vunnit Prix d’Amérique på vintern) och USA-italienske Scotch Thistle, av många ansedd som Europas bäste vid tiden, fick båda se sig besegrade av det svenska stålstoet som segrade i två raka.

Och denna begivenhet kan du njuta av här i en skön gammal film, näsan tio minuter lång. Som bonus: den är i färg.

Så var alltså Elitloppet fött.

Dartster F, Idéal du Gazeau och Elitloppet 82

Det händer en hel del i trav-världen för närvarande, som sig bör med drygt fem veckor kvar till Elitloppet. Redan i afton får vi se bland andra Lionel och Volstead putsas inför kommande stora uppgifter i Dartster F:s lopp på Solvalla.

Just detta Dartster F:s lopp, som körts under den titeln sedan 2002 (det ersatte då O’Ke Hanovers lopp för övrigt) har ofta visat sig intressant inför Elitloppet. Till exempel värmde Nuncio upp med seger här inför sina starter i Elitloppet både 2015 och 2016 och 2014 stod Panne de Moteur som vinnare, för att sedan bli tvåa i Solvallas Internationella Elitlopp.

…Fast nu var det egentligen inte det som var ämnet i den här bloggen. Utan hästen som loppet har kommit att bli uppkallat efter. Dartster F. alltså. Den härlige travaren som i början av 1980-talet tjusade travpubliken – och förresten var på vippen att själv vinna Elitloppet.

Dartster F., en son efter Dartmouth, född 1976, tränades och kördes i samtliga sina 79 starter (av vilka han segrade i 40) av Olle Hedin. En häst och en tränare som därefter närmast ha kommit att alltid nämnas i samma andetag.

Dartster F. inledde sin karriär starkt. Började fyraåringssäsongen med fem raka segrar och stod senare faktiskt som segrare i Kungapokalen (ett lopp som vid den här tiden, 1980, betalade 35 000 kronor till vinnaren) men var inte med i Derbyt (det som Mustard ju vann).

Som femåring utvecklades hästen än starkare och avslutade det året med att vinna SM och sedan bli trea efter Express Gaxe i Åby Stora Pris innan han vid sitt enda Frankrike-besök tog segern i EM för femåringar på Vincennes.

Det var förstås något som lovande gott inför sexåringssäsongen. Den som kom att bli hästens i särklass främsta och som inbringade för tiden högst imponerande 1,1 miljoner kronor i prispengar (drygt hälften av vad han sprang in under hela sin karriär).

Det är också nu som Dartster F. gör starten som han troligen är mest berömd för – det till trots att han ”bara” slutade tvåa. Elitloppet 1982 alltså.

Den på förhand stora favoriten inför Elitloppet det här året kom, som nästan alltid, från Frankrike. Vi snackar såklart om Idéal du Gazeau med sin ständige ciceron Eugene Lefèvre.

”Idealen”, tidens motsvarighet till Bold Eagle, kan vi väl ändå säga, hade två år tidigare tagit en lätt seger i Elitloppet. 1981, året då han också tog sin första Prix d’Amérique-seger hade han dock i Elitloppets final fått nöja sig med sjätteplatsen efter en minst sagt krånglig resa. I stället var det då landsbrodern Jorky som fick triumfera på Solvalla.

Fast när Jorky till 1982 års upplaga lämnat återbud tycktes vägen ligga öppen för Idéal du Gazeau att bärga sin andra titel. Svenskarna hopp sattes emellertid främst till Dartster F., som sagt var rejält toppad för den stora uppgiften.

Idéal du Gazeau och Dartster F. skulle dock mötas redan i försöket. Men det skulle inte få den utgång som man kanske trott. Hedin stack direkt till ledningen med sin Dartster F. som sprintade undan i härligt spänstig stil utan att någon egentligen kom i närheten.

Idéal du Gazeau gjorde loppet som första häst i andraspår, nöp andraplatsen men var aldrig nära. Något som förstås fick upp det blågula hoppet avsevärt. Monsieur Lefèvre hade dock aldrig kört en meter på sin häst och fransmannen var helt belåten med att avancera till finalen.

Än bättre blev det i det andra försöket. Björn Lindblom kunde enkelt efter ledningen hela vägen ta segern med uppstickaren Nino Blazing (20 gånger på toton) före en kvickt avslutande Snack Bar.

Hoppets låga lyste klar då det blev dags för final. Mycket riktigt, precis som i försöket blåste Dartster F. till spets från sitt innerspår. Idéal du Gazeau kördes, också som i försöket, lugnt fram i dödens. När man travade ut över den sista bortre långsidan såg Dartster F. fortsatt knallfin ut där framme, kanske skulle den förste svenskfödde vinnaren sedan Ego Boy nu vara ett faktum?

Nej tyvärr. Kort senare stod det klart att Lefèvre hade lurat upp svenskarna på läktaren. Det var en helt annan version av Idéal du Gazeau som avslöjade sig det sista halvvarvet. Dartster F., eleganten, han fajtade vad han kunde för att stå emot fransmannen och mjölksyran, men ”Idealen” var den klart starkaste sista biten och kunde måtta in segern. Knappt men säkert, som det bruka heta. Dartster F. fick helt enkelt nöja sig med silvret runt halsen.

Här kan du se en riktigt fin video, vilken inkluderar såväl försöken som finalen och så lite intervjuer som grädde på moset. Mycket nöje.

Fast Dartster F. skulle faktiskt få revansch på sin baneman några månader senare. Då Finlandia-Ajo skulle avgöras (loppet kördes i slutet av september då). I finalen lyckades Olle Hedin se till att Idéal du Gazeau, som var titelförsvarare, förblev fast i ryggen. Fransosen fick aldrig chansen och Dartster F. kunde ta, vad som ekonomiskt blev hans största framgång.

Dartster F. tävlade också 1983, som sjuåring, innan karriären fick avslutas i begynnelsen av 1984. Han återkom till Elitloppet 1983. Samma lycka hade han dock inte här. Han blev utslagen redan i försöket efter en för tung resa i dödens på Ianthin, fransmannen som sedermera skulle stå som segrare.

Fast en liten tröst skulle Dartster F. ändå få – samma dag. Nämligen i Elitloppet Consolation. Tröstfinalen innehöll bara fem hästar och det blev en lättknäckt nöt för den gode Dartster. Nu fick han gå i sin favoritposition ledningen och släppte aldrig någon nära. Det kan du titta på här.

Noterbart i sammanhanget är att segertiden i Consolation faktiskt blev bättre än i ”stora” finalen. Dartster F. travade den engelska milen efter 1.13,1a. För Ianthin i Elitloppets final räckte det med 1.13,2a för att skörda guldet.

Dartster F. skulle också, innan han slutade, hinna med en resa till USA. Han fanns faktiskt med i Roosevelt International (VM-loppet alltså) 1983. Tyvärr slutade han sist felfri, där Idéal du Gazeau (vem annars) ju vann före Legolas – och Elitloppsvinnaren Ianthin. Fast det där är ju en sådan klassiker så vi kan väl kika på den också…

Dartster F. fortsatte sedan som avelshingst, finns noterad som far åt drygt 350 svenskfödda avkommor där fine First Sid varit den mest framgångsrike.

Dartster F. gick ur tiden 1998. För övrigt samma år som Idéal du Gazeau.

©2018 Travnet