Moni Maker – stoet som tog Elitloppet med storm

I år har det gått tjugo år sedan senaste gången ett sto segrade i Elitloppet. Det var förvisso inte vilket sto som helst. Elitloppet 1998 kvarstår som en av loppets mest oförglömliga upplagor.

Vi pratar Moni Maker.

Sagan om Moni Maker tog dock förstås sin början långt före Elitloppet 1998. Stoet, efter Speedy Crown och under Berndt Lindstedts och Jan Johnson fine Hambo Oaks-vinnare (1985) Nan’s Catch, föddes 1993 (och gavs från början namnet Nursery Rhyme, för övrigt) och började så som brukligt är i USA sin karriär som tvååring.

Det var absolut inget dåligt första år för Moni Maker, hon vann 6 av sina 14 lopp, men det var först som treåring hon skulle kliva fram ur skuggan och börja den klättring mot travdrottningarnas tron vilken hon aldrig skulle lämna.

När treåringssäsongen avslutats kunde Moni Maker summera den med maffiga 19 segrar på 20 starter. De 18 första var dessutom i rad, årets enda plump i protokollet kom i den näst sista starten, den i finalen i Breeders Crown där hon motvilligt fick sträcka vapen mot Personal Banner. Segern i Hambletonian Oaks, precis den som mamma Nan’s Catch tagit elva år tidigare, blev årets största.

Moni Maker hade fram till treåringssäsongens avslut tränats av William Andrews men efter att hästen inför kommande säsong fått nya ägare tog Jimmy Takter över tränarsysslan. Stoets mäktiga framfart på världens travovaler hade dock bara börjat.

Som fyraåring fick Moni Maker nämligen världen som arbetsfält. Den med gott minne minns säkert nog att hon faktiskt var med i Elitloppet redan 1997. Efter att ha först slutat tvåa bakom Wesgate Crown i Lotterian (kolla här), intog hon Solvalla för första gången.

Det var ju det här Elitloppet som fick en lite sordinerad stämning redan vid försöken. Matchen hade på förhand handlat om Zoogin (nu äntligen skulle han vinna) och norske utmanaren Gentle Star, men då både chockerande nog galopperade bort sig i vartdera försöket uteblev den duellen helt.

Efter att italienaren Crowning Classic skrällt i första försöket vann Moni Maker det andra. Men då, obegripligt nog, de båda försöksvinnarna valde bricka tre – och fyra(!) i finalen låg vägen öppen för ”mäster” Stig H och Gum Ball. Från innerspåret blev det spets, slut, hämta ut. (Ta en titt här).

Jos Verbeeck, som rattade Moni Maker då, hittade tredje utvändigt, vred på via fjärdespår genom den sista kurvan, avslutade bra men vad hjälpte det då Stig H lattjade framme i täten. Moni Makers första start i Elitloppet var god, men det skulle bli betydligt bättre ett år senare.

Efter att ha tävlat i Italien under vintern, slutat två i Prix de France (jätteskrällen Balou Boy vann) var Moni Maker nu, som femåring, laddad för att skriva travhistoria i Elitloppet. Förvisso vann hon inget av ”genrepen”; Kramer Boy vann ju Lotterian där hon var trea och i Oslo Grand Prix (som du kan se här) kunde amerikanskan aldrig få ner Anders Lindqvist-tränade Huxtable Hornline.

Moni Maker hade skapat rubriker redan före starten i Elitloppet. I ett snabbjobb på Jägersro veckan före travade stoet osannolika 1.10,6 (!). Tiden var, inofficiellt, en putsning av det världsrekord som Copiad innehade, med en tiondel. Kunde det verkligen vara sant?

Jo, det får vi nog förmoda att det var. I Elitloppet 1998 var det femåriga stoet outstanding och hennes insats som skapat ett av loppets mest minnesvärda påbörjades redan i försöket. Wally Hennessey i vagnen klämde iväg genom fjärdespår ur den första kurvan för att bomba sig fram till ledningen. Inget lämnades åt slumpen. Segertiden 1.10,9 var förresten världsrekord för ston.

OGP-vinnaren Huxtable Hornline vann sedan det andra försöket (före fagre Defi d’Aunou) och sågs i finalen kanske som den främste utmanaren. Huxtable Hornline (med ”Josie”) tog också ledningen som man önskat, men snart skulle han, liksom övriga finalister, bli den amerikanska lejoninnans rov.

Jag tillhör dem som gärna återser gamla travlopp, emellanåt (ganska ofta) och högt upp på topplistan står just Elitloppets final 1998. Loppet hade avverkats i enormt tempo, 09,0 första 500 och 10,5 på varvet var ruskiga farter för tiden, men något som för alltid hos mig etsat sig fast är det där rycket som Moni Maker gör från 700 meter kvar.

Från dödens på hårddragande Huxtable Hornline, när man antar att det redan körs på femmans växel, hittar hon tydligen en sjätte – och under en kort stund ser det närmast ut som om övriga står stilla. Jag tror det är dags att kolla på det nu. Segertiden, samma som i ”snabbjobbet”, 1.10,6 blev nu världsrekord.

Moni Maker var nu bäst i världen. Segertåget fortsatte, både på den här sidan av Atlanten och den andra. Copenhagen Cup av bara farten, Nat Ray, Breeders Crown och Nationernas Pris i Italien lades för stoets hovar. Men fortfarande hade hon sin karriärs främsta seger framför sig.

Den kom i slutet av januari 1999. Prix d’Amérique. Det blev för övrigt hennes enda start i loppet, men det behövdes kanske heller inte mer än så. Moni Maker visade, nu var det Jean-Michel Bazire (27 år vid tillfället) som körde, samma obarmhärtiga stil som hon vunnit Elitloppet med ett drygt halvår tidigare. Hon gjorde hon mos av motståndet igen (Lovely Godiva tvåa, just det). Här kan vi se loppet.

Titeln i Elitloppet 1999 lyckades hon dock inte försvara. Moni Maker kunde aldrig få fatt i Remington Crown som i ledningen varvade på en 1.15-tid, men hon avslutade ändå sin karriär i stor stil, så som sig bör för en världsartist.

Den avslutades 2000 – med fem raka segrar, vilka inkluderade Nat Ray Trot (igen), Maple Leaf Trot och Trot Mondial. Även i sitt allra sista framträdande skrev hon historia – nu i monté. Sparrade av två hästar, galopperande framför sulky och med Julie Krone i sadeln utklassade hon världsrekordet då hon på The Red Mile travade milen på 1.11. (Här kan du se det).

Ett vackert farväl från Moni Maker. Bäst in i det sista.

Hon kunde sammanfatta sin karriär med 67 vinster på 105 starter. Massa ”money for Moni Maker” blev det, totalt travade hon in 5,6 miljoner dollar vilket än i dag gör henne till världens vinstrikaste sto. Hon placeras för övrigt som världens fjärde vinstrikaste sulkyhäst. Passgångaren Foiled Again (ännu aktiv) är bäst med 7,6 miljoner dollar. Bland travare är det Varenne (6 miljoner euro) och Timoko (5 miljoner euro) som passerat.

Moni Maker gick ur tiden, 21 år gammal, den 2 maj 2014.

Rekordhästarna – Elitloppets flitigaste deltagare

Så här snart ett år efter den överraskande segern i Elitloppet är det värt att skänka Timoko en tanke.

Det var en fenomenal prestation. Naturligtvis tänker jag på insatsen i sig, i ett lopp där alla förväntade sig en ny uppvisning grand luxe av Bold Eagle städade den tioårige landsmannen av både honom och övriga konkurrenter, skickligt styrd av Björn Goop, och slog till med loppets i alla fall enligt oddsindikatorn största skräll (i en final).

Men prestationen jag egentligen tänkt ta till fasta, var det faktum att det var hästens femte raka start i Elitloppet. Timoko har nog dessutom loppets bästa facit i historien. Inte nog med att han tog sig till final vid samtliga tillfällen 2013 till och med 2017, han noterades också för två segrar och två brons.

Timoko, en travartist som är värd alla hyllningar han kan få. Fortfarande.

Den här bloggen tänkte jag tillägna Timokos jämlikar. Elitloppets allra flitigaste deltagare. Alla har kanske inte samma bländade facit som fransmannen, vissa är nästan bortglömda, andra minns man fortfarande mycket väl.

Tolv hästar genom historien har faktiskt fyra Elitlopps-starter på sitt samvete. Den första hämtas från loppets begynnelse. Frances Bulwark var ett unikum på fler än ett sätt. 50-talets stora svenska stjärna slutade som bekant tvåa i den första upplagan 1952 för att sedan vinna 1953 (det kan du läsa mer om i förra veckans alster).

Men hon kom att göra ytterligare två starter. 1954 räknades hon återigen som totaltvåa bakom den dubble heat-segraren Carné, körd och tränad av ”Fisk-Olle” Persson. Men då ska man nog ha i beaktan att hon stod med 40 meters tillägg(!) (här en käck video). Frances Bulwark återkom sedan 1956, nu som elvaåring, för att ånyo knipa silvret bakom mäktiga fransyskan Gelinotte.

1959 tangerade stoet Pichta bedriften, om än inte fullt lika framgångsrikt. Men med i samtliga upplagor 1956-1959. Samma bedrift svarade Gibs Bulwark för genom fyra raka starter 1958-1961. Den sista, 1961 alltså, blev den bästa, som trea i det Elitloppet som kom att avgöras i ett enda lopp där franske Kracovie slog hemmafavoriten Adept.

För att finna nästa hästar i raden vilka klarat av fyra Elitloppet (eller fler) får vi bege oss framåt i tiden några decennier. Nämligen till 1980. Då gjorde nämligen den danske legendaren Tarok sin fjärde raka, tyvärr aldrig med några framgångar; han blev utanför finalen vid samtliga tillfällen. Som tröst ska sägas att han emellertid avgick med segern i Consolation 1980.

Samma år, 1977-1980, deltog också Madison Avenue. För honom, och Uno Swed, gick det dock bättre. Madison Avenue kvalificerade sig för final alla fyra gångerna, där tredjeplatsen (vilken delades med Express Gaxe) i finalen 1979 blev den största framgången.

Tio år senare, 1990, fullbordade stålmercan Grades Singing sin fjärde start i loppet, dock utan att då, den sista gången, nå final. Fast det gjorde hon vid de tre första tillfällena; en tredjeplats som bäst 1989 då Ulf Thoresen körde, Olle Goop var själv nämligen upptagen med att bli tvåa bakom J.R. Broline. Så här såg det ut.

Värt att notera är förstås att Grades Singing var favoriten i finalen 1987, knappt före titelförsvaren Rex Rodney (som ju galopperade bort sig). De båda försöksvinnarna fick dock ge sig mot den oväntade vinnaren Utah Bulwarks tunga avslutning. Även det värt att kika på.

I något mer ”modern” tid finns ytterligare några ”fyror” att finna. Zoogin, ja ”köttbullen”, fick till sitt förtret aldrig sätta nosen först i Elitloppet men var ju tvåa både 1995 och 1996 samt deltagare vid ytterligare två tillfällen.

Härlige Frisky Frazer hoppas jag ingen glömt bort. För Axel Jacobsen var han en ständig gäst i de stora loppen vid millenniumskiftet. Fyra gånger gästade han Elitloppet. Faktiskt alla gångerna (1997-1998 och 2000-2001) i final där det imponerande resultatet blev en tredjeplats och tre fjärdediton.

Apropå Åke Svanstedt. Gidde Palema var med som ”ungtupp” redan som femåring 2000 men en galopp ändade finaläventyret. Gidde kom dock tillbaka, i stor stil, senare i karriären och kunde addera tre starter i Elitloppet till samlingen. Självklart minns vi segern 2004 bäst. (Kolla).

Scarlet Knight vann Hambletonian men aldrig Elitloppet. Även fast han gjorde fyra försök (02-05). Tre försökssegrar blev det emellertid, tyvärr stötte han på Varenne i det första försöket och stod sedan handfallen mot From Aboves avslutning i det andra. Två bronsmedaljer för ”Scarlet”.

Commander Crowe, en av världens bästa genom tiderna, är den sista i raden om fyra starter i Elitloppet. I debuten 2009 lyckades det inte, men fuxen kom som bekant att ta grym revansch längre fram då han sopade banan som nioåring 2012 och vann både försöket och finalen.

En lång radda av hästar som varit fyrfaldigt flitiga i Elitloppet. Men det finns några fåtal som faktiskt varit än värre. Ytterligare tre kusar har tangerat Timokos bragd-kvintett.

Den förste var Adept, som vi tidigare berört. Fem raka 1959-1963. Favorit var han 1961 men efter att, varvet kvar, av Kracovie blivit burdust tvingad att släppa ledningen fick man nöja sig med andrapriset (det kan du förresten se här på denna lite annorlunda men mycket sevärda upptagningen). Adept var sedan tvåa även i sista försöket 1963, men det så utsökt läckra franska stoet Ozo gick inte att slå.

En häst som alltid kommer att bli ihågkommen för sina insatser i Elitloppet är givetvis Nealy Lobell. Trots det faktum att hon egentligen aldrig var nära segern, men till final tog hon sig vid samtliga fem tillfällen, i rad dessutom, 1988 (då hon var fyra)-1992. En prestation som hon alltså är ensam med att ha gjort tillsammans med Timoko. Två fjärdepris (bland annat i 1988 års klassiska utgåva) blev de bästa resultaten.

Fem starter i Elitloppet blev också facit för en av de största av dem alla, Victory Tilly. Under åren 2000-2003 var han i final vid samtliga tillfällen och förutom den oförglömliga segern i det första försöket (minns här) var han trea respektive fyra bakom Varenne båda gångerna och sedan tvåa i det där som From Above vann (när Scarlet Knight alltså var trea, se ovan). Victory Tilly återkom sedan som elvaåring 2006 men lyckades då inte ta sig till final. Fenomenet avslutade i nästföljande start sin karriär med vinst i Jämtlands Stora Pris.

Se där, hästarna som gjort mäktiga fem starter i Elitloppet. Men nu kanske påläst vän av ordning undrar, har vi ändå inte glömt något?

Nä, det har vi inte. Kvar är förstås hästen som innehar ett rekord som jag nog nästan kan lova aldrig kommer att slås (det blir nog i alla fall otroligt svårt).

Xanthe såklart. Sju raka Elitlopp.

Åren 1965 till och med 1971 var Xanthe en ständigt återkommande gäst i loppet. Något som byggt den osannolikt flitige travarens odödliga rykte. Elva år var han vid det sista tillfället. Fem vid det första.

Xanthe, som ägdes och tränade av Robert Westergren genom hela sin karriär, skulle egentligen säljas som treåring men när ingen hakade på erbjudandet behöll Westergren sin häst. Något som så här i efterhand nog visade sig bli väldigt lyckat.

Särskilt framgångsrik var ju dock Xanthe aldrig i Elitloppet just. Två av de sju starterna slutade med final, femteplatsen 1966 (då Roquépine vann i utklassningsstil, njut här) blev bästa resultatet. Men hästen tog sina stora segrar ändå i karriären. Så som dubbla SM-titlar och Oslo Grand Prix. Och ja, Xanthe vann förstås Elitloppet consolation 1971.

Totalt 268 starter kom han att göra i sin karriär. Av dem vann han nästan var femte, 52 gånger för att bli exakt.

Hästar som Xanthe, de växer inte på träd direkt.

Elitloppet – hur allt tog sin början

Elitloppet. Hur tog allt egentligen sin början?

Jo, tanken föddes under hösten 1951. Solvalla skulle påföljande år nämligen fira 25-årsjubileum och Stockholms Travsällskap ville naturligtvis fira rejält.

Sällskapet med dess ordförande officeren Henry Kellgren (han innehade för övrigt den eminenta titeln generallöjtnant) skapade därmed ett jubileumslopp vilket skulle avgöras året därpå. Och det sparades inte på krutet; hela 50 000 kronor skulle utgöra den samlade prissumman varav 30 000 tillfalla vinnaren.

För att sätta summan i sitt sammanhang. Svenskt Travderby betalade samma tid 11 000 kronor till sin vinnare; loppet blev med ens inte bara Sveriges högst doterade utan ett av de rikaste i trav-Europa.

Den 14 september 1952 var det så äntligen dags. Inte för Elitloppet rent tekniskt, utanför Solvallas Jubileumslopp. Det är dock det här loppet som vi historiskt sett kommit att betrakta som den första upplagan. Redan till nästa år hade det fått sitt namn Solvallas Internationella Elitlopp och kom då att avgöras sista söndagen i maj. En tradition som alltså levt kvar ända sedan dess.

Men åter till den där sensommardagen 1952. Solvalla hade som sagt haft storslagna planer och ambitioner att till sig locka de bästa från såväl Frankrike och Italien men de stora travnationerna gav det nya loppet nobben. Lyckligtvis fick man kontrakterat en tysk travare av yppersta klass till sitt race och det blev en bidragande orsak till succén.

Permit var namnet. En sjuårig son efter Epilog som för sin tränare och kusk Walter Heitmann nu skulle skänka stjärnglans åt Solvallas blivande flaggskepp. Men Permit var nu inte ensam. Hemma i Sverige fanns ju förstås Frances Bulwark och loppet skulle i främsta hand byggas som en duell de båda stjärnorna emellan.

Till saken hör att det här var det andra mötet mellan Frances Bulwark och Permit. Bara veckorna innan hade nämligen Sören Nordin begett sig till Hamburg för att i Gladiator-Rennen fajtas mot Permit. Nu blev förvisso hemmahästen en för tuff nöt att knäcka för det svenska stoet, men hon slog väl valda delar av Europa-eliten som tvåa.

Det första Elitloppet, eller Solvallas Jubileumslopp då, blev ett revanschmöte mellan de båda kombattanterna. Fast nu var de förstås inte de enda hästarna i loppet. Tja, varför inte kika på startlistan?

1 Olga Pluto – A.J. Siderius
2 Presidenten – Folke Bengtsson
3 Madam B – Jan von Leeuwen J:r
4 Leo Roy – Egon Larsen
5 Iran Scott – Carl A Schoug
6 Magnifik – Tage Stridsberg
7 Leif Protector – Per Ulven
8 Frances Bulwark – Sören Nordin
9 Permit – Walter Heitmann
10 Rollo – Algot Scott

Loppet avgjordes som heatlopp förstås, och över distansen 1600 meter. De tre sistnämnda i startlistan belades med 20 meters tillägg.

Frances Bulwark skulle emellertid inte få sin revansch på tysken, i alla fall inte den här gången. Då svenskan ägnade sig åt en galopp i de första heatet (hon slutade fyra ändå) blev det enkelt för Permit. Men i det andra fick den svenska publiken upp hoppet.

Frances Bulwark hade ett klart grepp om händelserna när man travade ur den sista kurvan men Permit fick sent fritt och den tyske fuxen avslutande virvlande – för att fånga in den tappra svenskan precis före mållinjen.

Och hur såg nu det ut? Kolla här.

Cirka 17 000 personer på Solvalla fick se Permit segra i det som blev Elitloppets första utgåva och det på bländande segertiden 1.17,3 vilket putsade det europeiska rekordet med en tiondel. Samma tid fick för övrigt Frances Bulwark som tvåa och det var i sin tur såklart rekord för ston (hon hade förresten aldrig travat under 1.18 innan det).

Succén var total. Och redan nästa år skulle de båda mötas igen i det första Elitloppet som också bar namnet och kördes ”rätt tid” på året. Fast nu var rollerna ombytta. Frances Bulwark var outstanding 1953. Permit (som vunnit Prix d’Amérique på vintern) och USA-italienske Scotch Thistle, av många ansedd som Europas bäste vid tiden, fick båda se sig besegrade av det svenska stålstoet som segrade i två raka.

Och denna begivenhet kan du njuta av här i en skön gammal film, näsan tio minuter lång. Som bonus: den är i färg.

Så var alltså Elitloppet fött.

Dartster F, Idéal du Gazeau och Elitloppet 82

Det händer en hel del i trav-världen för närvarande, som sig bör med drygt fem veckor kvar till Elitloppet. Redan i afton får vi se bland andra Lionel och Volstead putsas inför kommande stora uppgifter i Dartster F:s lopp på Solvalla.

Just detta Dartster F:s lopp, som körts under den titeln sedan 2002 (det ersatte då O’Ke Hanovers lopp för övrigt) har ofta visat sig intressant inför Elitloppet. Till exempel värmde Nuncio upp med seger här inför sina starter i Elitloppet både 2015 och 2016 och 2014 stod Panne de Moteur som vinnare, för att sedan bli tvåa i Solvallas Internationella Elitlopp.

…Fast nu var det egentligen inte det som var ämnet i den här bloggen. Utan hästen som loppet har kommit att bli uppkallat efter. Dartster F. alltså. Den härlige travaren som i början av 1980-talet tjusade travpubliken – och förresten var på vippen att själv vinna Elitloppet.

Dartster F., en son efter Dartmouth, född 1976, tränades och kördes i samtliga sina 79 starter (av vilka han segrade i 40) av Olle Hedin. En häst och en tränare som därefter närmast ha kommit att alltid nämnas i samma andetag.

Dartster F. inledde sin karriär starkt. Började fyraåringssäsongen med fem raka segrar och stod senare faktiskt som segrare i Kungapokalen (ett lopp som vid den här tiden, 1980, betalade 35 000 kronor till vinnaren) men var inte med i Derbyt (det som Mustard ju vann).

Som femåring utvecklades hästen än starkare och avslutade det året med att vinna SM och sedan bli trea efter Express Gaxe i Åby Stora Pris innan han vid sitt enda Frankrike-besök tog segern i EM för femåringar på Vincennes.

Det var förstås något som lovande gott inför sexåringssäsongen. Den som kom att bli hästens i särklass främsta och som inbringade för tiden högst imponerande 1,1 miljoner kronor i prispengar (drygt hälften av vad han sprang in under hela sin karriär).

Det är också nu som Dartster F. gör starten som han troligen är mest berömd för – det till trots att han ”bara” slutade tvåa. Elitloppet 1982 alltså.

Den på förhand stora favoriten inför Elitloppet det här året kom, som nästan alltid, från Frankrike. Vi snackar såklart om Idéal du Gazeau med sin ständige ciceron Eugene Lefèvre.

”Idealen”, tidens motsvarighet till Bold Eagle, kan vi väl ändå säga, hade två år tidigare tagit en lätt seger i Elitloppet. 1981, året då han också tog sin första Prix d’Amérique-seger hade han dock i Elitloppets final fått nöja sig med sjätteplatsen efter en minst sagt krånglig resa. I stället var det då landsbrodern Jorky som fick triumfera på Solvalla.

Fast när Jorky till 1982 års upplaga lämnat återbud tycktes vägen ligga öppen för Idéal du Gazeau att bärga sin andra titel. Svenskarna hopp sattes emellertid främst till Dartster F., som sagt var rejält toppad för den stora uppgiften.

Idéal du Gazeau och Dartster F. skulle dock mötas redan i försöket. Men det skulle inte få den utgång som man kanske trott. Hedin stack direkt till ledningen med sin Dartster F. som sprintade undan i härligt spänstig stil utan att någon egentligen kom i närheten.

Idéal du Gazeau gjorde loppet som första häst i andraspår, nöp andraplatsen men var aldrig nära. Något som förstås fick upp det blågula hoppet avsevärt. Monsieur Lefèvre hade dock aldrig kört en meter på sin häst och fransmannen var helt belåten med att avancera till finalen.

Än bättre blev det i det andra försöket. Björn Lindblom kunde enkelt efter ledningen hela vägen ta segern med uppstickaren Nino Blazing (20 gånger på toton) före en kvickt avslutande Snack Bar.

Hoppets låga lyste klar då det blev dags för final. Mycket riktigt, precis som i försöket blåste Dartster F. till spets från sitt innerspår. Idéal du Gazeau kördes, också som i försöket, lugnt fram i dödens. När man travade ut över den sista bortre långsidan såg Dartster F. fortsatt knallfin ut där framme, kanske skulle den förste svenskfödde vinnaren sedan Ego Boy nu vara ett faktum?

Nej tyvärr. Kort senare stod det klart att Lefèvre hade lurat upp svenskarna på läktaren. Det var en helt annan version av Idéal du Gazeau som avslöjade sig det sista halvvarvet. Dartster F., eleganten, han fajtade vad han kunde för att stå emot fransmannen och mjölksyran, men ”Idealen” var den klart starkaste sista biten och kunde måtta in segern. Knappt men säkert, som det bruka heta. Dartster F. fick helt enkelt nöja sig med silvret runt halsen.

Här kan du se en riktigt fin video, vilken inkluderar såväl försöken som finalen och så lite intervjuer som grädde på moset. Mycket nöje.

Fast Dartster F. skulle faktiskt få revansch på sin baneman några månader senare. Då Finlandia-Ajo skulle avgöras (loppet kördes i slutet av september då). I finalen lyckades Olle Hedin se till att Idéal du Gazeau, som var titelförsvarare, förblev fast i ryggen. Fransosen fick aldrig chansen och Dartster F. kunde ta, vad som ekonomiskt blev hans största framgång.

Dartster F. tävlade också 1983, som sjuåring, innan karriären fick avslutas i begynnelsen av 1984. Han återkom till Elitloppet 1983. Samma lycka hade han dock inte här. Han blev utslagen redan i försöket efter en för tung resa i dödens på Ianthin, fransmannen som sedermera skulle stå som segrare.

Fast en liten tröst skulle Dartster F. ändå få – samma dag. Nämligen i Elitloppet Consolation. Tröstfinalen innehöll bara fem hästar och det blev en lättknäckt nöt för den gode Dartster. Nu fick han gå i sin favoritposition ledningen och släppte aldrig någon nära. Det kan du titta på här.

Noterbart i sammanhanget är att segertiden i Consolation faktiskt blev bättre än i ”stora” finalen. Dartster F. travade den engelska milen efter 1.13,1a. För Ianthin i Elitloppets final räckte det med 1.13,2a för att skörda guldet.

Dartster F. skulle också, innan han slutade, hinna med en resa till USA. Han fanns faktiskt med i Roosevelt International (VM-loppet alltså) 1983. Tyvärr slutade han sist felfri, där Idéal du Gazeau (vem annars) ju vann före Legolas – och Elitloppsvinnaren Ianthin. Fast det där är ju en sådan klassiker så vi kan väl kika på den också…

Dartster F. fortsatte sedan som avelshingst, finns noterad som far åt drygt 350 svenskfödda avkommor där fine First Sid varit den mest framgångsrike.

Dartster F. gick ur tiden 1998. För övrigt samma år som Idéal du Gazeau.

Jet Ribb, den lille krigaren personifierad

När det kommer till egenskaper som travhästar besitter, är det nog inget som tjusar mig så som de snabba avslutningarna. Hästarna som kändes borträknade men som ändå plötsligt ploppar upp där när det kommer till avgörandet. Korvkioskrundingarna, spurterna längst ut i banan eller de kvicka, speediga omställningarna som räcker till seger på linjen.

Exempel på sådana hästar är förstås otaliga, men så här i Olympiatravstider är det en särskild liten favorit från min barndom som på nytt gjorde sig påmind häromdagen.

Det ska förresten vara betoning på liten.

När jag födde mitt intresse för travsport, med Åby som hemmabana, då i slutet av 80-talet och början av 90-talet, fanns det nog ingen häst som jag diggade mer än honom (ja, bortsett från Mack Lobell då).

Han hette Jet Ribb. En häst närmast i ponnystorlek men med en jättes krigarhjärta.

Jet Ribb, som tränades och kördes av bröderna Per-Erik och Hans G Eriksson, var en av mina stora idoler vid den tiden. Särskilt minns jag seger i Olympiatravet. Året var 1990.

Det är dock att gå handlingarna i förväg. Historien om Jet Ribb började långt innan det. 1982 närmare bestämt, då den lille Count’s Pride-sonen såg dagens ljus. Tävlingsdebuten skedde tre år senare och även om han visade sin talang redan från starten var det året senare, som fyraåring som han verkligen gjorde sig ett namn.

Jodå, Jet Ribb fanns med redan i Kungapokalen, inkom som femma i finalen som Lasse Lindberg vann med Net Hammering före favoriten Window W. I Sprintermästaren slutade han faktiskt trea (trots en galopp) men utan chans att rå på Alex Pride som vann för Mats Rånlund.

Formen var dock toppad till säsongens största uppgift, Derbyt, som följde därefter. Vägen till Derbyt var ju längre än den är i dag, med ett första kval som kördes på Åby innan det blev uttagningar två veckor senare på Jägersro. Jet Ribb vann båda och var klar för finalen.

I en ganska jämn final var faktiskt Jet Ribb favoritspelad, knappt före Window W. som nu hade Ulf Thoresen i sulkyn men som gjorde bort sig med galopp. Favoritskapet till trots gav Per-Erik sin häst en invändig resa och det var i allra senaste laget som Jet Ribb fick fritt.

Men det var då han tog fram den där karaktäristiska egenskapen, den vassa speeden, omställningen på några få steg. Olle Goop hade måhända fått upp feelingen att han här skulle få sin efterlängtade seger i Derbyt; han satt bakom Stochampionats-vinnaren Intact, men hade kanske inte räknat med Jet Ribbs virvlande sluttrudelutt. Precis på linjen slängde Jet Ribb fram nosen (jag önskar jag kunde finna en video som visade det där loppet, men sökandet har tyvärr varit förgäves).

I pengar räknat blev det Jet Ribbs största seger (600 000 kronor fick man för Derby-seger 1986) men han kom att tjusa publiken i många år till.

Redan som femåring stod han i rampljuset igen i de stora sammanhangen. Åby Stora Pris 1987 blev första stora triumfen som äldre häst.

Favoriten i det loppet var Big Spender, Derby-vinnaren från 1985, med andra ord från året före Jet Ribb. Big Spender gjorde loppet i ledningen, med sin duellant från just Derbyt, Mack the Knife i dödens. Titelförsvararen Utah Bulwark, som nu kördes av Sven Berggren, fick en tung resa ute i tredje spår och gav slaget förlorat tidigt.

Tröttnade gjorde också Mack the Knife när man vek ner i sista sväng och Jet Ribb hade från sitt läge i rygg på ledaren gott om tid att ta sig ut för att fokusera på sin uppgift. Den att ta ned ledaren. Berth Johansson var ovanligt aktiv i sulkyn bakom Big Spender, hästen kämpade till sista blodsdroppen, men Jet Ribb var kvickast igen. På linjen hann han fram. Igen. Här kan du kika på loppet.

Jet Ribb fortsatte att fajtas med eliten berömvärt. Till exempel var han två i Åby Stora Pris nästa år, 1988, men kunde, förståeligt, inte rubba självaste Ourasi i dennes mytomspunna enda start på svensk mark.

Det där var förresten ett riktigt häftigt lopp (jag får anledning att återkomma…) men Jet Ribb, som den här gången gick i andraspår och nu nyttjade principen ”vass avslutning längst ut i banan” var bara trea i mål. Sugarcane Hanover, som in på upploppet såg ut att ha allt klart, taktade ur och galopperade i de sista stegen, samtidigt som Ourasi, som gått i dödens, kontrade sig tillbaka. Ja, du kan ju se själv här.

1990, när Jet Ribb var åtta år, kom så segern i Olympiatravet. Ett lopp som, såklart, hade en riktigt stark startlista. Favoriten det här året kom från Frankrike. Pussy Cat, tränad och körd av Jean Raffin (pappa till Eric för övrigt) som månaderna tidigare hade varit trea i Prix d’Amérique efter Ourasi i dennes sista klassiska seger i loppet.

Pussy Cat hade emellertid inte mycket med loppet att göra, hästen styrdes på i tredjespår på den sista bortre men kunde inte ta sig fram i tätkampen. I stället var det Olle Goop som bakom J.R. Broline började pressa rejält i dödens på ledande Atas Fighter L. och Anders Lindqvist.

J.R. Broline fick greppet in över upploppet, och kanske, igen, anade Olle Goop triumfen, men precis som bakom Intact i Derbyt fyra år tidigare, fanns Jet Ribb med i loppet. Vid utgången av sista sväng blev det fritt spelrum från rygg ledaren (var annars ifrån) och den lille krigaren växlade ned den tappre J.R. Broline via en kraftfull tempoväxling och hann fram – på linjen. Här ser du hela loppet plus lite vinnarintervju.

Det var Jet Ribbs sista storloppsseger. Även fast han fortsatte tävla flera säsonger till, var tvåa på nytt i Åby Stora samma år (bakom franske kanonen Reve d’Udon) och tog segrar i Gulddivisionen.

Jet Ribb tävlade ända in på början av 1994 då han var tolv år och kunde summera sin karriär med enorma 160 starter. Av dessa slutade 38 med seger och valacken stannade på nästan 6,7 miljoner kronor intjänat. Hästen levde ett fint pensionärsliv och var 27 år gammal då han 2009 slutade sina dagar.

Jet Ribb. Vilken liten hjälte.

Förlåt för att jag hade glömt bort dig. Det ska inte upprepas.

Hästarna som gjort Elitloppet unikt

Elitloppet är unikt.

Ovedersägligen är det, vid sidan av Prix d’Amérique, världens största travlopp. Och redan så här två månader före årets batalj på Solvalla börjar det pirra i kroppen. Ja, det är nästan det här som är det bästa i hela Elitlopps-cirkusen. Nog för att det finns mål och mening, men det är liksom lika mycket vägen dit som gör mödan värd.

Om Elitloppet har man åsikter. Vilka hästar som ska vara med, måste vara med, och vilka som inte bör vara det, eller i vissa fall, inte borde varit med. Kritik och hyllningar. Så ska det vara.

Det är det där som gör Elitloppet.

Det gör Elitloppet unikt.

Det för oss in på dagens ämne i bloggen. Det unika med Elitloppet, alltså. Låt vara att det här är min egen personliga åsikt, man behöver inte hålla med, men för att Elitloppet verkligen ska bli Elitloppet så behövs de – de unika hästarna. De udda hästarna, de som ingen knappt visste fanns. ”Flagghästarna”, om du så vill. Kryddan som skänker Elitlopps-marinaden sin unika twist.

Det finns inget som jag älskar mer med Elitloppet än just de här hästarna. Och det spelar ingen som helst roll huruvida de är chanslösa eller inte. Det är snarare en förutsättning.

…Ryssland (alternativt Sovjet) är kanske inget travland som man i dag riktigt räknar med. Även om sporten där borta ännu, i högsta grad, existerar. På 1950- och -60 talet var ryska travare dock betydligt vanligare, ja de var till och med då en ledande travnation. En klassiker är ju ”Ryssgalan” på Solvalla 1954 då häftige Gibrid tampades med bland andra Frances Bulwark och Gay Noon. Kolla den här filmen.

Därför var det kanske inte lika chockerande i sig när Apex Hanover dök upp i Elitloppet 1966. Det var snarare ekipaget som helhet som vållade rubrikerna. I sulkyn satt nämligen – en kvinna.

Maria Burdova var faktiskt en ledande travtränare i Ryssland vid tiden och Apex Hanover en stor stjärna. I Elitloppet innehar man en särskild plats i historieskrivningen, som inte får glömmas bort. Burdova var den första kvinnan att köra i loppet.

Och det slutade väl helt okej. Man avancerade vidare till final men var där chanslösa mot den magnifika fransyskan Roquépine och slutade sexa. Apex Hanover hade dessförinnan för övrigt gästat både Charlottenlund och Jägersro innan sitt Solvalla-besök.

Det var dock inte endast i Elitloppet som Apex Hanover och Maria Burdova blev ett samtalsämne. Året före, 1965, ville man vara med i Prix d’Amérique. Det fick Apex – men inte Maria. Att en kvinna körde i Prix d’Amérique passade sig helt enkelt inte… I stället fick Pavel Litkin rycka in som ersättare och det resulterade i ett femtepris. Senare segrade man i Prix de Paris. Så här såg det ut.

…det skulle sedan dröja exakt 30 år innan en kvinnlig kusk faktiskt fick lov att vara med i Prix d’Amérique. Hon hette Helen A Johansson och hästen Ina Scot…

…Något som fick mig att tänka på Kerryn Manning. Australiensiskan som är världens segerrikaste kvinnliga driver med drygt 3700 segrar på sitt konto. Hennes stora stjärna var Knight Pistol, en häst som många ännu minns i periferin.

Knight Pistol var aktuell för Elitloppet 1997, men valde i stället en att besöka Norden något senare på säsongen det året. Knight Pistol och Kerryn vann till och med ett lopp på norska Sörlandet, som gick under beteckningen Harley Davidson Race, där man på linjen slog av självaste Gentle Star. Senare tog man sig till final i Åby Stora Pris (som då kördes med försök och final) men galopperade i finalen.

Knight Pistol var alltså aldrig med i Elitloppet men andra hästar från Oceanien har varit det. Bäst har det gått för det lilla stoet Pride of Petite som för Mark Purdon som sista häst faktiskt tog sig till finalen 1996. Det var i det där försöket som Copiad galopperade, för övrigt…

Nyzeeländska Pride of Petite fick sedan i finalen (ja, den klassiska där Coktail Jet spurtar ner Zoogin) nöja sig med att sluta sexa. Oddsindikatorn visade för 2230 för en spelad tiokrona.

Två år senare var det Special Force som gjorde en långresa. I händerna på Torbjörn Jansson vann den nyzeeländske valacken i ett genrep på Solvalla, men galopperade i Oslo Grand Prix och var utan chans att nå final i Elitloppet. En liten revansch tog man sedan som trea i Copenhagen Cup.

En liknande version blev det ytterligare två år senare, 2001, för landsmannen Lyell Creek. Efter att ha tagit en viktoria på ”Valla” blev det en femteplats i OGP medan man i Elitloppets försök (det där Solar Effe chockspurtade ned Victory Tilly) hamnade en placering från final. Även Lyell Creek sedan, trea i Copehagen Cup.

2007 tävlade Australien-födde men USA-ägde A Touch of Flair i Elitloppet (sist i försöket) och 2009 var det Sundon’s Gift och Chris Lang som var loppets exotiska inslag. Sundon’s Gift, som dominerat på hemmaplan under säsongen, var dock utan någon chans på Solvalla. Det är också det senaste bidraget från Oceanien i Elitloppet…

Vad sägs om Argentina då? Ja, är det någon som minns Chucaro Ahijuna som deltog 2005? Det här är kanske rentav Elitloppets märkligaste inslag någonsin.

Jo men visst, sulkysport existerar faktiskt i Argentina. Där är Chucaro Ahijuna en legendar. Det som kanske var mest anmärkningsvärt med den här hästen var att han faktiskt tävlade som passgångare (!).

Som pacer gjorde Chucaro Ahijuna rent hus i sitt födelseland innan han såldes och flyttade till USA som femåring. Där skolades han om till travare – och det funkade tydligen riktigt bra. ”Tangohästen” som han kallades, slog faktiskt det 18 år gamla banrekordet på Pompano Park när han 2004 noterade 1.10,6 på Florida-banan. Det gamla rekordet hade en viss Mack Lobell…

2005 fanns alltså den i Argentina födda hästen med i Elitloppet. I sulkyn satt ingen mindre än Wally Hennessey, som sju år tidigare vunnit loppet med Moni Maker, men det till trots blev det ingen succé för den gode Chucaro Ahijuna. Direkt när bilen lämnade fältet rullade hästen över i galopp… (kika här).

Avslutningsvis min egen personliga favorit i genren. Action Skoatter!

Det ska förstås påpekas att Nederländerna möjligen inte är en helt okänd travnation, men hästar därifrån i Elitloppet är numera högst sällsynta. Den senaste var för övrigt Milo Windspiel som slutade näst sist i sitt försök i upplagan 2000.

Men Action Skoatter. Det är inte utan att man myser lite när man uttalar det där namnet. Det lilla skimmelstoet satte onekligen färg, i dubbel bemärkelse, på tidernas kanske bästa Elitloppet någonsin, det 1988.

Det är värt att påtalas att Action Skoatter inte var vilken häst som helst, hon var nämligen närmast outstanding hemma i Nederländerna. En segermaskin som vann 20 av 22 race som fyraåring. En av de blott två förlusterna kom i hemlandets förnämsta lopp, Prijs der Giganten. Ett lopp som hon, till publikens förtjusning, länge ledde (sin vana trogen) men på sluttampen fick se sig passerad i av ingen mindre än Grades Singing, delikat körd av Olle Goop. Det loppet kan du faktiskt kolla på här.

Som femåring, 1988, kom hon till Elitloppet med 10 segrar på 13 starter och i toppform. Kusken Appie Bosscha var inte direkt av den blyga sorten. ”Den flygande holländaren”, som hon kallades i Sverige (trots att hon var från Friesland…) laddade iväg i underkant 1.05 de första 500, en tid som vid den här tiden i det närmaste var overklig.

Fjolårstvåan Pay Nibs och Bengt Holm fick helt snällt ge sig för den flyfotade skimmeln som gick till täten i överljudsfart. Det här försöket är ju dessutom legendariskt på grund av att de båda favoriterna Sugarcane Hanover och Napoletano både galopperade bort sig i början, men ändå kom tillbaka och gjorde upp om segern. Något man möjligen kan tacka Action Skoatters mastodontöppning för… Och det här loppet kan man ju se hur många gånger som helst. Titta här och få andra försöket på köpet.

Men nederländskan kämpade till sig fjärdepriset för sista finalbiljetten (det här året var det förresten bara sju hästar i försöken) och för att där återigen agera färgklick.

Trots åttondespåret bakom bilen var Action Skoatter inte blyg för att ge självaste Mack Lobell (från innerspåret) en rejäl dust om ledningen. 07,5 första 500 visade klockorna den här gången, men den luringen gick inte John Campbell och ”Macken” på. Resten av loppet är historia, som det brukar heta.

För Action Skoatters del tog det slut mitt på sista bortre. Hon var, förklarligt nog, trött efter sin, för dagen andra, jätteöppning och att dessutom i ett varv fått vandra i dödens på Mack Lobell. Action Skoatter kom i mål sist felfri, på 1.21,7. Sexa i mål var förresten Grades Singing som klockades till 1.12,2…

Action Skoatter. Hon var chanslös från början. Hon var chanslös i loppet. Trots det ett av Elitloppets oförglömliga inslag.

Precis sådant som gör Elitloppet unikt.

Steinlager, äras den som äras bör

Steinlager är Nya Zeelands i världen mest välkända ölmärke, för första gången bryggt i Auckland 1957. Lite mer än fyrtio senare, så långt bort från Nya Zeeland som man komma och fortfarande vara kvar på jordklotet, i Sverige alltså, föddes hästen med samma namn.

Fast Steinlager (Foto: ALN), efter den gamle Derby-vinnaren Good As Gold, skulle emellertid bli betydligt mer förknippad med ett annat land – Norge.

Steinlager köptes först av Jörgen Westholm som tvååring, men någon start för Westholm kom hästen aldrig att göra. Hästen köptes senare av den 77-årige norrmannen Knut Olausson som satte honom i träning hos Per Oleg Midtfjeld på Momarken.

Till saken hör att Olausson dittills aldrig hade haft någon travhäst i sin ägo. Han ville mest skaffa sig en hobby på äldre dagar och hade av en vän fått rådet att investera i en häst. Något som visade sig bli ett rejält lyckoköp.

Det skulle dröja fram till sensommaren 2001 innan den då treårige Steinlager var redo för debut. Han slutade tvåa i ett treåringslopp på Bjerke. Hästen inledde förvisso hyggligt sin första säsong på banan men utmärkte sig väl inte särskilt; först i den nionde och sista starten för året kom den första segern.

Fast Midtfjeld och Olausson visste att Steinlager hade en kapacitet som översteg det mesta och var starkt förvissade om att han också skulle visa det, tids nog.

Under fyraåringssäsongen började man ana det allt mer. Steinlager tog sex raka segrar tidigt under den säsongen innan han laddades mot de svenska årgångsloppen. Tyvärr räckte det inte fullt ut; han blev trea i sitt uttagningslopp till Derbyt men skulle senare på hösten återvända för att, efter en semiseger, sluta trea i Breeders Crown-finalen.

Och det var knappast en placering att skämmas för. Vann gjorde Derby-vinnaren From Above som påföljande vår skulle vinna Elitloppet, tvåa slutade Gigant Neo, hästen som fyra år senare skulle tillskrivas segern i Prix d’Amérique.

Steinlager fortsatte att utvecklas som femåring, han var tvåa i Momarken Grand Prix och vann senare på hösten sin enda start han gjorde på Vincennes, men ännu så länge var han inte hästen som tävlade i de största loppen.

Det var som sexåring Steinlager blev ett namn som på allvar nämndes i världseliten. Efter att ha varit fyra i Olympiatravet och enkelt tagit hem Forus Open i början av maj, blev han det norska hoppet i Oslo Grand Prix. Det slutade dock i en besvikelse då Steinlager inte hade någon chans att utmana Gidde Palema som försvarade sin titel.

I Elitloppet två veckor senare visade dock Steinlager sitt enorma kunnande. Efter en startgalopp i försöket lyckades han ändå ta sig till finalen som fyra. I finalen, den där Gidde Palema knäckte Revenue från dödens, avslutade norrmannen virvlade ute i banan till ett överraskande brons. Kanske dags kolla på det loppet här.

Att Steinlager nu etablerat sig i eliten var det inget snack om. Någon som bevisades med eftertryck senare samma sommar då han betvingade Scarlet Knight i Årjängs Stora Sprinterlopp.

Steinlager skulle under 2004 också sluta tvåa i Hugo Åbergs, Steinlager gick i dödens på Revenue loppet igenom, fick greppet men kunde inte stå emot Gidde Palema som kommit loss från en resa på innerspår (du kan se det här).

Säsongen avslutades med segrar i både Åby Stora Pris och Svenskt Mästerskap och den röd-blå-vita optimismen inför 2005 var stor. Något som visade sig helt befogat.

För som sjuåring var Steinlager helt förkrossande. Bäst i världen. Låt vara att han hoppade bort sig i Olympiatravet, men därefter följde en segerrad av högst imponerande mått.

Andra raka i Forus Open följdes upp med Oslo Grand Prix. En efterlängtad norsk seger i landets störta race cementerade Steinlager som ny världsetta. Rollerna var ombytta; Gidde Palema hade ingen chans att utmana när Midtfjeld lade in högsta växeln över upploppet (kolla här).

Samma två hästar skulle dela på favoritskapet i Elitloppet veckorna senare. Medan Gidde Palema i sitt försök joggade hem segern från spets fick Steinlager det lite trixigare. Förvisso kunde han enkelt ta sig till ledningen men när ”Tarzan” laddade för fullt bakom Scarlet Knight fick man lov att släppa efter första 500.

Lyckligtvis för de norska fansen kunde Steinlager hitta loss i sista sväng för att säkert spurta ned Giant Superman som heroiskt fått grepp från dödens på den tröttnade Scarlet Knight (kolla försöken här).

Finalen var sedan Steinlagers. Han var omöjlig att ta något på från innerspåret och den här gången skulle Gidde Palema inte vinna något Elitloppet från dödens. Steinlager var allt för bra – det norska jublet var enormt när hästen bara stack ifrån över upploppet. Hur det såg ut? Jo, så här.

Segern var högt efterlängtad av norsk travsport. Nitton år hade förflutit sedan Rex Rodney blev den förste norrmannen att bestiga travets Mount Everest, nu hade man återigen världens bästa travare. Gladast av alla, men samlad, var Knut Olausson. Hans hobby hade blivit oväntat lukrativ. Här en liten video med en tillbakablick kring triumfen på Solvalla 2005.

Steinlagers eriksgata fortsatte senare med Copenhagen Cup, Årjängs Stora Sprinterlopp (för andra året) men i Åby Stora fick han ge sig i skiljeheat mot, just det, Gidde Palema. Steinlagers säsong som sjuåring innefattade 9 segrar på 14 starter och över 6 miljoner kronor intjänade.

Steinlager återkom nästa år för att försöka försvara sin titel i Elitloppet, var trea i försöket men fungerade inte i finalen. Efteråt visade det sig att hästen ådragit sig en svårare gaffelbandsskada och den så framgångsrika karriären såg sitt slut.

Han återkom förvisso, efter att inte tävlat alls under 2008, som tioåring, nu i Stall Goops regi, men även om han vann sina båda två första lopp, kunde han inte återkomma till den absoluta toppen. Karriären som tävlingshäst avslutades definitivt senare samma år.

Knut Olausson gick ur tiden 2010, 86 år gammal. Senare i april i år fyller Steinlager 20 år. Säsongen 2005 med segern i Elitloppet kommer alltid att förbli en av norsk travsports största.

Steinlager står förresten staty i Olaussons hemby, Ski, utanför Oslo. Den här lördagen hyllas hjälten med sitt eget äreslopp på hemmabanan Momarken. Och om du råkar ha vägarna förbi banan då, kanske det skulle smaka med en öl på banans pub. Vad den heter?

Steinlager, givetvis.

Une de Mai – drottningen av Vitesse

När i alla fall jag blickar ut genom fönstret, känns det lite smått paradoxalt att börja prata om vårtecken ännu, men ett sådant är trots allt Grand Critérium de Vitesse som avgörs den här söndagen. Det på något sydligare breddgrader, lyckligtvis, på den franska Rivieran.

Critérium de Vitesse, som körts sedan 1958, man firar alltså 60 år i år, smygstartar vårsäsongen kort efter det att Vincennes avslutat sitt monumentala vintermeeting.

När Timoko skar mållinjen som vinnare i loppet för sista gången, förra året, var det hans tredje raka seger i Critérium de Vitesse. Och faktiskt hans fjärde fullträff i loppet totalt, han vann ju även redan 2013. Ett högst imponerande facit, den snabbe fransmannen trivdes ypperligt över den korta distansen på Côte d’Azur-ovalen i Cagnes-sur-Mer.

…men han är ingalunda den mest framgångsrike travaren i loppets historia. Ourasi vann nämligen också fyra upplagor av loppet – dessutom i rad, under åren 1986-1989.

…fast det var faktiskt inte Ourasi jag sökte, den här gången heller (även om jag påpassligt fick in några rader igen om ”den störste”)…

Nej, loppets drottning heter Une de Mai. Ett sto skapt av stål som tävlade med enorm framgång i slutet av 1960-talet och i början av 70-talet. Hon har ett facit i Critérium de Vitesse som får bedömas som ett synnerligen svårslaget sådant – fem raka segrar!

Une de Mai, vars namn direkt kan översättas till ”den första maj”, var omutbar i just det här loppet. Under åren 1969 till och med 1973 bärgade hon segern. Alla gånger med sin tränare Jean-René Gougeon i sulkyn (ja, just han som senare tog fram Ourasi…).

Une de Mai (e. Kerjacques) föddes 1964 och i hennes exteriör fanns kanske inga jättetydliga tecken på att hon skulle bli en världstravare, men skenet bedrog. Den järnhårda fransyskan hade en styrka av osedvanliga proportioner.

Hon tävlade för övrigt gärna också utanför Frankrikes gränser. En av stoets mest klassiska segrar kom på Roosevelt raceway då hon 1969 vann International Trot. Den stora favoriten i den här upplagan av ”VM-loppet” var nämligen ingen mindre än Nevele Pride (och för att läsa mer om honom kan man kika in på min förra blogg). Det här loppet avverkades för övrigt bara veckan före dennes legendariska världsrekord, då Greyhounds notering från 1938 slutligen raderades ut.

Fast den här gången skulle Nevele Pride noteras för en av sina få förluster. Jänkaren stormade fram via tredjespår mot ledningen där han i det närmaste bedömdes som omöjlig att slå. Gougeon körde dock fram Une de Mai mot dödens där hon skulle se till att ledaren inte fick någon enkel väg mot mål.

Blott Fresh Yankee (som förresten skulle vinna nästa år) förmådde haka på då de tre hästarna lämnade det övriga fältet tidigt. Une de Mai dock, hade uppenbara problem att hänga med i kurvorna och kom ständigt på någon längds efterkälke på Roosevelts halvmile-bana.

Genom den sista svängen ryckte Nevele Pride ännu en gång, en dödsstöt förmodade man, men Une de Mai samlade sig ännu en gång – och tuggade ned den svårslagne jänkaren kort före mål. Något som du kan beskåda här.

Une de Mai skulle återkomma till USA flera gånger. Två år senare, vann hon International Trot för andra gången. Och det var inget dåligt race direkt, ska man veta. Faktum var att i loppet fanns hela tre vinnare av Elitloppet! 1969 års vinnare Fresh Yankee (som alltså var titelförsvare), det årets vinnare, landsmannen Tidalium Pélo och den blivande vinnaren Dart Hanover. Ett blytungt motstånd med andra ord, men Une de Mais avslutning i spåren är äkta ögongodis (kika på det här).

Hon deltog även i VM nästföljande år, 1972 och 1973, vilket resulterade i medaljer i både silver och brons.

Elitloppet för Une de Mai, själv då? Jo, fransyskan deltog i Solvallas storlopp vid tre tillfällen. Det första var 1970 då hon utan problem vann sitt försök (Fresh Yankee vann förresten det andra…) och gjordes till klar favorit i finalen. Men i finalen fick hon vandra den tunga vägen i dödens och stod utan chans att bli bättre än fyra då skrällen Eileen Eden lotsades till seger för Johannes Frömming.

Un de Mai återkom nästa år, 1971. Fast återigen, efter att ha varit trea i försöket, fick hon tuffa på i dödens, övertog ledningen men hade ingen chans då PdA-vinnaren och favoriten Tidalium Pélo satte in stöten till slut. Une de Mai fick nöja sig med bronset.

Efter att ha stått över 1972 återvände Une de Mai faktiskt en sista gång till Solvalla, i det numera så klassiska Elitloppet 1973. Alltså det där Ego Boy besegrade Flower Child i skiljeheat. Det franska stoet spelade här dock en mer diskret roll, som femma i båda heaten.

Någon seger i Elitloppet blev det alltså aldrig för Une de Mai, och kanske än mer till sin förtret, heller ingen i Prix d’Amérique. Skulle man göra en lista över de bästa hästarna som aldrig vunnit PdA torde Une de Mai komma väldigt högt upp.

Hon försökte nämligen sex gånger. Men till skillnad från Critérium de Vitesse, där det blev fem raka, var det ständig stolpträff.

Som femåring, 1969, gjorde hon sin första PdA-start. Då hon slutade hon tvåa, slagen i spurten av Upsalin (det loppet kan du se lite av här) och närmare en PdA-seger än så kom hon faktiskt aldrig. Stallkamraten Toscan vann året därefter då Une de Mai slutade sexa, 1971 slutade hon trea (Tidalium Pélo vann ju som sagt) och hon noterades också för två fjärdepriser, bland annat i sitt sista försök som tioåring 1974.

Nåväl, någon segerns sötma fick hon aldrig njuta efter Prix d’Amérique, men en radda av andra stora segrar har i alla fall sett till att hon förevigats. Bland annat två i Prix de Paris, en i Prix de France och tre i Gran Premio della Lotteria. Hon vann förresten Critérium des 3 Ans också. 74 segrar på hela 146 starter blev det, cirka 9 miljoner franc travade hon in.

Ett annat mått på hennes popularitet är kanske den mer annorlunda historien när hon blev föremål för ett ansett konstverk – av Salvador Dalí. Den världsberömde konstnären blev betagen av hästen och använde ett foto (taget av Einar Andersson) som grund för en tavla där Une de Mai fick sällskap av fjärilar bland annat. Ja, mer om den historien kan du ta del av i Lasse Kinchs blogg här.

Une de Mai fick en värdig avtackning då karriären var slut. Faktiskt på Roosevelt Raceway – och en film från det ögonblicket tycker jag du ska titta på här. Une de Mai var då dräktig med Nevele Pride, just den samme som hon ju besegrat på samma bana några år tidigare.

Tyvärr kastade stoet sitt föl senare och någon drömavkomma blev det aldrig. Une de Mai fick blott ett föl, ett sto döpt till May-Flower, efter den franske Quioco 1978. Olyckligt nog dog Une de Mai bara några veckor senare efter att komplikationer tillstött. Hon blev 14 år.

”Long live the queen!”

Nevele Pride – snabbast och elakast av alla

”Warning – Nevele Pride bites”.

Orden var skrivna med tydliga bokstäver på en skylt vid hästens hage för att varna ovetande besökare om vad som skulle kunna hända, om man blev allt för närgången.

Historien om en av världens absolut bästa travare, och förmodligen den elakaste någonsin, tog sin början 1965. Då föddes ett hingstföl efter den store Star’s Pride med Thankful som mamma. Fölet gavs namnet Thankful’s Major.

…det kom dock att ändras efter det att han som ettåring köpts på auktion för den då, relativt höga summan om 20 000 dollar. Det var legendariske Stanley Dancer som ropade in hästen på uppdrag av Julius Slutsky, en man som gjort sig en förmögenhet i hotellbranschen men som också närde ett stort intresse för travsporten.

Slutskys hotell hette förresten Nevele, vilket är en omkastning av bokstäverna i räkneordet ”eleven” (11). Efter auktionen döptes hästen om och blev ägarens stolthet. Nevele Pride.

Modern Thankful var vida ökänd som en argsint madam och hennes humör hade uppenbarligen ärvts av sonen. Nevele Pride har kommit att gå till historien som en av världens vassaste travhästar men lika mycket också på grund av sin ”excentriska” läggning. Han var helt enkelt livsfarlig.

Historierna om de bett, avbitna fingrar och sparkar som Nevele Pride förorsakade de som försökte komma honom nära är lika många som antalet skötare han avverkade. Det sägs för övrigt att hästen gärna unnade sig en öl emellanåt och att Stanley Dancer ibland mutade honom med lite tuggtobak…

En riktigt tuffing, med andra ord. I ordets alla bemärkelser.

Oavsett Nevele Prides burdusa humör var han ett monster av sällan skådat slag, även på travbanan. Förvisso förlorade han sin debut, men förlusterna skulle sedan bli lätträknade. Hingsten, som var en ganska liten och kort uppenbarelse, precis som sin far Star’s Pride, hade en mer vägvinnande aktion än man någonsin skådat.

Som tvååring kom han att vinna 26 av de 29 lopp som han ställde upp i. Han noterades också för ett av sina många världsrekord då han under säsongen klockades till 1.13,6a på tusenmetersbana.

Treåringssäsongen blev ännu bättre. 23 gånger kom han till start – 21 gånger segrade han. Och det var såklart inte i vilka lopp som helst. Nevele Pride gjorde rent hus i alla de största loppen och tog inte bara titlarna i triple crown-loppen utan också Dexter Cup och Colonial Trot som den förste att ta hem alla fem loppen. Något som ju (se förra bloggen) bara Lindy’s Pride därefter klarat av. Ett år senare.

I det största loppet, Hambletonian (som kördes på DuQuoin), var Nevele Pride förkrossande. Han vann i två raka heat. I det första inledde han från spåret längst ut bakom vingen, men stack direkt till ledningen för att sedan inte lämna något åt slumpen.

I andra heatet var det innerspåret, och det var givetvis, ingen match för den flyfotade fantomen. Med åtskilliga längder lämnade han motståndet och gav Stanley Dancer sin hett eftertraktade Hambo-seger. Tvåa, om än på avstånd, i båda heaten var Keytone Spartan. Trea (i båda) slutade en inte helt obekant Dart Hanover, hästen som senare skulle vinna både Prix d’Amérique och Elitloppet för Berndt Lindstedt. Här har vi en fin gammal film som täcker båda Hambo-heaten.

Nevele Pride skulle utnämnas till Horse of the Year hela tre gånger, med andra ord under alla sin tre aktiva år som tävlingshäst. Efter fyraåringssäsongen avslutades hans karriär. Det var också som fyraåring han kom att ta den nog mest legendariska av sina segrar.

Världsrekordet på Indiana State Fairgrounds, Indianapolis, datumet 31 augusti 1969. Den historiskt bevarande vet redan att det då gällande absoluta världsrekordet var ett synnerligen svårslaget sådant. Den oefterlikneliga Greyhound hade travat 1.11,6 på The Red Mile i Lexington 1938 (!). Den 29 september för att vara exakt.

Nu, nästan 31 år senare var det dags att radera ut det omöjliga rekordet. Inför 12 000 personer i publiken ställde Stanley Dancer upp i ett time-trial med sin Nevele Pride. Ensam i loppet, men sparrad av ett par galopphästar vilka spändes för sulky (fortfarande galopperande då…) för att se till att hästen skulle hålla tempot uppe alla 1609 meterna.

Uppdraget lyckades också. När Nevele Pride nådde mållinjen kom han i mål på 1.54,4, eller översatt i kilometertid 1.11,3. Greyhounds världsrekord hade putsats med tre tiondelar. En bedrift som blir om möjligt än mer anmärkningsvärd då man tar i beaktan att Nevele Pride egentligen inte var helt hundra för dagen, efter att tidigare haft problem med ett griffelben.

Det här världsrekordet var också det svårslaget. Det tog elva år, till 1980, innan Lindy’s Crown förmådde att tangera tiden. Slaget blev det först efter drygt tretton år då den treårige Arndon i oktober 1982 i Lexington med 1.10,9 blev den förste att klockas till en tid under 1.11. Hur det såg ut när Nevele Pride travade sitt mytomspunna världsrekord kan bevittnas här.

Mindre än en vecka senare var Nevele Pride i farten igen. Nu på Saratogas halvmilebana. Han fullständigt gjorde mos av sitt motstånd då han kom i mål på 1.12,6 (och du kan se loppet här) vilket betydde nytt världsrekord på 800-metersbana, faktum var att det även var rekord för passgångare (!). Det världsrekordet (i trav) stod sig till 1993…

Nevele Pride avslutade sin tävlingskarriär med en seger (vad annars) på Monticello i oktober 1969. Hans fyraåringssäsong innefattade 10 segrar på 14 starter. Totalt vann han 57 av 67 starter och tjänade 873 000 dollar. Med det var han då världens tredje rikaste travhäst genom tiderna (Roquepine toppade).

Därefter vidtog en avelskarriär för Nevele Pride. Han kom inte att betäcka så många ston som han hade kunnat då ägarna satte begränsningar för antalet, men han kom ändå att bli far till en räcka namn som själva därefter blivit odödliga. Bonefish blev hans enda Hambletonian-vinnare (1975). Andra namn, för att nämna ett axplock, är Snack Bar, Zoot Suit, Pershing, Messerschmitt och varför inte Meadow Roland.

Förra måndagen var det 25 år sedan Nevele Pride lämnade jordelivet. Vid den ansenliga åldern av 28 år fick gamlingen slutligen ge vika efter att ha drabbats av tarmvred, den 19 februari 1993.

Nevele Pride framlevde sin pension på Stoner Creek i Kentucky, där han hade tillgång till sitt helt eget hus i sin helt egen hage. Så att ingen behövde närma sig honom i onödan och att han fick hållas så som han själv ville. Lite som tjuren Ferdinand.

Fast precis tvärtom.

Beissingers betydelse får inte glömmas

I förra veckan nåddes vi av beskedet att den legendariske tränaren och kusken Howard Beissinger efter ett långt och innehållsrikt liv avlidit. Han blev 94 år gammal.

Därmed sörjer trav-världen en av sina största. Samtidigt är det en tid att minnas tillbaka.

De hästar som mr Beissinger plockade fram kom att efterlämna sig spår i travsporten för alltid. Det är kanske framför allt genom sina tre Hambletonian-vinnare som vi minns honom bäst.

1969 tog Beissinger sin första seger i Hambot. Hästen hette Lindy’s Pride och var något alldeles utöver det vanliga. Trots att han under nästan hela sin karriär kämpade mot problem med sina hovar, något som förstås gör hästens prestationer än mer anmärkningsvärda.

Året innan, 1968, hade den oefterhärmlige Nevele Pride (som också var en son till Star’s Pride för övrigt) fullständigt detroniserat sitt motstånd i kullen för sin tränare Stanley Dancer. Nevele Pride vann ”triple crown”, men blev också den förste i amerikansk travhistoria att dessutom knipa ”the big five”. Förutom trippeln Hambletonian, Yonkers Trot och Kentucky Futurity också Dexter Cup och Colonial Trot (det senare loppet kördes för övrigt för första gången 1968).

En synnerligen svårslagen merit, kan tyckas. Men redan påföljande år skulle Lindy’s Pride göra om bedriften. Fast, ganska svårslaget ändå kanske – ingen har därefter gjort om det.

Inför Hambletonian var faktiskt inte Lindy’s Pride favorit utan The Prophet rankades etta, men Lindy’s Pride visade vad skåpet skulle stå, som det brukar heta, och avgjorde säkert i två raka heat. Och hur det såg ut kan du se i den här käcka videon.

Howard Beissinger gillade att åka ut och tävla med sina hästar och besökte vid flera tillfällen Europa, han körde förresten till och med i Ryssland. Året senare, det vill säga 1970, tog Beissinger med sig just Lindy’s Pride till Solvalla – och Elitloppet.

1970 års årgång av Elitloppet var utsökt. Egentligen var det bara franske kanonen Tidalium Pélo som fattades, men han kom, sågs och segrade å andra sidan 1971. Titelförsvararen Fresh Yankee och Joe O’Brien kom dock – och vann problemfritt sitt försök.

Det andra gick till det franska superstoet Une de Mai som här besegrade Lindy’s Pride. Dessvärre var inte jänkaren till sin fördel den här söndagen som i finalen galopperade utan chans på guldet. Lindy’s Prides hovbekymmer hade gjort sig allt mer påminda och han avslutade kort senare sin karriär på tävlingsbanan. Han blev dock den förste Hambo-vinnaren som förgyllt Elitloppet.

…jo, förresten, vem vann i Elitloppet? Jo, Eileen Eden skrällde, stiligt körd av Johannes Frömming, när hon snuvade Fresh Yankee på andra raka och själv tog sin andra i loppet (första 1968). Une de Mai räckte inte i finalen, utan slutade fyra.

Lindy’s Pride blev emellertid fortsatt framgångsrik i aveln. Han lämnade bland annat två hästar vilka båda skulle noteras för absolut världsrekord. 1980 gick Lindy’s Crown, för övrigt också tränad och körd av Beissinger, 1.11,3 på Illnois-banan du Quoin. Därmed tangerade han det världsrekord som Nevele Pride (just den samme) hade satt nästan elva år tidigare (det som i sin tur raderade det långlivade rekordet som Greyhound travade 1938).

Arndon slog två år senare rekordet med fyra tiondelar då han blev den förste travaren att gå under 1.11. Men ytterligare två år senare, 1984, noterades Lindy’s Pride-sonen Cornstalk för 1.10,7. Vem som satt i sulkyn? Jo, Howard Beissinger.

Till 1971 nu. Året då Beissinger tog sin andra seger i Hambletonian. Hästen som gjorde det den här gången var Speedy Crown. Hästen som möjligen allra mest blivit förknippad med Beissinger. Speedy Crown lämnade inte heller han något åt slumpen, utan vann Hambot i två raka heat. Och den andra, och avgörande segern, kan vi ta ett par minuter att njuta av här kanske.

Speedy Crown var förvisso ett monster på tävlingsbanan; som fyraåring vann han till exempel VM-loppet före tidigare nämnda Une de Mai och Fresh Yankee, men det är kanske ändå för sina tjänster som avelshingst som han lämnat allra tydligast spår.

Speedy Crown jobbade i aveln ända fram till 1996 och kom att efterlämna sig det totala antalet om 2201 avkommor då han 32 år gammal gick hädan året 2000. Bland de alltså 2201 avkommorna (som tillsammans har travat in cirka 106 miljoner – dollar) döljer sig i sin tur en räcka av världsartister, bland annat tre Hambo-vinnare.

Speedy Somolli 1978, Prakas 1985 och Armbro Goal 1988. Allra mest framgångsrik blev dock en av hans döttrar. Just det, Moni Maker. Världens kanske genom tiderna främsta sto, vinnare av såväl Elitloppet som Prix d’Amérique och med sina drygt 40 miljoner kronor insprunget fortfarande världens vinstrikaste sto.

Speedy Crown är för övrigt farfars far till Valley Victory, i sin tur en av världens mest inflytelserika avelshingstar. Ja, listan kan göras hur lång som helst men vi avslutar med Valley Victorys pappa, Speedy Somolli….

…som blev Howard Beissingers tredje och sista Hambo-vinnare. 1978 var året, som sagt. Tre heat krävdes den här dagen på du Quoin för att utse vinnaren. Det sedan Speedy Somolli vunnit det första men i det andra fått ge sig för Florida Pro.

Och samtliga den tre heaten kan du se på den här härliga filmen. Det var en riktigt batalj, Speedy Somolli gick världsrekord för treåringar, 1.11,5, direkt i det första heatet bara för att få se det tangerat av Florida Pro i det andra. Det var på vippen att det blev ett fjärde, så kallat ”race-off” då Brisco Hanover (som var trea, tvåa, tvåa i de tre heaten) tog rejält på ledande Speedy Somolli över upploppet i det tredje, men rumplade till kort före mål. Därmed slapp Speedy Somolli en kraftansträngning till den här dagen.

Föga förvånande blev Speedy Somolli också han odödlig i aveln. Den rikaste avkomman är Mr Lavec, som ju slutade tvåa i Hambot 1994. Han lämnade dock, också han, tre Hambo-vinnare. Vad sägs om Nuclear Kosmos, Park Avenue Joe (han som gick dött lopp med Probe 1989) och – Alf Palema.

En annan högst betydelsefull son efter Speedy Somolli är Baltic Speed, som inte bara är far till den ovan nämnde Valley Victory – utan också Peace Corps.

©2018 Travnet