Den efterlängtade promenaden från Rissne

By Daniel Olsson

Taggar:

Jag är inte bara vidskeplig, jag är vanemänniska också. Även om jag numera har för vana att bryta mot mina vanor, kvarstår ändå det faktum att vissa saker vill jag göra på ett särskilt sätt. Förberedande ritualer.

Elitloppet är, givetvis, ett sådant tillfälle då saker och ting helst görs så som de alltid brukar göras.

I alla fall inledningsvis.

Det brukar ta sin början då man går av tunnelbanestationen i Rissne. Det är tidig förmiddag och förhoppningsvis sänder solen redan några inför dagen lyckobådande strålar när man med medvetet återhållsamma steg svänger vänster. Fortsätter fram nedåt för backen men tar höger vid korsningen, även fast skyltarna antyder det motsatta.

Över vägen, fram mellan de på en söndag särskilt ödsliga kontorshusen och ner till vänster för trappan. Här sitter oftast på en bänk några blivande Elitloppsbesökare som redan börjat fira. Trots att klockan kanske inte ens ännu är tio. Kanske är de kvar sedan igår, har ofta en tanke slagit mig.

Nu ner i slänten och ner för den nästan igenvuxna trätrappan. Den som inte underhålls under vintern. Fram mot och under viadukten. Det ekar lite när de sista resterna från vintergruset krasar under skorna. Några sekunder senare, ut ur tunneln. Folkansamlingen blir större och större. Muntra utrop vibrerar bakom.

Har man nu riktig tur måste man vänta ett par minuter för att ett, eller flera, tåg ska passera. Otåligt, fast man inte alls har bråttom, får man stå och vänta på vad som känns som den yttersta gränsen för att få träda in i det förlovade riket. Tåget svischar förbi. Klingandet avtar. Bommarna går upp med ett mekaniskt läte. Välkommen in.

Till vänster har man stallbacken tronande bakom galler och grind. Jag är så privilegierad att jag nuförtiden äger inträde dit. Men det är inte så jag vill göra det. Promenaden är inte fullbordad ännu. Jag fortsätter framåt, sneddar förbi chorizo- och t-shirt-försäljare, går över den dammiga träpassagen, undviker vänligt att köpa sista minuten-tips och sneglar upp på gräskullen till höger.

Ja, jag erkänner att jag suttit där några gånger och druckit drycker som antagligen varit en smula för starka för den tidiga förmiddagen. Saktar ner kort och är framme vid den gamla entrén. Låter inte humöret skifta även då jag blir burdust kroppsvisiterad och datorväskan genomsöks. Sedan långsamt fram mot och genom vändkorset.

Nu inträffar just det där som var hela målet. Nu står jag still en halv minut. De kanske bästa trettio sekunderna på året. Sorlet från E-läktaren. Grytan som ännu bara sjuder. Sporadiska trumslag (från Glenn). Distade ljud av hovar mot banan långt i fjärran. Den lätta brisen.

Om du någonstans kan känna igen dig i den känslan, så att jag inte är den enda, så lever hoppet. Alla svarta rubriker till trots. Så har du bara möjligheten, kom ut till Solvalla i helgen och förena dig. Det som väntar är det finaste den här sporten kan bjuda på. Oavsett vilka hästar som är med. Oavsett alla snusförnuftiga förståsigpåare som år efter år som enda kommentar måste understryka loppets undermåliga kvalitet. Om alla som gjort fel och inte gjort rätt. De som är så i total avsaknad av kärlek till sporten att de hellre följer det från en datorskärm än på plats.

Man skulle kunna skriva spaltmeter om hur Elitloppet ska köras. Om vilka som går vidare från försöken och om hur taktiken bäst läggs upp inför finalen. Vem som vinner. Vilket som är det bästa spelet och vilka spikar vi bör nyttja vid veckans första och andra V75-omgång.

Det görs och kommer göras också. Överallt. Så i år avstår jag helt. För även om jag kan ha förhoppningar (skriver fortfarande inte ut namnet på hästen…) så är just det där av sekundär betydelse för mig personligen.

Det viktiga är att Elitloppet och travsporten är. Och förblir.

 

Daniel Olsson

Oöverträffat – även 25 år senare

By Daniel Olsson

Taggar:

,

Det finns något speciellt med Olympiatravet. Något unikt. Genom de åren, som börjar bli rätt många, som jag följt den här sporten har det vuxit fram till något av det allra största.

Näst efter Elitloppet och kanske ändå, fortfarande, Hugo Åbergs, är Olympiatravet det finaste vi har. Och jag tror det är just därför att det ligger där det ligger i almanackan.

Först ut av de stora. Först ut. Som en frälsare. Den första verkliga kraftmätningen och den första stora fingervisningen inför vad som komma skall under resten av hela den långa storloppssäsongen.

Olympiatravet är lite som att byta ut vinterjackan några dagar för tidigt och sedan stå där och frysa, fast med glädje.

32 upplagor har körts sedan starten 1979 (ja, jag räknade rätt; loppet kördes inte 1981 och 1983). Det första Olympiatravet kördes by the way på Jägersro. Pershing vann före Express Gaxe.

Stjärnor nog för att fylla en mindre galax har passerat genom Olympiatravets startlistor. Jag har själv upplevt många av dem på plats, till exempel Copiads och Varennes båda segrar. Ändå är det en tidigare utgåva av Olympiatravet som förblir oöverträffbar.

Ja, du har redan räknat ut det. Det magiska året. 1988.

Men låt oss först titta snabbt på startlistan till Olympiatravet för 25 år sedan. Kolla. Inte är det bara jag kvar som upplever pur nostalgisk lycka över något sådant här:

1 Sugarcane Hanover – Gunnar Eggen
2 Don Kiwin – Kjell P Dahlström
3 Callit – Karl O Johansson
4 Big Spender – Berth Johansson
5 Emile – Stig H Johansson
6 Rambrico – Lars Axelsson
7 Jet Ribb – Hans G Eriksson
8 Abbey Rozz – Sven Berggren
9 Trigger Speed – Ulf Thoresen
10 Mowgli Prophet – Börje Öhman

Storfavorit i det här loppet var Callit. Hästen som föregående år, tillsammans med ”Kalle på trappa”, vunnit självaste VM-loppet på Roosvelt Raceway.

Callit var spelad till 18 för 10. Andrahandare blev Don Kiwin (56 för 10) före Sugarcane Hanover (58 för 10). Även ”den lille krigaren” Jet Ribb var under tio gånger stålet, 89 för 10.

Men, som vi redan vet, var Callit chanslös när allt kom till kritan. Femårige Sugarcane Hanover fullkomligt detroniserade sina motståndare. I sin första start för året. Ett startfält som innehöll en världsmästare och två svenska Derbyvinnare.

Det är, så här 25 år senare, fortfarande ett av de allra mest minnesvärda lopp som körts på en svensk travbana.

Det är poänglöst att redogöra i detalj för hur exakt loppet gestaltade sig. Det vet ändå de få som fortfarande läser det här. Dessutom kan man ju faktiskt se och njuta av loppet genom att klicka här. Då får man även en liten inledande intervju med Gunnar Eggen och Ulf Thoresen som bonus. (1.14,4a var förresten segertiden).

En dryg månad senare dök Sugarcane Hanover upp på Solvalla och i Elitloppet. Det för att spela en av huvudrollerna i ett annat av de mest oförglömliga loppen i svensk travhistoria.

Sugarcane Hanovers försök till Elitloppet var egentligen en än mäktigare prestation än den i Olympiatravet. Sugarcane galopperade direkt då bilen släppte fältet och tappade uppemot femtio meter.

In i första sväng gjorde Napoletano honom sällskap. Ett sus gick genom publiken då de båda favoriterna, till synes, försvunnit direkt.

Saken var bara den att vare sig Sugarcane eller Napoletano på långt när gett upp. De hämtade ikapp (säkert hjälpt av Action Skoatters enorma 1.05-öppning) och var, mot alla odds, de två som stred om segern över upploppet.

Olympiatravsvinnaren fick nosen först. Men i finalen fick han sträcka vapen mot ers kungliga höghet Mack Lobell.

Trean Napoletano å sin sida vann ju Elitloppet påföljande år.

Sugarcane Hanover fick sin revansch på ”Macken” redan senare samma höst. Då han vann världens bästa travlopp, March of Dimes på Garden State Park. Ni kan det där.

Sugarcane Hanover passerade vidare till de sälla jaktmarkerna 2009 i en ålder av 26 år.

Tänk på honom och hans prestation för 25 år sedan då 2013 års vinnare av Olympiatravet tillskansar sig evig ära och berömmelse.

Och vem det blir vägrar jag att yppa ett enda ord om. Jag hoppas för mycket för att säga hans namn.

 

Daniel Olsson

Är det femåringarnas tur i år?

By Daniel Olsson

Taggar:

Så är påsken i det närmaste till ända för detta år. Så när som på rekreationsdagen som utgör annandag påsk. Ett perfekt läge att summera vad som hänt sedan senast i Elitloppsspekulationerna. Trots allt: det är nu bara åtta veckor kvar.

Någonstans tror jag det kan vara dags för en femåring i år.

Påskhelgens allra största utropstecken kom på Färjestad under långfredagen och stavades Panne de Moteur. En bättre årsdebut än så där tror jag man får leta rätt länge med ljus och lykta efter.

”Det är de här dagarna man lever för”, utbrast den modeste Örjan Kihlström i segerintervjun och innebörden av det förstod vi alla. Lite som när fantomen talar.

Själv gick mina tankar till då jag stod på E-läktaren 2003 och såg just denne Örjan med From Above smeka sig förbi både Victory Tilly och Scarlet Knight i den kanske mest upphetsande upploppsuppgörelse jag skådat live.

From Above var förvisso bara trea i Sprintermästaren 2002 (bakom just Scarlet Knight) men han vann Prins Carl Philips Jubileumspokal (före Steinlager). Att både Panne de Moteur och From Above tränas av Stefan Hultman och körs av Örjan Kihlström, det vet ni.

From Above var den senaste femåringen som vunnit Elitloppet. Och med det menar jag just inget mer än det.

…och om vi ska hänga oss kvar vid det där långfredagsloppet i Karlstad; Oasis Bi? Juliano Rags? De var inte direkt sämre väl? I synnerhet den sistnämnde – Juliano Rags gjorde en närmast heroisk insats som trea, det efter ett halvt års frånvaro…

*

Fler fina femåringar som ligger bra till inför Elitloppet finns. Brad de Veluwe. Den finske fantomen. Kanske den bästa häst som Finland tagit fram någonsin?

Det var en mäktig Brad de Veluwe som spårade runt i årsdebut på Vermo förra helgen. Klockorna stannade på 1.12,7, vilket var blott en tiondel långsammare än Panne de Moteur i fredags, men på en veritabel vinterbana. Och med all säkerhet med gott om krafter kvar. (Har du förresten inte sett det loppet kan du göra det här).

Med Brad de Veluwe har man hela tiden haft Elitloppet i sikte. Säkert sedan den förkrossande segern i Sprintermästaren en oförglömlig julikväll i Halmstad i fjol. Om inte förr.

*

En tredje femåring hämtar vi från Kanada. Mister Herbie. Och här är det bara att håll i hatten, gott folk. Den kanadensiske valacken är ett monster. Mister Herbie var under 09,0 vid två tillfällen i fjol: då han vann Maple Leaf Trot (08,9) och då han förlorade knappt mot Chapter Seven (08,7) i Nat Ray Trot.

Hade Chapter Seven fortsatt att tävla en säsong till och valt att åka till Elitloppet hade han varit förhandsfavorit. Mister Herbie är inte sämre.

Och till skillnad från Chapter Seven kommer Mister Herbie att komma till Elitloppet, och Oslo Grand Prix dessförinnan för den sakens skull. Det ska bara något oförutsett till för att ändra de planerna.

*

Där har vi alltså en synnerligen stark trio (eller kvintett om vi räknar med Juliano Rags och Oasis Bi då…) som är grundpelarna i min teori om att vi, i alla fall, har en mycket god möjlighet, att få se en femårig vinnare igen i årets Elitloppet.

Det finns förstås några fler som kan sätta käppar i hjulen… Sebastian K., sjuåringen, behövde väl inte direkt förta sig då han sprintade hem sitt försök till Olympiatravet. Över den prestationen låg det en aura som viskade lite lätt om att fjolårets säsong bara var en försmak om vad som komma skall.

Men vi får se i finalen om knappt tre veckor. Sebastian K. är i vilket fall just nu förhandsfavorit till segern i Elitloppet enligt Unibet. Och det är väl inte direkt fel…

En tioårig Commander Crowe känns ju ganska svår att räkna bort också, väl. På torsdag får vi se vad fjolårets gigant kan uträtta i år. Hittills har vi ju inte sett så mycket. Frågan är emellertid hur pass stor värdemätare ett snabblopp i holländska Wolvega är… Men sedan: Olympiatravet.

En sexåring också. Timoko. Det första vårtecknet. Fransmannen har på senaste tiden sett bättre ut än på länge och jag vidhåller att det här är en potentiell Elitloppsvinnare då allt fungerar. Kommer bli högintressant nästa gång han startar, var det än nu blir…

Och då har jag inte ens nämnt självklara kandidater som Raja Mirchi, Sanity, The Best Madrik … och nyzeeländske Vulcan. En häst som antagligen är chanslös i Elitloppet men är precis det där ”exotiska” inslaget man vill ha för att toppa festen. Jag både hoppas och tror att inbjudan kommer inom kort.

***

Något helt annat mycket kort. Trots att jag levt nästan hela mitt liv med trav så har jag har aldrig varit något fan av galoppsporten. Jag skäms för att säga det men jag har bara besökt galoppbanor vid två tillfällen i mitt liv. Dessa besök dessutom på helt otippade ställen: Recoleta i Buenos Aires och Keeneland i Kentucky, USA.

Men under påskaftonen fick jag av en händelse följa sändningarna från Dubai World Cup i Förenade Arabemiraten. Vilken enastående underhållning och vilken spänning och nervkittel det var. Det trots att jag (jag erkänner villigt) inte hade en aning om vilka hästarna var. Jag får helt enkelt försöka sudda ut den vita punkten på kapplöpningskartan som galoppen utgjort. Jag ber om ursäkt för det.

Det blev förresten extra ”charmigt” när det direkt saxades till P21-lopp på Kalmartravet…

***

Slutligen: mindre än en vecka kvar till premiären av Superettan! Det känns lite som att komma hem. (Att Allsvenskan började redan den här helgen lägger jag föga notis om).

Så…nog är det vår alltid.

 

Daniel Gais Olsson

Timoko var knoppen som brast

By Daniel Olsson

Taggar:

, ,

Det var lite som om mörkret lade sin tunga skugga över tillvaron. Månader av uppbyggd barnslig förväntan och iver raserades och föll i bitar på några få sekunder.

Jag hade hoppats så mycket på det här årets Prix d’Amerique. Helt ogrundade förhoppningar givetvis. Det har jag fått veta av den distanserade och samlade expertisen. Efteråt.

Jag hade inte ens kommit hem från min eskapad i Paris innan en kraftfull förkylning dessutom skoningslöst gjorde sig påmind. Antar att det var det jag fick betala för mina synder att ha ärligt hoppats på stora svenska framgångar på Vincennes.

Det känns som jag blev frisk först häromdagen. I vilket fall försvann hela februari bort i ett obestämbart töcken. Vinterns obarmhärtighet blev där, på några korta ögonblick, plötsligt fullständigt överväldigande.

Det är därför jag inte bloggat på några veckor. Har helt enkelt inte funnit det lönt. Fram till nu. För i söndags sprack små strålar av sol fram bakom det frusna, bitterbleka.

Solstrålarna bar namnen Timoko, Jos Verbeeck och kanske även också The Best Madrik.

Timoko var knoppen som äntligen brast. Den som så länge tvekat. Timoko var den lilla snödroppen som trotsigt stretade sig upp ur den genomfrusna rabatten. Med Timoko kom våren. Våren är här – och det oavsett om jag noterar att det är minus tre grader ute och snöflingor beständigt yr där utanför bakom kallt fönsterglas.

Det är faktiskt bara tio veckor kvar nu.

Tio veckor. Det känns som ett perfekt startskott. Att börja se fram mot något stort. Att börja räkna ned mot Elitloppet.

I söndags fick vi den första kandidaten. Inte för att Timoko är definitiv än. Men det mesta tyder på att han snart kommer vara det. Sådan härlig spänst och form som sexåringen visade när han fick sin efterlängtade seger. (Se segern i Criterium de Vitesse här). Lägg där till Jos Verbeeck som kusk. Vad är väl egentligen ett Elitloppet utan ”Jos”? Han vann den första upplagan som jag bevittnade live, med Remington Crown 1999. Jos har faktiskt inte kört i Elitloppet sedan han blev sexa med Olga du Biwetz 2008.

Se där. Sådana små, små antydningar om vad som komma skall.

Och snart är det bara nio veckor kvar. Sedan bara åtta. Långsamt närmar vi oss. Elitloppshästarna poppar upp en efter en och till sist har alla knoppar brustit ut i full vår.

Men redan nu kan jag börja bygga upp förväntan. Tänka, fundera, minnas, hoppas. Det som är viktigare än resultatet. Det behövdes bara en liten signal. Den första trotsiga snödroppen.

Tack, Timoko!

 

Daniel Olsson

Alltså helt seriöst, jag tror det är dags

By Daniel Olsson

Taggar:

Just nu sitter jag och skruvar lite lätt oroligt på mig i stolen. Ett behagligt obehag orsakat av övermåttlig förväntan. Det är bara fyra dagar kvar till årets i mina ögon största travhändelse och jag känner mig lite som ett barn i väntan på Julafton (innan det inser att julen egentligen är en enda stor bluff, det vill säga).

Så här brukar det vara varje år vid den här tiden. Innan man får komma iväg och väl sitter på det där flygplanet. Men någonstans känns det extra mycket detta år. Den obotligt naiva optimisten i mig (vilket är paradoxalt då jag är extrem pessimist till min läggning…) anar nämligen något riktigt stort. Det är den där ”känslan” om att det jag väntat på så länge nu faktiskt kan förverkligas.

Prix d’Amérique alltså. Ja, jag tror det här är året. Det svenska landslaget ser, och det här kan ingen säga emot, bättre ut än på många, många år (bättre än någonsin?). Problemet, ett möjligen mer angenämt sådant, är att jag inte riktigt säkert kan välja vilken av Maharajah och Raja Mirchi jag håller allra högst (och nu nämner jag inte ens Noras Bean och Quarcio du Chene och det är inget illa menat).

Den där dagdrömmen jag nämnde om för några veckor sedan, den då jag i ett töcken tyckte mig se Raja Mirchi stånga ut Ready Cash över upploppet i Prix d’Amérique, jag börjar undra om det inte var Maharajah jag egentligen såg. Håll i er nu, men jag tror, helt seriöst, att det är Maharajah som vinner. (Önsketänkande sa något snusförnuftig. Och jag bryr mig?).

Så här kommer det gå till: världens bäste kusk, alltså Örjan Kihlström, kommer pricka starten perfekt, vända runt med Maharajah, typ nästan längst ut i banan, komma före Ready Cash och omedelbart avancera framåt via tredjespår. Mitt över upploppet, framför stora läktaren, då det återstår ungefär 2100 meter övertar han ledningen. Sedan trampar han gradvis upp tempot högre och högre. Strax före uppförsbacken har nu Ready Cash landat en bit bakom utvändigt. Nu börjar envigen. Det ser en hel del ut som samma lopp 2011 – men skillnaden nu är att Maharajah svarar ut storfavoriten hela vägen. Ready Cash, hur mycket han än försöker, kommer inte kunna komma förbi. Triumf. Succé. Finito.

Tjoho!

Nää..jag vet inte ändå. Äsch. Men kanske. Tänk om. Hoppet lever i alla fall….

I vilket fall, om vi skippar tramset, vilka hästar ska man hålla extra utkik efter på söndag? Så här rankar jag de hetaste kandidaterna:

1 Ready Cash – Behöver kanske ingen jättepresentation. Har vunnit loppet två år i rad och är, med all rätt, given storfavoriten igen. Och egentligen finns det väl väldigt lite som talar emot. Vi kan vara försäkrade om att han kommer vara klart bättre i år än i fjol (då han ju ändå vann) och det är nog väldigt få hästar i världen som står emot. Men en sak ska man ändå ha klart för sig: inte ens Ready Cash är oslagbar. Blir det strul, vingel och positionsbekymmer är även denne kejsare sårbar. Ingen vinner Prix d’Amérique utan att få åtminstone lite flyt på vägen.

2 Maharajah – Behöver kanske ingen jättepresentation. Det är rymt bortom allt tvivel att Maharajah kommer bättre förberedd och mer taggad än någonsin tidigare inför ett lopp. Och väldigt mycket bättre än det här racet i fjol. Det här är en häst (vidhåller det) som är så bra att han faktiskt kan slå Ready Cash regelrätt. Allt hänger på positioner och att ligga steget före favoriten. Maharajah är den givne utmanaren.

3 Royal Dream – Tycker jag ser bländande fin ut för dagen och han är med all säkerhet lika förberedd inför det här som Ready Cash. Jean Philipphe Dubois har inte kört en meter i onödan med den här hästen i genrepen, ändå var han på vippen att snuva Ready Cash invändigt i Prix de Bourgogne senast. Kanske är det den här gången Dubois (konstigt vore väl annat) kör sin häst för seger och med rätt resa kommer han bli livsfarlig över upploppet.

4 Raja Mirchi – Såg enorm ut då han länsade undan i Prix Tenor de Baune senast. Det är emellertid en prestation som man bör inta med en välproportionerad nypa salt. I det loppet fick han leka i sin egen sandlåda och det kan jag garantera att han inte får göra på söndag. Inte desto mindre ser Raja Mirchi helt sagolik ut för dagen och med det senaste loppet innanför rocken lär han ju i alla fall inte vara sämre till denna gång. Det råder inga tvivel om att Raja Mirchi är en häst som, då det klaffar, mycket väl kan vinna världens största lopp. Så bra är han. Den store outsidern på söndag.

5 Timoko – Den ständigt kronprinsen är nu sex år. Var med redan i fjol och drog då, sin vana trogen, friskt i täten och fick förklarligt ge sig till slut. Efter en rätt så läng downperiod verkar Timoko nu dock vara ordentligt uppåt igen. Och den här hästens kapacitet är väldokumenterad. Senast i Prix de Bourgogne stod han för en ypperlig insats efter ett tufft lopp och som knappt slagen trea. Han kommer att vara med och slåss i toppen igen, det enda frågetecknet är exakt hur svårt lopp hans kusk Richard Westerink kommer ge honom. Senaste loppet indikerade emellertid att ett visst taktiskt tänkande kan plockas fram.

6 Tiego d’Etang – Spurtade superbt i Bourgogne och är årets verkliga utropstecken. Hästen har sett fenomenal ut och även om han möjligen inte levde upp fullständigt till favoritförväntningarna i Prix de Cornulier förra helgen måste han behandlas med den största respekt. Tiego d’Etang står inte bakom någon i kapacitet i det här startfältet och med rätt resa har han en sylvass slutkläm att presentera. Kan bli årets stora överraskning.

Det där är sextetten som gör upp om segern, tänker jag. Nu så här ens innan den definitiva startlistan är spikad. Men det finns fler kandidater väl? Ja, självklart är det så. Blott fyraåriga Vanika du Ruel är sannolikt nästa stora superstjärna i Frankrike, men att räcka direkt i Prix d’Amérique? En häst med framtiden för sig är också Fabrice Souloys femårige Un Mec d’Heripré som var sagolik då han vann Criterium Continental på 10,3a full distans. Roxane Griff (tvåa i fjol), Main Wise As och Save The Quick kan ”allt” när det stämmer men formen är jag tämligen skeptisk till.

Ja, vi får väl se helt enkelt. Vad vet jag?

Över till något helt annat. Eller något delvis annat, i varje fall. Förhoppningsvis ska du liksom jag till Paris i helgen för att själv bevittna detta stora spektakel. Kanske är det till och med första gången. Då kan det vara roligt med några helt random små obetydliga tips som kan skänka mervärde under vistelsen:

På Vincennes finns väldigt få stöddiga och nitiska vakter som lurpassar vid entréerna. Därför är det helt fritt att plocka med sig en egen ryggsäck med precis de ingredienser som du själv behagar ha med dig för att få en så trevlig upplevelse som möjligt. Det är till och med ganska nödvändigt för de alternativ som finns på banan är oftast inte särskilt lukrativa så till vida du inte bokat plats på någon av restaurangerna (vilket du inte har och heller inte borde).

Gör nu inte nybörjarklassikern och gå av vid fel pendeltågstation om det är så att du ombesörjer din färd själv. Du åker med RER i riktning Boissy-Saint-Léger och går av vid stationen Joinville-le-Pont. Därifrån är det bara att ”följa strömmen”.

Om du är på plats redan under lördagen, vilket rekommenderas starkt, är det väldigt trevligt att ta plats på inneläktaren. Och det är heller inget problem för det är inte alls till närmelsevis lika mycket publik som på söndagen. Du tar rulltrappan upp, betalar en struntsumma på tre euro och bänkar dig (och slipper frysa). Läktaren kommer krylla av tillresta svenskar.

När du dock åker ut på söndagen kommer du inte komma in på samma läktare, om du inte lyckats komma över en sådan biljett sedan långt tidigare (vilket du inte har). Så glöm för all del i världen inte att pälsa på dig med långkalsonger, ullstrumpor, mössa, vantar och allt upptänkligt. För det kommer bli en lång dag.

Hjälp till att slå hål på myten om att fransmän bara förstår franska, en gång för alla. Var inte rädd för att kliva fram till luckorna och lira. De allra flesta förstår dig mycket väl om du med klar och tydlig ton beställer dina spel på engelska. Och det är inget konstigt med det; det är alltid väldigt många från utlandet tillresta besökare på plats den här helgen. Självklart.

En sak att tänka på när du spelar och om du faktiskt vill göra lite cash är att överväga att spela plats. Platsspel i Frankrike är oerhört mycket mer lukrativ än i Sverige. Ponera att du hittat en trevlig, låt säga 15-oddsare, den kommer i många fall betala uppåt 5-6 gånger på plats. Glöm inte det.

Slutligen, om kvällen, kanske du vill unna dig en förstklassig middag när du ändå är i Paris av alla ställen. Det är inte så svårt att göra heller, restauranger i differerande prisklasser finns överallt. Allra trevligast är det i områdena söder om Seine, Saint-Germain och Montparnasse. Vill du äta en superb diné, och till acceptabla priser, i samma lokaler som Sartre, Hemingway och Picasso gjorde då det begav sig, så rekommenderar jag hjärtligt klassikern La Coupole. Den ligger på 102 Boulevard du Montparnasse, med tunnelbanestation Vavin som närmaste.

Adieu et bonne chance, eller något.

 

Daniel Olsson

Ourasi – för alltid den störste

By Daniel Olsson

Taggar:

Travsporten och dess största stjärnor har funnits med mig nästan så länge jag kan minnas. Jag tror det är därför som jag berörs så när jag nås av budskapen om någon av alla de stora legendarernas frånfälle. Kanske blir jag själv påmind om hur snabbt tiden och livet går eller så är jag bara extra blödig till min natur. Troligen både och.

I helgen kom ännu en nyhet som fick mig lika delar nedstämd som nostalgisk. En av de absolut bästa travarna under den tid då mitt eget intresse föddes hade för alltid kastat handduken. Ourasi, konungen av Vincennes, hade fått somna in nästan 33 år gammal.

Ourasi. Den obestridligt störste genom Prix d’Ameriques historia. Det givetvis i mitt tycke. Men sannolikt även i många andras. Och det inte i första hand för de tre raka segrarna i världens tuffaste travlopp som hästen tog 1986-1988. För det har faktiskt några andra också mäktat med; Uranie (1926-1928), Roquepine (1966-68) och Bellino II (1975-1977). Hittills, tål att understrykas (och då fattar ni vad jag menar).

Nej, det är den fjärde segern som gör honom magisk. Den som ingen annan tagit. Efter att ha överraskande fallit 1989 (Quelia Gede vann före Potin d’Amour och Ourasi var ”bara” trea) i det som skulle blivit den fjärde raka, reste sig kämpen igen. Som tioåring kom han tillbaka i Prix d’Amerique 1990, denna gång med Michel Marcel Gougeon i sulkyn, för att en sista gång bevisa vem som var kungen.

Sin vana trogen synade Ourasi dödens direkt. Kontrollerade fältet och när upploppet låg för mästarens fötter, tog han fram de sista krafterna och stack ifrån. Dånet från de välfyllda läktarna dundrade ut över Vincennes samtidigt som Ourasi skar mållinjen i sin fjärde triumf i loppet. Och sin sista start i sin sagolika karriär. Jag kan inte tänka mig ett större avslut för en champion. Han hade gjort det igen och sagt vad han ville säga och mer behövdes inte.

Ourasi tävlade endast ett fåtal gånger utanför Frankrikes gränser. För oss fåtalet personer som fortfarande håller travet som sport i första rummet före möjligheten till att vinna så mycket pengar som möjligt, är självklart March of Dimes 1988 ett väl utnyttjat klipp. Århundradets lopp, som det, med rätta, kom att kallas. Även då gick det franska monstret i dödens, tuggade ner Mack Lobell men fick stryka på foten sista biten för den av Gunnar Eggen så perfekt körde Sugarcane Hanover.

Samma år, alltså 1988, gjorde Ourasi sin enda start i Sverige. Det i Åby Stora Pris. Självklart blev det seger. Före Jet Ribb och Mack The Knife. Sugarcane Hanover var med igen men diskades som tvåa.

Trots att Åby var min hemmabana fick jag inte möjligheten att se denna franske nationalklenod i verkliga livet då han väl gästade Sverige. Men jag fick faktiskt chansen igen. Sexton år senare. 2004. Och det är ett ögonblick jag hoppas jag aldrig kommer att glömma.

Den gången var jag ensam på Vincennes en Prix d’Amerique-söndag. Inklämd på den kolossala uteläktaren med cirka femtio kvar till mållinjen. Mitt under den pågående invigningen klev han fram. Nu så mycket äldre, märkt av åren men fortfarande med en oefterhärmlig värdighet. Ourasi, nu 24 år gammal skrittade långsamt upploppet ned, allt medan ovationerna haglade. Så plötsligt stannade han till. Precis framför där jag stod. Så vände han runt och böjde ner huvudet som i en bugning mot publiken. Mot mig.

Till sist hade jag fått se kungen av Prix d’Amerique livs levande. Det varade bara ett ögonblick men den där händelsen har därefter aldrig kunna lämna mig. Några tårar trängde fram och det var inte bara på grund av den obarmhärtigt kalla väderleken som rådde i Paris just denna söndag.

Om mindre än två veckor återvänder jag till samma ställe. Så som jag brukar. Ourasi finns då inte längre men jag kan lova att jag ska minnas honom extra mycket då jag åter blickar ut över den svarta kolstybben som burit så många världsstjärnor. Den kolstybb som ingen behärskade så som Ourasi.

 

Daniel Olsson

I världen bäst – men inte årets häst

By Daniel Olsson

Taggar:

, ,

Om ganska exakt en vecka avhålls den årliga Hästgalan mitt i centrala Göteborg. Förra årets främsta fyr- och tvåbenta profiler ska belönas och föräras med pris. Ja, ni vet vid det här laget vad det handlar om.

Jag tillhör den skara av personer som tycker att Hästgalan är något bra. Något nödvändigt. Något välkommet. Ett tillfälle där personer (och djur) som kämpat dag ut och dag in för att uppnå sina drömmar och mål får ett kvitto på vad de åstadkommit. En belöning för vad som ofta kan kallas livsverk. Jag kan säga att jag känner stolthet över att få vara en (försvinnande liten och ganska obetydlig) del av hela cirkusen.

Något som jag emellertid inte är fullt lika stolt över är att det finaste priset på galan inte kommer gå till den som vid alla rimlighetens gränser borde få det. Givetvis menar jag Årets Häst.

Skulle man utse årets häst i Världen (antagligen hela Vintergatan, plus Andromedagalaxen inräknad) så skulle det väl självfallet gå till Commander Crowe? Till Årets Häst är han inte nominerad.

Nu ska förvisso ingen skugga falla över Sebastian K. (för ja, det måste väl ändå vara han som blir Årets Häst), för han är en fullgod vinnare och kanske till och med mer självklar än många av dem som fått priset. Om det nu inte hade varit för Commander Crowe (som ju blivit Årets Häst redan 2007 och 2008).

En omröstning genomfördes bara för några år sedan i SHK (Svenska Hästsportjournalisters Klubb) för att förhindra att något sådant här skulle hända. Åtminstone trodde jag det. Men vi var väldigt få (typ ett dussin) som tyckte att svenska hästar även om de var tränade i utlandet, faktiskt skulle kunna få bli Årets Häst i Sverige.

Personligen känner jag att det vilar ett lätt löjes skimmer över att världens bästa häst under 2012 inte ens kan nomineras till att utses till det i sitt eget land. I det land hästen är född och i det land som huvudparten av ägarna är hemmahörande. I synnerhet när tyskfödda och tyskägda travare kan bli det (vilket inte på något vis är fel eftersom hästen, Brioni alltså, ju var svensktränad).

Okej, jag vet att den här diskussionen redan är gammal och utgången i datum. Sist på bollen som vanligt. Men för mig lägger det ändå ett visst smolk i glädjebägaren inför ett arrangemang som jag annars uppskattar mycket. Dock, hoppas jag att händelsen kan se till att regelverket, snarast, ändras. Jag närmast förutsätter det.

Vilka får priserna då? Ja de flesta är väl ganska så givna. Som vanligt. (Och nej, jag har självklart ingen aning om hur det röstats). De kategorier som inte är direkt självklara är de som innefattar priser åt tvåbenta stjärnor. Årets tränare har varit ett bitvis hett samtalsämne. För mig är det dock självklart att det är Stefan Melander som erhåller den titeln. Att öka på inkörda pengar med mer än hundra procent (och då var det 12 miljoner redan 2011) är fullständigt remarkabel prestation. Landets mestvinnande tränare Åke Svanstedt får helt enkelt ursäkta.

Svanstedt kan däremot ”trösta” sig med att, precis som i fjol och 1998, föräras utmärkelsen Årets Kusk. Landets mestvinnande kusk Björn Goop för helt enkelt ursäkta.

Den enda kategorin som för mig (dum som jag är) känns helt vidöppen är, som så ofta förr, Årets Komet. Jag vågar inte ens komma med en gissning. Även om jag såklart vet vad jag själv röstat på. Vem som än vinner är det emellertid en fullvärdig vinnare.

Det är vinnaren av Årets Häst också. Om det inte hade varit för att det är fel vinnare.

 

Daniel Olsson

Maharajah – på väg mot stordåd

By Daniel Olsson

Maharajah. Den ständiga riksangelägenheten. Under tisdagen höll han med nöd och näppe undan mot Zlatan Blou (!) i ett mediokert gäng på Sundbyholm. Och den hästen tror de ska kunna göra sig gällande i världens tuffaste travlopp? Ja, kära Gud…

Ovanstående en inte alltför ovanlig spontan reaktion efter Maharajahs andra start (och andra seger) efter ett mycket långt uppehåll. En reaktion som av någon anledning är väldigt enkel att få, ungefär som att en artikel om ett dopningsfall i nord-Norge är väldigt mycket mer lockande till läsning än vårt största Prix d’Amerique-hopps laddning mot ”tredje gången gillt”.

Ungefär som att det är väldigt mycket ”roligare” att poängtera faktafel i artiklar än motsatsen, eller komma med kommentarer om andras eventuella olycka framför lycka. Sådan är olyckligtvis människans natur.

Jag (dum som jag är) säger tvärtom. I Maharajah-frågan då det vill säga. Hästen är på väg mot stordåd. Ett stordåd som ska uträttas om exakt (i skrivande stund) sextio dagar. Inte förr alltså. Om sextio dagar. Alltså inte nu.

Nej, Maharajah var inte dålig, alternativt sämre, för att han ”nästan” fick stryk av Zlatan Blou. Han var bättre. Han sprang dessutom en halv sekund snabbare än senast på Gävle. Nedåt 09,0 sista 500 meterna. På, ska vi säga, inte helt perfekt underlag. Travet flöt fläckfritt och spänsten fanns där. Låt vara för att det saknades speed på slutet; att det saknas mycket till toppformen. Men det är ju precis så det ska vara. Det är om sextio dagar det gäller, som sagt.

Maharajah var tvåa i sin PdA-debut 2011, då gav han ”omöjlige” Ready Cash en strid på kniven. I vintras vara han ”bara” fyra bakom den samme. Betyder det att han gjorde en sämre prestation? Nej, självklart inte. Han fick det tuffaste loppet (Ready Cash var närmast smygkörd), förberedelserna var långtifrån optimala och som det visade sig var hästen inte ens helt hundra fräsch i loppet. Med andra ord: han var bättre än 2011. Saker stämmer inte alltid överrens med vad man kan tro vid första anblick.

Till skillnad från förra vintern har denna satsning mot Paris (om sextio dagar) inletts klanderfritt. Hittills tål att understrykas å det bestämdaste.

Jag vägrar tro att Maharajah är någon ”bluff”. Ja, jag tror till och med på Stefan Hultman när han menar att hans kronjuvel känns bättre än någonsin. Även om han bara vinner med en noslängd före Zlatan Blou.

Den sista söndagen i januari hoppas jag att hästen skördar sin största triumf. Och Sveriges första (riktiga) seger i loppens lopp på sjutton år. (Om nu inte Raja Mirchi gör det, vilket dock är en annan historia).

Men det sker inte en novemberkväll på Sundbyholm.

Det sker om sextio dagar.

 

(Skribenten avsäger sig allt ansvar att han genom denna obetydliga text eventuellt kan ha förorsakat att ha jinxat omnämnda hästar).

 Daniel Olsson

Jag glömmer dig aldrig Copiad

By Daniel Olsson

Taggar:

Jag fick först veta det i lördags. På eftermiddagen. Ett omedelbart hugg i hjärtat. Men sedan slog jag bort tanken ganska snabbt. Jag ville inte att det skulle förstöra min kväll som jag sett fram emot. Jag valde att ignorera det. Några timmar.

På söndagen fanns det mer utrymme för att begrunda den så sorgliga nyheten. Copiad fanns inte mer. Jo, jag vet; det är bara en häst. Men inte så bara. Inte vilken häst som helst. Kanske den bäste av alla. En häst vars popularitet bland gemene man antagligen bara kan jämföras med Ego Boy och Legolas.

Copiad debuterade 1992. Och eftersom jag då, som trettonåring, följde precis allt som skedde i travvärlden och nästan kunde alla resultat utantill, lade jag tidigt märke till hästen. Senare samma höst vann han ett Klass 3-försök på Romme. Efter att ha tappat minst hundra meter på galopp. Det var fullständigt makalöst. Det var Copiads sjätte start i livet och jag tänkte för mig själv i överdriven iver att om jag nu ändå inte sett en blivande världsstjärna födas. En nästan helt obefogad tanke så tidigt i en karriär men för en gångs skull besannades min profetia.

Breeders Crown-finalen drygt ett år senare vanns också den med galopp på vägen och kanske då började man på allvar ana vad som möjligen skulle komma att ske.

Det skedde också. På våren påföljande år. Jag har sett ofantligt många lopp live. Tyvärr såg jag dock aldrig Elitloppet 1994 på plats. Jag var bara femton år och hade inga som helst möjligheter att befinna mig i Stockholm. Hur gärna jag än ville. Jag såg det på teve. Ändå är det utan tvekan det mest minnesvärda travlopp jag någonsin upplevt. Och det är jag med all säkerhet inte ensam om.

Ja, jag vet. Du har också sett det. Åtskilliga efter åtskilliga gånger. I söndags, strax före solnedgången, klickade jag fram loppet på youtube igen. Ännu en gång.

Hans G: Copiad i ett ursinnigt tempo med Pine Chip joggande utvändigt…Det är de två giganterna…de lämnar fältet Thomas!

Nilsson: Jaa..det är..det här …det är så det ryser i hela kroppen när man ser det. Det här är två fantastiskt fina hästar och jag tycker att…Copiad han försöker hålla emot det värsta han kan…och han lyckas så här långt.

Jag minns att jag inte höll med Nilsson. Då. Precis då han sa det. Där, då typ 400 meter kvar var jag fullständigt övertygad om att Pine Chip hade satt klorna i den värmländske kämpen. Att han skulle tacka för sparringen och vinka adjö vilket ögonblick som helst. Det var ju så det skulle vara.

Men Copiad ville annat.

Hans G: Det är trettio, fyrtio meter ner till de andra! Copiad! Pine Chip!

Copiad ville annat. Jag vet att det inte är så men jag kan inte låta bli att ändå föreställa mig det; i inzoomningen där precis vid utgången ur sista sväng, när publikjublet är öronbedövande, är det inte så att Copiad möter Pine Chips blick, om så bara bråkdelen av en sekund? Händer inte något där?

Hans G: Upploppsklockan har ringt! Hääär kommer de!

På bara några få steg har Pine Chip gått från segerviss till slagen. På bara några få steg har Copiad gått från häst till lejon. Han vägrade ge sig. Han skulle vinna. Han vann.

Hans G: Pine Chip är slagen!

Nilsson (smått rörd): Det är fantastiskt att se det här…

Komplett triumf. Berglöf passerar mållinjen och tappar tömmarna i ren eufrori. Jag skrek rakt ut så dammet yrde i soffan. Av ren eufori.

Jag tror aldrig jag kommer få uppleva den känslan någon mer gång. I alla fall inte av ett travlopp. Och jag tror heller inte jag vill det.

När jag återsåg det där loppet igen i söndags, loppet jag sett så många gånger förut, kändes det på ett annat sätt. Jag blev plötsligt så berörd. För Copiad fanns inte längre.

Jag vet, bara en häst. Men ändå.

Visst är jag mesig.  Överkänslosam. Men jag erkänner att en tår letade sig fram ur ögonvrån. Den rullade sakta ner över kinden och träffade tangentbordet. Den landande på bokstaven c. C som i Copiad.

***

Ta förresten tillfället i akt att se alltid lika lysande Tony Ryttars reportage om Copiad gjort för ett par år sedan. HÄR.

Tankarna gick till Paris

By Daniel Olsson

Taggar:

Jag somnade till på soffan häromdagen. Jag utnyttjade tillfället till att göra det jag gör bäst; jag drömde. I det där stadiet, mellan sömn och halvslummer på en soffa inte gjord för ändamålet, frammanades små fragment av något ljuvligt.

Jag tyckte mig se Raja Mirchi kliva ur sista kurvan på Vincennes med Ready Cash närmande sig på utsidan. Men hela upploppet ned stångade Raja ut den dubble Prix d’Amerique-vinnaren och vann med sisådär en trefjärdedels längd. Ett vansinnigt jubel utbröt.

Sedan vaknade jag. Såklart. Men med en trevlig känsla, kallsvetten till trots. Jag fortsatte drömma.

De fåtal som regelbundet läser den här bloggen vet att jag i det närmaste lever för Elitloppet. I stort sett året runt. Det är vägen fram till något som är mödan värd, som bekant. Men i dessa tider, då den efterlängtade hösten som vanligt allt mer börjar flika över i en till synes aldrig övergående vinter och vita frosttäcken är det första som möter ens blick om morgnarna, börjar faktiskt mina tanka vandra till ett annat lopp.

Det är givetvis ingen tiotusenkronorsfråga att lista ut vilket vid det här laget. Elitloppet må vara travets allra största och häftigaste travfest men agnarna skiljs aldrig från vetet så till den mildra grad som den där sista söndagen i januari. På nästan två kilometer fruktad svart kolstybb i Paris sydöstra utkanter.

När jag åker till Paris om tre månader blir det mitt tionde besök i staden. Samtliga gånger just den där helgen. Prix d’Amerique är för mig min finaste tradition. Det är också det största travloppet i världen.

Om man inte räknar den där gången 2006 då Gigant Neo tillskrevs segern efter det att Jag de Bellouet fråntagits den samma, har jag dock tyvärr aldrig fått uppleva en svensk seger på plats. Något som givetvis är beklämmande. Jag menar, en mer lyckad fulländning på en långweekend i världens huvudstad kan knappast finnas.

Emellertid har hoppet tänds flera gånger. Särskilt de senaste åren. Maharjahas dust med Ready Cash, särskilt 2011 då, är oförglömlig. Men tyvärr inget prick över i. Men som bekant; drömma får man (annars dör man, typ). Och så här tre månader innan är mina förhoppningar större än någonsin. (Hörde jag någon sucka?).

Jag får det till inte mindre än fyra blågula kämpar som i mina ögon faktiskt kan stå som segrare. Maharajah först givetvis. Tredje gången gillt, säger klyschan. Klyschor är bra. Det var faktiskt de som inte tyckte att hans fjärdeplats i år var särskilt mycket att klä julgranen med, men med tanke på den högst tveksamma uppladdningen och det otacksamma loppet var det i mina ögon en minst lika stark insats som föregående år.

I år är det tydligt deklarerat att hästen laddas enkom för att besanna ovanstående klyscha. Det finns bara ett mål för Maharajah. Och om allt denna gång klaffar fullt ut tror jag fanimej att det kan bli verklighet. Ett kvallopp på onsdag blir steg ett.

Men egentligen tror jag än mer på en annan häst. Raja Mirchi. Han ”lekte” med Sebastian K. (låt vara för att det inte var den senares favoritdistans) i SM i lördags. Efteråt säger Lutfi Kolgjini att det är först med ytterligare några lopp i kroppen som Raja kommer vara på topp. Bara en sådan sak. Tänk vilken triumf det vore. Prix d’Amerique. En kross av franska eliten. Om allt klaffar tror jag fanimej att det kan bli verklighet. Nästa lördag på Jägersro lär nästa kapitel skrivas.

Det gäller även för Quarcio du Chene som länge siktat mot Müllers. Quarcio borde väl närmast vara skapt för de kolstybbsstänkade bataljerna på den franska nationalarenan. En Quarcio du Chene när han är som allra bäst räds ingen i Prix d’Amerique. Och om allt klaffar tror jag fanimej att det kan bli verklighet.

Nu har jag inte ens nämnt Caballion. Min fjärde kandidat. Och där handlar det om något om att allt ska klaffa. Men om det gör det. Ja då, fanimej.

Eller så vinner Ready Cash allt igen. Eller Roxane Griff. Eller någon annan fransman. Antagligen är jag lika glad ändå, för då får jag ett år till på mig att drömma på soffan.

***

I vilket fall som helst kan jag inte tänka mig en Prix d’Amerique-helg utan att få spontanskrika ”Allez Jean-Michel!” på inneläktaren. Tack och lov ser det ut som om jag får göra det även nästa år. Väldigt varmt välkommen tillbaka, ”Bazze”!

Daniel Olsson

©2013 Travnet