Callit och triumfen i VM – för 30 år sedan

Huruvida det är ett värdigt ”världsmästerskap” eller inte, låter jag vara osagt (någonstans tänker jag att det egentligen går sista söndagen i januari i Paris, eller möjligen fyra månader senare på Solvalla) men jag kan ändå inte låta bli att kittlas lite av VM-loppet på Yonkers.

Eller International Trot som det ju egentligen heter och väl också är ett mer passande namn.

Hursomhelst. Sent på lördag afton är det alltså dags igen. Loppet som startade 1959 och som kom att köras årligen fram till 1995 (ja, då His Majesty vann) – och som sedan upplivades igen 2015 och nu alltså, efter sin återupp-ståndelse, körs för tredje året i följd.

Hursomhelst. Jag tänkte kika lite extra på ”VM-loppet” och dess händelser för trettio år sedan. Det är nämligen, och inte oväntat, lite av en klassiker. Särskilt som vi ser det ur svenska ögon.

Vid den här tiden hade ingen svensk representant vunnit loppet sedan 1965 då Gunnar Nordin körde franske importen Pluvier III till seger. Fast nu skulle det alltså bli ändring på det.

Vi snackar Callit och ”Kalle på Trappa”.

Året är 1987.

Och 1987 var det sista året som International Trot huserade på Roosevelt Raceway, för övrigt. Banan som stått som värd för loppet, då förresten betitlat Roosevelt International Trot, sedan starten.

Men till 1988 (ja, då vann Mack Lobell) hade Roosevelt efter flera år av minussiffror och under kontroversiella former, lagts ned. Av banan belägen på Long Island finns i dag bara minnen bevarade och loppet kom att flytta till sin nuvarande plats, Yonkers Raceway (som väl egentligen heter Yonkers Raceway at Empire City Casino) i sydspetsen av fastlandet vilket utgör staten New York.

Fast åter till Callit då. Den kanske bästa svenskfödda travaren just då. Sexåringen hade en stark säsong i ryggen innan resan till USA. Han hade varit trea i Elitloppet (som Utah Bulwark något överraskande nog vann) och följde upp med seger i Årjängs Stora Sprinterlopp, var tvåa i Hugo Åbergs (Big Spender vann) och seger i Jubileumspokalen.

Trots det var han inte särskilt påpassade av amerikanerna när det drog ihop sig till International Trot där Callit var Sveriges enda representant. Nära 12 gånger pengarna delade han ut på toton.

Favoriten kom i stället från Norge. Rex Rodney med sin ständige följeslagare Kjell Håkonsen hade gjort resan till New York i angeläget ärende. Norrmannen som förresten hade galopperat i Elitloppets final och därmed gått miste om att försvara sin fjolårstitel. (I Oslo Grand Prix lyckades han emellertid).

Ordentligt påpassad var även hemmahoppet Whip it Wood och så franske Potin d’Amour körd av sin tränare Jan Kruithof, som påföljande år skulle sluta fyra, och sedan tvåa, i Prix d’Amérique.

Varför inte kika lite på startlistan:

1 Every Way – Wim Paal (Västtyskland)
2 Estocio Prad – Giuseppe Guzzinati (Italien)
3 Habib –  Ulf Thoresen (Norge)
4 Whip it Wood – John Patterson J:r (USA)
5 Tabor Lobell – William Gilmour (USA)
6 Rex Rodney – Kjell Håkonsen (Norge)
7 Callit – Karl O Johansson (Sverige)
8 Village Kid – Jerry Duford (Kanada)
9 Potin d’Amour – Jan Kruithof (Frankrike)

Fast Whip it Wood slungade sig i galopp direkt när starten gick och fick se sina chanser spolierade. Det blev nu italienaren Estocio Prad som stack till spets och bakom placerade Ulf Thoresen norske Habib som kom till loppet som titelförsvarare.

Estocio Prad såg ut att försöka stjäla loppet i spets; Giuseppe Guzzinati ångade på det som gick när man gick in över sista bortre långsidan och för Callit såg det inte alltför ljust ut placerad som trea i andraspår. Men Karl O Johansson kunde så följa i rygg på Tabor Lobell som tog kommandot i jakten på den undflyende italienaren.

Det skulle bli perfekt. Callit gick till full attack ur sista sväng och kunde se ledaren ge vika för mjölksyran och koppla greppet. Potin d’Amour, som fått ett vilsamt race på innerspår, hittade loss och avslutade kvickt längst ut – men för sent.

Då tar vi väl och tittar och njuter av loppet.

Callit hade triumferat. 1.16,4a över 2011 meter var ingen megatid, men förstapriset på 125 000 dollar, då värt i runda slängar knappt 700 000 kronor, smakade förstås mumma. En stor triumf för svensk travsport vid den här tiden och Callits största framgång i karriären, skulle det visa sig.

En fråga vi aldrig får svar på, är dock vad Rex Rodney hade kunnat göra om han inte hade trillat över i galopp vid utgången av sista sväng då gott gående i vida spår…

Callit kom fortsatt att tävla med framgång två hela säsonger till. Han lade skorna på hyllan efter 1989 och hade då noterats också för segrar i Hugo Åbergs 1988 och Olympiatravet 1989 (han slapp Sugarcane Hanover det här året…). Totalt sprang han in ansenliga 8,8 miljoner kronor och vann 65 av 109 starter.

Ytterligare tre hästar skulle därefter vinna International Trot (dock på Yonkers som sagt) för svensk flagg. Stig H gjorde det med Peace Corps 1991 medan Torbjörn Jansson gjorde om bedriften 1992 med Atas Fighter L. i en upplaga som var tämligen galoppfylld (bland andra Billyjojimbob ägnade sig åt fel gångart…) samt, som sagt His Majesty som småchockade 1995 i den ”sista” upplagan.

Kan det kanske vara dags igen på lördag kväll? I så fall får vi hålla tummarna för On Track Piraten. Han är nämligen den ende i fältet som faktiskt representerar Sverige.

Kentucky Futurity – anrikare blir det inte

Världens äldsta travlopp, brukar det ofta omnämnas som.

Det stämmer nog också, om man med begreppet menar världens äldsta travlopp (som fortfarande körs) och med världsrenommé. Till exempel har ju det österrikiska Derbyt avgjorts sedan 1884 och körs fortfarande, men det loppet vållar väl kanske inte jättestora rubriker i dag.

I vilket fall, jag pratar förstås om Kentucky Futurity.

Den första upplagan avgjordes 1893. Nu till helgen, 124 år senare, är det dags igen.

Man kan nu snabbt jämföra med Hambletonian som kördes för första gången 1926. Vid det tillfället hade alltså Kentucky Futurity redan körts 33 gånger. (Och Prix d’Amérique såg ju dagens ljus 1920).

Kort sagt, Kentucky Futurity är, minst sagt, ett anrikt lopp.

Och banan som det avgörs på är än mer anrik. The Red Mile, belägen i Lexington, Kentucky, mitt i ”bluegrass”-regionen, känd sedan ”urminnes” tider för sin hästtradition, slog upp portarna 1875 (den 29 september närmare bestämt) och ligger kvar på samma plats än i dag.

The Red Mile, namngiven efter sitt lika karaktäristiska som sägenomspunna röda grus som ger banan sitt speciella skimmer, räknas som Nordamerikas (och världens) näst äldsta bana. Än äldre är Goshen i New York, numera kallad ”Historic Track” där man började redan 1838 men som i dag bara tävlar ett fåtal tillfällen per år.

Kentucky Futurity har varit The Red Mile troget i alla år, sedan starten för 124 år sedan alltså. Även om loppet fick flyttas några år under 1930-talet då banan drabbades av en brand och fick byggas upp igen. Även andra världskriget satte käppar i hjulen för racet; under åren 1942-1945 fick det ställas in.

Jag har själv haft den innerliga äran att få besöka The Red Mile för Kentucky Futurity vid ett tillfälle, något som jag rekommenderar alla som har en möjlighet att göra. Aldrig slår travhistoriens vingslag fullt lika hårt så som här och i regionen.

Det året, 2010, vann förresten danskägde Wishing Stone, som vi ju senare fick se en hel del av även i Europa, i två raka heat.

Något som står i skarp kontrast till det ursprungliga upplägget 1893 då det krävdes fem (!) heat under en och samma dag för att utse Oro Wilkes och John A. Goldsmith till vinnande ekipage.

Något mänskligare, eller ”hästligare” kanske, versioner av Kentucky Futurity körs förstås i modern tid även om heatlopps-varianterna har varit de dominerande i historien. De tre senaste åren dock i ett direkt avgörande lopp.

Det för oss in på fjolårets vinnare Marion Marauder, som hann fram och förbi Southwind Frank i det sista steget (ja, kolla loppet här i 360 graders vinkel för en häftig upplevelse!). Han blev därmed den nionde i historien att ta hem ”triple crown” som ju också förutom Hambletonian självklart även innefattar Yonkers Trot (som förresten bara har 62 år på nacken…)

En som emellertid aldrig lyckades med ”triple crown” är min egen stora idol Mack Lobell. Året var 1987 och efter att ha tagit både Yonkers Trot och ”Hambot” ville man förstås även bärga det mest anrika av de tre loppen.

Först att vinna två heat var det som gällde då och ”Macken” gick ut stenhårt i det första och vann på 1.11,5 men i det andra kontrade Hambo-tvåan Napoletano med seger. Det som sedan skulle bli finalheatet utspelade sig också mellan dessa båda giganter.

Mack Lobell spetsade, såklart, och såg ut att gå mot den där ”triple crown”-triumfen men hela vägen i rygg skuggade Napoletano och Bill O’Donnell och när upploppet nalkades sändes Napoletano till attack – och jobbade ned sin tidigare baneman till seger i en av de mest klassiska upplagorna av Kentucky Futurity. Du kan se loppet här.

Att båda sedan skulle bli vinnare av Elitloppet, i ett av fallen två gånger, är såklart onödig info, men jag skriver det ändå.

Även om Kentucky Futurity på senare år, eller egentligen aldrig, helt kunnat konkurrera med sin yngre storebror Hambletonian i prestige, är ändå resultatlistorna fyllda av legendariska namn.

Ja, ”vår egen” Nuncio vann (se här) förresten för tre år sedan även om han ju hade fått se sig knappt slagen av stallkamraten Trixton i ”Hambot” månaderna innan.

För att blott nämna ett fåtal, utan att rangera dem inbördes, klassiska namn kan vi ta fram Nevele Pride, denna så fascinerande häst, som vann 1968, Lindy’s Pride året senare, Super Bowl 1972, Sugarcane Hanover 1986 (alltså året före Napoletano), Peace Corps 1989, och Muscle Hill 20 år senare. (Och genom att klicka på namnen får du se ett par härliga klipp till).

Det dock möjligen mest episka Kentucky Futurity inträffade för tio år sedan, 2007, då Donato Hanover vann finalen på 1.50,1 eller 1.08,5a vilket då betydde absolut världsrekord. Kika på loppet här.

Eller egentligen var det ju bara en tangering, eftersom Giant Diablo på samma bana bara timmarna tidigare hade slagit Tom Ridges gamla men en tiondel. Om vi bortser från Enough Talks 1.08,1 (2008) på specialbanan Colonial Downs, skulle det dröja sju år innan Sebastian K. även han tangerade tiden (sedan gick han ju förstås 1.07,7 på Pocono Downs veckorna senare…)

Donato Hanovers 1.08,5 för tio år sedan är alltså ännu gällande löpningsrekord. Det är inte illa det.

Som avslutning, lite mer ovidkommande statistik. Vilken tränare (och kusk) har flest antal segrar i Kentucky Futurity? Svar: Ben White. Med sju titlar. Den första kom 1916 och den sista 1937…

Till just det rekordet har Jimmy Takter en bit kvar. Han har tre. Ännu så länge.

Vann Kriteriet – men vad hände sedan?

I helgen stundar Svensk Trav-Kriterium igen. Treåringarnas allra största uppgift för året, som bekant.

Den som studerar Kriteriets anrika historia, som förresten inleddes för 90 år sedan, återfinner förstås en stor mängd klassiska namn vilka för evigt satt spår efter sig i den svenska travhistorien.

Men hur är det egentligen nu för tiden? Hävdar sig Kriterie-vinnare fortsatt väl även efter det att säsongen som treåring är avslutad?

Jag tog mig en närmare titt på de senaste tio Kriterie-vinnarna för att se hur deras fortsatta karriärer blev (eller är).

Den lilla och helt anspråkslösa undersökningen berättar att fyra av dem sedan också kunnat titulera sig Derby-vinnare. Två av dem tillhör våra allra mest populära avelshingstar och en av dem har till och med vunnit Prix d’Amérique. Ytterligare en är, troligen, på väg mot samma lopp…

 

2007: Sahara Dynamite (e. Express Ride)

Kusk: Örjan Kihlström. Tränare: Timo Nurmos
Prissumma: 7,1 miljoner. 23 segrar på 38 starter
Intjänat efter Kriteriet: 4,9 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 22,5%

Sahara Dynamite kom till Kriteriet som stor favorit och infriade förväntningarna. Hästen kom sedan även att dominera som fyraåring och vann också Derbyt, efter en dust med Wellino Boko. Som femåring öppnade Sahara Dynamite starkt, deltog i Elitloppet och vann det enda försöket men slutade sist i finalen (som Torvald Palema vann). Efter skada spolierades hela sexåringssäsongen och hästen gjorde comeback sent på säsongen, nu i regi Lutfi Kolgjini. Men den främsta framgången var en seger i Gulddivisionen innan hästen avslutade karriären som sjuåring. Sahara Dynamite verkar som avelshingst där Zahara Goj (2 miljoner) är den främsta avkomman.

2008: Maharajah (e. Viking Kronos)

Kusk: Örjan Kihlström. Tränare: Stefan Hultman
Prissumma: 23,5 miljoner. 31 segrar på 59 starter
Intjänat efter Kriteriet: 22 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 6,5%

Maharajah var också han jättefavorit när det drog ihop sig till Kriteriet och hade redan hunnit med en E3-seger. Som bekant fortsatte ”Marre” att dominera kullen även fortsättningsvis. Både det inhemska Derbyt och Europa-derbyt lades under hovarna och Maharjah utvecklades som äldre till en av våra bästa travare genom tiderna. Förutom segern i Olympiatravet (2013) och silvret i OGP (2010) var det i Frankrike som de största framgångarna kom. Den största segern, givetvis den i Prix d’Amérique (2014) men även ett andrapris från samma lopp samt seger i Prix de France. Maharajah lade tävlingsskorna på hyllan som nioåring och tillhör i dag våra allra mest populära och framgångsrika avelsmatadorer. Vinstrikaste avkomman till dags dato är Makethemark (2,5 miljoner).

2009: Red Hot Dynamite (e. Enjoy Lavec)

Kusk: Jorma Kontio. Tränare: Timo Nurmos
Prissumma: 5,7 miljoner. 16 segrar på 30 starter
Intjänat efter Kriteriet: 1,9 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 28%

Så även Red Hot Dynamite var kullens klarast lysande stjärna som treåring och avslutade den med 13 segrar på 15 starter dittills i karriären, vilka inkluderade dubbla E3-segrar samt Breeders Crown. Problem gjorde att hästen kom igång sent som fyraåring, fick avstå Derbyt men knep istället en fjärdeplats i Europaderbyt. Återstoden av karriären blev dock kortvarig och avslutades efter femåringssäsongen; största segern som äldre kom när han vann Seinäjoki-Race i Finland. Red Hot Dynamite har lämnat ett fåtal avkommor i Sverige.

2010: Raja Mirchi (e. Viking Kronos)

Kusk: Lutfi Kolgjini. Tränare: Lutfi Kolgjini
Prissumma: 8,7 miljoner. 24 segrar på 60 starter
Intjänat efter Kriteriet: 4,7 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 18%

Raja Mirchi, som faktiskt började sin karriär i USA med försök i Peter Haughton, var den som stack ut i kullen redan som tvååring och vann till exempel Uppfödningslöpning. Hästen kom till Kriteriet som den tredje mest betrodde men visade där att man befäste positionen som kulletta. Som fyraåring kom karriärens näst största seger sett till prispengar i form av Gran Premio Tino Triossi, medan det blev galopp redan i uttagningen till Derbyt. Raja Mirchi kom att tävla till och med sjuåringssäsongens slut med flera starter i de största loppen. Förutom seger i SM och Prix Tenor de Baune kan nämnas starter även i Elitloppet och Prix d’Amérique. Raja Mirchi har sedan haft stor framgångar i aveln och har bland annat lämnat färske Derby-vinnaren Cyber Lane.

2011: Pato (e. Orlando Vici)

Kusk: Peter Ingves. Tränare: Petri Puro
Prissumma: 4,2 miljoner. 10 segrar på 23 starter
Intjänat efter Kriteriet: 2,4 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 38%

Pato kom till Kriteriet 2011 enbart med fyra segrar på fyra starter i kroppen, men visade trots sin orutin att det var han som var kullens etta i ett Kriterium som på förhand var riktigt ovisst (bland annat fanns On Track Piraten med i fältet). Pato fortsatte därefter att matchas lugnt med enbart Derbyt i siktet – och även då infriade han, trots att den segern togs i karriärens nionde start. Ytterligare två segrar skulle jättetalangen ta i sin karriär, men den blev långtifrån vad man nog hoppats. Pato avslutade sin karriär med en misslyckad sejour i Frankrike men lade tävlingsskorna på hyllan redan efter femåringssäsongen på grund av skador. Pato har lämnat ett fåtal avkommor hittills.

2012: Chelsea Boko (e. Chocolatier)

Kusk: Jorma Kontio. Tränare: Timo Nurmos
Prissumma: 6,0 miljoner. 10 segrar på 36 starter
Intjänat efter Kriteriet: 2,9 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 33%

Även Chelsea Boko var tidigt i kullens topp och vann bland annat en E3-final inför Kriteriet dit han kom med sex segrar på åtta starter och som klar favorit. Ett förtroende som hästen förvaltade till seger. Hästen var märkligt nog aldrig anmäld till Derbyt men fick som fyraåring istället prova Europaderbyt där han slutade oplacerad i finalen bakom Mosaique Face. Chelsea Boko har som äldre travare tävlat med en del framgång i Frankrike och har även som äldre tagit sin största seger i Jämtlands Stora Pris för två år sedan, som sexåring. Chelsea Boko gjorde sin senaste start för drygt ett år sedan och har i år lämnat sin första kull i aveln.

2013: Rokkakudo (e. Varenne)

Kusk: Ulf Ohlsson. Tränare: Anna Forssell
Prissumma: 4,7 miljoner. 4 segrar på 36 starter
Intjänat efter Kriteriet: 224 000 kr
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 84%

Rokkakudo började karriären som tvååring med fem starter och var en skräll då han tog sin tredje seger i karriären när han vann uttagning till Kriteriet. I finalen, som inte såg någon utkristalliserad favorit blev det stor succé då han tog hem även den och genom premiechansningen ett förstapris på hela fyra miljoner kronor. Karriären därefter blev dock tyvärr inte särskilt framgångsrik för Rokkakudo som inte startat sedan femåringssäsongen, för drygt två år sedan. Rokkakudo har i år lämnat ett fåtal avkommor.

2014: Je t’Aime Express (e. Symphonic Hanover)

Kusk: Johan Untersteiner. Tränare: Peter Untersteiner
Prissumma: 3,8 miljoner. 10 segrar på 43 starter
Intjänat efter Kriteriet: 2,3 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 52%

Je t’Aime Express hade inte gjort något större väsen av sig före Kriteriet med väl där slog han till och kunde trots sämsta läget sensationellt spurta hem den final som såg Al Dente som stor favorit på förhand. Hästen avslutade sedan säsongen som trea i Breeders Crown. Som fyraåring blev framgångarna inte fullt lika stora; hästen noterades för en seger under året, missade att kvala in till Derbyt men fanns med i Breeders Crown-finalen (som Nuncio vann). Som femåring hävdade Je t’Aime Express sig väl i den äldre eliten, noteras för tre segrar och deltagande i flera större femåringslopp, inkluderat Jubileumspokalen (oplacerad). Je t’Aime Express, som är valack, har inte tävlat sedan december i fjol.

2015: Readly Express (e. Ready Cash)

Kusk: Jorma Kontio. Tränare: Timo Nurmos
Prissumma: 8,8 miljoner. 17 segrar på 20 starter
Intjänat efter Kriteriet: 6,6 miljoner
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 23%

Readly Express kom till Kriteriet med fem starter innan, slog då favoriten Mister J.P. och visade med eftertryck att han blivit kullens klarast lysande stjärna. En roll som han därefter befäst med råge. Readly Express gjorde under fyraåringssäsongen processen kort såväl i Derbyt som Europaderbyt och har i år som femåring fortsatt mot världstoppen med tre segrar på lika många starter, senast den i Jubileumspokalen. Readly Express har bara förlorat i tre starter av tjugo och går närmast ut i EM för femåringar i helgen. Det som ett led i en tänkt matchning mot Prix d’Amérique i vinter.

2016: Deimos Racing (e. Quite Easy)

Kusk: Erik Adielsson. Tränare: Svante Båth
Prissumma: 5,4 miljoner. 10 segrar på 25 starter
Intjänat efter Kriteriet: 1 miljon
Procent av totalt intjänat i Kriteriet: 74%

Deimos Racing började tävlade redan som tvååring, vann fyra av sin åtta lopp och tillhörde redan då kullens bästa men det stora genombrottet kom förstås i och med seger i Kriteriet förra året. En seger som genom premiechansningen genererade fyra miljoner kronor. I Breeders Crown blev det dock en galopp. I år som fyraåring har Deimos Racing fortsatt tävla mot kulleliten och slutade tvåa, slagen av Diamanten i Kungapokalen. Till Derbyt lyckades man (som trea) dock inte kvala in och uttagningen i augusti är hästens senaste start.

(Foton: ALN).

”Too close to call!”

Alla har vi våra favoritlopp i historien. Jag har många.

Och jag återkommer till dem med jämna mellanrum. Mack Lobell i Elitloppet 1988, det för mig mest betydelsefulla. March of Dimes samma år som det bästa som någonsin körts. Maharajah i Prix d’Amérique 2014 som det mest känslosamma ögonblicket.

Det finns dock ett annat lopp som, trots att jag nog sett det uppåt hundra gånger, alltid ger mig rysningar i hela kroppen.

Hambletonian 1989.

Den händelse som utspelade sig på Meadowlands den här dagen var unik och lär troligen aldrig mer inträffa. Men vi tar det från början.

För hästen som egentligen var tänkt att spela huvudrollen i Hambletonian det här året var Valley Victory. Hästen som sedan kom att bli en av tidernas mest betydelsefulla avelshingstar var inför Hambot obesegrad i sju starter och räknades av alla som den att slå.

Olyckligtvis drog Valley Victory på sig en virussjukdom bara veckan före årets, och karriärens, största uppgift och kunde aldrig komma till start.

Det lämnade därmed dörren vidöppen för Hambletonians enda sto det här året, den kanske inte helt obekanta Peace Corps. Hon hade helt dominerat kullen på stosidan hittills och kom till loppet med mastiga sjutton raka. Givetvis gjordes Peace Corps till stor favorit i det första heatet.

Upplägget för Hambletonian det här året var enligt heatlopps-principen. Alltså samma hästar gjorde upp i två heat samma dag.

Men Peace Corps var inte till full belåtenhet i det första heatet, föll tungt och slutade femma. Vann gjorde i stället långskottet Probe, tränad av Osvaldo Formia och körd av Will Fahy.

Slagen med minimal marginal, halvt huvud, var Park Avenue Joe. Hästen kördes av Ron Waples och tränades av Chuck Sylvester som ju två år tidigare vunnit Hambot med en viss Mack Lobell. (Assisterande tränare hos Sylvester vid den här tiden var förresten Jerry Riordan, som anekdot).

Park Avenue Joe klev dock in i den delade huvudrollen i det andra heatet. Han besegrade då enkelt Peace Corps. Den första heatvinnaren Probe galopperade och kom i mål som nia.

Så vad nu? Jo, ett skiljeheat förstås. Park Avenue Joe i den ena ringhörnan. Probe i den andra. Hittills egentligen inget vare sig överraskande eller unikt scenario.

Men skiljeheatet har ändå gått till historien.

Kanske dags att kolla på det nu då?

Park Avenue Joe tog kommandot, Probe skuggade. Det drog ihop sig till en duell när Probe vreds till attack i den sista kurvan, det förstod man, men exakt vilken strid det skulle bli kunna man inte ana.

Hela upploppet ned de båda hästarna sida vid sida. Ingen ville ge sig. Båda vägrade att ge slaget förlorat. De möttes över mållinjen exakt jämsides i en visslande snabb avslutning.

”Too close to call!”, vrålar referenten. Och ja, det hade han rätt i.

Målfotot, det uppförstorade, bekräftade det man hade på känn. Det gick inte att skilja de båda hjältarna emellan. Det var dött lopp.

Men vad gör man nu då?, undrade många nog på Meadowlands.

Ett nytt skiljeheat? Eller vad? Man hade helt enkelt inte tagit med i beräkningarna att det här skulle kunna ske varför båda hästarna dömdes som vinnare.

I alla fall då. För historien om Hambletonian 1989 var långt ifrån över.

Händelsen skulle nämligen gå ända till domstol för att reda ut vem som egentligen hade vunnit loppet. Det tog närmare två år innan man i rätten slutligen kom fram till att – ja, det var ett dött lopp och både Probe och Park Avenue Joe räknas som vinnare av Hambletonian 1989.

Det dock med en liten, ekonomisk fördel för Park Avenue Joe och kretsen kring hästen. De fick nämligen de prispengar som tillföll vinnaren (Probe fick andrapriset). Det sedan man ändå konstaterat att Park Avenue Joe slutat tvåa i det loppet som han inte vann, medan Probe ju var nia.

Så sett till prispengar: Park Avenue Joe vann. Men i historieböckerna har loppet två vinnare. Onödigt kanske att tillägga att det är det enda döda loppet i Hambletonians historia.

Ännu.

Hundra år av Sören Nordin

”Bland idrottens alla dagsländor, är han evigheten”.

Den 5 september 1917 föddes Sören Nordin.

I dag skulle han fyllt 100 år.

Sören Nordin. Det ligger väl nästan något andaktsfullt i att bara säga det. Själv är jag inte tillräckligt gammal för att han några minnen av Sören Nordin, likväl har det där namnet från mitt travintresses begynnelse alltid funnits med. Som en helig ande, svävande över den svenska travsporten.

Som vanligt; att försöka sig på att konstatera vem som varit den störste genom tiderna inom sitt gebit är en omöjlighet. Det går aldrig att jämföra epok med epok. Så jag säger inget om det, mer än att Sören torde rimligtvis vara en väldigt stark kandidat.

När Sören Nordin föddes i Forsa i Hälsingland (ja, det är samma bygd som även fostrat Stig H, och det i sig är ju egentligen helt anmärkningsvärt) fanns på gården redan två äldre bröder, Gösta och Gunnar.

Pappa Ernst Johan var redan framgångsrik med sina hästar och än mer skulle det bli då familjen i slutet av 1920-talet flyttade till det då nybyggda Solvalla.

Tillsammans, fast som konkurrenter, skulle de tre bröderna totalt dominera den svenska travsporten under flera decennier. Allra mest dominant skulle med tiden lillgrabben Sören bli.

Den betydelse som familjen Nordin haft för sporten, går egentligen inte att föreställa sig.

Vi låter i stället resultaten tala.

Håll i er nu.

1947: Belle Day
1951: Madame Song
1954: Codex
1955: Smaragd
1958: Ilotar
1960: Clementz
1962: Julienne
1969: Galint
1972: Ocos
1973: Pom Chips
1980: Mustard

Det är Sören Nordins samtliga (svenska) Derby-vinnare. Elva stycken. Under en period om 33 år. För att här inflika bröderna Nordins totala dominans kan man också föreställa sig att under åren 1945-1965 vann Gösta, Gunnar och Sören tillsammans sjutton Derbyn.

Till de elva Derby-segrarna kan vi, för Sörens del alltså,  plussa på med åtta i Kriteriet (under åren 1953-1978) samt sju i Uppfödningslöpning (1941-1979). För skojs skull kan vi väl även addera sex vinster i Kungapokalen…

Av alla ikoniska hästar som förknippats med Sören Nordin är väl Frances Bulwark den allra mest kända. 1950-talets största stjärna.

Med henne tog förresten Sören sin enda seger i Elitloppet. Det loppets andra upplaga (eller egentligen det första med just namnet Elitloppet), 1953. Frances vann då i två raka heat (ja, så var det då) och besegrade bland andra titel-försvararen, tyske Permit.

Låt oss stanna upp för ett tag och kika på den här härliga filmen (i färg och allt) från Elitloppet 1953.

Frances Bulwark, som förresten deltog i fyra Elitloppet, noterades för sex (!) segrar i SM och fem vardera i Skandinaviskt Mästerskap och Müllers Memorial.

Hennes kanske mest omtalade seger kom i Årjängs Stora Sprinterlopp 1954. Man tror att det var cirka 16 000 i publiken i Årjäng då (ännu publikrekord) men säkert vet man inte. Publiktrycket var enormt, bilköerna nådde flera mil, och arrangörerna fick helt enkelt öppna grindarna och låta folk välla in.

Frances Bulwarks popularitet var omätbar. Hon fick till och med vara med i tv, hos Hyland i Stora Famnen…

Frances Bulwark deltog även i Prix d’Amérique och slutade till exempel tvåa 1954 och femma 1955.

Sören Nordin hade dock redan vunnit Prix d’Amérique 1950, som förste svenske tränare och kusk, med USA-importen Scotch Fez. En sensation på sin tid. För att inte säga en bragd. Scotch Fez fick spendera tre dygn på järnvägen ned till Paris, men kunde ändå besegra fransmännen på hemmajord.

Här nu, 44 sekunder fransk journalfilm från PdA 1950.

Sörens egen favorit var dock Wiretapper. Jänkaren som tränaren förvandlade till en stjärna. Hästen sprang in över två miljoner, tog en räcka storloppssegrar och var på vippen att ge Sören hans andra seger i Elitloppet 1977 (se här), men den blivande PdA-vinnaren Eleazar hann förbi i sista stegen. Wiretapper drabbades påföljande år av kolik och gick bort allt för snart, bara sex år gammal.

Förvandlingsnummer var Sören Nordins signum. En konstform ingen behärskade så som honom. Ett av de bästa exemplen var Mustard. Hästen som kom att bli hans sista Derby-vinnare 1980. Alltså 33 år efter den första.

Mustard, som från början tränades av Stig H Johansson, var egentligen ett hopplöst fall, men ägarna ville prova ett sista försök. Drygt ett år senare hade Mustard vunnit Derbyt. Och det överlägset. Ja, kolla här.

Mustard kom för övrigt att bli Sören Nordins sista stora stjärna – i Sverige. Sören var 64 år, i en ålder då andra går i pension, valde han att flytta till USA.

Tillsammans med sönerna Jan och Ulf började han om på andra sidan Atlanten och etablerade sig återigen som en av de största tränarna. Han var verksam i USA under ett decennium och plockade på nytt fram en rad topphästar, inkluderade Baltic Speed som vann World Trotting Derby 1984 och Nealy Lobell som ju kom att bli en stålmärr i regi Johnny Takter.

Ta dig tid och titta på det här entimmes långa reportaget av Jens Lind, under tiden i USA.

Om man då tror att tiden i USA skulle vara avslutningen av en lång och exceptionell karriär, så var det inte så. Under 1990-talet fortsatte Sören ytterligare tio år i Italien, som tränare hos storhästägaren Biasuzzi. 1999 vann han ännu ett Derby, med Zambesi Bi.

När Hall of Fame instiftades i Sverige (och Norge) 2007 var Sören Nordin, tillsammans med Ulf Thoresen, det naturliga första valet att röstas in.

Sören Nordin gick ur tiden den 6 september 2008. En dag efter sin 91-årsdag.

Vad som skapade denna person och dessa obeskrivliga framgångar?

I den här intervjun, gjorde i Italien 1994, med bloggkollegan Lasse Kinch, kanske han ger ett litet svar på frågan. 77-årige Sören får frågan, om han ändå inte övervägt att dra sig tillbaka.

”Skulle inte gå. Definitivt inte. Jag måste ha jobb, serru”.

Derbyduellen: Big Spender vs Mack the Knife

Få lopp om något känns så klassiskt som Svenskt Travderby. Såklart är det söndagens batalj på Jägersro som vi alla går och väntar på.

Landets bästa fyraåringar, i vilket fall de som anmäldes till loppet, gör upp om den så kallade eviga äran och berömmelsen i loppet som man blott får en enda chans i livet i. Och förstås med potentiellt fyra miljoner kronor i prischeck som bonus.

Och efter ett lopp som avgjorts i nu snart 90 år finns det såklart en hel del oförglömliga minnen.

Monsterstona Queen L. och Ina Scot som ju båda kom att vinna Prix d’Amérique senare i livet.

Victory Tillys väntade seger före Gidde Palema. Två hästar som senare kom att vinna varsin upplaga av Elitloppet.

Erik Berglöfs sanslösa back-to-back med skrällarna Sans Rival och Utini 1991-1992.

Det faktum att Stig H Johanssons seger 1970, hans första av sex, med Segerstorp Comet (74 gånger) fortfarande är loppets största överraskning.

Och ja visst, den där kusliga uppvisningen av Maharajah 2009.

Men bland åtskilliga klassiker av det klassiska loppet, känns kanske 1985 som det mest klassiska.

Duellen mellan Big Spender och Mack the Knife.

Mack the Knife var Stig H Johanssons stora hopp i kullen. Hästen hade för övrigt vunnit Kriteriet året före och kom till finalen med fem raka segrar. Stig H hade vunnit tre år tidigare med Rex Håleryd (som ju förresten ägdes av Arne Domnérus) och året före med Big Star.

Big Spender, tränad av Umåkers-legendaren Berth Johansson, var lugnare matchad. Han avstod Kriteriet och under fyraåringssäsongen inför Derbyt höll han till mest på nordligare breddgrader, men hann med två Klass 1-segrar på V65 och även Guldbjörken på hemmaplan. Faktum var att Big Spender kom till Derbyt med nio raka segrar. Och som favorit.

Ingen av de båda hade dock deltagit i något av de tidigare största loppen för fyraåringarna under året. Rebur och Roland Korsar vann Kungapokalen och Callit tog hem Sprintermästaren. Callit vann förresten sin uttagning till Derbyt, men fick olyckligtvis strykas till finalen.

Derbyt skulle nu i stället utspela sig med Big Spender och Berth Johansson i den ena rinhgörnan och Mack the Knife med giganten Stig H i den andra.

En uppstickare var givetvis också Tangens. Den av Hans Ahlbin tränade hingsten som vunnit Svensk Uppfödnings-löpning som tvååring, haft en mellansäsong som treåring men nu kommit tillbaka med besked genom ett starkt lopp i försöket.

I sulkyn satt en inte helt obekant Veijo Heiskanen, 26 år gammal vid tillfället.

Just Tangens hade också en förnämlig fördel gentemot sina två värsta konkurrenter. Man inledde från bricka fyra medan både Mack the Knife och Big Spender, trots uttagnings-segrar, hade bakspår.

Det utnyttjade såklart Veijo till fullo. Tangens blåste till spets. Och dämpade. Skulle någon kunna hinna ikapp? Länge kändes det tveksamt.

Efter 500 meter på 16,5 och varvet på 18,5 funderade nog många om inte Veijo hade snott loppet med Tangens. Stig H hade placerat Mack the Knife som fyra i andraspår och där bakom, kloss an i rygg Big Spender.

Ännu mitt på sista bortre långsidan inga rörelser från kön. Raymond Ström fick ta ett initiativ med Pershing Boy, spelad till över 100 gånger insatsen. Stig H följde direkt och där bakom Berth Johansson.

Men hade de inte kört för sent? Nähä då. Med 400 kvar fick Big Spender full marschorder av sin kusk. Berth styrde rakt ut i fjärdespår och Tibur-sonen forsade fram genom kurvan.

In över upploppet är det bara Mack the Knife kvar för Big Spender att besegra. Stig H manar på sin häst, en ny Derby-triumf hägrar bara hundra meter bort.

Berth Johansson sitter blick till. Rör inte en muskel knappt. Han litar helt på Big Spender och hästens vilja. På linjen: jämsides. Men målfotot visar det – Big Spender vinner med en lång nos.

Dags att kika på loppet nu.

Nog för man sett Örjan Kihlström ett åtskilligt antal gånger i sitt liv, men jag undrar jag om det där inte är den kyligaste styrning jag någonsin sett…

Det skulle fortsatt gå bra för Big Spender, kanske Berth Johanssons största reklamhäst i karriären. Han vann Hugo Åbergs påföljande år, gjorde två starter i Elitloppet och slutade ju femma i det loppet 1988 – bakom övermäktiga jänkartrion Mack Lobell, Sugarcane Hanover och Napoletano.

3,7 miljoner sprang han in i sin karriär, Big Spender. Vann 35 av 75 lopp.

Ännu bättre gick det väl för Mack the Knife, i alla fall sett till vinstsumma. Nästan 7,5 miljoner kronor (25 av 65 segrar).

Till att börja med ”revanscherade” han sig direkt genom segern i Europaderbyt. Den första upplagan av loppet för övrigt, det här året kört på Vincennes (nej, Big Spender var aldrig med i loppet).

Mack the Knife skulle återvända till kolstybben 1988 där han tog en meriterande tredjeplats i Prix d’Amérique och sedan slutade fyra i Prix de France. Men förstås, Ourasi kunde han aldrig rå på i något av loppet. Det kunde å andra sidan ingen annan heller.

Båda hästarna avslutade sina karriärer efter säsongen 1988, som sjuåringar.

Big Noon – 40-talets travkejsare

Det vankas Jubileumspokalen på Solvalla. Ett lopp som instiftades för att fira att banan fyllde 50 år en gång i tiden. Med andra ord firar Jubileumspokalen själv 40 år i år.

Men det var egentligen inte det jag tänkte berätta om.

För under Solvallas fullspäckade tävlingsdag ryms ju även Big Noon-Pokalen. Ett, relativt, anrikt lopp där tre- och fyraåringar möts och som avgjorts sedan 1964. Från och med i fjol är det flyttat från en kylig decemberdag till just Jubileumspokals-kvällen.

Och det känns kanske också Big Noon mer värdigt.

Men vem var då denne Big Noon? Kort sagt: han var svensk travsports förste fixstjärna. En häst som banade väg för framtida svenska travunder internationellt. ”Kejsaren” kallades han.

Big Noon, som hade amerikanska föräldrar, såg dagens ljus 1936, uppfödd av Reinhold Mattsson. Det var också i hans regi som hästen, som tvååring, begick tävlingsdebut 1938. Det blev seger direkt, på Solvalla.

Den tvåårige Big Noon var förstås en häst som drog blickarna till sig, inte enbart för sin exteriör med den karaktäristiska vita bläsen, utan också för sin oerhörda talang.

Något som skeppsredaren Olof Wallenius, med ägarpseudonymen Stall Segerhuva, tog fasta på. Han såg till att köpa Big Noon direkt efter debutsegern.

Priset blev högt. Wallenius fick hosta upp 14 000 kronor för tvååringen. En summa som i dag låter löjlig, men man kan ta i beaktan att förstapriset i Kriteriet det aktuella året var 4200 kronor och Derby 4600 kronor, för att sätta summan i perspektiv.

Man kan också ta i beaktan att Big Noon aldrig var anmäld till något av de där största årgångsloppen.

Trots det skulle köpet bli extremt lyckat. Och Big Noon skulle, i regi Gösta Nordin, bli den största stjärna som svensk travsport dittills sett. En sådan som fick folk att ”gå man ur huse” för att bara få se en glimt av den store kejsaren då han tävlade.

Big Noon har gått till historien som den förste svenskfödde hästen att trava under, vad man då kallade för drömgränsen, alltså 1.20.

Den historiska händelsen skedde 1941 då Big Noon var fem år. I Svenskt Mästerskap, som då kördes på Jägersro och avgjordes i två heat, över kort- och medeldistans, travade han 1.19,4 över 1620 meter. Inte bara svenskt utan, skandinaviskt rekord.

Ännu snabbare skulle Big Noon dock trava påföljande år, 1942. I en start på Solvalla dyngade han till med 1.18,3 över 1660 meter, en notering som för tiden var högst anmärkningsvärd. Faktum var att det svenska rekordet stod sig i hela tolv år.

Tiden som också var Big Noons storhetstid på banan, inföll olyckligtvis mitt under andra världskriget. Kriget hindrade emellertid inte travsporten från att fortsätta att leva – och Big Noon från att åka och tävla utomlands.

Big Noons utflykt till Tyskland 1941 tillhör hästens mest kända kapitel. Hästen lastades på tåget mot Berlin för att som förste svensk delta i Matador-Rennen. Ett lopp som numera är ett minne blott, men under 1940-talet var, tillsammans med Prix d’Amérique, Europas förnämsta.

Big Noon vann ett av heat men fick nöja sig med att bli tvåa bakom Messidor och Charlie Mills (jag lovar återkomma om honom en dag) i totalsegern.

Kampen att få tillbaka Big Noon till Sverige blev ett kapitel i sig. Det visade sig nämligen inte vara helt enkelt. Någon transport gick tydligen inte att ordna från Berlin. Wallenius ville förstås få hem sin stjärna och ärendet skulle gå ända upp till utrikesministern Christian Günther som fick telegrafera det tyska utrikesdepartementet för att återfå den svenske hästen.

En transport trollades fram och Big Noon kunde återvända, välbehållen, till svensk mark.

Big Noons kanske största seger kom året efter, 1942. Då i det av tyskarna ockuperade Norge. Big Noon kunde, trots stort startgalopp, inför jublande Oslo-bor, ta hem segern i Bjerke Grand Prix. En seger värd hela 10 000 kronor. En svensk seger som kom att bli minst lika symbolisk för norrmännen.

Olyckligtvis skadade sig Big Noon i ett gaffelband efter den säsongen och tävlade inte något under 1943-1944, men gjorde som nioåring comeback 1945 med sex starter och två segrar. Efter den säsongen var tävlandet till ända för ”kejsaren” som kom att sammanfatta karriären med 49 vinster på 79 starter och precis under 100 000 kronor intravat.

Hans inflytande tog förstås inte slut för det. Som avelshingst fortsatte framgångarna och han blev far åt 226 avkommor. Den kanske främsta av dem var Gay Noon (född 1949) som för Gunnar Nordin skulle ta hem segrarna i såväl Kriteriet som Derbyt.

På torsdag, dagen efter hans lopp på Solvalla som instiftades samma år, är det 53 år sedan som Big Noon lämnade jordelivet. Han blev 28 år och ligger begraven på Menhammar.

Som avslutning, denna fina gamla journalfilm från 1945, där Big Noon, bland andra klassiska namn, figurerar.

Apropå heatlopp, Hambletonian 1976

Åby Stora Pris är helgens höjdare och loppet är ju sedan 2005 ett heatlopp. Ni vet, om de båda heaten ser olika vinnare gör dessa upp i en duell i ett tredje skiljeheat.

Just heatlopp är i våra dagar inte så frekvent, Åby Stora Pris är väl det (ännu så länge) som sticker ut med det här upplägget. Betydligt vanligare var det förr i tiden.

Något som får mig att tänka på Hambletonian (ja, vi släpper inte det ämnet helt än) anno 1976.

Tycker du tre, potentiella, heat på en och samma dag är tufft, var det rena barnleken mot det ohyggliga upplägg som Hambletonian hade vid den här tiden.

Hambot 1976 går förmodligen (och förhoppningsvis) till historien, som det tuffaste travlopp som någon gång körts. Och kanske också det grymmaste (i ordets ursprungliga betydelse).

Hambletonian avgjordes vid tiden inte på Meadowlands, utan på Du Quoin State Fair i Illinois, i det amerikanska midwest med St Louis (som förvisso ligger i Missouri) som närmsta storstad.

Till saken hör att loppet då kördes i början av september och det berättas att temperaturerna låg farligt nära 40 grader celsius den aktuella dagen. Kanske inte optimalt för det som skulle utspela sig på banan.

Upplägget var nämligen att om inte samma häst vann de två första heaten av Hambletonian, skulle de göra upp i ytterligare ett tredje. Och om det efter det fortsatt inte fanns en och samma vinnare i två av loppen, ja då väntade ett fjärde, avgörande skiljeheat.

Precis så blev det.

Allt inom loppet av 5-6 timmar i stekande sol.

Hambletonian det här året innehöll dessutom mäktiga arton (!) hästar i det ursprungliga startfältet. Och den som kikar i den startlistan kommer få se ett antal odödliga namn, inte minst för oss svenskar.

Av dem som jag inte nämner vidare kan vi nu nämna till exempel Pershing, som ju skulle vinna Elitloppet tre år senare och Quick Pay, ja, han som kom att bli pappa till Victory Tilly bland andra (19 år senare förresten).

I vilket fall, det första heatet vanns av Zoot Suit (just det, Zoogins farsa) för Vernon Dancer.

Det andra gick till Steve Lobell som för Billy Haughton stormade fram ute i banan till seger på det tangerande världsrekordet för treåringar 1.12,3a.

Till det tredje heatet hade tre hästar redan valt att avstå, vilket lämnade femton kvar att kämpa om segern. Zoot Suit såg länge ut att gå mot segern, vilket i så fall hade betytt att han bärgat titeln, men fältets enda sto Armbro Regina snuvade honom i sista steget. I sulkyn här Joe O’Brien (som ju förresten var van vid skiljeheat bakom Flower Child i klassiska Elitloppsduellen mot Ego Boy tre år tidigare, men det är ju ett sidospår här).

Tre heat, tre vinnare alltså. Ett fjärde avgörande blev alltså tvunget.

Billy Haughton, tränare och kusk till Steve Lobell, var inte alls nöjd med tilltaget och ville stryka sin häst inför skiljeheatet. Han menade att det nog räckte med det som Steve Lobell redan presterat den här dagen, men då han fick klart för sig att han inte skulle få något av priskakan om han avstod fick han, motvilligt, köra ut med Steve Lobell en fjärde gång.

Sagt och gjort. De tre hästarna svängde ut på Du Quoin ännu en gång. Nu fick man köra lugnt förstås och de tre hästarna radade upp sig med Armbro Regina som anförare, Zoot Suit i rygg och Steve Lobell lunkande som trea, till synes utan några konkreta planer på att köras för seger.

Det drog ihop sig till speeduppgörelse. Vernon Dancer vred ut Zoot Suit till attack och Armbro Regina försvarade sig. Men så, ur sista sväng, sändes även Steve Lobell på i tredje för en sista kraftansamling.

När man närmade sig mål såg Zoot Suit ut att ha fått klorna i Armbro Regina, men stoet bröt ut vilket tydligt störde Zoot Suit. I stället var det Steve Lobell som med sin avslutning kunde skaffa sig greppet – och vinna i en trehästarsduell där man nästan möttes över linjen.

Billy Haughton hade alltså triumferat i detta fjärde lopp för dagen med Steve Lobell, trots att han egentligen inte ville köra det.

Nu kan du kika några minuter på den här skatten, en video som visar de tre heaten plus hela skiljeheatet. Ingen rolig bildkvalitet såklart men det uppvägs av innehållet.

Billy tänkte förstås på sin hästs väl och ve och det hade han grund för. En stund efter segern fick Steve Lobell kraftig feber och kollapsade. Vilket kanske inte är att undra på. Steve Lobell var en hårsmån från att stryka med, men man arbetade intensivt med den stackars hästen och bandagerade honom med handdukar och is. Det lyckades, Steve Lobell klarade livhanken, om än med nöd och näppe.

Faktum var att han repade sig väl och gick senare ut och vann Yonkers Trot (här var Quick Pay tvåa och Zoot Suit trea). Steve var sedan på vippen att ta hem triple crown men i Kentucky Futurity blev han slagen av, jo då, Quick Pay (som kördes av Peter Haughton, Billys son, vars minne ju hedras genom världens största tvååringslopp).

Nu kan man kanske tycka att det här vansinniga upplägget med presumtivt fyra race på en och samma dag för att utse vinnaren i Hambletonian, kanske skulle ha upphört efter den här händelsen. Många röster gjorde också gällande att så borde bli fallet.

Men så blev det inte. Det fortsatte ytterligare tre år, till och med 1979. Ingen framtida Hambo-vinnare behövde dock tvingas till fyra heat. Påföljande år, 1977, kunde Green Speed avgöra med två raka (före Texas i båda). 1978 vann Speedy Somolli efter tre heat, då Florida Pro hade snuvat honom i det andra. 1979 kunde Legend Hanover göra processen kort i två raka heat.

1981 flyttade Hambletonian till sin nuvarande adress Meadowlands och loppet kom då att avgöras genom den i alla fall något skonsammare metoden två försöksheat och ett finaldito. Men eftersom de båda försöksvinnarna Shiaway St Pat och Olaf i finalen båda fick stryk av Super Juan, blev det ändå ett avgörande tredje skiljeheat mellan de tre. Shiaway St Pat drog längsta strået.

Efter det och lite olika varianter, avgörs Hambot numera genom försök och final med en direkt vinnare. Och det är kanske bäst så ändå.

Vem var han, Hambletonian?

Trav-fans ser fram mot lördagskvällen (om vi räknar svensk tid det vill säga) då Hambletonian Stakes ska avgöras på Meadowlands.

Loppet, som nu kör sin 92:a upplaga, räknas som ett av de allra mest prestigefyllda loppen som finns på jordklotet, det överlägset största i Nordamerika och lika överlägset det största för treåriga travare.

En miljon dollar utgör den samlade prissumman i finalen.

Ja, men det där kan vi ju redan.

Men. Vem var då denne Hambletonian? Hästen som lånat ut sitt namn till det så klassiska loppet.

Låt oss först konstatera att det specifikt handlar om Hambletonian 10 (ten) som var hans officiella namn. Eller, möjligtvis, Rysdyk’s Hambletonian som han inofficiellt också kallades, efter sin ägare William Rysdyk.

Just namnet Hambletonian var inte alls ovanligt att ge tävlingshästar vid den här tiden (mitten av 1800-talet) och till exempel bar ett legendariskt fullblod i England (sent 1700-tal) namnet och han är ibland refererad till som Hambletonian I.

En annan är exemeplvis Bishop’s Hambletonian (född 1804) som faktiskt råkar vara mormors far till just Hambletonian 10.

Namnet härstammar för Hambleton Hills, i norra Yorkshire, England, sedan 1700-tal känd som klassisk mark för hästkapplöpningar i England.

Nog om det. Men jag menar alltså Hambletonian 10, även om jag hädanefter i texten kallar honom för, kort och gott, Hambletonian.

Okej, men vem var han då, denne mytomspunne häst?

Jo, han föddes (5 maj) 1849 på en gård i staten New York. Hästen var uppfödd av en man vid namn Jonas Seeley Jr, en framgångsrik och förmögen uppfödare vid den tiden.

Hambletonians far hette Abdallah och mamma var Charles Kent Mare. Ingen av föräldrarna ansågs som särskilt framgångsrika, men båda hade den gemensamma nämnaren att de hade det legendariska fullblodet Messenger i blodet (en häst som också går att spåra i framgångsrika galoppörer, till exempel 30-talets superstjärna Seabiscuit).

Messenger var farfar till Abdallah och han var även morfars far och farmors far till Charles Kent Mare.

I vilket fall som helst, hos Seeley arbetade i stallet William Rysdyk. Han blev betagen av den nyfödde hingsten, såg i honom en stor potential och försökte övertala sin arbetsgivare att få köpa fölet och mamman i ett paket. Det lyckades. Prislappen låg på 125 dollar, en summa som Rysdyk delvis fick arbeta av.

Det köpet skulle dock bli William Rysdyks totala lycka.

Hans häst, Hambletonian alltså, skulle utvecklas till den absolut mest betydande hingsten i travhistorien. Ja, han kom till och med bli helt och hållet avgörande för hela sportens utveckling.

Han bär ofta epitetet den moderne travarens stamfader, inte för inte. Faktum är att Hambletonian faktiskt går att spåra tillbaka till i princip alla nuvarande travhästar.

Den moderne travaren hade ”fötts” redan några generationer tidigare, genom korsningar av fullblodshästar och ett antal andra raser, så som Norfolk-travaren och Hackneyhästen, men Hambletonian blev så totalt dominant för sin eftervärld att han med tiden slog ut alla andra blodslinjer.

Rysdyk började avla på sin Hambletonian i liten skala då hästen var två år. Det året fick han betäcka fyra ston. Priset för tjänsterna var då satt till blygsamma 25 dollar.

Men det skulle bli en helt oanad utveckling för den gode Rysdyk.

Travtävlingar så som de ser ut i dag, var inte riktigt hur de såg ut då, i USA i mitten av 1800-talet. Men nog tävlade Hambletonian. Som treåring tävlade han i ett beryktat matchrace mot hästen Abdallah Chief, som faktiskt var hans egen halvbror.

Ägaren till Abdallah Chief, som hette Seeley Roe, hade nämligen börjat nås av ryktet om Rysdyks Hambletonians sensationella exteriör, men menade att hästen inte var någon bra travare och därför inte skapt att producera några sådana.

Rysdyk accepterade därmed ett matchrace mellan sin häst och Roes Abdallah Chief. Det hela utspelade sig på Union Course, Long Island.

Men som du nog redan förstått, så hade Abdallah Chief ingen chans mot den yngre Hambletonian.

Det hindrade dock inte Rose från att ordna till ett revanschmöte. Nu i ett time trial över den engelska milen som hans Abdallah Chief kutade på 2.55 och en halv.

Det var ingen match för Hambletonian. Han travade samma sträcka efter 2.48 och en halv.

Det var faktiskt Hambletonians enda time trial i livet – men det var tillräckligt för att saken skulle vara avgjord.

Ryktet om Hambletonian och hans avkommor spred sig allt mer och hingstens berömmelse blev monumental. Och den förre stalldrängen William Rysdyk kunde börjar räkna allt mer dollarsedlar.

Under sina sista år som avelshingst fick intressenter betala upp mot 500 dollar för hästens tjänster, de som han som tvååring bjudit ut till 25 dollar.

Under 24 säsonger var Hambletonian verksam som avelshingst. Under åren 1851 – 1875 tror man att han betäckte över 1900 ston och att han fick cirka 1335 avkommor.

Avkommor som alltså kom att helt och hållet forma den moderna travhästen (och ja, även passgångarna).

I mitten av 1920-talet ville man skapa ett nytt riktigt stort årgångslopp i amerikansk travsport. Då valde man förstås att namnge det efter sportens anfader. Så var Hambletonian Stakes fött. Den första upplagan kördes 1926, då på New York State Fairgrounds i Syracuse, och vinnare hette Guy McKinney, tränad och körd av Nat Ray.

William Rysdyk dog 1870 och överlevdes av sin kära Hambletonian 10 med sex år. Hästen gick ur tiden, 27 år gammal 1876.

Både ägare och häst vilar i Chester, New York.

Skräll eller favorit i Stochampionatet?

Jag kikade lite i historierullorna för Stochampionatet, det nära förestundande. Det är för övrigt den 49:e upplagan som ska avverkas nu på söndag.

Gjorde en notis. Det tycks som att i Stochampionatet är det antigen en väldigt stor favorit, eller en praktskräll som gäller.

Av de 48 upplagor som till dags dato har avverkats har 11 av dem (eller 23%) vunnits av en häst som betalat under 2.00 i vinnarodds. Samtidigt har 9 (eller 19%) tagits hem av vinnare spelade till över 20.00, i flera fall betydligt högre än så.

Här en liten sammanställning:

Vinnare med odds under 2.00:

1993: Ina Scot – Kjell P Dahlström, 1.17
2004: Giant Diablo – Örjan Kihlström, 1.36
2015: Some Summit – Veijo Heiskanen, 1.44
2007: Vala Boko – Jorma Kontio, 1.58
1998: Simb Capi – Lutfi Kolgjini, 1.62
1988: Gina Roy – Stig H Johansson, 1.63
2005: Fama Currit – Peter Ingves, 1.77
1973: Gaby Bulwark – Sören Nordin, 1.78
2011: Tamla Celeber – Örjan Kihlström, 1.81
2010: Viola Silas – Fredrik Persson, 1.86
2008: Lie Detector – Örjan Kihlström, 1.96

Vinnare med odds över 20.00:

1992: Royaling – Örjan Kihlström, 94.13
1996: Krossed Out – Hans-Owe Sundberg, 52.53
1997: Carolinas Mystic – Björn Goop, 46.19
2013: Blended Scotch – Per Linderoth, 43.41
1982: Brilana – Erik Berglöf, 41.52
2006: Mad Marke – Stefan Söderkvist, 35.82
1970: Famita – Sven Karlsson, 25.93
1971: Benti Ribb – Olle Elfstrand, 21.77
1981: Varia – Stig H Johansson, 20.34

Okej. Lite statistik. Antagligen inte intressant för någon annan än jag. Fast låt oss ta tillfället i akt och djupdyka lite extra i topp tre i vardera lista.

1993: Ina Scot – Föga förvånande är Ina Scot 1993 den största favorit som infriat. Månne inte så märkligt. Hon kom till loppet med 22 raka segrar, vilka inkluderar Kriteriet, Breeders Crown och Drottning Silvias Pokal. Som vi minns fortsatte hon därefter att göra rent hus också i lopp som Derbyt och Europaderbyt. Ina Scot gick genom fyraåringssäsongen som obesegrad i 17 starter (och 6,8 miljoner rikare). I Stochampionatet var blott Miss Wildcat (Stig H) spelad till under 10 gånger men hon slutade oplacerad. Tredjehandaren (119 för 10) Nilema Pearl tog dock andrapriset.

2004: Giant Diablo – Nästan lika överlägsen i sin kull (i alla fall bland ston) var Giant Diablo. På sin väg mot Stochampionatet hade hon som treåring vunnit Oaks och även lattjat hem Drottningens pokal. Stochampionatet vann hon säkert före, enligt oddsindikatorn, svåraste motståndarna Camilla Highness och Minnesota. Giant Diablo blev också stor favorit i Derbyt senare, men fick då se sig slagen av skrällen Gazza Degato.

2015: Some Summit – blev stor favorit i Stochampionatet för två år sedan, trots att hon inte hade överdrivet mycket pengar på kontot. Men i tre starter för Veijo Heiskanen hade hon gått fram som en ångvält och inget skulle stoppa henne heller i Stochampionatet. Tidig ledning och sedan överlägsen från den positionen. Some Summit är förstås fortsatt hett stoff efter HELGENS LOPP, blir det en satsning mot Paris i vinter?

1992: Royaling – Stochampionatets största skräll, med marginal, levererade faktiskt Örjan Kihlström. Då 30 år gammal och i en av sin karriärs första stora succéer. Tommy Hanné hade kvalat in hela tre hästar till finalen och körde själv Iata Käll (hon som är mamma till Diamanten), men både den och Countlig (Glen Norman) gjorde bort sig i galopp. Betydligt bättre gick det för Royaling, minst spelad i fältet från bricka tolv, slog hon av storfavoriten Note Broline, som Stig H hoppades ta tredje raka med efter att åren före vunnit med Queen L och Bowls Lady. Några större framgångar därefter blev det inte för Royaling, som summerade sin karriär med 8 vinster på 44 starter och 1,2 miljoner på kontot.

1996: Krossed Out – Fick en lång och framgångsrik karriär och tjänade över sex miljoner. Men i Stochampionatet 1996 var hon inte särskilt påpassad. Hon var faktiskt näst minst spelad i finalen men tog en säker seger för Hans-Owe Sundberg som närmast slog av ”Purjos” Beauty Drew. Favoriten i fältet var Svanstedts Call Me Laday som dock inte lyckades alls och kom i mål oplacerad. Hans-Owe gav Krossed Out en prima resa; spets, släpp och säkert avgörande. Hon tränades då av Mats-Åke Törnqvist och skulle senare komma till Stig H Johanssons regi.

1997: Carolinas Mystic – Om Örjan Kihlström slog igenom efter skrällen med Royaling 1992 så gjorde Björn Goop det efter skrällen med Carolinas Mystic 1997. Björn Goop, blott 20 år gammal vid tillfället, upplevde ett magiskt år. Senare skrällde han ju igen med Sans Peur i Kriteriet. Björn använde en snarlik taktik som Hans-Owe nyttjat året före. Carolinas Mystic spetsade men släppte till favoriten Gossip (Stig H) och kort före mål kunde man till glada 46 gånger stålet plocka ned den samma. Tränaren Olle Goop hade det här året imponerande fyra hästar i final, körde själv andrahandaren Je t’Aime Hornline, men övriga trion slutade i det slagna fältet. Carolinas Mystic upplevde här sin karriärs stora ögonblick, även hon faktiskt också slutade tvåa i Derbystoet senare samma säsong.

Nu finns det ju förstås väldigt stora namn som vunnit Stochampionatet även om de inte råkade vara spelade till under 2.00. Queen L. (24 för 10) var jämnspelad med Summer Crown i upplagan 1990 och slog också den samme i tuff duell.

Lovely Godiva var favorit, men knapp sådan (37 för 10), när hon vann 1994. Bland motståndet dolde sig exempelvis Handbag och Krama Käll.

Jaha, favorit eller skräll på söndag? Det känns hugget som stucket. I alla fall om man ser till statistiken.

©2017 Travnet