Veni, vidi, vici, Varenne

Året 2000 var det första gången som jag besökte Prix d’Amérique. Första gången jag såg Eiffeltornet, första (och hittills enda) gången jag såg Mona Lisa. Till och med första gången jag satt på ett flygplan.

En för mig väldigt betydelsefull resa. Jag har kommit att återkomma till Paris nästan varje år sedan dess. Alltid sista helgen i januari.

Det mest bestående minnet från jungfru-resan 2000 var dock Géneral du Pommeau. Jag minns rysningen i kroppen när Jules Lepennetier vred ut hästen inför sista sväng och han bara forsade fram i kurvan, stack undan över upploppet. Kusken rörde sig knappt. En explosion. En travmaskin. Orange och vitt.

Det var så mäktigt.

Bara några månader senare skulle jag få återse Géneral du Pommeau, säkert inte bara i mitt huvud världens bästa travhäst, just då.

Men denna gång på hemmaplan. På Åby. I Olympiatravet. Jag lyckades komma ned till min ordinarie plats vid staketet, alltid 150 meter från mål. Även om det var betydligt trängre om plats nu än vad det brukade vara.

Framför mig skulle mitt allra bästa minne från Olympiatravet utspela sig. Saken var bara den att det inte var Géneral du Pommeau som skulle spela huvudrollen, så som jag förväntat mig.

Nej, i det här ögonblicket föddes en annan stjärna. Om inte den stjärnan redan hade fötts, så gjorde han det definitivt nu.

Jag skrev i en blogg för en tid sedan om 30-talets superstar Greyhound, och menade då att det är egentligen omöjligt att jämföra hästar från olika epoker, men skulle jag ändå ”tvingas” att ge mitt svar på frågan om vem som varit den bästa genom alla tider, skulle jag aldrig tveka.

Foto: ALN.

Varenne.

”Il Capitano”.

Då, på Vincennes, drygt tre månader tidigare, hade Varenne en av birollerna. Men hamnade i skuggan av mäktige Géneral du Pommeau.

Varenne, blott nybliven femåring förresten, gjorde ett heroiskt lopp i Prix d’Amérique. Han forcerades kraftigt över sista bortre långsidan, drog fram mot täten, men kunde förklarligt inte värja sig mot vinnaren som fått ett förmånligare lopp. (Han fick förresten släppa förbi sig även Galopin de Ravary i spurten).

Tillbaka nu. Åby den 8 april 2000.

Géneral du Pommeau, den stora favoriten, som stod som segerherre just här i Åby Stora Pris hösten före, var tillbaka för ny triumf. Varenne var utmanaren.

Loppet kryddades även upp med franske Giant Cat, fjolårsvinnaren och en av svensk travsports största hjältar, Scandal Play och härliga Fridhems Ambra, för att nämna några.

Det var Tipton och Jörn Laursen som friskt vågat gasade till spets. Fridhems Ambra tog dödens. Génreal du Pommeau landade som trea i andraspår, medan Varenne, från bakspår, hamnade som fyra i andraspår.

1300 kvar stötte Giampaolo Minucci bakom Varenne. Lepennetier var med direkt, sände ut ”Generalen” före och avancerade fram mot dödens. Och nej, han hade inte för avsikt att släppa den positionen till Varenne. Därmed hade italienaren dragit nitlotten.

Trodde jag.

Det är exakt vid 500-meterspålen som det händer. In mot sista sväng. Den delen av banan som Varenne älskade mer än någon annan. Tipton vinkas adjö. Ja, resten av fältet också. En ruskig tempoväxling sker.

Géneral du Pommeau tar över. Men det är inte han som ska ha huvudrollen i dag. Varenne suger sig fast som en sugpropp. Borrar ner sig, springer fortare än någonsin genom svängen.

Redan in på upploppet är det avgjort. Varenne sticker. Travar vidare mot månen och stjärnorna. Minucci börjar vifta och fira redan hundra kvar varpå ”Il Capitano” stannar av lite sista biten. Men det är en del av showen.

Nu ska vi titta på det här oförglömliga loppet. Jag förvånades lite, grämde mig till och med, att det inte går att hitta en originalupptagning från loppet. Jag hittar bara en med italiensk kommentator (!) men inser samtidigt att, det är ju jäkligt passande.

Från den dagen var Varenne bäst i världen.

Jag tycker ingen skugga på något vis ska fall över vare sig Victory Tilly, detta unikum, eller Géneral du Pommeau som veckorna senare utkämpade en ny batalj i Elitloppet där svensken drog det längsta strået i en av Elitloppets största klassiker…men jag funderar ibland på vad Varenne hade kunnat göra där, om han inte hade slagit på en förödande galopp i starten…

Varenne fick förvisso ”revansch” så det räckte, kanske.

Nästföljande två år var han outstanding. Vann Prix d’Amérique och Elitloppet båda åren. En makalös dominans. Och förresten, Olympiatravet igen 2002.

Jag var där. Såg alla fem loppen på plats. Ändå är mitt bästa Varenne-minne det från Olympiatravet 2000. Sista varvet i tredjespår. Med Prix d’Amérique-vinnaren innanför. Hej och tack och lyfta på hatten över upploppet.

Jag ryser.

Ego Boy – en evig ikonstatus

Det brukar sägas att om man ber en person att slumpvis säga en siffra mellan 1 och 10, så kommer personen i 90 procent av fallen säga antingen 7 eller 3. Trots att man har sitt fria val att säga precis den siffra som man vill.

Det där har ju inte ett jota med trav att göra, men jag kom tänka på en sak.

Om man, i samtal med någon som inte alls har något intresse av travsport, ändå, för skojs skulle ber vederbörande om namnet på en travhäst, vilken som helst som de har hört…vilken säger de då?

Legolas kanske. Eller, just det, Ego Boy.

Det finns ingen travhäst, och kommer troligen aldrig att finnas någon, som blivit så populär som denne Ego Boy att hans namn är välbekant ännu många, många år efter att han sedan länge ätit sin sista havre på jorden.

Namnet är för alltid inetsat hos svenska folket.

Ego Boy.

I onsdags, den 12 april, var det exakt 50 år sedan som hästen föddes.

För egen del är Ego Boy förknippat med en enda sak. Det där Elitloppet från 1973. Duellen. Det som fler gånger än tusen beskrivits som ”Davids kamp mot Goliat” och det mest klassiska av alla klassiska lopp som körts i Sverige, möjligen tangerat av ”uppföljaren” Copiad vs Pine Chip 21 år senare.

Det är först nu, när jag kollar tillbaka på hästens karriär, som jag begriper att Ego Boy var mer än just Elitloppet 1973. Han var, vad vi brukar kalla, en segermaskin.

Han är en ikon.

På de, bara lite drygt, fyra säsonger som han fick på tävlingsbanan, gjorde han 67 starter och av dem vann han hela 50 gånger.

Inledningen av karriären var emellertid inte den absolut mest lysande. Han begick sin debut, för Ingemar Olofsson (som förresten skulle köra honom i samtliga starter) först i slutet av september som treåring. Det resulterade i en sjundeplats (värd 150 kronor, för övrigt) på Rättvik. Tiden: 1.30,6 över 1700 meter.

Det blev ytterligare några starter i oktober; först fyra i mål, sedan två andrapris. I sin femte start tog han första segern. I Gävle den 30 oktober 1970.

Och här tycks ”polletten ha trillat ned” som man brukar säga. Ego Boy skulle avsluta sin första säsong med sex raka segrar.

Som fyraåring gjorde hästen 24 starter – och vann 17 lopp. Blott vid en av de 24 starterna slutade han utanför medaljplats; det var faktiskt i Fyraåringseliten på Solvalla under Elitloppet.

Ego Boy var tyvärr aldrig anmäld till vare sig Derbyt eller Kungapokalen, men i den allra första årgången av Sprintermästaren fick han visa upp sig. Där fick han dock nöja sig med bronset bakom vinnaren Cirro och Sören Nordin.

Den här säsongens stora seger skulle i stället komma i S:t Leger på Åby (som vid den här tiden var ett stort lopp). Förstapriset på 35 000 kronor kan jämföras med 100 000 i Derbyt.

Under 1972, som femåring, gjorde han ”bara” 8 starter – men vann å andra sidan 7 av dem. Storsjöpokalen och Bollnäsloppet var de största segrarna; det känns som om Ego Boy tog det lite ”lugnt” som femåring, med andra ord.

Det var förresten det här året som han gjorde sitt första lopp ”utanför totalisatorn” (Rättvik i juli). Totalt kom han att gå hela sju lopp utanför toton (vinst i samtliga). En företeelse som för mig tycks märklig sett ur dagens ögon, men jag antar att det var så man tog sig an för överlägsna hästar helt enkelt…

1973, då Ego Boy var 6 år, blev hästens största. Det som skulle lägga grunden för den eviga ikonstatusen. Säsongen tog sin början redan tidigt i januari och när vi bläddrat fram till den 27 maj, alltså då Elitloppet skulle avgöras, hade han vunnit 16 raka segrar.

Ego Boy gick alltså in i Elitloppet, det berömda, ”David mot Goliat”, med 16 raka segrar…

Hur många Flower Child hade, eller exakt hur bra han var egentligen amerikanen, kan jag inte hitta någon info om, olyckligtvis. Men det var den allmänna uppfattningen att han var världens bästa just då.

Men, i vilket fall, vi kollar på det där Elitloppet nu då. Det mytiska.

Det avgjordes, just det här året, som ett heatlopp. Samma hästar gjorde upp i två heat och utifall de blev två olika vinnare – ett skiljeheat.

Flower Child spelades till 20 för 10 i det första heatet. Ego Boy till 23 för 10. Ganska jämnt alltså. Men Ego Boy lattjade med jänkaren i heatet och vann lätt från spets.

I det andra heatet var rollerna ombytta, i dubbel bemärkelse. Ego Boy klar favorit (15 för 10). Och dalahästen provade samma variant även här. In på upploppet såg han ut att gå mot en andra raka heatseger från spets – men Flower Child och Joe O’Brien avslutade sylvasst och hann upp precis på linjen (Ego Boy gick förresten svenskt rekord här, 1.13,8.).

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och fråga oss, om Elitloppet 1973 hade haft precis samma ikoniska status ännu om Flower Child inte hade hunnit fram? Om Ego Boy vunnit i två raka heat?

Det måste ju vara skiljeheatet som är själva magin.

De två skulle alltså göra upp heads-up om titeln i Elitloppet. Den lilla svensken med den lilla tränaren mot den stora amerikanen som räknades som världens bästa. I alla fall ännu några minuter.

Flower Child väntades nu bolla med svensken, som ändå gjort det så tappert och varit så nära att fixa det i andra heatet.

Okej. Nu kollar vi på det då. Slutbiten av de båda heatet och sedan skiljeheatet. Det här är andakt.

Jag tycker det är så fascinerande det där loppet. Får alltid en rysning när hästarna svänger ur sista sväng. Jag har alltid undrat vad Joe O’Brien tänkte där, när första 500 gick i 1.28-tempo…? Vad var egentligen hans plan?

Det sägs att det här var det moderna Elitloppets födelse. Att det var första gången som publiken köade utanför Solvalla redan innan grindarna öppnade på söndagen. Jag förstår nu varför.

Det är också intressant att det här med heatlopp i Elitloppet försvann direkt efterföljande år. Då och hädanefter har det ständigt avgjorts med försök och final. Ego Boy-succén till trots.

Ego Boy fortsatte efteråt sin Eriksgata, bland annat i Nederländerna där han vann Grote Prijs der Landen (som också var betydligt större då än nu) och så väl svenskt som skandinaviskt mästerskap – samt, ska inte glömmas, Hugo Åbergs Memorial. Också det efter skiljeheat (!) men nu med Emter W. som duellant.

Var helst han drog fram, möttes han av jubel, upptryckta t-shirts och ständiga publikrekord.

Hästen var förresten inbjuden till VM-loppet men Olofsson valde att avstå en USA-resa.

Något mer Elitloppet skulle det inte bli för Ego Boy. Påföljande år, 1974, hann han endast med fyra lopp. Det sista blev i Åby Stora Pris som då avgjordes i maj. Men Ego Boy slutade oplacerad och hade drabbats av en lättare skada. Därmed kunde han aldrig försvara sin titel på Solvalla veckorna senare.

Starten i Åby Stora Pris blev hästens sista. Den 1 juni påträffades Ego Boy, bara 7 år gammal, liggande i sin box. Han hade fått en komplicerad fraktur på en nackkota. Hur hästen hade åsamkats den har man aldrig kunnat få fullständig klarhet i, men den ändade hästens liv.

Ett tragiskt slut för den kanske, om inte säkert, mest betydelsefulle travhästen som vi haft i det här landet.

Ego Boy begravdes på sin hemmabana Rättvik. Och där, passande i vinnarcirkeln, ligger han än i dag.

Och ibland kan man ännu höra det…

”Ego Boy… oj, oj, oj…!”

En norrman med händer av guld

I sammanhang där det ska diskuteras vilken kusk som egentligen är eller har varit den vassaste i världen noterar jag att det finns en som nästan alltid nämns. Och mångas listor toppar han.

Han hette Ulf Thoresen.

Det finns nästan ett sägnens skimmer över norrmannen. Mer en myt än en man. En kusk som hade ett par körhänder som världen aldrig skådat vare sig före eller efteråt.

Mitt problem är dock att jag är för ung. Jag minns helt enkelt inte Ulf Thoresen särskilt väl, även om jag har bilder av honom som en kusk i de stora loppen, inte minst bakom kallblodsfantomen Alm Svarten och jag kommer ihåg honom när han körde Grades Singing till tredjeplatsen i Elitloppet 1989.

Men that’s it, mer eller mindre.

Så jag bestämde mig för att undersöka mer. Vem var egentligen Ulf Thoresen och vad är det som skapat denna mytiska särställning bland världens bästa kuskar?

Om Ulf hade levt i dag hade han nyligt firat sin 71-årsdag. Han föddes, i Larvik, 12 februari 1946. 18 år och 2 månader senare vann han sitt första lopp – på Momarken (hästen hette förresten Turist Ford).

Det skulle bli startskottet för en enastående kuskkarriär. Under 28 år som aktiv kusk skulle han vinna 4006 lopp. Det är i alla fall den officiella siffran. Den gäller dock bara segrar på norsk mark och sådana med norsktränade hästar i utlandet.

Faktum är att ingen (i alla fall vad jag kunnat finna) verkligen vet exakt hur många lopp som han vann. Thoresen, som verkligen föll in på beskrivningen ”catch driver” långt innan begreppet blev vedertaget, var nämligen en flitigt anlitad kusk med världen som arbetsfält, som det heter.

Man tror att han har minst 200 segrar i Sverige enkom, och cirka 500 ytterligare i andra länder. Uppgifter gör gällande att han segerdefilerat i 14 olika länder.

Ett bevis för Thoresens enorma förmåga torde vara hans framgångar i internationella kuskmatcher. Han korades till EM-vinnare vid två tillfällen och plockade hem titeln i Kusk-VM vid hela fyra gånger. Oöverträffat.

Till saken hör att han nog hade en femte titel i VM på gaffeln. Det var 1978 och det årets VM avgjordes i USA i maj månad. Men Thoresen valde, mitt under pågående mästerskap, att åka tillbaka till Norge för att köra den stora stjärnan Grand Frances i Oslo Grand Prix.

Stoet försvarade också sin titel i hemlandets största lopp – men Thoresen missade en VM-dag och gick därmed miste om ett femte VM-guld.

Just i USA tog förresten Thoresen sina kanske största och mest beryktade segrar. 1986 hade han av landsmannen Per Henriksen fått uppdraget att köra Nuclear Kosmos i självaste Hambletonian. En uppgift som den då 30-årige sulkyvirtuosen förde i hamn till perfektion.

Nuclear Kosmos var knappast favorit till Hambo-segern, var femtehandare i försöksheatet men kunde avgöra till seger efter en fin resa i rygg ledaren. I finalen var det däremot ledningen som gällde.

Thoresen sände Nuclear Kosmos till spets direkt men fick Speedy Tomali pressande utvändigt om sig vilket bidrog till att öppningstempot blev hårt. När väl uppvaktningen lugnat ned sig, kunde Ulf dämpa farten för att i stället spara på hästens krafter till avgörandets ögonblick.

Klar favorit till segern var Berndt Lindstedts fine Royal Prestige, men han hade hamnat invändigt som trea och fritt spelrum uppenbarade sig först in mot upploppet. Det var då Thoresen ryckte med Nuclear Kosmos.

Royal Prestige avslutade som skjuten ur en kanon och närmade sig oerhört fort de sista stegen, men mållinjen låg precis där Ulf Thoresen hade tänkt sig. Seger i Hambletonian med minsta marginal. Kolla på loppet här.

Ulf körde för övrigt Hambot även nästföljande år, det klassiska 1987 där Mack Lobell vann före Napoletano. Norrmannen var sexa med Beseiged.

Men tillbaka till 1986. Ett stort år för Thoresen och ett stort år för Norge i travsporten. I VM-loppet, det vill säga International Trot (som ännu avgjordes på Roosevelt Raceway) ordnade han och tränaren, inte helt obekante Roger Walmann, en av Norges mest klassiska triumfer.

Habib hette hästen och återigen en riktigt väldisponerad körning av Ulf Thoresen. Habib skulle leda varje meter av loppet. Från innerspåret höll han ut franske Mon Tourbillon i dödens. Med varvet kvar attackerade Grades Singing kraftfullt, men blev utsvarad och fick göra återstoden av loppet i tredjespår.

Svenske Mack the Knife kom ut till anfall ur den sista svängen – men då var Habib redan på väg mot segern. Ta och titta på loppet här.

Två av Thoresens största segrar. Och två av Thoresens många segrar. Allra flest vann han 1989 – 309 segrar, vilket då var norskt rekord. Tretton gånger blev han Norges segerrikaste kusk, varav tio år i rad under åren 1971-1980. Totalt noterades han för 31 banchampionat i hemlandet.

Tillbaka till hästen som är den enda som jag egentligen kommer ihåg Thoresen med. Alm Svarten. Sin tids bästa kallblod. Kolla här den fullständiga krossen i Elitkampen på Solvalla 1987. Alm Svarten bombade till spets och bara ökade. Att säga att han vann med ”halva upploppet” är väl snarare än underdrift.

1.21,5a över 1640 meter var då nytt världsrekord. Det var förresten nästan tre sekunder ned till tvåan… Ulf Thoresen kom att köra 172 lopp med Alm Svarten – tillsammans vann de 117 lopp. Hästen gjorde förresten 388 starter (!) och vann totalt 183 lopp…

För dig som har lite extra tid över vill jag varmt rekommendera den här dokumentären som ligger ute på Youtube. En timmes långt inslag om Thoresen och hans karriär med många godbitar att titta på.

Någon hemlighet var det knappast att Ulf Thoresen vid sidan av banan hade en destruktiv personlighet och att han kämpade med problem med alkohol. Något som bidrog till hans alltför tidiga bortgång. Den 11 juli 1992 avled han i sitt hem. Då var han bara 46 år.

I sommar körs på Jarlsberg den 18:e upplagan av Ulf Thoresens Minneslopp, för att ära en av vår sports största namn genom tiderna.

Långa segerrader och brutna segerrader

Nuncio, denna världsartist. Han är på tapeten ständigt. Fram till i lördags innehade han den längsta segerraden i Sverige med 15 raka fullträffar (och inte i vilken konkurrens som helst, ska sägas…).

Men så bröts ju som bekant raden, och för den del även On Track Piratens imponerande nio raka långa svit, när härlige Kadett C.D. fick favoriterna på fall. Men just det är väl redan diskuterat till leda. Så det var egentligen inte det jag tänkte ta upp.

Så vad funderar jag på då?

Jo, det här med hästar som bara vinner och vinner. Obrutna segerrader. Vi kan konstatera att Nuncio hade en bit kvar till den svenska rekordhållaren i alla fall. Och den svenska rekordhållaren råkar även vara världsrekordshållaren.

42 starter i rad. Samtliga segrar!

Foto: ALN.

Vem pratar vi om? Jo, givetvis Järvsöfaks.

”Faksens” världsrekord, i antal raka segrar, inleddes den 3 april 2003 på Bergsåker. I starten innan hade han fått en 33 (!) segrar lång rad bruten då han fick ge sig mot Spikeld i Mjölkloppet i Gävle (22 mars 2003). En notering som redan den var svenskt rekord, ska sägas.

Men Järvsöfaks återtog segerraden med ens i nästkommande start och kom att vara obesegrad under en tid om nästan 26 månader innan han fick sträcka vapen igen. Det skedde på Bjerke under OGP-dagen, 15 maj 2005 då det blev galopp och Saran Salema tog skalpen.

Järvsöfaks tog dock kvick revansch redan två veckor senare, i Elitkampen, när han utskåpade motståndet och klockades till 1.19,4a över engelska milen. Senare, från augusti 2005 till mars 2007 tog han en ny imponerande segerrad på 29 raka. Sveriges fjärde bästa segerrads-notering för övrigt…

Järvsöfaks, det är nog okej att kalla honom vid världens bästa kallblod genom tiderna, avslutade sin enorma karriär med en seger (givetvis) på Romme i mellandagarna 2009 som 15-åring och kunde summera 201 segrar på 234 starter (segerprocent: 86).

Det kommer med andra ord vara väldigt svårt för någon att ta sig förbi Järvsöfaks 42 raka viktorior på väldigt lång tid. Det törs jag påstå. Vi kan väl ta en koll på världsrekordet i Gävle 2005 när han gick 1.17,9.

Innan Järvsöfaks kom in bilden, vem var då landets vassaste på att stapla segrar? Jo, Ina Scot såklart! Med Kjell P och Helen A turnerade hon runt och lade seger efter seger till handlingarna.

Ina, som förresten vann sin debut redan som tvååring, hemma på Mantorp, påbörjade sin massiva rad som treåring i april 1992. En seger i ett Breeders Crown-försök (spelad till 87 för 10) var startskottet och hon kom därefter att inkludera i sin segerrad, i ett urval, Kriteriet, Drottning Silvias Pokal, Stochampionatet, Derbyt, Europaderbyt och Breeders Crown-finalen.

Kolla här på det här inslaget i Sportspegeln med segern i Kriteriet och Kjell P-intervjun. Extra plus med mikrofonen på Kjell P under loppet, det här är godis.

31 raka segrar blev det. I debuten som femåring förväntades hon förlänga till 32, men gick oväntat på pumpen i ett race hemma på Mantorp då Fay Topline överraskande agerade banekvinna.

Fast 31 raka, inkluderat samtliga de största tänkbara loppen som tre- och fyraåring, är naturligtvis ett högst svårslaget ”rekord” i sig.

Jo, hon vann ju Prix d’Amérique sedan också knappt ett år senare. Men det är kanske en smula onödig info. Jag skrev det mest för att få chans att länka till det här.

Foto: ALN.

Andra kämpar genom åren som staplat segrar?

Jo, vi måste först såklart nämna Commander Crowe. Den röde hjälten. 23 raka tog han och hans prestation blir ju än mer anmärkningsvärd eftersom de 23 raka kom från debuten. Längsta segerraden som obesegrad alltså.

Commander Crowe gjorde sin debut sent, först i slutet av treåringssäsongen äntrade han banan för första gången och vann ett oansenligt lopp i Halmstad den 4 december 2006. Hästen hann förresten med ytterligare två segrar innan året var slut.

Inför ”Commanderns” start i Derby-uttagningen 2007 hade han 9 starter på 9 segrar och 680 000 kronor på kontot. Men de skulle bli ”lite” mer. Fuxen var obestridlig i så väl uttagningen som finalen (som du kan se här). Han avslutade sedan säsongen även med seger i Breeders Crown.

Commander Crowe fick uppleva förlustens bittra ögonblick först i slutet av året som femåring. I Svenskt Mästerskap 2008 stånkade han på i dödens och över upploppet fajtades han i en ruskig duell mot Triton Sund, som dessutom hade startgalopp, och fick, högst ovilligt, ge sig på målfoto (kolla här).

En 23 raka lång rad var alltså bruten, med mindre än en centimeter. Commander Crowe fick ju som bekant en ”hyfsad” karriär ändå. 61 vinster på 106 starter och 34,3 miljoner kronor bokfördes han på efter sitt sista lopp – och sin sista seger i Breeders Crown på Meadowlands 2014.

Andra härliga hästar med smak för vinnarcirklarna som kan nämnas är, ja förstås, Legolas som knep 19 raka från debuten innan självaste Idéal du Gazeau fick honom på fall i VM-loppet (som du kan läsa mer om i min tidigare blogg här).

Express Gaxe ståtade med 20 raka från tidigt på treåringssäsongen (Derbyt 1997 inräknat) till det att han som tvåa (efter galopp) fick stryka på foten i Elitloppets försök 1978. Eleazar vann loppet men i finalen (kolla här) var det landsmannen Hadol du Vivier som drog längsta strået (Express Gaxe fyra med krafter kvar).

22 raka hade Lena Fox på tidigt 70-tal. Några år tidigare tog Juliane 21 segrar i obruten följd. Uppgifter gör även gällande att 70-talets legendariska kallblod Sjunga Best haft 20 raka. På 80-talet hade Thimmy Hunt (Håkan Hellerstedt) 14 raka från debuten, men gjorde tyvärr bara ytterligare två starter i karriären.

Och nu, till sist: Bodyguard of Spain.

Låter det namnet bekant? Kanske inte. Bodyuard of Spain var nämligen den häst som kunde skryta med världsrekordet i raka segrar innan Järvsöfaks putsade till det. Med andra ord, har han det ännu om man bara ser till varmblodiga travare.

Bodyguard of Spain var en tysk travare (född 1992), tränad av Jörg Koller och tävlade nästan uteslutande på banan i Gelsenkirschen. Han lyckades med bedriften att vinna 38 raka segrar under åren 1996 till 2002. Han var alltså obesegrad under en period om sex år (!).

Någon jättestjärna blev Bodyguard of Spain aldrig, trots sin obändiga segervilja hemma i Tyskland. Han avslutade sin karriär med 81 981 euro intjänat men med 52 segrar på 63 starter. Endast i två lopp av de 63 slutade han utanför prispallen.

Det är ju nästan som Nuncio ändå.

Sugarcane Hanover – att sluta på topp

Det är Olympiatravs-tider igen. Härligt. Svensk travsports säkraste vårtecken. Numera med ett antal deltävlingar enligt Melodifestivalen-upplägg som bidrar till att stärka stämningen inför finalen. Den första avgörs som bekant på lördag.

Och med Olympiatravet i tankarna kom jag, som så många gånger förr att tänka på en gammal hjälte från barndomen.

Sugarcane Hanover.

Man blir alltid på gott humör när man uttalar det namnet stilla för sig själv. Ja, ni minns väl såklart den enastående uppvisningen i Olympiatravet 1988 (detta så magiska år i travhistorien) när han ställde den svenska eliten schack och matt.

Men vem var han egentligen, Sugarcane?

Han föddes 1983 på Hanover Shoe Farm. Den 26 maj. För övrigt, tre dagar före Ianthin vann Elitloppet det året (som kuriosa).

Florida Pro-sonen var framstående redan som unghäst, men det var framförallt i andra halvan av treåringssäsongen (1986) som han blommade ut för fullt. Till exempel fanns han inte med i det årets upplaga av Hambletonian.

Han skulle dock vinna ett annat av de klassiska racen: Kentucky Futurity. Med Ron Waples i sulkyn. Duon återkom senare på hösten och tog hem även Breeders Crown där Nuclear Kosmos, Hambo-ettan alltså, fanns i det slagna fältet och Sugarcane Hanover förpassade Jan Johnson-duon Everglade Hanover och Royal Prestige till silver och brons, via en tung avslutning långt ute i banan. (kolla loppet här).

Som fyraåring fortsatte Sugarcane Hanover att utvecklas och dominerade i de största loppen för den äldre eliten i Nordamerika. Nat Ray Trot och Breeders Crown var några av loppen som han kom att vinna.

Men till 1988 hade hästen köpts över till Norge. Gunnar Eggen tog över tränaransvaret. Och under det här året, som faktiskt skulle bli hästens sista på tävlingsbanan, kom Sugarcane Hanover att svara för några av våra mest minnesvärda insatser.

En av de som vi i Sverige minns allra bäst var årsdebuten. Jo, det var faktiskt så. I Olympiatravet (den 9 april) gjorde den nu femårige jänkaren sin första start för året och debut i Europa.

Möjligen var det en av orsakerna till att han släpptes upp till 58 för 10 på toton, ett odds som så här retrospektivt låter bisarrt. En annan orsak kan ha varit Callit. Svensken som vunnit VM-loppet året innan och gjordes till stor favorit (Don Kiwin andrahandare).

Ja, men du vet hur det gick. Sugarcane Hanover iklädde sig direkt huvudrollen och förvandlade övriga till statister via en sällsynt skådad svepning på den sista bortre långsidan.

Vi pratar inte mer om det utan kollar på det här klassiska youtube-klippet i stället. Med lite intervju med Gunnar Eggen och Ulf Thoresen som körsbär på toppen.

Några veckor senare hade Sugarcane en snarlik uppvisning i Oslo Grand Prix, faktiskt. Svepning och överlägsen. Med tungan nonchalant hängande vid sidan. Även här fick Callit se sig snuvad och slagen som tvåa. I fältet fanns även Rex Rodney, den norske nationalikonen som vunnit loppet de två tidigare åren. Ja, du kan se loppet själv här.

Två veckor senare skulle stjärnan visa upp sig på Solvalla – i Elitloppet anno 1988. Alltså Elitloppet med stort E.

Okej, alla kan det där nu. Många, däribland jag själv, har redan skrivit slut på bläcket om Elitloppet 1988 och Mack Lobells seger, men just nu tänker vi på försöket. Det andra. Det där ”Macken” inte var med alltså.

Sugarcane Hanover (15 för 10) och Napoletano (med Stig H) slungande sig båda i galopp kort efter start (suset i publiken…) men arbetar sig ändå i kapp och utskåpar resten till slut ändå. Sugarcane vinner före Napoletano. Sicka djur. Kolla loppet här.

Bakom joggar faktiskt Sugarcane Hanover. Har ni sett?! Gunnar Eggen sitter alldeles still fortfarande. De har ju ändå lagt otroligt massa meter”, sammanfattar Bosse Blomqvist det ganska bra.

Sedan vet ni hur det gick. Ja, ja. Mack Lobell var outstanding i finalen. Sugarcane fick nöja sig med att bli tvåa. Antagligen var han ändå inte helt på topp den där söndagen och vem vet hur det egentligen hade gått i det här loppet om han inte lagt femtio meter på startgunga i försöket…

Fast Sugarcane Hanover skulle få sin riktigt, riktigt stora seger senare på hösten. Och det faktiskt i sin sista start i karriären. March of Dimes som loppet hette är ofta kallat ”århundradets lopp” och det med rätta. Kanske det kvalitativt bästa travlopp som någonsin körts.

Och för att understryka det faktumet, kolla in startlistan här:

1 Mack Lobell – J. Campbell
2 Esotico Prad – G. Guzzinati
3 Friendly Face – P. Korpi
4 Callit – K-O. Johansson
5 Sugarcane Hanover – G. Eggen
6 Scenic Regal – H. Story
7 Ourasi – J-R. Gougeon
8 Napoletano – S.H. Johansson
9 Go Get Lost – T. Sells
10 No Sex Please – R. Waples

Den franske kejsaren Ourasi gjorde här en av sina blott fem starter utanför Frankrike och hade på vintern före vunnit sin tredje raka i Prix d’Amérique. Mack Lobell, världsrekordhållaren och Elitlopps-vinnaren. Här skulle det avgöras vem det var som var bäst i världen.

March of Dimes avgjordes på Garden State Park i New Jersey. En bana som tillhörde de modernaste i världen sedan den restaurerats tre år tidigare efter en brand. Drygt 8000 personer befann sig i publiken och pressuppbådet hade nog, i alla fall dittills, aldrig varit så stort inför ett travlopp som nu.

Faktum var att det länge var osäkert om March of Dimes ens skulle bli av. Man hade svårt att få in de hiskeliga summor pengar som ”utlovats”. Först var det sagt en miljon dollar i prissumma, men med hjälp av sponsorer fick man i alla fall ihop 600 000 varav knappt hälften skulle tillfalla vinnaren.

Men loppet gick av stapeln, så som planerat. Den 17 november. Och tur var väl det, för loppet kom att bli ett av de mest klassiska någonsin. Jag ryser varje gång jag ser det.

Mack Lobell gick till spets, som väntat. Gunnar Eggen lotsade smart fram Sugarcane Hanover mot dödens, för han visste att snart skulle Ourasi komma och avlösa. Precis så blev det. Den urstarke fransmannen lät inte vänta länge på sig och stormade fram genom spåren för att syna dödens på sin värste motståndare.

När fältet klev in i sista sväng såg ”Macken” ännu oslagbar ut, inte skulle han ge sig mot Ourasi på hemmajord? Men in på upploppet; fransmannen äter in centimeter för centimeter och får ett knappt grepp.

Men nu får Sugarcane Hanover full marschorder. Gunnar Eggen har gett sin häst ett perfekt lopp i draget bakom de två hårddragande favoriterna. Sugarcane avslutar sylvasst och skär mållinjen som säker vinnare. Ourasi snopen tvåa. Mack Lobell snopen trea.

Vinnaroddset var 134 för 10 och segertiden 1.11,6a över engelska milen.

Njut nu av loppet här. Det är Bosse Rydgren som refererar. Det här är en riktig godbit.

Det är så man avslutar en karriär. På topp alltså. Visst fanns det planer på att Sugarcane Hanover skulle fajtas i Frankrike kommande vinter, men så blev det aldrig. Erikssund köpte hingsten och en ny karriär tog vid inom aveln.

Även där kom Sugarcane att lämna stora spår efter sig. Bland hans avkommor kan ju nämnas Kramer Boy (14 miljoner), Derby-vinnaren Good As Gold (7,5 miljoner) och fajtern Hot Tub (8,7 miljoner).

Han kom att göra 56 starter, vinna 29 lopp och tjäna, översatt i svenska kronor, 9,4 miljoner.

Sugarcane Hanover fick sluta sitt liv på antagligen det bästa sätt en gammal travhjälte kan tänka sig. 2009, alltjämt pigg och frisk, släpptes han ut i sin hage där han trivdes som bäst. Där avled han också. Smärtfritt. Han blev 26 år gammal.

Men hans prestationer på banan lever ännu.

Låt oss inte glömma bort Greyhound

En klassisk fråga inom travsporten (liksom många andra områden) är: vem har egentligen varit den bäste genom tiderna?

En fråga som såklart är omöjlig att besvara.

Man skulle kanske kunna argumentera för Varenne. Någon kanske skulle förorda Ourasi. Möjligen Mack Lobell? Eller varför inte vår samtida Bold Eagle (eller Nuncio)?

Precis som det är omöjligt att jämföra Gunnar Nordahl med Zlatan, är det givetvis ganska svårt att jämföra travhästar för 60 eller 30 år sedan med de som travar i dag.

Så jag har inte någon avsikt att alls försöka ”besvara” frågan. Jag ämnar bara att föra i ljuset en het kandidat. En väldigt het kandidat.

Foto: Wikipedia.

Hästen hette Greyhound, men kallades lika gärna för ”The Great Grey Ghost”. Eller ”the Silver-skinned Flyer”.

Få tävlingshästar genom historien kan nog mäta sig med gamle Greyhound, både beträffande legendarisk status och prestationer på banan.

Greyhound föddes 1932 i Kentucky. Och det var kanske inte den roligaste tiden att födas på som travhäst, mitt i den stora depressionen och i tiden mellan ett världskrig och ett förebådande.

Det uttjatade epitetet ”en ful ankunge” är onekligen ett som passade in väldigt väl på Greyhound. Hästens stam var inte alls pjåkig, pappa var välkände Guy Abbey och morfar Peter the Great.

Men hästen föll inte i smaken för de som eventuellt var intresserade av att köpa honom. Förutom att det rörde sig om en skimmel, var ”anatomin” inte lockande; Greyhound hade en mankhöjd på över 1.70 redan som tvååring.

Slutligen gick den gänglige travaren under klubban – för 900 dollar. Köparen Edward Baker anade nog inte att han hade gjort en alldeles lysande affär, och då hade han ändå redan gjort många sådana.

Greyhound bedömdes inte ha så mycket att komma med, men trava kunde han skulle det visa sig.

Fortare än någon annan.

Greyhound, som blev valack redan som åring, började tävla som tvååring redan och visade tidigt sin enastående talang. Det i träning hos Sep Palin. Hästen började rada segrarna och publiken fick snabbt en ny favorit i den väldige stålgrå travmaskinen.

I början av treåringssäsongen rankades han ännu inte som kullens främsta, men när det började dra ihop sig till årets största uppgift Hambletonian (som vid de här tiden ännu avgjordes i Goshen) skulle ”the great grey ghost” visa vem det var som satt högst på tronen.

Greyhound skulle bärga Hambo-titeln i två raka heat. Han grejade första heatet på totaltiden 2:02 ¼ vilket betydde ett nytt världsrekord för treåriga valacker. Det första av en räcka världsrekord som skimmeln skulle lägga under sina hovar. Det andra heatet segrade han i på en fjärdedels sekund långsammare tid, efter att ha svepte runt fältet på bortre långsidan och lämnat motståndet. Här en liten film från Hambot.

Även om han på grund av skada fick avstå Kentucky Futurity (inför säsongen förstarankade Lawrence Hanover vann) så var Greyhound nu den störste. Och han skulle fortsätta att visa sin storhet i flera säsonger ytterligare.

Greyhound fortsatte att tävla till och med 1940, då han som åttaåring fick avsluta sin karriär. Under den tiden skulle han sätta alla världsrekord som var tänkbart möjliga. När han slutade hade han travat under den då gällande ”drömgränsen” en mile på 2:00 hela 25 gånger och noterades för 14 världsrekord varav vissa skulle gälla även efter det att hästen var död.

Det allra mest beryktade världsrekordet slogs 29 september 1938, då Greyhound var sex år.

Men vi går tillbaka i tiden ett år först. För redan 1937 hade han, först tangerat det gällande absoluta världsrekordet för att sedan också slå det. Det tidigare innehades av Peter Manning som 1922 travat en mile på 1.12,6. Det var det fjärde världsrekordet som Peter Manning noterade under 1921-1922 (det tidigare hade Uhlan (1.13,3) satt 1912).

Men under 1937, slog Greyhound alltså det 15 år gamla rekordet då han lufsade 1.12,1, en putsning med en halvsekund.

Tillbaka till 1938. Precis ett år efter det tidigare världsrekordet. Greyhound skulle nu genomföra en av travhistoriens mest episka uppvisningar. En vecka tidigare hade han tangerat sitt eget rekord, men nu var man fast besluten att trava ännu snabbare.

Och det gjorde han, Greyhound. Han bombade runt milen i Lexington på totaltiden 1:55 ¼ vilket omräknat i kilometertid betydde 1.11,6. Det är här värt att beakta att vi pratar om 1938 och att man knappast körde i ”jänkarbike” och att banornas underlag möjligen inte var i paritet med de vi är vana vid i dag.

Greyhounds absoluta världsrekord på 1.11,6 skulle, med rätta, visa sig vara exceptionellt svårslaget. Det var först 31 (!) år senare någon skulle betvinga det. 1969 travade fenomenet Nevele Pride (en annan häst värd en blogg) tre tiondelar snabbare när han i Indianapolis noterades för 1.11,3. Det rekordet skulle i sin tur stå till 1980 då Lindys Crown tangerade det och först 1982 blev Arndon den förste att gå under 1.11.

Med det i tanke förstår man att Greyhound onekligen var ett fenomen utan dess like. 1938 travade han tider som man alltså skulle matcha först 30 år senare och sedan slå 45 år senare.

Greyhound slog som sagt rekord i alla distanser möjliga. Från en kvarts mile till dubbla mile – och även under sadel. Över en och en halv mile sänkte han förresten de då gällande rekordet med, håll i dig, över tio sekunder. Låt vara att det var i ett time trial. Faktum var att det var ingen som riktigt tordes möta honom, varför han under en lång tid av sin karriär i stället gjorde uppvisningar med klockan som motståndare.

Hästens kanske mest spektakulära rekord sattes framför tandemsulky (!). I par med superstoet Rosalind (som förresten vann Hambletonian 1936, året efter Greyhound) gick han totaltiden 1:56 ¾ alltså i par med en annan häst. Liknande jippon saknar man nu, kanske något för Solvalla under Elitloppet? Här är en liten härligt gryning journal-film där du bland annat kan se tandem-racet.

I vilket fall, Greyhounds popularitet var enorm och den kvarstod långt efter att hans karriär var avslutad. Sin ålderdom framlevde valacken på en gård i Illinois och hans stall var faktiskt utrustat med ett väntrum, för att kunna ta emot alla beundrare som kom för att se stjärnan. Hans gästbok (ja, han hade en sådan) var undertecknad av besökare från USA:s samtliga 50 stater och från ett 30-tal andra länder.

Här kan du se en käck film från när bland annat Greyhound kommer hem till gården efter karriären avslutning.

1965 (när det ännu var fyra år kvar innan hans absoluta världsrekord skulle slås) somnade Greyhound in efter ett långt och härligt liv. Han var då 33 år gammal.

Vilken som är den bästa travhästen genom tiderna?

Frågan kvarstår.

Men vart tog han vägen, Sousa?

Som bekant består travsporten av en mängd olika aktörer, som alla genom sitt idoga arbete bidrar till att skapa den sport som vi älskar.

Tränare, kuskar, skötare, uppfödare, hästägare, spelare, banarbetare, totopersonal och – hästar. Ja, listan är lång.

Och den kan bli ännu längre om vi adderar kategorin kompositörer.

Har Olsson spårat ur totalt nu?

Antagligen.

Men jag vill ändå ägna den här bloggen åt en av travets med säkerhet mest okända välgörare. En man som garanterat alla travbanebesökare (åtminstone med några år på nacken) hört åtskilliga gånger, men den absoluta majoriteten aldrig ägnat en tanke.

När jag var liten, som ”Slas” sa, var han dock betydligt mer frekvent. En gammal bakåtsträvare som jag minns såklart ”gamla” tider mer än gärna.

Jo, jag tänker såklart på musiken som spelas i anslutning till vartenda ett travlopp som körs i det här landet. Vid defilering, inför start och efter loppet. Klart, det är absolut inget fel på Europes ”the final countdown” eller temat till ”Pirates of the Caribbean” men nog var det fasen bättre förr…

Ett stycke har dock överlevt till våra dagar. Den danske tonsättaren Hans Christian Lumbye (1810-1874) har fått en odödlig kultstatus genom sin ”Champagne Galopp” som alltjämt på sina håll kan höras på travbanor när man räknar ned en minut till start. (Lumbye hörs för övrigt fortfarande även i På Spåret genom sin innovativa ”Jernbanegalopp”).

Men nu var det inte Lumbye jag hade i åtanke.

Utan John Philip Sousa.

Marschkungen kallad (och uppfinnaren av sousafonen, förresten).

När den portugisisk-spansk-ättade Sousa föddes i Washington D.C. 1854, hade nog ingen någon aning om att han skulle komma att ackompanjera hundratusentals travlopp.

Sousa, musikalisk utbildad, tog värvning i militären och kom att bli orkesterledare för USA:s marinkårs-band och det var här han skulle utveckla sin fäbless och talang för marscher. 136 stycken blev det och många av dem tillhör genrens mest välkända.

Sousa blev med tiden både vida berömd och poppis (och förmögen) och turnerade med sitt band världen över. Han var emellertid marinen trogen och tjänstgjorde till över det första världskriget då han vid 62 års ålder belönades med pension och medalj.

Han avled 1932, 77 år gammal, och efterlämnade sig en ovärderlig marschskatt (som du förstår kan du klicka på titlarna för att lyssna).

Mest känd är kanske ”Stars and Stripes forever”. En härlig bit i sann amerikansk patriotisk anda som vars trio (alltså mellandelen av stycket) kommit att bli en riktig klassiker i de flesta sportsammanhang, inte minst hejaklackar där man lätt kan sjunga med fraser som ”Here we go, here we go” eller varför inte ”SM-guld, SM-guld… Framför allt har musiken fått spela andra fiolen till ett oräkneligt antal defileringar på svenska travbanor.

Sousa egen favorit bland alla hans marscher var dock ”Semper Fidelis” från 1888 som kom att bli marinkårens egen officiella låt. Passande nog. Semper Fidelis, latin för ”alltid trogen” är just valspråket för USA:s marinkår och de hästar som troget paraderat inför dessa toner genom åren är åtskilliga.

Min personliga favorit är (den väldigt snarlika) ”The Washington Post”, skriven ett år senare, 1889. Ursprunget till den något märkliga titeln var att Sousa (bördig från Washington) av tidningen med samma namn bad honom att knåpa ihop en liten klämmig marsch inför en essä-tävling som man skulle anordna. Vem som vann den tävlingen låter jag vara osagt, men jag minns gärna marschen som värmde ett par frusna fingrar där på min ordinarie plats vid staketet 150 från mål på Åby när hästarna klev in för defilering.

En marsch som spelades än mer frekvent är gamla goa’ ”The Liberty Bell” (från 1893). Och ja, den blev ju sedan än mer odödlig sedan Monty Python körde den som ledmotiv i sin ”Flying Circus”. Stycket var egentligen menat för en operett (Sousa skrev även sådana) men omvandlades senare till en fristående marsch. Mäkta populär vid de ceremonier som hålls när en ny president ska tillsättas. Även för Trump.

Huruvida ”The Thunderer”, en klassiker på Sousa repertoar, använts i trav-sammanhang är jag osäker på men jag blir inte direkt förvånad om så är fallet. Det borde vara så i alla fall.

Men nu är avslutningsvis frågan: vart tog han vägen, Sousa?

Jag hör honom aldrig längre.

Kanske är det dags för min gamle vän John Philip att återupplivas igen. Kanske damma av de där gamla skivorna med amerikansk marschmusik igen. Så Lumbye får lite konkurrens.

Ps. Han finns på Spotify också.

Den svenske triple crown-vinnaren

När Bold Eagle, som förväntat, passerade mållinjen som vinnare i Prix de Paris häromsistens så blev han den första sedan giganten Belino II 1976 att greja fransmännens triple crown – alltså att vinna vinterns tre största lopp på Vincennes för äldre hästar.

Eller ”triple couronne” som fransmännen ju säger.

I somras ordnade Marion Marauder jänkarnas triple crown, för första gången på tio år. Här är det förstås tal om en annan form av triple crown, då det är de tre största loppen för treåringarna som gäller: Hambot, Yonkers Trot och Kentucky Futurity.

Så. Jag började fundera på triple crown.

Det svenska då.

Jag tänker på bedriften att som fyraåring vinna Kungapokalen, Sprintermästaren och Derbyt. De tre mest prestigefyllda loppen för årgången, i alla fall om man är hingst eller valack.

Faktum är att den här trippeln genom åren visat sig vara väldigt svår att uppnå. Det är nämligen bara en enda häst som lyckats med bedriften sedan Sprintermästaren introducerades 1971.

Gaston Pride, var namnet.

Året var 1988.

En son efter Count’s Pride, född 1984 som tränades av Åby-legendaren Per-Olof Pettersson. Gaston vann i sin karriär 23 av 68 lopp och tjänade fina 2,5 miljoner kronor, men det var fyraåringssäsongen som han var kung på banan.

Den unika triple crown-bedriften inleddes hemma på Åby. Gaston Pride vann sin uttagning, medan Lillis Frisäng (Roger Grundin) och Ingo Guvijo (Tommy Zackrisson) tog hand om de andra två. Helt programenligt.

I finalen var det dock Lillis Frisäng som fick axla manteln som stor favorit. Men han skulle möta sin överman; Gaston Pride var den starkaste och cementerade sig här som kullens kung. En krona han skulle komma att bära otvivelaktigt återstoden av säsongen.

Så när Sprintermästaren skulle avgöras i Halmstad några månader senare, den 7 juli för att vara exakt, så var det Gaston Pride som var den stora favoriten.

En roll som han fann sig väl i. Efter ett säkert avgörande i försöket blev han 17 för 10-favorit i finalen. Och någon fartfest blev det väl aldrig tal om; Gaston Pride höll spets, fick varva i 17-tempo och kunde enkelt kontrollera till seger på måttliga 1.15,7a. (Kika på loppet här).

Så långt, allt väl, alltså. Men den största uppgiften för året fanns fortfarande kvar. Och förberedelserna inför Svenskt Travderby var inte perfekta för kullkungen. En infektion hade satt käppar i hjulet för favoriten och när det var dags för uttagningarna tog sig Gaston Pride till final med nöd och näppe som trea i sitt försök.

Det betydde såklart att Derbyt skulle bli en extra tuff uppgift. Som sist in i finalen blev det bricka tolv, något som givetvis försvårade chanserna till en ny triumf betänkligt.

Så när Jägersro dukade upp till Derby den 4 september, var Gaston Pride inte alls favoriten (utan spelad till 64 för 10). Den som förväntades ta hem det hela var i stället stoet Gina Roy (hon som sedan skulle bli mor till Torvald Palema för övrigt) och Stig H Johansson.

”Mäster” hade förresten hela tre hästar i finalen; förutom favoriten även Beach Comber och Atas Rocket. Den senare hade fått ett blytungt lopp i spåren i Sprintermästaren, missat finalen och var såklart revanschsugen.

Men Gaston Pride visade att kungakronan satt stadigt på hjässan. Det blev en resolut styrning av Pettersson som klev fram i dödens på Gina Roy efter ett varv. Från den positionen skulle han formligen krossa sitt motstånd. (Här kan du se loppet).

In på upploppet var Gina Roy lejonets rov och Gaston Pride drog bara undan till överlägsen seger. En klassiker i Derby-sammanhang. Det här var förresten senaste, och enda gången med dagens upplägg, som en häst vunnit Derbyt från tolftespår bakom bilen. En bedrift i sig.

Gina Roy, förklarligt trött efter segrarens mangling, fick nöja sig med femtepriset. Finalen blev ändå en framgång för Stig H som fick se Beach Comber (Jim Frick) bli tvåa före Atas Rocket (K-G Fylking).

Atas Rocket, förresten, fick sedan revansch genom seger i Europaderbyt som kördes i Tammerfors i oktober då han slog bland andra franska favoriten Sabre d’Avril. Men här var förstås inte Gaston Pride med…

Han hade ju redan grejat triple crown.

En bedrift som alltså ingen därefter klarat av. Några har förstås försökt och varit nära.

Drewgi, 1996 till exempel vann både Kungakannan och Derbyt men missade Sprintermästaren. Året efter hade Remington Crown tagit segern på Åby, men galopperade i Sprintermästaren – för att revanschera sig i Derbyt. S:t Göran var svindlande nära 2000 när han fick ge sig som tvåa i Halmstad bakom Rydens Senastation men vann övriga två. Conny Nobell gjorde ett gott försök 2005 men även han bommade Sprintermästaren som trea bakom skrällen Profit Ås och Torvald Palema.

29 år har alltså gått sedan Gaston Prides prestation. Frågan är hur många år till som krävs innan någon gör om det.

De som var först men glömdes bort

Tänkte på en sak. I mitt jobb blir det väldigt många besök i Svensk Travsports sportinfo för att kika på statistik gällande en särskild häst.

Det är då man upptäcker att högst vedertagna namn på några av våra stjärnhästar, faktiskt inte är unika. Att det i vissa fall funnits en häst som hetat exakt samma sak, men som sedan länge fallit i glömska.

De som kom först, men som glömts bort.

Det är de hästarna som jag tänkte tillägna den här texten.

Fast glöms bort helt och hållet gör de kanske inte. För de finns ju fortfarande med i databasen. Något som kommit att ge upphov till vissa missförstånd genom åren.

En i dag högst aktuell stjärna som fått ”lida” för det är till exempel Delicious. Ja, Daniel Redéns vindsnabba sto och flerfaldiga världsrekordhållare som, förhoppningsvis, är på väg mot en comeback.

Delicious, som ju är född i USA (2009) blir ju allt som oftast kallad och omskriven som Delicious U.S. [dju-äss] fastän hon ju inte heter så. Det blir helt enkelt det ”tillnamn” som hon tvingas dras med i programmet för att det nu råkat finnas tidigare Delicious-ar. För att man ska skilja på dem.

Olyckligtvis lever U.S.-ändelsen kvar när referenter refererar eller när tidningar skriver. Jag har läst något om att det ska ha sin logiska förklaring i att, eftersom hon officiellt heter så, så är det också mest korrekt att kalla henne så.

Det ter sig då lite märkligt när fortfarande, rätta mig hemskt gärna om jag har fel, till exempel Lionel (ja, alltså den norska stjärnan som ju numera är stallkompis med just Delicious) alltid benämns som just Lionel.

Alltså inte Lionel N.O. som han heter hos Svensk Travsport…

Nog om det. Vilken Delicious kom nu egentligen först? Vem är ”originalet”? Det finns faktiskt fyra.

Den äldsta kommer faktiskt också från USA (född 1960). Således blir hon Delicious (US). Hon kom emellertid aldrig till Sverige utan finns registrerad i basen eftersom hon är mor till båda superstjärnorna Delmonica Hanover och Delvin G. Hanover.

Den första svenska Delicious föddes 1970 och vet man inte mycket om. Mer än att hon var uppfödd i Vara och lämnade tre avkommor där Boss Quality (1983) var bäst med 12 150 kronor på 10 starter.

Delicious den tredje är lika anonym. Hon föddes i Bjuv 2005, startade aldrig och exporterades till Finland fyra år senare. Där tar spåren slut, som det brukar heta.

Det var de fyra Delicious som alltså finns i Svensk Travsports register.

Nuncio då. Ja, han känner ni till. Han är väl den enda i sitt slag?

Nä, den förste Nuncio föddes i Frankrike redan 1957 och kom till Sverige 1965. Han gjorde 50 starter, vann 2 lopp och tjänade 86 995 kronor. Han efterlämnade sig även fem avkommor, som dock aldrig blev något framgångsrika.

Om några månader hoppas vi ju alla att det superstora mötet ska bli verklighet. Det mellan nämnde Nuncio (US) och franske idolen Bold Eagle (och kanske Delicious också då).

Bold Eagle. Ja, just det.

Bold Eagle, den svenska alltså, var faktiskt ett sto. Föddes 1988 i Karlskoga. Gjorde 39 starter, vann 3 lopp och drog in 108 550 kronor. Hennes mor hette förresten Parant Örn, blev mor till tio barn och de flesta bär ”efternamnet” Eagle. Passande.

Kanske kommer Your Highness med i Elitloppet också? Hon tycks ju vara på väg tillbaka. Och då menar jag Your Highness som började hos Ulf Stenströmer, fortsatte hos Fabrice Souloy och numera tränas av Björn Goop.

Först var hon dock inte.

För Your Highness den första föddes i Kungsbacka 1981. Gjorde 50 race, vann 2 av dem och tjänade 53 850 kronor. Fick fem föl, ingen särskilt framgångsrik.

Ja, men så där fortsätter det. De sedan länge bortglömda travarna vars namn sedan ”återanvändes” och då blev odödliga.

Jag har fler exempel.

Brioni (alltså inte den tyskfödda Elitlopps-vinnaren) såg dagens ljus 1953. Vann hela 10 av 35 lopp men exporterades till Norge åtta år senare.

Revenue (alltså inte Lutfi Kolgjinis stora stjärna och avelsmatador) föddes 1966. Hon var ett sto dock. 1 seger på 29 försök.

Wild Honey (alltså inte den Daniel Redén-tränade Hambo Oaks-vinnaren och PdA-deltagaren) föddes 2003 i Nossebro men tycks inte ha lämnat några fler spår efter sig.

Pato kommer ni väl ihåg. Kriterie- och Derby-vinnaren hade sin namne född 1976. En valack med 24 starter utan en enda topp tre-placering.

Sans Rival (”utan motstånd” översatt från franskan). Erik Berglöfs överraskande Derby-vinnare från 1991. Sans Rival den förste föddes dock redan 1963. Hela 88 starter och 10 vinster.

Quid Pro Quo (som översatt från latin betyder ungefär ”ge och ta”) fanns i en upplaga redan 1985. Mer än så vet vi dock inte.

Gentleman! Ingen har väl glömt Kari Lähdekorpis fine Sprintermästaren- och Olympiatravet-vinnare född 2000. Det finns faktiskt sex Gentleman registrerade (en är dock ett russ).

Citation. Stig H:s USA-stjärna som vann Hugo Åbergs 2006 bland annat. Citation I föddes 1951 gjorde mastiga 158 starter och vann 11 av dem. Citation II var ett sto född 1973 – ingen seger på åtta försök.

Fascination. Den så talangfyllda unghäststjärnan hos Lars I Nilsson. Fascination född 1954 gjorde 103 lopp, men vann bara ett av dem. Lämnade dock flera stabila avkommor, bäst var Lausanne med 37 fullträffar på 122 starter.

Lionel då? Det finns faktiskt två. De som gör att norske Lionel då i Sverige heter Lionel N.O. i programmet. Den senaste föddes 2008, tränas av Jan I Jönsson och startade senast i april förra året. 10 400 kronor på 8 starter har det blivit.

Först var emellertid 1961 års upplaga. Håll i er nu, han gjorde 281 lopp och vann 32 av dem. 74 640 kronor var förtjänsten.

Avslutningsvis några bubblare.

Moneymaker, icke att förknippas med Moni Maker, var framgångsrik för stall Segerhuva. Hingsten född 1961 vann 19 av 67 lopp och fick en räcka avkommor, Mano Takstens med 233 200 kronor var kanske den främsta.

Månprinsen, alltså då inte kallblodet Månprinsen A.M., ett varmblod född i Åmotsfors 1974 utan några resultat registrerade.

En sista bonus: Legolas. Ja, inte legendaren jag skrev om förra veckan, utan shetlandsponnyn född 1984 som fick äran att bära samma namn. Ett lopp på 27 starter vann den lilla kämpen.

Numera också, antagligen, varumärkesskyddad.

Legolas – sagan utan något slut

Legolas. Berättelsen om en av svensk travsport mest mytomspunna individer är en sannsaga som aldrig tycks ta slut.

Trots att hästen gick ur tiden för snart tretton år sedan, skrevs ytterligare ett kapitel häromveckan. En ”namntvist” mellan ATG och det uppmärksammade Malta-baserade spelbolag som Rune Andersson är grundare till, orsakade att den gamle kämpen åter fick rubriker.

Förvisso av ett helt annat slag än då det begav sig. Malta-bolaget har ju valt att namnge sig själva efter den så klassiska travaren, något som ATG protesterade emot och hävdar att man skyddat namnet som ”varumärke”. Det förstås först tolv år efter att hästen lämnade jordelivet. Påpassligt.

Det där är förstås något som har diskuterats flitigt redan och kan fortsätta diskuteras. Historien ter sig i mina ögon högst anmärkningsvärd då namnet Legolas först förekom som en karaktär i J.R.R. Tolkiens ”Sagan om Ringen”. En, inte helt obekant, romansvit med drygt 60 år på nacken.

Nåväl. Det där lägger jag mig inte i.

Däremot har jag börjat fundera över huvudpersonen. Legolas, alltså. Hästen menar jag då.

Vem var han egentligen?

Sagohästen.

Jag är född 1979 och även om mitt intresse för travet var fullt utslaget i blom redan i lågstadieålder kom det ändå något för sent för att tillhöra dem som verkligen minns Legolas. De som var med då han verkligen lade grunden till sin legendariska status.

Legolas föddes den sista maj 1978. Bara några dagar efter det att Hadol du Vivier gått i mål som vinnare i Elitloppet, förresten.

– Redan som fölunge var han långt efter alla andra. Det var väl över 300 fölungar som föddes det året och det var väl ingenting som tydde på att han skulle vara bland de bättre. Tvärtom snarare, berättar hästens tränare Thomas Nilsson i den programserie, värd betydligt mer uppmärksamhet, som Åbytravet gjorde i vintras.

Och det där var kanske grunden för Legolas storhet. Den som ingen trodde på. Den fula ankungen.

Legolas skörhet gjorde att man i princip inte kunde träna honom. I stället hölls han igång genom lättare motionsturer och promenader. Men trava kunde han.

Legolas gjorde sin debut den 22 maj 1982 hemma i Halmstad. Han var då fyra år. Som favorit vann han loppet, med 3000 kronor i förstapris, på 1.22,2 över 2140 meter.

Men segrarna skulle fortsätta att komma. En efter en. I sin åttonde start i karriären gjorde han sitt första framträdande på V65 (som det ju var som gällde då). På Jägersro vann ett klass 3-försök och tre veckor senare följde han upp med att ta hem även finalen på Jägersro.

Legolas stod nu med nio segrar på nio starter och han började nu bli hett stoff på allvar.

Den oansenliga valacken fortsatte att vinna. Han vägrade helt enkelt att se sig besegrad. Under den första hälften av 1983 fortfor segerkavalkaden. Allt som oftast på rikstoton. Legolas avancerade från Klass 1 till Silverdivisionen.

Den 18:e segern på lika många starter kom i ett försök till Silverdivisionen på Solvalla under Elitlopps-helgen. Det var nu något besynnerligt skulle hända.

På plats på Solvalla fanns en man från USA som hade för uppgift att bjuda in hästar till VM-loppet som vid den här tiden avgjordes på sedan länge nedlagda Roosevelt Raceway. Självklart var det hästarna i Elitloppet som var de som var mest eftertraktade, men då han fick nys om den sällsynt populäre och obesegrade Legolas – så kom inbjudan. En perfekt joker i leken för VM.

En häst som aldrig ens tävlat i högsta klassen. Med 336 000 kronor på kontot och rekordet 1.16,3a/2140. Men med 18 segrar på 18 försök. Nu var han klar för VM i USA.

Eftersom VM på Roosevelt skulle köras först i slutet av juli, så krävdes det förstås ett lopp till för Legolas innan resan över Atlanten. Det blev Yngve Larssons hemma i Halmstad i mitten av juni. Och ja, till allas lättnad, vann han igen. Och sänkte sitt rekord med drygt två sekunder.

Den 23 juli 1983 skulle den långa segerraden brytas. Ingen trodde egentligen något annat. Men Legolas andrapris i ett av världens tuffaste race blev ändå en bragd. Hypen var enorm.

Legolas fajtades med de bästa och svenska folket följde spektaklet på den andra sidan Atlanten genom radioapparaterna.

Legolas kunde aldrig rå på Idéal du Gazeau. Den så kolossalt vackre fransosen med de ljusblå bandagen som då var världens bästa travare. Det blev tredje gången i följd som Idéal du Gazeau tog hem VM-loppet.

Men den svenske ankungen som nu var en fullfjädrad svan, avslutade fint och snuvade Ianthin på andrapriset. Samme Ianhtin som veckorna tidigare tagit hem försök och final av Elitloppet. Dagen efter Legolas vunnit Silverdivisionen.

(Kika på loppet här).

Den silvermedaljongen, värd motsvarande en knapp halvmiljon kronor, blev det lopp som Legolas kom att tjäna mest pengar i genom sin karriär.

Fast segerraden nu var bruten var hästen hela trav-Sveriges hjälte.

Och än mer hjälte skulle han bli knappt två månader senare.

I Åby Stora Pris 1983 kom det som skulle bli Legolas största triumf.

Loppet var stjärnspäckat värre. Idéal du Gazeau, ja just han som vann sitt tredje raka VM, var favoriten. Faktum var att han även i Åby Stora förväntades att plocka just sin tredje raka.

Men starka utmanare fanns. Elitlopps-vinnaren Ianthin inte minst. Berndt Lindstedts Snack Bar, hemmahoppet Speedy Magnus, finske hjälten Keystone Patriot och amerikanske gästen Diamond Exchange.

Och så Legolas då. Nu med 20 segrar på 24 starter. Legolas hade nämligen i starten innan, på Dannero, spelad till under 10 för 10, fallit sensationellt mot Speedboat på det tunga underlaget. Hästens första förlust i Sverige.

I Åby Stora Pris var han en dryg 13-oddsare. Sjättehandare.

Men det där loppet är episkt. Jag har nog sett det i alla fall femtio gånger, så överdriver jag inte.

Legolas placerades i tredje invändigt och där låg han kvar när det började dra ihop sig in mot sista sväng. Idéal du Gazeau styrdes på. Ännu längre ut fick Snack Bar full marschorder.

Legolas fortsatt sist i det tätt samlade fältet när man gled in över upploppet. Men så lirkar Nilsson ut honom i spåren. Långt, långt ut, i femte spår anfaller han över Åbys raka.

Kolla nu loppet här och hör publiken när det börjar gå upp för dem vad som är på väg att hända. Kolla Legolas, den lilla oansenliga hästen, när han borrar ned sig, lämnar världseliten bakom sig och fångar in Snack Bar på linjen. Kanske svensk travsports mest klassiska upplopp.

”Och längst ut i banan kommer Legolas….!”

Legolas följde upp Åby Stora Pris med triumfer i C Th Ericssons Memorial (då ett stort lopp) och Müllers Memorial senare den hösten.

Men den där segern på Åby, i september 1983, kom att bli karriärens höjdpunkt.

Han vann 8 lopp på 21 starter 1984 som sexåring. Tjänade tre kvarts miljon. Han tävlade faktiskt även det här året i VM-loppet men blev sist felfri (Lutin d’Isigny vann överraskande före The Onion). Han blev också tvåa i Åby Stora Pris, men fick sträcka vapen mot just The Onion.

Som sjuåring blev det en seger på 16 starter. Förvisso i en final av Gulddivisionen.

Säsongen som åttaåring blev kort. Efter ett års uppehåll gjorde han 6 starter, ingen seger.

Legolas kom tillbaka lite som nioåring, sin sista säsong på tävlingsbanan. Det blev en seger på 21 starter. I Drömmilen på Åmål i augusti 1987. Tre starter senare tog Legolas farväl från tävlandet då han galopperade i Gulddivisionen på Örebro med Sven Berggren i sulkyn.

Karriären var slut. Och de sista åren var Legolas aldrig någon stjärna.

Men magin tog aldrig slut. Legolas förblev en hjälte. Långt efter sin karriär och är det fortfarande i dag. Han hade det som nästan ingen annan häst har; förmågan att leta sig in i folkets hjärtan, till och med bortanför den initierade travpublikens gränser. Till alla.

Och så den där spurten i Åby Stora Pris 1983 igen.

Grym.

Legolas lämnade jordelivet den 26 juli 2004. Han begravdes bredvid sin mamma Karolina J. på gården i Slättåkra i Halland, där han 26 år tidigare hade sett dagens ljus.

Men dör, det gör han aldrig.

©2017 Travnet