En 172-oddsare i Prix d’Amérique?

172.50. Ja, det är förstås vinnaroddset i Prix d’Amérique 2010. Resultatet av det anrika loppets mest oväntade utgång någonsin.

Oyonnax hette den högst överraskande huvudpersonen på Vincennes och i hela trav-världen för knappt åtta år sedan.

Prix d’Amérique 2010 var en sällsam historia.

Kanske var det också, om vi ska vara ärliga, lite av ett ”mellanår”. För svensk del var det i alla fall det definitivt. Förutom Hot Tub i Prix de Bretagne och Opal Viking i Prix de Belgique, kördes B-loppen utan svenskt deltagande. Den senare, Opal Viking, var sedan ende svenske hästen i Prix d’Amérique, den sista för hans del, men tioåringen hade inget med toppstriden att göra det här året.

I stället var det alltså Oyonnax som kom att skriva, en oväntad, trav-historia. Den då åttaårige travaren, tränad av Vincent Brazon och vid den här tiden oftast körd av Sébastien Ernault, hade inte direkt utmärkt sig hittills i sin karriär.

På intet vis menat att Oyonnax var dålig; han hade en lång och nyttig karriär bakom sig redan nu, men inga framgångar som riktigt stack ut och de största loppen som unghäst hade han inte varit med i.

Men den 31 januari 2010 var det dags för Oyonnax stora stund.

Efter att ha varit oplacerad i Prix de Bretagne, knep han faktiskt andrapriset i Prix du Bourbonnais (som Quarla vann) och slutade sedan åtta i Prix de Bourgogne.

I Prix de Belgique startade hästen inte, det för att i stället vässa formen i Prix de Cornulier (!), det största montéloppet, som ju går bara veckan före. Eller vässa formen är kanske fel; faktum är att Oyonnax tillmätes avsevärt mycket större chanser där än en vecka senare, hästen blev andrahandare i loppet men fick nöja sig med att sluta sjua bakom skrällen One du Rib.

Så när Oyonnax gick ut i Prix d’Amérique sju dagar senare, var det nog främst för att spela en statistroll, det antog nog de flesta, något som oddsindikatorn också tydligt visade.

Favorit det här året var i stället den tioårige Meaulnes du Corta. Titelförsvararen som här hade ett ganska så bra läge att avsluta sin karriär med att bli en i skaran med två PdA-titlar.

De främsta utmanarna var två ungtuppar. Två nyblivna femåringar. Fabrice Souloy-tränade Rolling d’Héripré som nyss vunnit Critérium Continental och en inte helt obekant Ready Cash, som ju var kullens obestridlige kung, trots galopp i nyss nämnda lopp.

Hur som helst. Ready Cash gjorde ganska tidig sorti i denna sin första PdA-start. På frammarsch i tredjespår föll han över i galoppsynden vid utgången av den andra svängen. Vid det läget hade Pierre Levesque redan kört fram Meaulnes du Corta till ledningen och det tunga uppdraget i dödens hade fallit på Rolling d’Héripré (som hade Bazire i sulkyn).

Så långt, ganska så bra för Meaulnes du Corta alltså. Särskilt som Rolling d’Héripré tydligt signalerade slaget förlorat i sista sväng (han galopperade sedan som slagen).

Men det var det här med Oyonnax då. Sébastien Ernault hade hittat igenom perfekt med åttaåringen som gjorde hela loppet som trea i andraspår. När luckan uppenbarade sig mitt i sista sväng hade han inte behövt göra något jobb alls.

Oyonnax tog rygg i tredjespår på Quaker Jet, som för övrigt var en 109-oddsare, och fick full order i fjärde spår när endast upploppet var kvar. Quaker Jet, en supersensation i sig, kopplade säkert grepp på Meaulnes du Corta, men längre ut gick ju Oyonnax ännu kvickare.

Kort före mål var sensationen ett faktum att konstatera. Sébastien Ernault hann till och med att göra en segergest, synbart mest förvånad av vad som precis hänt.

Kolla loppet här nu.

Prix d’Amériques största skräll. Oyonnax betalade alltså ut drygt 172 gånger insatsen. Jämför med ”helt otippade” vinnare som Ina Scot till 28 gånger och Abano As till 31 gånger stålet.

Därmed är det kanske lätt att tro att Oyonnax var fältets minst spelade häst, men så var faktiskt inte alls fallet. Han var ”bara” fjärde minst spelad i loppet. Allra högst odds hade Return Money (som var oplacerad) till 218 gånger. Tvåan, Quaker Jet, var förresten ”tolftehandare” med sina 109 gånger.

Oyonnax visade, som det ju brukar heta, att ”inget är omöjligt”.

Det här kom förstås att bli hästens, i särklass, största seger. Faktum är att på de resterande 44 starter som han gjorde kom blott en seger. Den i Prix des Ducs de Normandie i Caen senare samma vår, vilket också blev hästens näst största seger (värd 75 000 euro).

Oyonnax kom dock att medverka både i Elitloppet och Prix d’Amérique vid tre tillfällen totalt. Han gick till och med till final i Elitloppet sitt sista tävlingsår, 2012. Totalt blev det 15 segrar på hela 129 starter och knappt 1,9 miljoner euro intravat.

2011 var dock ordningen återställd. Då vann som vi minns Ready Cash sin första av två raka i PdA, efter batalj med en viss Maharajah.

Oyonnax var faktiskt fyra då.

Spelad till 14 gånger.

När det blev dött lopp i Prix du Bourbonnais

Först en mycket kortfattad historie- och geografilektion. Bourbonnais syftar på den historiska provins, ett tag till och med benämnt som hertigdöme, i nuvarande Frankrike vilken uppstod under tidig medeltid och existerade ungefär till tiden för den franska revolutionen.

Bourbonnais var belägen ganska så mitt i Frankrike, rakt söder om Paris och strax nordväst om Lyon. Dagens region Allier, med huvudorten Moulins, utgör till stor del den historiska provinsen.

Nog om det.

Prix du Bourbonnais har avgjorts sedan 1973. Alltid kört i början eller mitten av december, så som det andra så kallade B-loppet inför Prix d’Amérique.

Av de 44 upplagor som hittills hunnits med att avverkas av Prix du Bourbonnais har faktiskt ett slutat i dött lopp.

Året var 2005. En av de inblandade var Super Light. Jörgen Westholms härlige lille fajter som kom att trava in 11,5 miljoner kronor och med Oslo Grand Prix-skrällen 2007 som sin kanske främsta merit. Men han var också det franska vintermeetinget högst troget.

Han kom till exempel att göra fyra raka starter i Prix d’Amérique och lika många i Prix de Paris. De flesta gånger med goda resultat, men det var i Prix du Bourbonnais segrarna kom.

När loppet kördes, 10 december 2005, var favoriten faktiskt svensk. Det rörde sig dock inte om Super Light, utan om Joakim Wallins fine kämpe Dumle Loss som haft en riktigt stark höst vilken ledde fram till att han blev mest betrodd i en jämn upplaga av det andra B-loppet.

Dumle Loss hade i starten före vunnit en guldfinal, vunnit SM på Åby, varit knappt slagen av Giant Diablo i Silverhästen och dessutom slagit bland andra blivande PdA-vinnaren Meaulnes du Corta i det stora femåringsloppet Prix Marcel Laurent.

Örjan Kihlström körde Dumle Loss i Prix du Bourbonnais, men någon lycka hade man inte med sig efter att ha diskats efter galopp kort efter start.

I stället var det alltså Super Light som skulle kliva in i en huvudroll. Fast till en början arbetade han i det dolda. Jörgen Westholm placerade sin springare som fyra på innerspår och det skulle utvecklas till ett vinstgivande drag.

Prix d’Amérique-vinnaren, och förresten loppets titelförsvarare, Jag de Bellouet stormade fram via spåren över den bortre långsidan (någon preparé var det alltså inte direkt tal om) och arbetade sig fram mot ledningen, efter att ha, tillfälligt, skakat sig av Késaco Phedo, föregående års PdA-vinnare, för övrigt.

När fältet gick ur den sista kurvan såg Jag de Bellouet ut att kunna gå mot segern, men över upploppet spelade speedrycket i kombination med 25 meters tillägg, ut sin rätt. ”Jaggen” orkade inte hela vägen.

Samtidigt som Jag de Bellouet skaffat sig greppet, hade Super Light lirkat sig loss från sitt invändiga läge och nu vridit ut till full attack i spåren. Det bet förträffligt för den lille svensken som mitt över rakan hade fått övertaget.

Triumf i Prix du Bourbonnais, såg det ut att bli. Om det inte hade varit för Mara Bourbon, Jean Pierre Dubois härliga, då femåriga, sto som stående från tillägg var helt borglömd på toton den här söndagen.

Mara Bourbon hade tidigt tågat fram mot dödens, men fått lite andhämtning i rygg på Jag de Bellouet. Över upploppet hittade hon förnyade krafter och närmade sig Super Light sista biten centimeter för centimeter. Vid mållinjen – helt jämsides.

Dött lopp. Du kan kika på dramat här.

Super Light kom veckorna senare, när det blivit 2006, att sluta fyra i Prix d’Amérique. Även om han vara femma i mål. Det här var året som Jag de Bellouet ju senare fråntogs segern på grund av dopning och Gigant Neo i stället, långt senare, tilldömdes segern. Mara Bourbon var dock aldrig med i loppet det året (däremot 2007, körd av Erik Adielsson).

Super Light skulle redan nästa säsong få ”revansch” för det döda loppet. 2006 vann han nämligen igen, men behövde inte dela segern med någon.

Värt att nämna i sammanhanget är att Prix du Bourbonnais genom åren varit en väldigt fransk historia. Förutom när Kanada-födde Sea Cove vann 1992, är Super Light den ende som besegrat fransmännen i loppet.

På tal om dött lopp i B-loppen förresten, avslutningsvis. Enbart en gång ytterligare har två vinnare fått koras i ett av loppen. Det var när Mionu du Donjon och Mon Tourbillon inte gick att skilja åt i Prix de Belgique 1985.

Men det är förstås en annan historia.

Mannen bakom första Uppfödnings-vinnaren

Ibrahim Pascha. Du har säkert hört det där namnet någon gång, sett det flasha förbi i någon redovisning av Svenskt Travderbys historia. Eller Kriteriets historia.

Eller varför inte Uppfödningslöpnings historia. Saken är den att Ibrahim Pascha nämligen vann den första upplagan av samtliga svenska årgångsklassiker.

Trots att han var dansk.

Det var 1926 (och det är som kuriosa för övrigt samma år som Hambletonian hade premiär) som den första årgången av Svensk Uppfödningslöpning kördes. För 91 år sedan alltså. Efterföljande år kördes så även Kriteriet och Derbyt för samma årgång.

Och som sagt, vinnaren i alla tre var Ibrahim Pascha. Således för evigt ihågkommen i svensk travsports historie-skrivning.

Ibrahim Pascha, som var en hingst efter Dreamer Boy, var född, uppvuxen och tränad i Danmark. Med andra ord, i begynnelsen var de svenska årgångsklassikerna öppna även för utländska hästar även om det inte varade så länge. Efter det att King Viggo och Niels Jan Koster vunnit Uppfödningslöpning 1927 och Karina S. tagit hem både Kriteriet och Derbyt 1928-1929, beslöt man att det nog var bäst om bara svenskfödda hästar fick vara med i loppen.

Oavsett, Ibrahim Pascha, vann första upplagorna för sin tränare Sofus Sörensen. Hästen vann förresten som tvååring blott ett lopp (på sju starter), just den i Svensk Uppfödningslöpning. I den danska motsvarigheten fick han nöja sig med bronset.

Som treåring utvecklades han mer, vann hälften av sin fjorton starter, vilka inkluderade såväl svenskt som danskt Kriterium. Även om han, som sagt, vann det svenska Derbyt fick han se sig slagen, som fyra, i det danska. Hästen slutade sedan sin karriär som sjuåring.

Mannen bakom Ibrahim Pascha var giganten Sofus Sörensen (1887-1978). En för dansk travsport högst betydelsefull karaktär som kom att dominera stort i Danmark under flera decennier. Han var verksam som tränare i närmare femtio år.

Under 1910- till 1950-talet kom han att bli champion på Lunden inte färre än vid 34 tillfällen. Han noterades under sin omfångsrika karriär för hela sju Derby-segrar, varav två kom i Sverige. Ja, han tränade och körde också Karina S., den andra svenska Derby-vinnaren.

Sofus Sörensen var en intressant karaktär. Vägen mot segrarna i de tre första svenska årgångsklassikerna hade nämligen föranletts av ett riktigt bakslag.

Upphovet till, vad som på den tiden var en stor skandal i dansk travsport, var ett lopp på Amager travbana (som förresten lades ned 1976) i september 1924. Loppet, som gick under namnet Kongelundsloppet, såg nämnde Sörensen som stor favorit med hästen Ruby Echo. Denne diskades dock och istället kunde skrällen Cortellena II vinna.

Till saken hör att bara minuterna före start hade en, för tiden, gigantisk summa pengar (400 kronor för att vara exakt…) satsats på Cortellena II som vinnare. Det här fick domarkommittén att ana oråd.

Loppet annullerades senare och samtliga involverade kallades in på förhör och domarna menade att det var fråga om en ”spelstöt”. Man kom fram till att Sofus Sörensen tydligen var den högst ansvarige för händelsen och stängde helt sonika av honom. Till den 1 januari 1926. Med andra ord 15 månader.

Ett, kunde man tycka, totalt förödande slag mot Sörensen som var landets ledande travtränare vid tiden. Ingen tänkte nog att Sofus skulle kunna komma tillbaka, knappt över huvud taget, än mindre på samma höga nivå, efter att ha helt blivit av med sin tränarlicens en så lång tid.

Men han kom alltså tillbaka. Starkare än tidigare och det på direkten. 1926 var som bekant året han tog fram just nämnde Ibrahim Pascha. Redan 1927 hade han återtagit titeln som champion på Lunden.

Sofus Sörensen fortsatte som tränare, och kusk för den delen, ända fram till mitten av 1960-talet. Han körde sitt sista lopp i sulkyn 1964, fyrtio år efter incidenten i Amager, och då var han 77 år gammal. Totalt räknar man till 1533 segrar för honom, men då är det bara segrar i Danmark inräknade.

Nu som avslutning en liten frågesport inför lördagens stundande Svensk Uppfödningslöpning: hur många hästar har sedan Ibrahim Pascha gjorde det debutåren 1926-1928, vunnit det loppet och sedan Kriteriet och Derbyt?

Vill du läsa mer om Sofus Sörensen vill jag varmt rekommendera följande ingående artikel som finns på danska travsportshistorie.

Ténor de Baune och förtrollningen som bröts

Ibland hör man om när stora författare föräras Nobelpriset i litteratur, får de svårt att därefter leva upp till den höga konstnärliga standard som en gång varit grunden till att de just fått priset.

Om man skulle applicera samma fenomen på travsporten, skulle förmodligen just särskilt en häst komma på tal.

Ténor de Baune.

Fransmannen går till historien som vinnare av Prix d’Amérique 1991 och det på ett sätt som dittills och efteråt varit oöverträffat. Men vad hände egentligen sedan?

Vi tar det dock från början. Ténor de Baune, född 1985, köptes redan som föl av Jean Baptiste Bossuet, möjligen anade han redan då vilken potential som fanns i Le Loir-sonen. Även om hästen kvalade redan som tvååring, avvaktade man till en bit in på treåringssäsongen innan man debuterade.

Den första starten och den första segern kom i Argentan i maj 1988.

Drygt två år senare skulle Ténor de Baune vara fransk travsports största samtalsämne.

Fortsättningen av karriären skulle nämligen innehålla de flesta komponenter vilka behövs i en (sann) saga. Ja, om du vill, kan vi etikettera Ténor de Baune som en ”sagohäst”.

Den pampige fuxen, med det enorma klivet, fortsatte att stapla segrar. Som treåring tog man det relativt lugnt; året avrundades med sju segrar på lika många starter, men snart var vintern som fyraåring i gång.

Med tio raka kom Ténor de Baune till sin dittills största utmaning, Critérium des 4 Ans, knappt ett år efter debuten. Inte heller i det franska Derbyt skulle hästen göra Bossuet, som förresten kom att köra honom själv i alla lopp utom två, besviken.

Nu började ryktet om fuxen att sprida sig allt mer. När Ténor de Baune på vintern som fyraåring tog sin femtonde raka seger i Critérium Continental (på annandag jul för övrigt) hölls han redan av många som rentav favorit inför Prix d’Amérique en månad senare.

Och det vill faktiskt inte säga lite. För till start i det loppet skulle nämligen också den störste av dem alla komma. Ja, du har gissat rätt: Ourasi.

Vi skriver januari 1990. Den tioårige Ourasi hade ju året före misslyckats med att ta sin fjärde raka seger i Prix d’Amérique, men var nu full av revanschlystnad att, som magnifik avslutning av sin karriär, återta titeln.

Alla drömde om, hoppades på, och kanske till och med förväntade sig ett supermöte mellan den gamle kungen och den femårige kronprinsen.

Då fattade Jean Baptiste Bossuet beslutet. Han övervägde – men avstod. Ténor de Baune var inte redo för Prix d’Amérique. Vägen lämnades i stället öppen för Ourasi att kröna sin karriär i triumf.

Och det där kan ni, Ourasi vann ju Prix d’Amérique 1990 i sin sista start i karriären, dessutom på ett nytt löpningsrekord (1.15,5). Till denna dag är han förstås ännu den ende att ha vunnit loppet fyra gånger.

Ténor de Baune valde i stället Prix Roederer en vecka senare. Resultatet: seger.

Och ja, så fortsatte det. Tenoren skulle gå genom även sin femåringssäsong som obesegrad. En obruten rad om tolv segrar vilken innefattade bland annat Critérium des 5 Ans och Prix de l’Etoile.

Fransk travsport hade fått sin självklara arvtagare. Ténor de Baune axlade Ourasis mantel och siktet ställdes mot Prix d’Amérique.

Efter att ha vunnit sina första 28 starter gjorde hästen debut som sexåring i genrepet Prix de Belgique 1991. Ett lopp som dittills kanske skulle bli hans största utmaning. I startfältet fanns både Rêve d’Udon som föregående år korats till världsmästare i International Trot (och vann Åby Stora) och den unge uppstickaren Ultra Ducal (ja, förresten också Piper Cub och Stig H, inte att förglömma).

Men inte heller nu skulle Ténor de Baune svikta för trycket. Han infriade så även i Prix de Belgique och skulle alltså komma till Prix d’Amérique med 29 raka segrar utan förlust.

Hela Frankrike höll förstås tummarna för att den nye kungen skulle krönas på Vincennes två veckor senare. Ténor de Baune och hans ständige följeslagare Bossuet stod pall. Och på vilket sätt sedan.

Ténor de Baune strömmade fram i spåren genom den första kurvan för att sakta arbeta sig fram utvändigt om den ledande Rêve d’Udon. Där kom han att förbli resten av loppet. Kusken litade på sin stjärna som genom den sista svängen började sätt allt mer obarmhärtig press på ledaren (Vincennes var för övrigt ännu tuffare då än i dag).

In på upploppet var det klart. Ténor de Baune lämnade Rêve d’Udon – och bara stack undan. Jublet från den månghövdade publiken på Vincennes var lika högt som året före. Nu kan vi kolla på loppet här.

Rêve d’Udon höll strålande ifrån sig Ultra Ducal i fajten om andrapriset. Piper Cub spurtade in som fyra. Men bakom vinnaren fick de alla spela statistrollen.

Ténor de Baune hade tagit sin 30:e seger i 30:e starten genom att vinna Prix d’Amérique. En bedrift som än i dag är oöverträffad. Ténor de Baune – den oövervinnelige.

Redan två veckor senare började hästens svanesång. För hästen som hittills varit oslagbar, skulle aldrig mer bli sig lik.

I det efterföljande Prix de France förväntade sig alla att få se Ténor de Baune ta sin 31:a raka seger. Men så blev det inte.

Den ett år yngre Ultra Ducal, körd och tränad av Paul Viel, klev nu i stället in i huvudrollen. Från tät var femåringen helt i en klass för sig. Ténor de Baune försökte i spåren genom sista svängen, men var maktlös att ens komma när Ultra Ducal som stormade ifrån till överlägsen seger (varför inte kika på loppet här).

På något vis verkade det som om förtrollningen nu var bruten. Efter den förkrossande segern i Prix d’Amérique kunde Ténor de Baune aldrig komma tillbaka till samma nivå. Loppet blev hans magnum opus.

Under merparten av sjuåringssäsongen startade hästen inte. Förvisso vann han på hösten halvstora Prix de la Ville de Caen och laddades mot Prix d’Amérique 1993. Han startade också där, men var oplacerad i det lopp som vi svenskar minns med stor värme, då Queen L. ju segrade.

Ténor de Baune kom att efter sin PdA-seger göra ytterligare sjutton starter, av dessa vann han tre lopp. Karriären avslutades i slutet av 1993, som åttaåring, efter att ha kammat noll i både Prix de Bretagne och Prix du Bourbonnais.

Som avelshingst kom han dock att ta en god ”revansch”. Ténor de Baune var en framstående hingst som bland annat blev far till Roxanne Grif, den dubbla Prix de Cornulier-vinnaren som blev Frankrikes vinstrikaste sto genom tiderna. Han lämnade även tyskfödde Zerberus som vi ju känner väl i Sverige och Stig H Johanssons femfaldige miljonär Lass Drop. För att nämna ett fåtal.

Ténor de Baune gick ur tiden 2010, vid en ålder av 25 år.

Lite om att gå all-in redan i B-loppen

Bretagne.

Tekniskt sett en halvö i Frankrike, omgärdad av Engelska kanalen i norr och Biscayabukten i söder. I dag en fransk region bestående av fyra departement med Rennes som huvudort.

Bretagne är också ett landskap med en lång och rik historia. Redan vid tideräkningens början var ju romarna och Julius Caesar här och härjade (det vet alla som läst Asterix) men in på 300-talet började regionen att befolkas av kelter, eller britanner som de kallades och det är efter dem som landskapet fått sitt namn vilket lever kvar än i dag.

Historien skulle kunna fortsätta med både Pippin den lille, Karl den store, Ludvig den fromme och varför inte Rikard Lejonhjärta. Men det hade blivit allt för mycket ”off topic” så vi går i stället direkt på det väsentliga.

Prix de Bretagne körs på söndag.

Det första av de mytomspunna så kallade B-loppen (ja, eftersom alla har B som begynnelsebokstav) vilka leder fram till den stora clashen Prix d’Amérique som avgörs tio veckor senare. Loppen är också perfekta för oss PdA-entusiaster att en smula stilla abstinensen samtidigt som de bygger upp hajpen.

I vilket fall, Prix de Bretagne är, tillsammans med ”nummer två” Prix du Bourbonnais, de äldsta av de fyra loppen. Båda har körts sedan 1973. Prix de Bourgogne tillkom först 1978 och Prix de Belgique ett år senare ändå.

Med det sagt, de fyra ”B-loppen” med, i alla fall till det närmaste, samma uppbyggnad inför PdA som i dag har funnits sedan 1979.

En även på svenska breddgrader välkänd myt, som är lika mycket sanning som myt, är att loppen till mångt och mycket fungerar som så kallade ”preparé”-lopp. De stjärnor som vässat formen och lunkat med i de bakre regionerna på halvfart i ett eller flera av de här loppen, är förstås ett talrikt antal.

Men det finns faktiskt också de som går inför att vinna racen. Bold Eagle vann de båda B-lopp som han var med i förra vintern och jag tror inte att han är med i söndagens Prix de Bretagne för att lufsa runt som sexa, sjua. Låt vara för att det på långt när är vinterns viktigaste uppgift, givetvis.

Ser man till just Prix de Bretagne är loppets mest framgångsrika fyrbenta aktör en kille vid namn Capitole. Han är ensam med bedriften att ha vunnit loppet tre gånger, först 1995 och sedan i följd 97-98. Capitole, i senare delen av sin karriär i träning hos Michel Lenoir, vann också Prix du Bourbonnais 1998. Samma år slutade han trea i Prix d’Amérique – och året före tvåa. En, kanske, lite bortglömd stjärna i dag.

Nu är frågan: finns det någon häst som faktiskt vunnit samtliga B-loppen under en säsong. Ja, de är faktiskt två. Men vi återkommer till det inom kort.

En som gjorde ett tappert försök redan 1980 var Ianthin. Han tog nämligen segern i alla de tre första men fick som trea stryka på foten i Prix de Belgique (om det var preparé eller inte låter jag vara osagt) för ingen mindre än Idéal du Gazeau. Båda fick sedan pisk i Prix d’Amérique av tioårige Eleazar. Båda skulle senare vinna Elitloppet. Idéal du Gazeau två gånger om både där och i PdA. Ianthin fick aldrig njuta segerns sötma i Vincennes största lopp dock.

En annan som gick fram som en ångvält och vann de tre första var Jag de Bellouet säsongen 2004-2005. Fast Prix de Belgique avstod han – för att i stället bolla med motståndet i Prix d’Amérique.

Ready Cash var, precis som lillgrabben Bold Eagle, på hugget redan i B-loppen och deltog i samtliga säsongen 2011-2012, vann de tre första men ”nöjde” sig med att bli trea efter Royal Dream i Prix de Belgique – och vann, såklart, Prix d’Amérique två veckor senare.

Och som liten inflikning; just Prix de Belgique är antagligen det mest preparé-iga av alla loppen, vilket är tämligen så logiskt då det är det sista. Av Belgiques hittills 38 vinnare är det sedan bara 5 som också vunnit Prix d’Amérique (samma år, det vill säga).

En av dem (som dessutom gjorde de tre gånger) är, just det, *tada*, Ourasi.

Det för oss in på svaret på frågan. Ourasi var verkligen ingen som vilade på lagrarna. Han är en av dem som faktiskt vunnit samtliga fyra B-loppen under en och samma säsong.

Det gjorde han 1986-1987. En segerkvartett vilken följdes upp med seger (den andra) även i Prix d’Amérique. Och ja, förresten även Prix de France. En ganska ”hygglig” vinterform, med andra ord.

Ourasi, känd som hästen som är ensam om fyra segrar i Prix d’Amérique, tog förresten också tre raka i Prix de France. Däremot deltog han blott en gång i Prix de Paris. Det var just året 1989, då han losade Prix d’Amérique. Ja, han vann Prix de Paris.

Ourasi är förresten en häst jag aldrig tycks kunna få riktigt nog av. Lite mer fakta. Hans längsta obrutna segerrad bestod i 22 raka. Den varade från segern i Prix de Belgique 1986 (innefattade alltså dubbla dubbelsegrar i Prix d’Amérique och Prix de France) och slutade då han blev tvåa bakom stallkompisen Olympio de Corseul i Prix René Ballière 1987.

Men det finns som sagt en häst till som tagit alla B-loppen en säsong. Och har du redan räknat ut det så blir det en guldstjärna längst ned i högerkant på skrivhäftet. Det är nämligen Insert Gédé som för Yves Dreux under säsongen 2001-2002 visade sig omutlig i de förberedande loppen.

Tyvärr lyckades det dock aldrig fullt ut i Prix d’Amérique för Insert Gédé som därmed kanske inte blivit fullt lika ihågkommen som många andra. Det där året, 2002, slutade han trea i PdA. Och det var egentligen inget att skämmas över; de enda som slog honom var ju Varenne och Genéral du Pommeau.

2003 var det dock upplagt för Insert Gédé. Det var det här året som Scarlet Knight dundrade på i ledningen men rullade över i galopp när de kom in på sista bortre. Insert Gédé styrde strax senare på till attack, tuffade och tuggade sig sakta men säkert framåt via fjärdespår genom hela den sista svängen och kom som ett lokomotiv längst ut i banan i jakt på Gigant Neo.

Kanske fick Yves Dreux upp segervittringen där ute i det yttersta spåret medan kolstybben smattrade, men från invändig position hade såklart Jos Verbeeck hittat loss med helt otippade Abano As som precis på linjen fick nosen först. (ja, kolla här själv).

Insert Gédé dök förresten i slutet av sin karriär, efter skada, upp i några starter i Sverige och regi Hans Adielsson. Erik Adielsson körde i fyra svenska starter och duon vann tre av dem, bland annat Müllers Memorial 2004.

Får vi se en häst vinna alla B-loppen igen, tro? Troligen inte den här säsongen i alla fall. Prix de Belgique ingår nämligen inte i Bold Eagles planer den här vintern.

Konsten att vinna tre Prix d’Amérique

Svenskhästarna får ursäkta, i alla fall tills vidare, för inför det nyss startade franska vintermeetinget är det Bold Eagle som är hästen som alla snackar om. Och med alla menar jag i första hand fransmännen.

Och det är givetvis inte att undra på.

”Örnens” huvudsakliga uppgift i vinter är förstås att för tredje året i följd bärga Prix d’Amérique. Och han får anses, ja i alla fall i nuläget, som stor favorit att lyckas med det.

Fast det är som bekant inte någon lätt uppgift som vilar över fantomtravarens axlar. Eller manke, kanske mer korrekt uttryckt.

Om han lyckas blir han i så fall den fjärde hästen i historien som gör det. I ett lopp som körts sedan 1920. Bold Eagle skulle, om det sker, komplettera följande legendariska kvartett:

Uranie, 1926-1928
Roquepine, 1966-1968
Bellino II, 1975-1977
Ourasi, 1986-1988

De fyra som alltså, ännu, vunnit tre raka Prix d’Amérique. Naturligtvis är det värt att här inflika att Ourasi, denna giganternas gigant, också har en fjärde seger i PdA, den som tioåring 1990 i sin karriärs sista start. (Han var ju förresten trea 1989). Säkert finns det ”rekordet” någonstans i bakhuvudet hos Bold Eagles entourage, men en sak i taget ändå, väl.

Fyra odödliga travarnamn som alla vunnit tre raka PdA. Notera förresten årtalen; rent ”statistiskt” ligger Bold Eagle bra till…

Fast…det var ju det här med att lyckas också. Det är en ädel konst att vinna tre raka Prix d’Amérique, väldigt mycket ska ju klaffa. Det finns desto fler hästar som varit svindlande nära.

Med Bold Eagle inkluderad som den senaste i skaran, är det genom historien totalt fjorton hästar som tagit en dubbel i Prix d’Amérique. Tio av dem förresten ”back-to-back”, det vill säga två år i rad.

Vi kan börja med att gå tillbaka till tidernas begynnelse, i alla fall Prix d’Amériques begynnelse. Redan 1923 (fjärde årgången) stod Passeport som segrare. Han var en flitig räv i PdA på 1920-talet och hade redan 1922 slutat trea och 1925, alltså året efter sin dubbelseger, inkom han som femma. Men någon tredje seger blev det förstås inte.

Påföljande år, 1926, inledde mäktiga stoet Uraine, hon var förresten det första stoet att vinna loppet, sin dominans som kom att ge henne tre raka segrar. I sulkyn varje gång tränaren Valentino Capovilla. Uranie kunde dock inte knipa en fjärde titel. Fast hon gjorde ett ”gott försök”.

1929 hade överlägsna Uranie nämligen belagts med 75 meters tillägg, slutade ändå tvåa i mål (Templier vann) men tog ett galoppsteg över mål och flyttades ned som sexa. Uranie var förresten på hugget även 1930, i en av sina sista starter, då hon tog silvret bakom Amazone B.

En annan som var och nosade på trippeln kom några år senare. Hazleton vann både 1931 och 1932 och återkom sedan 1934 för att sluta tvåa bakom Walter Dear (och hans intressanta och tragiska story kan du läsa mer om här) samt 1935 då han, som tolvåring, slutade trea bakom Muscleton.

Och på tal om Muscleton förresten. Han fick nöja sig med att bli tvåa nästa år, 1936 – men återtog titeln 1937. Men några tre segrar blev det alltså inte.

Vi spolar framåt till 1956. Gélinotte tar sin första Prix d’Amérique-seger för legendariske Charlie Mills. En seger hon såklart följde upp 1957.

Ett stycke travarvidunder på fyra ben var hon, Gélinotte. Under åren 1956-1957 kom hon fullkomligt att dominera på Vincennes och hon vann inte bara Prix d’Amérique de här två åren, utan också Prix de France och Prix de Paris. (Jo, hon vann Elitloppet båda åren också). Den första att vinna det så kallade ”triple couronne” och den enda att ha gjort det två år i följd. Ja, Bold Eagle är som bekant ute efter att upprepa det där i vinter också…

Men…tre raka Prix d’Amérique blev det aldrig. 1955 fick hon se sig slagen som tvåa bakom Fortunato II (Frances Bulwark femma förresten) och till 1958 hade hon lagt tävlingsskorna på hyllan.

1958 då. Då vann ju Jamin. Det gjorde han även 1959 (och Elitloppet också…) men 1960: en tredjeplats.

1971 var det dags för Tidalium Pelo att passera först över linjen i Prix d’Amérique. En bedrift vilken upprepades 1972. Synd då bara för Tidalium Pelo att han ”bara” var trea 1970…

Idéal du Gazeau är en klassiker. Kanske världens vackraste travhäst förresten? Han gjorde fem raka starter i Prix d’Amérique. I debuten, som femåring 1979, blev han tvåa, knappt slagen av High Echelon, 1980 lyckades det inte (fast han vann Elitloppet sedan) men 1981 kom den första fullträffen. 1983 kom den andra. Året emellan var han trea.

Mer moderna tider nu. Varenne. Ja, just han ja. Outstanding i såväl Prix d’Amérique som i världen 2001-2002. Två raka både på Vincennes och i Elitloppet på Solvalla. Fast 2002 blev Varennes sista år på tävlingsbanan och år 2000 höll ju inte hans enorma satsning till slut när mäktige Géneral du Pommeau kom stånkande.

Vi har en kvar att nämna. Ready Cash. Han som ju, som bekant, är farsa till Bold Eagle. Prix d’Amérique vann han två år i rad, 2011 och 2012. Ready Cash var förresten med redan som femåring 2010, men gjorde då bort sig med galopp i loppet som såg Oyonnax som högst överraskande vinnare.

Ready Cash var sedan stor favorit att ta just den där tredje raka 2013, men visade sig då utan chans att brotta ned en för dagen topptrimmad Royal Dream. Ready Cash blev, just det, tvåa.

Så nu är då frågan, ska Bold Eagle lyckas med det som bara fyra andra lyckats med men så många andra försökt att göra? Konststycket att vinna tre Prix d’Amérique.

Sedan när han väl gjort det, då kan vi börja snacka Ourasi.

Bästa svenska PdA-året någonsin?

Det är klart, det är tre månader kvar ännu, men det är svårt att inte låta bli att redan börja låta det vattnas i munnen inför nästa Prix d’Amérique.

Särskilt då man tar i åtanke de svenska chanserna inför loppet. I dagsläget det vill säga (en viktig poäng).

Och visst, Bold Eagle. Ja, han är naturligtvis svårslagen den här vintern också. Får vi förmoda.

Men. Just nu. Som det ser ut just nu; kan inte det svenska (svensktränade) ”landslaget” i Paris den här vintern bli det bästa någonsin?

Vi har Readly Express som i stort sett i ett år, haft PdA som mål. Vi har Twister Bi (låt vara han är ägd i Italien) som efter sitt världsrekord i USA väl är världens hetaste travare – just nu. Propulsion, världens tredje snabbaste travhäst genom tiderna, Paris har varit i kikaren länge här. Och ja, förstås Nuncio. Vi hoppas väl ändå innerligt att det blir Prix d’Amérique för honom med, trots helgens fall.

Och nu nämnde jag bara grädden på moset. Det finns fler kanske, och vill vi vara riktigt fräcka tar vid med grymme Lionel också, men han är väl trots allt norrmännens i första hand.

I vilket fall som helst. Vilket är egentligen det starkaste svensklaget som ställt upp i Prix d’Amérique? Bra fråga, möjligen. Men jag har kikat igenom loppet de senaste fyrtio åren. Vad det nu är värt.

Faktum är att den senaste PdA-upplagan, 2017 alltså, är en av de bästa för Sverige genom tiderna. Hela sex svensktränade hästar fanns med på startlinjen. Fyra av dem, som vi minns, från Daniel Redéns stall där det gick allra bäst för (norske) Lionel som blev trea, strax före Propulsion som var fyra. Även Call Me Keeper nådde prisplacering som sexa.

Det bästa svenskåret i mannaminne var dock 2005. Och då åsyftar jag antal svensktränade hästar till start. Hela sju av de totalt arton hästarna i Prix d’Amérique det året tränades i Sverige.

Mot segrande Jag de Bellouet fanns förstås inget att göra. Men Gigant Neo (han som sedan skulle få segern nästa år efter det att samme Jag de Bellouet ju diskats i efterhand för dopning) slutade tvåa. Men även härliga Hilda Zonett som slutade fyra och Super Light, som kom i mål som sexa, fick med sig av priskakan.

Loppets svenska septett kompletterades med ytterligare två ”Tarzan”-hästar: Scarlet Knight och Infant du Bossis – och två från Stefan Hultman: Naglo och Energetic. Alla oplacerade dock (Energetic diskad förresten).

Ytterligare ett antal gånger har Sverige representerats av fem hästar. 2006, 2004, 2003 samt 1992. Alla gånger med ganska bra resultat, ja 2006 korades ju som sagt Gigant Neo till och med till vinnare.

2004 var Naglo bäst som fyra, 2003 Gigant Neo (igen) bäst som trea och 1992 var ju Queen L. trea – för att sedan vinna påföljande år.

Vid elva upplagor av Prix d’Amérique de senaste fyrtio åren har Sverige blott haft en häst med. Men det har dock inte behövt betyda att framgångarna för den sakens skull uteblivit. Faktiskt tvärtom.

Allra bäst gick det, som vi säkert minns väldigt väl, 2014 då Maharajah var fältets enda svensktränade bidrag – men det slutade ju hundraprocentigt.

Även 2011 var bara en blågul travare med. Det var förresten samma: Maharajah. Då slutade han tvåa efter Ready Cash.

Går vi tillbaka till 1999 är scenariot det samma. Per-Olof Pettersson försvarade allen de svenska färgerna med järnladyn Lovely Godiva som tog en högst hedervärd silvermedalj, men hade oturen att detta år stöta på självaste Moni Maker.

Tittar man på de två klassiska segrarna, Ina Scot 1995 och Queen L 1993, hade de båda vinnarna då båda sällskap av blott en landsman. Vid Ina Scots seger 1995 fanns, förstås, även Queen L med (som blev sexa) och vid den senares seger, alltså 1993, ackompanjerades hon av Kit Lobell, då i regi Lutfi Kolgjini.

Mellanåret förresten, 1994, var den samma Queen L. ensam från Sverige, men det slutade ju helt okej som trea.

Jo, Opal Viking var tvåa han med. 2008. Då utgjorde han och Super Light de enda svenskarna i fältet.

Mer mörka Prix d’Amérique-år för blågult då? Jo, Vid fyra tillfällen sedan 1977 har faktiskt inte en enda svensktränade travare funnits med på kolstybben. Senast var dock 1987 då ingen kunde stoppa Ourasi på sin framfart mot andra raka titeln (även om förvisso Ulf Nordin fanns med och blev oplacerad med Ruanito d’Arc).

Jättekul var det kanske heller inte för oss som var på plats 2013, trots att hela fyra hästar var med i loppet. Men såväl Maharajah (andrahandsfavorit), Raja Mirchi (fjärdehandare) som Noras Bean och Quarcio du Chene, slutade alla oplacerade.

Det är klart. Det är långa tre månader kvar ännu, men lite roligare än 2013 både hoppas och tror jag att vi kommer få den här vintern. Det ser i vilket fall ut så.

Just nu.

Callit och triumfen i VM – för 30 år sedan

Huruvida det är ett värdigt ”världsmästerskap” eller inte, låter jag vara osagt (någonstans tänker jag att det egentligen går sista söndagen i januari i Paris, eller möjligen fyra månader senare på Solvalla) men jag kan ändå inte låta bli att kittlas lite av VM-loppet på Yonkers.

Eller International Trot som det ju egentligen heter och väl också är ett mer passande namn.

Hursomhelst. Sent på lördag afton är det alltså dags igen. Loppet som startade 1959 och som kom att köras årligen fram till 1995 (ja, då His Majesty vann) – och som sedan upplivades igen 2015 och nu alltså, efter sin återupp-ståndelse, körs för tredje året i följd.

Hursomhelst. Jag tänkte kika lite extra på ”VM-loppet” och dess händelser för trettio år sedan. Det är nämligen, och inte oväntat, lite av en klassiker. Särskilt som vi ser det ur svenska ögon.

Vid den här tiden hade ingen svensk representant vunnit loppet sedan 1965 då Gunnar Nordin körde franske importen Pluvier III till seger. Fast nu skulle det alltså bli ändring på det.

Vi snackar Callit och ”Kalle på Trappa”.

Året är 1987.

Och 1987 var det sista året som International Trot huserade på Roosevelt Raceway, för övrigt. Banan som stått som värd för loppet, då förresten betitlat Roosevelt International Trot, sedan starten.

Men till 1988 (ja, då vann Mack Lobell) hade Roosevelt efter flera år av minussiffror och under kontroversiella former, lagts ned. Av banan belägen på Long Island finns i dag bara minnen bevarade och loppet kom att flytta till sin nuvarande plats, Yonkers Raceway (som väl egentligen heter Yonkers Raceway at Empire City Casino) i sydspetsen av fastlandet vilket utgör staten New York.

Fast åter till Callit då. Den kanske bästa svenskfödda travaren just då. Sexåringen hade en stark säsong i ryggen innan resan till USA. Han hade varit trea i Elitloppet (som Utah Bulwark något överraskande nog vann) och följde upp med seger i Årjängs Stora Sprinterlopp, var tvåa i Hugo Åbergs (Big Spender vann) och seger i Jubileumspokalen.

Trots det var han inte särskilt påpassade av amerikanerna när det drog ihop sig till International Trot där Callit var Sveriges enda representant. Nära 12 gånger pengarna delade han ut på toton.

Favoriten kom i stället från Norge. Rex Rodney med sin ständige följeslagare Kjell Håkonsen hade gjort resan till New York i angeläget ärende. Norrmannen som förresten hade galopperat i Elitloppets final och därmed gått miste om att försvara sin fjolårstitel. (I Oslo Grand Prix lyckades han emellertid).

Ordentligt påpassad var även hemmahoppet Whip it Wood och så franske Potin d’Amour körd av sin tränare Jan Kruithof, som påföljande år skulle sluta fyra, och sedan tvåa, i Prix d’Amérique.

Varför inte kika lite på startlistan:

1 Every Way – Wim Paal (Västtyskland)
2 Estocio Prad – Giuseppe Guzzinati (Italien)
3 Habib –  Ulf Thoresen (Norge)
4 Whip it Wood – John Patterson J:r (USA)
5 Tabor Lobell – William Gilmour (USA)
6 Rex Rodney – Kjell Håkonsen (Norge)
7 Callit – Karl O Johansson (Sverige)
8 Village Kid – Jerry Duford (Kanada)
9 Potin d’Amour – Jan Kruithof (Frankrike)

Fast Whip it Wood slungade sig i galopp direkt när starten gick och fick se sina chanser spolierade. Det blev nu italienaren Estocio Prad som stack till spets och bakom placerade Ulf Thoresen norske Habib som kom till loppet som titelförsvarare.

Estocio Prad såg ut att försöka stjäla loppet i spets; Giuseppe Guzzinati ångade på det som gick när man gick in över sista bortre långsidan och för Callit såg det inte alltför ljust ut placerad som trea i andraspår. Men Karl O Johansson kunde så följa i rygg på Tabor Lobell som tog kommandot i jakten på den undflyende italienaren.

Det skulle bli perfekt. Callit gick till full attack ur sista sväng och kunde se ledaren ge vika för mjölksyran och koppla greppet. Potin d’Amour, som fått ett vilsamt race på innerspår, hittade loss och avslutade kvickt längst ut – men för sent.

Då tar vi väl och tittar och njuter av loppet.

Callit hade triumferat. 1.16,4a över 2011 meter var ingen megatid, men förstapriset på 125 000 dollar, då värt i runda slängar knappt 700 000 kronor, smakade förstås mumma. En stor triumf för svensk travsport vid den här tiden och Callits största framgång i karriären, skulle det visa sig.

En fråga vi aldrig får svar på, är dock vad Rex Rodney hade kunnat göra om han inte hade trillat över i galopp vid utgången av sista sväng då gott gående i vida spår…

Callit kom fortsatt att tävla med framgång två hela säsonger till. Han lade skorna på hyllan efter 1989 och hade då noterats också för segrar i Hugo Åbergs 1988 och Olympiatravet 1989 (han slapp Sugarcane Hanover det här året…). Totalt sprang han in ansenliga 8,8 miljoner kronor och vann 65 av 109 starter.

Ytterligare tre hästar skulle därefter vinna International Trot (dock på Yonkers som sagt) för svensk flagg. Stig H gjorde det med Peace Corps 1991 medan Torbjörn Jansson gjorde om bedriften 1992 med Atas Fighter L. i en upplaga som var tämligen galoppfylld (bland andra Billyjojimbob ägnade sig åt fel gångart…) samt, som sagt His Majesty som småchockade 1995 i den ”sista” upplagan.

Kan det kanske vara dags igen på lördag kväll? I så fall får vi hålla tummarna för On Track Piraten. Han är nämligen den ende i fältet som faktiskt representerar Sverige.

Kentucky Futurity – anrikare blir det inte

Världens äldsta travlopp, brukar det ofta omnämnas som.

Det stämmer nog också, om man med begreppet menar världens äldsta travlopp (som fortfarande körs) och med världsrenommé. Till exempel har ju det österrikiska Derbyt avgjorts sedan 1884 och körs fortfarande, men det loppet vållar väl kanske inte jättestora rubriker i dag.

I vilket fall, jag pratar förstås om Kentucky Futurity.

Den första upplagan avgjordes 1893. Nu till helgen, 124 år senare, är det dags igen.

Man kan nu snabbt jämföra med Hambletonian som kördes för första gången 1926. Vid det tillfället hade alltså Kentucky Futurity redan körts 33 gånger. (Och Prix d’Amérique såg ju dagens ljus 1920).

Kort sagt, Kentucky Futurity är, minst sagt, ett anrikt lopp.

Och banan som det avgörs på är än mer anrik. The Red Mile, belägen i Lexington, Kentucky, mitt i ”bluegrass”-regionen, känd sedan ”urminnes” tider för sin hästtradition, slog upp portarna 1875 (den 29 september närmare bestämt) och ligger kvar på samma plats än i dag.

The Red Mile, namngiven efter sitt lika karaktäristiska som sägenomspunna röda grus som ger banan sitt speciella skimmer, räknas som Nordamerikas (och världens) näst äldsta bana. Än äldre är Goshen i New York, numera kallad ”Historic Track” där man började redan 1838 men som i dag bara tävlar ett fåtal tillfällen per år.

Kentucky Futurity har varit The Red Mile troget i alla år, sedan starten för 124 år sedan alltså. Även om loppet fick flyttas några år under 1930-talet då banan drabbades av en brand och fick byggas upp igen. Även andra världskriget satte käppar i hjulen för racet; under åren 1942-1945 fick det ställas in.

Jag har själv haft den innerliga äran att få besöka The Red Mile för Kentucky Futurity vid ett tillfälle, något som jag rekommenderar alla som har en möjlighet att göra. Aldrig slår travhistoriens vingslag fullt lika hårt så som här och i regionen.

Det året, 2010, vann förresten danskägde Wishing Stone, som vi ju senare fick se en hel del av även i Europa, i två raka heat.

Något som står i skarp kontrast till det ursprungliga upplägget 1893 då det krävdes fem (!) heat under en och samma dag för att utse Oro Wilkes och John A. Goldsmith till vinnande ekipage.

Något mänskligare, eller ”hästligare” kanske, versioner av Kentucky Futurity körs förstås i modern tid även om heatlopps-varianterna har varit de dominerande i historien. De tre senaste åren dock i ett direkt avgörande lopp.

Det för oss in på fjolårets vinnare Marion Marauder, som hann fram och förbi Southwind Frank i det sista steget (ja, kolla loppet här i 360 graders vinkel för en häftig upplevelse!). Han blev därmed den nionde i historien att ta hem ”triple crown” som ju också förutom Hambletonian självklart även innefattar Yonkers Trot (som förresten bara har 62 år på nacken…)

En som emellertid aldrig lyckades med ”triple crown” är min egen stora idol Mack Lobell. Året var 1987 och efter att ha tagit både Yonkers Trot och ”Hambot” ville man förstås även bärga det mest anrika av de tre loppen.

Först att vinna två heat var det som gällde då och ”Macken” gick ut stenhårt i det första och vann på 1.11,5 men i det andra kontrade Hambo-tvåan Napoletano med seger. Det som sedan skulle bli finalheatet utspelade sig också mellan dessa båda giganter.

Mack Lobell spetsade, såklart, och såg ut att gå mot den där ”triple crown”-triumfen men hela vägen i rygg skuggade Napoletano och Bill O’Donnell och när upploppet nalkades sändes Napoletano till attack – och jobbade ned sin tidigare baneman till seger i en av de mest klassiska upplagorna av Kentucky Futurity. Du kan se loppet här.

Att båda sedan skulle bli vinnare av Elitloppet, i ett av fallen två gånger, är såklart onödig info, men jag skriver det ändå.

Även om Kentucky Futurity på senare år, eller egentligen aldrig, helt kunnat konkurrera med sin yngre storebror Hambletonian i prestige, är ändå resultatlistorna fyllda av legendariska namn.

Ja, ”vår egen” Nuncio vann (se här) förresten för tre år sedan även om han ju hade fått se sig knappt slagen av stallkamraten Trixton i ”Hambot” månaderna innan.

För att blott nämna ett fåtal, utan att rangera dem inbördes, klassiska namn kan vi ta fram Nevele Pride, denna så fascinerande häst, som vann 1968, Lindy’s Pride året senare, Super Bowl 1972, Sugarcane Hanover 1986 (alltså året före Napoletano), Peace Corps 1989, och Muscle Hill 20 år senare. (Och genom att klicka på namnen får du se ett par härliga klipp till).

Det dock möjligen mest episka Kentucky Futurity inträffade för tio år sedan, 2007, då Donato Hanover vann finalen på 1.50,1 eller 1.08,5a vilket då betydde absolut världsrekord. Kika på loppet här.

Eller egentligen var det ju bara en tangering, eftersom Giant Diablo på samma bana bara timmarna tidigare hade slagit Tom Ridges gamla men en tiondel. Om vi bortser från Enough Talks 1.08,1 (2008) på specialbanan Colonial Downs, skulle det dröja sju år innan Sebastian K. även han tangerade tiden (sedan gick han ju förstås 1.07,7 på Pocono Downs veckorna senare…)

Donato Hanovers 1.08,5 för tio år sedan är alltså ännu gällande löpningsrekord. Det är inte illa det.

Som avslutning, lite mer ovidkommande statistik. Vilken tränare (och kusk) har flest antal segrar i Kentucky Futurity? Svar: Ben White. Med sju titlar. Den första kom 1916 och den sista 1937…

Till just det rekordet har Jimmy Takter en bit kvar. Han har tre. Ännu så länge.

Vann Kriteriet – men vad hände sedan?

I helgen stundar Svensk Trav-Kriterium igen. Treåringarnas allra största uppgift för året, som bekant.

Den som studerar Kriteriets anrika historia, som förresten inleddes för 90 år sedan, återfinner förstås en stor mängd klassiska namn vilka för evigt satt spår efter sig i den svenska travhistorien.

Men hur är det egentligen nu för tiden? Hävdar sig Kriterie-vinnare fortsatt väl även efter det att säsongen som treåring är avslutad?

Jag tog mig en närmare titt på de senaste tio Kriterie-vinnarna för att se hur deras fortsatta karriärer blev (eller är).

Den lilla och helt anspråkslösa undersökningen berättar att fyra av dem sedan också kunnat titulera sig Derby-vinnare. Två av dem tillhör våra allra mest populära avelshingstar och en av dem har till och med vunnit Prix d’Amérique. Ytterligare en är, troligen, på väg mot samma lopp…

 

2007: Sahara Dynamite (e. Express Ride)

Kusk: Örjan Kihlström. Tränare: Timo Nurmos
Prissumma: 7,1 miljoner. 23 segrar på 38 starter
Intjänat efter Kriteriet: 4,9 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 22,5%

Sahara Dynamite kom till Kriteriet som stor favorit och infriade förväntningarna. Hästen kom sedan även att dominera som fyraåring och vann också Derbyt, efter en dust med Wellino Boko. Som femåring öppnade Sahara Dynamite starkt, deltog i Elitloppet och vann det enda försöket men slutade sist i finalen (som Torvald Palema vann). Efter skada spolierades hela sexåringssäsongen och hästen gjorde comeback sent på säsongen, nu i regi Lutfi Kolgjini. Men den främsta framgången var en seger i Gulddivisionen innan hästen avslutade karriären som sjuåring. Sahara Dynamite verkar som avelshingst där Zahara Goj (2 miljoner) är den främsta avkomman.

2008: Maharajah (e. Viking Kronos)

Kusk: Örjan Kihlström. Tränare: Stefan Hultman
Prissumma: 23,5 miljoner. 31 segrar på 59 starter
Intjänat efter Kriteriet: 22 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 6,5%

Maharajah var också han jättefavorit när det drog ihop sig till Kriteriet och hade redan hunnit med en E3-seger. Som bekant fortsatte ”Marre” att dominera kullen även fortsättningsvis. Både det inhemska Derbyt och Europa-derbyt lades under hovarna och Maharjah utvecklades som äldre till en av våra bästa travare genom tiderna. Förutom segern i Olympiatravet (2013) och silvret i OGP (2010) var det i Frankrike som de största framgångarna kom. Den största segern, givetvis den i Prix d’Amérique (2014) men även ett andrapris från samma lopp samt seger i Prix de France. Maharajah lade tävlingsskorna på hyllan som nioåring och tillhör i dag våra allra mest populära och framgångsrika avelsmatadorer. Vinstrikaste avkomman till dags dato är Makethemark (2,5 miljoner).

2009: Red Hot Dynamite (e. Enjoy Lavec)

Kusk: Jorma Kontio. Tränare: Timo Nurmos
Prissumma: 5,7 miljoner. 16 segrar på 30 starter
Intjänat efter Kriteriet: 1,9 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 28%

Så även Red Hot Dynamite var kullens klarast lysande stjärna som treåring och avslutade den med 13 segrar på 15 starter dittills i karriären, vilka inkluderade dubbla E3-segrar samt Breeders Crown. Problem gjorde att hästen kom igång sent som fyraåring, fick avstå Derbyt men knep istället en fjärdeplats i Europaderbyt. Återstoden av karriären blev dock kortvarig och avslutades efter femåringssäsongen; största segern som äldre kom när han vann Seinäjoki-Race i Finland. Red Hot Dynamite har lämnat ett fåtal avkommor i Sverige.

2010: Raja Mirchi (e. Viking Kronos)

Kusk: Lutfi Kolgjini. Tränare: Lutfi Kolgjini
Prissumma: 8,7 miljoner. 24 segrar på 60 starter
Intjänat efter Kriteriet: 4,7 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 18%

Raja Mirchi, som faktiskt började sin karriär i USA med försök i Peter Haughton, var den som stack ut i kullen redan som tvååring och vann till exempel Uppfödningslöpning. Hästen kom till Kriteriet som den tredje mest betrodde men visade där att man befäste positionen som kulletta. Som fyraåring kom karriärens näst största seger sett till prispengar i form av Gran Premio Tino Triossi, medan det blev galopp redan i uttagningen till Derbyt. Raja Mirchi kom att tävla till och med sjuåringssäsongens slut med flera starter i de största loppen. Förutom seger i SM och Prix Tenor de Baune kan nämnas starter även i Elitloppet och Prix d’Amérique. Raja Mirchi har sedan haft stor framgångar i aveln och har bland annat lämnat färske Derby-vinnaren Cyber Lane.

2011: Pato (e. Orlando Vici)

Kusk: Peter Ingves. Tränare: Petri Puro
Prissumma: 4,2 miljoner. 10 segrar på 23 starter
Intjänat efter Kriteriet: 2,4 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 38%

Pato kom till Kriteriet 2011 enbart med fyra segrar på fyra starter i kroppen, men visade trots sin orutin att det var han som var kullens etta i ett Kriterium som på förhand var riktigt ovisst (bland annat fanns On Track Piraten med i fältet). Pato fortsatte därefter att matchas lugnt med enbart Derbyt i siktet – och även då infriade han, trots att den segern togs i karriärens nionde start. Ytterligare två segrar skulle jättetalangen ta i sin karriär, men den blev långtifrån vad man nog hoppats. Pato avslutade sin karriär med en misslyckad sejour i Frankrike men lade tävlingsskorna på hyllan redan efter femåringssäsongen på grund av skador. Pato har lämnat ett fåtal avkommor hittills.

2012: Chelsea Boko (e. Chocolatier)

Kusk: Jorma Kontio. Tränare: Timo Nurmos
Prissumma: 6,0 miljoner. 10 segrar på 36 starter
Intjänat efter Kriteriet: 2,9 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 33%

Även Chelsea Boko var tidigt i kullens topp och vann bland annat en E3-final inför Kriteriet dit han kom med sex segrar på åtta starter och som klar favorit. Ett förtroende som hästen förvaltade till seger. Hästen var märkligt nog aldrig anmäld till Derbyt men fick som fyraåring istället prova Europaderbyt där han slutade oplacerad i finalen bakom Mosaique Face. Chelsea Boko har som äldre travare tävlat med en del framgång i Frankrike och har även som äldre tagit sin största seger i Jämtlands Stora Pris för två år sedan, som sexåring. Chelsea Boko gjorde sin senaste start för drygt ett år sedan och har i år lämnat sin första kull i aveln.

2013: Rokkakudo (e. Varenne)

Kusk: Ulf Ohlsson. Tränare: Anna Forssell
Prissumma: 4,7 miljoner. 4 segrar på 36 starter
Intjänat efter Kriteriet: 224 000 kr
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 84%

Rokkakudo började karriären som tvååring med fem starter och var en skräll då han tog sin tredje seger i karriären när han vann uttagning till Kriteriet. I finalen, som inte såg någon utkristalliserad favorit blev det stor succé då han tog hem även den och genom premiechansningen ett förstapris på hela fyra miljoner kronor. Karriären därefter blev dock tyvärr inte särskilt framgångsrik för Rokkakudo som inte startat sedan femåringssäsongen, för drygt två år sedan. Rokkakudo har i år lämnat ett fåtal avkommor.

2014: Je t’Aime Express (e. Symphonic Hanover)

Kusk: Johan Untersteiner. Tränare: Peter Untersteiner
Prissumma: 3,8 miljoner. 10 segrar på 43 starter
Intjänat efter Kriteriet: 2,3 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 52%

Je t’Aime Express hade inte gjort något större väsen av sig före Kriteriet med väl där slog han till och kunde trots sämsta läget sensationellt spurta hem den final som såg Al Dente som stor favorit på förhand. Hästen avslutade sedan säsongen som trea i Breeders Crown. Som fyraåring blev framgångarna inte fullt lika stora; hästen noterades för en seger under året, missade att kvala in till Derbyt men fanns med i Breeders Crown-finalen (som Nuncio vann). Som femåring hävdade Je t’Aime Express sig väl i den äldre eliten, noteras för tre segrar och deltagande i flera större femåringslopp, inkluderat Jubileumspokalen (oplacerad). Je t’Aime Express, som är valack, har inte tävlat sedan december i fjol.

2015: Readly Express (e. Ready Cash)

Kusk: Jorma Kontio. Tränare: Timo Nurmos
Prissumma: 8,8 miljoner. 17 segrar på 20 starter
Intjänat efter Kriteriet: 6,6 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 23%

Readly Express kom till Kriteriet med fem starter innan, slog då favoriten Mister J.P. och visade med eftertryck att han blivit kullens klarast lysande stjärna. En roll som han därefter befäst med råge. Readly Express gjorde under fyraåringssäsongen processen kort såväl i Derbyt som Europaderbyt och har i år som femåring fortsatt mot världstoppen med tre segrar på lika många starter, senast den i Jubileumspokalen. Readly Express har bara förlorat i tre starter av tjugo och går närmast ut i EM för femåringar i helgen. Det som ett led i en tänkt matchning mot Prix d’Amérique i vinter.

2016: Deimos Racing (e. Quite Easy)

Kusk: Erik Adielsson. Tränare: Svante Båth
Prissumma: 5,4 miljoner. 10 segrar på 25 starter
Intjänat efter Kriteriet: 1 miljon
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 74%

Deimos Racing började tävlade redan som tvååring, vann fyra av sin åtta lopp och tillhörde redan då kullens bästa men det stora genombrottet kom förstås i och med seger i Kriteriet förra året. En seger som genom premiechansningen genererade fyra miljoner kronor. I Breeders Crown blev det dock en galopp. I år som fyraåring har Deimos Racing fortsatt tävla mot kulleliten och slutade tvåa, slagen av Diamanten i Kungapokalen. Till Derbyt lyckades man (som trea) dock inte kvala in och uttagningen i augusti är hästens senaste start.

(Foton: ALN).

©2017 Travnet